Häromdagen hände det! Vidunderliga 10 000 följare på Twitter!
Jag vet inte hur det händer, varför eller om jag är värd det – men så konstigt det är att tänka att över 10 000 följer mina konstiga, nördiga, meningslösa uppdateringar.
Ärligt talat - det är en ära!
Nu firar jag detta genom att låsa in mig bakom en betalvägg – för Stadsmissionens skull.
Stadsmissionen har gjort en smart grej, registrerat ett twitterkonto som de gjort privat. För att kunna följa kontot måste du betala 25 kronor. Pengarna betalar du genom att sms:a ”tw @[ditttwitternamn]” till 72980. Sedan följer du kontot @betalvaggen och släpps in av Stadsmissionen.
Jag har ingen aning om det är tillåtet av Twitter att göra såhär, men hoppas åtminstone de ser mellan fingrarna på saken. Det är en bra grej, och 25 spänn är nothing.
Pengarna går till stadsmissionens arbete med hemlösa.
Jag twittrar bakom betalväggen fram till och med 21 december och det räcker att se på statistiken i bilden här ovan för att förstå att jag på många sätt blivit beroende av mitt twitterkonto. Det är mitt främsta arbetsredskap! Varje dag använder jag det som min kanal till att skjuta ut länkar, nyheter eller trams. Men framförallt att prata och kommunicera med min omvärld.
Så följ nu @betalvaggen, prata med mig, låt mig inte vara där ensam!
När jag jobbade på Expressen var det riksdagsval och regeringsbildning. Och samma dag som ministrarna offentliggjordes gjorde jag en inventering över hur många minstrar som twittrade. Nästan ingen.
Så jag valde att registrera alla nya ministrars twitterkonton och skrev en bloggpost om saken (bloggen är ledsamt nog raderad av Expressen efter att jag slutade där). På respektive twitterkonto skrev jag att ”Expressen gripit in” – en klassisk expressenparoll – och uppmanade ministern som ville blogga att kolla min bloggpost.
Paxandet av kontona gjordes med bakgrund av alla kapningar av kända personers identiteter på twitter just då. Jag tänkte att om vi paxar kontona så kan vi vara med också att verifiera att det verkligen är ministern som gör entré – och kanske till och med hålla en snabb twitterkurs? Idén var att twitter för medborgare och politiker närmare varandra och att rimligtvis alla politiker i den ställningen borde vara intresserade av twitter. Staben hade väl bara glömt att regga kontot.
Kontot fick man direkt – mot ett villkor. Att man lovade att börja twittra.
Greppet var kul och fick en del credd, men en av ministrarna som vi hörde av oss till var bara en intresserad. Jag tror det var Anna Karin Hatt, men konstigt nog så hörde de aldrig av sig igen. Istället satt Anna Karin Hatt framför Twitter en natt och på eget bevåg registrerade @annakarin_hatt. Inget konstigt i det, såklart. Jag raderade @annakarinhatt direkt, vill jag minnas.
Hursomhelst är det roligt att se att Expressens nye sociala medier-redaktör (finns titeln kvar?) @dlagerqvist plockade upp saken. I veckan har han kontaktat ministrarna med samma erbjudande igen, och plötsligt nappar minister Ewa Björling!
Mina föräldrar är i bilköpartagen och har surfat runt på nätet i jakt på en bra bil. Till slut hittade de en i Stockholm och de, som bor i Visby, behövde någon som var på plats och kunde avgöra om det var värt ett köp. Så då frågade de om jag kunde.
Och det kunde jag. Men jag kan inget om bilar. Och den enda jag känner i Stockholm som kan något om bilar, min kusin, kunde inte hänga med. Så jag tänkte att jag frågar Twitter: Vad ska man kolla på när man köper en bil? Jag fick massor av tips. ”Sparka på däcken”. ”Kolla när den senast är servad” ”Kolla tidigare ägare”. Jag insåg dock att jag inte skulle komma ihåg allt det där och framförallt inte veta vilka följdfrågor man skulle ställa.
Så på vägen dit insåg jag: Varför inte bambusa allt? Sända hela mitt bilhandlarmöte live till Twitter och Facebook- och få hjälp av expertisen när jag behöver den bäst.
Så jag förberedde twitterföljarna med ett promoklipp på vägen till bilhandlarn och sedan körde jag hela besöket live. Jag berättade allt för Bilhandlarn som hjälpte mig genom att ge mig tillgång till hans trådlösa nätverk. Och så satte vi igång. Här ser du mig sparka på däcken – live. Och tittarna – totalt 140 pers – hjälpte mig i chatten så att det dök upp i telefonen när jag snackade med bilhandlarn.
