svt

Problemet med Lambertz och ett förslag till SVT

av Emanuel Karlsten den november 27, 2013

i Mellansnack

Jag såg Göran Lambertz, Leif GW och Dan Josefsson drabba samman i Veckans brott i går. Det var en besvärande upplevelse som kanske sammanfattas bäst av GW själv.

Jag har läst det mesta som jag kommit över när det gäller Quick-fallet. Det fascinerar mig djupt och det petar och pekar på så många jobbiga saker i samhället. Som debattens konstanta dikeskörning. Från att vi under 90-talet hetshatade Quick för de påstådda morden förfäras och närmast föraktar vi nu justitierådet Göran Lambertz för hans inställning i frågan.
Och det är klart att känslorna slår i taket när man ser honom gå in i debatten och säga att han ”inte heller vill träffa Quick”. Det är klart att man, med rätta, har skyhöga krav på honom:

Men det finns flera problem med sådana här debatter: Det blir ett skrap på ytan, ett populistiskt skådespel som inte klarlägger särskilt mycket.

Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till roten med ett problem. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!

Det är den känslan Leif GW har i gårdagens program av Veckans brott.

Man har väl två val här. Att antingen skratta eller gråta.
Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick. Det är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.
Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde.

Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?
För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begått brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rätts- och skuldfrågan för en man som frikänts.

Men när något sådant händer får inte debatten bli så ytlig som de blev igår. För hur gärna vi vill avfärda Lambertz som foliehatt sitter han kvar i vår högsta domstol.

Det debatten då behöver är en sakdebatt där fakta ställs mot fakta, utan fnysningar. Inte för Quicks eller skuldfrågans skull, utan för att tydliggöra den tunna is vårt justitieråd är ute på.

Lambertz är skicklig i debatten som förs nu. När bara ord står mot ord kan han så in tankar om ett ”tänk om” och kan – med den skärva av trovärdighet han har kvar – slå fast att alla andra har fel. Att allt nu bara handlar om ”tyckande”.
Vilket det såklart inte gör. Förutom i tv-debatter.

Igår såg vi exempel på just det. När Lambertz i debatten tog upp likhundens markerande som ett bevis kunde det lätt ha slagits ner som ett villospår. GW och Josefsson försökte i debatten, men det mesta som hördes var ett frustande kring vilket löjlig, löjlig bevisföring Lambertz för. Men Lambertz håller fast vid det och får inte bemöta särskilt mycket kring att hunden markerat vid så löjligt många ställen, eller att den benbit som påträffades och hållts som ett av de bästa bevisen inte ens var en benbit.

I morse bad Lambertz i Gomorron Sverige om en tvåtimmars livesänd debatt om allt det här. Jag håller med honom.

Den gången det hållts en sådan tidigare – där bevisning och fakta fick stå först – blev det plågsamt tydligt var sanningen fanns. Då var det Hannes Råstam mot Gubb Jan Stigson som möttes.
Den här gången skulle Göran Lambertz och Dan Josefsson kunna mötas. Det skulle kunna vara ronder där Lambertz i varje rond får ta med ett bevis som gjorde domarna mot Quick rimliga. Dessa får sedan bemötas av Dan Josefsson, som i förväg fått reda på vilka bevis Lambertz kommer ta upp.
Då har båda sidor en rimlig chans och möjlighet att förbereda sig och publiken – vi! – en chans att sätta sig in i och förstå det komplexa men sannolikt också överväldigande manipulation av bevis som pågått och skett.

Vi kan sända den i SVT forum, på dagtid under två timmar. Det behöver inte vara mer avancerat än så. En moderator, tre ståbord och så kör vi.

Efter en sådan debatt är det enklare och rimligare att avgöra och bedöma hur och vad Lambertz drivs av. Och framförallt skulle debatten gå från att bara handla om att ord står mot ord. Det skulle bli en referenspunkt för debatten som skulle bidra med djup.

Debatten skulle må bra av det.

Så: Kan vi göra det här, SVT?

{ 10 kommentarer }

Jag dödar lite tid innan flyget går

av Emanuel Karlsten den juli 27, 2011

i Medier och internet

Godmorgon Sverige är klart. Just nu känns det lite ovärt att ha rest hela kvällen igår för tio minuters tv och nu sitta och vänta till 10.50 innan flyget tillbaka till semestervisby kommer. Men det är klart att det var en väldigt nyttig erfarenhet.