Livetittarna slog upp registreringsnumret i bilregistret och såg att bilen inte alls var en 2008, utan en 2007:a. Så det frågade jag bilhandlarn om. De påminde mig också om att kolla upp tidigare ägare och sufflerade om frågor kring vinterdäck och annat som var viktigt.
Sedan fick jag ta med bilen ut på en biltur som jag också livesände. Där stannade jag för att kolla hur den såg ut i dagsljus och såg flera grejer som inte var helt hundra.
Och efteråt försökte jag sammanfatta intrycket – vad som hänt:
En kul grej! Bilhandlarmötet blev betydligt roligare för mig och det kändes som jag hade hela världens expertis i ryggen som hörde allt vi sa och som hjälpte mig ställe rätt följdfrågor.
Tack så mycket, Twitter!
(PS: mina föräldrar hälsar att ni som ser i efterhand gärna få kommentera och skriva om du har några invändningar till varför skulle slå till på bilen. Och läser du det här efter fredag lunch och har invändningar – forever hold your peace. Då är bilen antagligen redan köpt)
Om du har följt den här bloggen den senaste veckan har du hängt med i följetongen kring Hovet och twitterkontot @kungahuset. När hovet gick över från http://royalcourt.se till http://kungahuset.se började de också kontrollera vilka andra konton som använder ”kungahuset.”
Men nu har Twitter ändrat sig. Häromdagen skrev @kaptenusling:
@Kaptenusling hade helt enkelt mejlat Twitter och ifrågasatt om de verkligen kunde stänga ner kontot hursomhelst. Som svar fick han tillbaka sitt konto med en hänvisning till att hans ”saga om kungahuset” faktiskt var ok enligt Twitters regler. Hänvisning gick till Twitters policy om, ”impersonation”, att det är ok att ”låtsas” vara någon annan, om det är tydligt att det är just ett parodi-konto, eller att den bakom egentligen inte är Svenska kungahuset.
Saken klargör mycket. Dels det omöjliga i att stänga ner ett konto som hade ett namn som är så generiskt, men också varför till exempel medier som DN inte automatiskt kan få kontot @DN eller @svtnyh inte automatiskt kan ta över @svtnyheter. Bara för att man äger ett namn utanför Twitter får man inte automatiska rättigheter på Twitter.
@Kaptenusling har nu beslutat att han ska avsluta sin ”twittersaga” på @kungahuset och därefter skänka kontot till Hovet. För att nu kan jag ”välja det själv”
Hängde, som sagt, i Nyhetsmorgon på tv4 i morse. Vågar knappt ta på min hud, är rädd för att det ska bli spår på samma sätt som när man drar fingret över en smutsig bilruta. Jag har sminkats, fejats och sprejats.
Vi pratade om digitala kyrkogårdar, eller vad som händer med våra digitala liv efter att vi dör. Och jag var inbjuden som sakkunnig om sociala medier.
Jag erkänner villigt att jag knappast tänker mycket på vad som händer efter att jag dör. Men i går kväll satte jag mig in ämnet, tittade på de tjänster som finns och framförallt vad andra har skrivit om ämnet och inser: Det här kommer bli en allt viktigare sak för oss att förhålla oss till.
Det blir såklart lite märkligt. Sociala medier har blivit en naturlig del av den generella svenskens liv först de fyra senaste åren. Och vilka fyraåringar tänker egentligen på vad som ska hända när de dör?
Ingången till ämnet den här gången var att ett amerikanskt företag som släppt en internationell sajt där man kan ladda upp viktiga dokument, bilder, testamenten, brev och lösenord i säkert förvar. Sedan får jag som registrerat mig ge en fil till en eller flera personer och beordra dem att öppna den först efter jag dör. När de gör det aktiveras de regler jag har satt upp via kyrkogårdstjänsten. Mina dokument kan raderas, eller skickas till mejladresser. Mitt Facebook- eller twitterkonto kan få en sista uppdatering och kanske skickas ett automatiskt mejl till en person som säger något jag inte vågade säga i livet.
Sajten har också skapat en slags virtuell kyrkogård, i-tomb, där jag – om jag vill – kan hamna.
De amerikanska sajterna är rejält fula, konstiga och tveksamma. Allt är byggt i flash och ikoner flyger runt på sajten som ”sajbergravstenar”. Jag tror det är ett tankefel i klass med second life att vi skulle vara intresserade av en ”virtuell kyrkogård”. En översättningsmiss från vårt analoga liv som inte har igenkänning i det digitala.
Så skit i den. Inte minst för att det är en startup med jättekapital, att den kommer att floppa och då måste du ändå göra om något.
Då finns andra sajter. MyWebwill är, vad jag kan hitta, bäst. Dessutom en svensk tjänst som har funnits i knappt två år.
Det finns fler skäl att gilla sajten. De har en stark sponsor i internationella säkerhetsföretaget Symantec, vilket åtminstone föreslår att de kommer finnas längre än den amerikanska varianten. Deras datahantering och information om den är också trygg – samma krypteringssäkerhet som på bank. Men framförallt: De är kopplat till Statens personadressregister (SPAR), en svensk myndighet som har koll på när vi dör. Vilket underlättar hanteringen.
Mywebwill kan, likt den amerikanska varianten, se till att det skickas mejl, uppdateringar på Facebook, twitter, bloggen eller vilka sociala nätverk du nu har. Och också skicka dina lösenord till någon anhörig tillsammans med en önskan hur du vill göra med din blogg, facebookprofil osv.
Men en sak är viktig här: Enligt svensk lag överlämnas hela ditt jag, dina texter och upphovsrätt till dödsbot. Vill du styra något över vad som händer är det viktigt att du skriver ett juridiskt bindande testamente som förklarar vad och hur du vill göra.
Dina släktingar kan till exempel uppröras över att din Facebookprofil ligger kvar, eller att de ramlar över din blogg när de googlar, och kan – trots de här testamentssajterna – stänga ner dina konton.
Hur jag själv skulle göra? Jag lutar nog åt en väldigt analog lösning, med lösenord och testamente i en byrålåda som mina efterföljande får hitta.
En kort genomgång över de olika sajterna och vad man kan göra efter man dör:
Facebook:
Låta bilder, och statusuppdateringar vara kvar för dina nära och kära? Eller att allt raderas efter en tid? Båda sakerna går så klart bra, men Facebook har också själva en funktion på sajten som är som en slags minneslund. Anhöriga till den avlidne kan fylla i ett formulär på Facebook för att aktivera profilen till en minneslund. Då stängs profilen för utomstående och kan bara nås av de du är facebookvänner med. Någon annan kan inte logga in eller uppdatera profilen och du dyker inte upp som ”vänförslag” för nya vänner. Däremot kan du fortfarande dyka upp som förslag på Facebooks ”ansiktsigenkänning” när någon laddar upp en bild på dig.
Twitter:
Twitter har inga tidsgränser för sina konton och heller inga minneslunder. Men givetvis kan anhöriga begära att stänga ner kontot. Men kontot kommer inte avslutas förrän du själv ber om det.
Blogg:
Om jag dör hade jag velat att den här bloggen hade legat kvar. Men det innebär att jag betalar för mitt webbhotell varje år och även för min domän, emanuelkarlsten.se. Annars kommer den försvinna från internets yta. En viktig sak att fundera på. För några år sedan dog bloggprofilen AlterEgo. Hon var sjuk en längre period och för de som följde var det såklart smärtsamt, men också märkligt när adressen helt plötsligt ledde till en annonssajt. Domänen hade gått ut, köpts upp av en domänhandlare. Hur vill du ha det? Kanske lägga över alla texter på en gratisblogg på wordpress.com?
Sedan finns det flera stora sajter som jag inte vet hur de gör. Youtube gissar jag blir oberörd, liksom mina googlekonton. Men hur fungerar det på Flickr? Vad händer med mina uppladdade bilder om jag inte betalar min årsavgift? Uppdaterad: Och LinkedIn? Kan jag bli headhuntad när jag dör? Kolla gärna kommentarsfältet.
Jag spekulerade då i om det handlade om en entré på twitter, likt norska kungahuset har gjort. Men nu ser jag att Hovet har bytt namn på sin sajt från royalcourt.se till kungahuset.se, vilket gör saken ännu tydligare.
De har sett det som ett varumärke de har rätt till och vill skydda.
Det var därför som de ringde till @kaptenusling i går och, vänligt men bestämt, förklarade att jurister nu tar över ärendet när @kaptenusling inte ville ge upp twitterkontot @kungahuset.
Det tog inte längre än ett dygn. Ikväll raderade Twitter hela kontot @kungahuset. Utan förvarning.