Samtalet gick bra, tror jag. Det kommer säkert upp på Svt play senare i dag. Men det är samma snack som varit sedan i söndags. Om hur vi inte blir en bricka i en terrorists spel, men ändå rapporterar relevant utifrån den information terroristen har tillgängliggjort.

UPPDATERAT: Här är klippet:

När man har pratat om det mycket känns det som att man vill hitta nya vinklar, att det blir ett ganska trött upprepande samtal, men det gick säkert bra. Thomas Mattsson, min förre arbetsgivare, var med. Han var väl förberedd med sin bild av hur de har gjort ett bra och gediget arbete. Det utgår jag från att alla har gjort och då blev det mer intressant att höra honom resonera kring hur man hade gjort om häktningsförhandlingarna – där terroristen läser högt ur sitt manifest – hade hållts inför öppna dörrar. Ni får lyssna på det själva sedan.

I övrigt var resan en katastrof. Jag packade så lätt jag kunde för att slippa krångel i flyget och när jag kom fram till lägenheten upptäckte jag att jag glömt nyckeln – i Visby. Paniken. Som tur var så hade jag en skjorta hos en kompis som var hemma. Så jag fick både skjorta, säng och en lånad kofta av honom. Skönt. Bambusade yrvaket om saken i morse, i taxin på väg till SVT.

Men nu: Döda tid. Det går rätt bra på SVT:s terass, med frukostbuffé och utsikt över Gärdet.

(för övrigt har jag aldrig varit så vacker som i dag. TV-smink borde vara en rättighet för varje människa. Eller man. Även om det är märkligt att klia sig i pannan och sedan hitta ett lager smink under naglarna. Är det så här det känns att vara fjortonårig tjej?)

{ 1 kommentar }

Så, jag kom hem och såg Allsång på Skansen på SVT play igårkväll. Jag ser det som en slags populärkulturell allmänbildning att göra sådant, även när jag missar det i tablån. I synnerhet den här gången. Första Allsång på skansen för året och framförallt debut för programledaren Måns Zelmerlöw.

Och jag blev så vansinnigt provocerad av det senare. Jag förstår inte riktigt varför. Men det blir jag.

Måns är artist. Det är inget konstigt eller dåligt i det. Man gillar honom, eller så gillar man honom inte och alla kan styra sina spotifylistor utifrån det.

Men Måns är inte programledare. Han vet inte hur man lyssnar eller ställer frågor. Men framförallt har han varken pondus eller person nog att leda Sveriges största sommarprogram. Att han ändå fått frågan är en produkt av tusen målgruppsanalytikers kalkyler. Han är stilig, artig och charmig, har redan tonåringarnas hjärtan och kommer vinna de äldre grupperna. Dessutom kan han, till skillnad från katastrof-Lundin, sjunga.

Så vad får vi? Ett Allsång på skansen som vill skapa sin programledare. Avla honom likt en Britney Spears. Det irriterar och provocerar mig något så enormt.

Måns skulle vara en perfekt sidekick. Någon som kan pellejönsa, flörta, och ställa lite tok-käcka frågor till publiken.
Men han kan banna mig inte vara grundstommen i det här programmet.

Så hur kommer det här utspela sig? Några första program där han älskas. Måns tas väl emot, gillas, svärmorshyllas. Sedan kommer baksmällan. Ni vet den lite fadda känslan när man ätit för mycket godis och plötsligt inser att man behöver potatis, makaroner – eller vilket skit som helst – bara inte godis.

Då kommer vi se löpsedelsrubriker. Då kommer vi se Måns gråta.

Och det där är inte någon värd. Allra minst Måns.

{ 7 kommentarer }

Att vara vidrigt hjälplös i Haiti

av Emanuel Karlsten den januari 17, 2010

i Mellansnack

Jag hade tänkt följa upp min bloggpost om cachning från igår. Men så såg jag det här klippet (via Bison) och känner inte riktigt att det är viktigt just nu.

Stefan Åsberg står mitt i Haiti och rapporterar om en verklighet som man inte kan göra ett skit åt. Utom att skaka på huvudet, sätta en tom blick i väggen och inse: Vi lever i en himlaskitvärld. Och jag kan inte göra någonting åt det. Inga pengar i världen hjälper de som inga pengar har, uppenbarligen. Så vidrigt.

{ 6 kommentarer }