Det säger alltså att Twitter ansåg att svenska Hovet hade rätt till namnet ”kungahuset”. Eller som @kaptenusling skriver:
Själv tycker jag @kungahuset är alldeles för generiskt för att kunna paxas av ett svenskt kungahus. Och det ger en lite läskig bild av Twitter: Vi gör vad vi vill, när vi vill och vi behöver inte ta hänsyn till den som står bakom ett konto.
Så vad har då Hovet gjort med @kungahuset? Ingenting. Det ligger där dött och stängt. Till vilken nytta? För vems skull?
I somras besökte jag ett seminarium med Hovet under Almedalsveckan. Hovets informationschef Bertil Ternert var där och jag frågade hur hovet såg på sin närvaro på nätet. Det började ju så bra (well…) med Youtubeklippet för att berätta om Victorias förlovning, men sedan dess har man försvunnit. Medan kronsprinsparet i grannlandet Norge sedan länge har ett konto.
I dag twittrar @kaptenusling att han kontaktats av Hovet. Han har sedan länge registrerat kontot @kungahuset och menar i flera tweets, även när jag kontaktar @kaptenusling direkt, att hovet har kontaktat honom för att ta över kontot.
@Kaptenusling, som är en anonym twittrare, menar att det mejl han fått kommer de facto från hovet och att personen bakom mejladressen också finns i verkligheten.
Efter att @kaptenusling tackat nej har hovets kontaktperson sagt att jurister nu kommer att kontakta honom.
Jag vet inte varför jag publicerar det här. För att jag kan, kanske. För att @hanneserixon som följer mig på Twitter frågade varför inga medier reagerade när han mejlade in en film på en limousine som står mitt i Uppsala och brinner. Ingen svarar när han skickar in tips, eller kontaktar dem via Twitter.
Så jag skriver. Också för att det illustrerar skiftet vi står i. Medan UNT, 20 min efter Hannes tipsade, bildsätter sin limobrinner-artikel med en redan nedbränd limousine ligger videobilder och skvalpar i inkorgen. Kanske för att kvällsredaktionen inte vet hur man lägger in klippet i tv-spelaren. Kanske för att de glömt att titta, kanske för att de inte får lägga ut den på Youtube. Kanske för att det tar väldigt lång tid att encoda, lägga på en textremsa, lägga på speak. När allt man vill ha egentligen är ett ögonvittnesmål, en bild på hur det såg ut.
Så nu har jag lagt ut den här, via Hannes mobiltelefon. Det tog fem minuter. Och jag gör det för att det går. För att det blir bättre. För att jag hade tid. Varsågod medier, wherever you are.
Jag har suttit klistrad vid datorn med puls i flera timmar nu. Försöker förstå vidden av allt som hänt. Nu till och med en egen skjutning på ett SSU-läger på Utöy, där @aliesbati deltagit.
Informationen varierar hela tiden. Medier rapporterar om att gärningsmän gripits, som sedan polisen dementerar.
Senast är en film som påstås ha varnat för Oslobomben redan i söndags, men fick ny titel i dag och sedan raderades. I stressen skickar vi vidare den (jag också) utan att kolla upp den närmare. Som tur är finns människor som kollar upp, källkollar, gräver vidare.
Och som sedan hittar den påstådda terrorfilmen. Och något terrormeddelande? Nä. Men då har medier över hela världen redan kablat ut nyheten om nyckeln till terrordådet.
http://www.youtube.com/watch?v=DQHXcBp0yNc
Saken bevisas av Google cache som fick en preview på filmen även innan den raderades:
Det finns säkert mer i den här storyn, varför kallade någon det här klippet ursprungligen för ”Wybuch w Oslo – Explosion in Oslo – 22.07.2011. Wybuch”? Gissade? Ett blindspår? En lyckträff? Säger de något i filmen i bakgrunden? Uppdaterat: @hans_g gissar att det handlar om någon som idag gjort någon typ av skämt. Ändrat titeln på en film som laddades upp i söndags och hann få med det i googles cachning. Har ingen aning om det stämmer eller ens går.
Det kommer mycket information nu. Det hela blir en lektion i kälkritik. Allra mest för oss som är mottagare, och vidarespridare, som försöker förstå vad som händer och smälta vad som är det värsta som hänt Norge sedan andra världskriget.
Fristående konsult och skribent. Föreläser, utbildar och skriver om saker som är digitala och sociala. Och väldigt mycket annat.
emanuelkarlsten@gmail.com
