Om det som inte finner annan plats
Jimmie Åkesson var ganska tidig med att gå ut och
Men då har redan bröderna Ekeroth hunnit twittra:
Även pressekreteraren Linus Bylund twittrar (men retweetar sedan Jimmie Åkesson)
I efterhand menar han att kritiken riktades mot andra och att han inte alls menade peka ut någon. Tvärtom.
{ 23 kommentarer }
Almedalesveckan är speciell på det sättet att Twitter, som i alla andra lägen knappast är särskilt representativ, plötsligt blir löjligt representativ. Här är PR-människor, politiker, journalister och tyckare överrepresenterade. Därför borde det åtminstone i teorin det bästa sättet att illustrera veckans snackisar att kolla på Twitter.
Så med ett högst inofficiellt samarbete med Twingly live listar jag här de tweets som blivit mest rundskickade, retweetade. Vi börjar i omvänd ordning:
Partisekreterarens (M) utspel om Juhol nådde inte bara @Expressens förstasida, utan också en tiondeplats på årets mest retweetade.
Under förmiddagen gick Jimmie Åkesson upp på Almedalens scen. Mycket om det kan sägas. Som hur flera hade ritat små hitlermustascher på läppen i en tyst protest. Eller hur besvärande det är att se en vit medelklass ge Jimmie Åkesson stående ovationer när han träder in på scenen. Men märkligast av allt var den SD-man som smög omkring och fotograferade ”motståndare” inte bara i inledningen, utan under hela talet. Uppdaterat: Aftonbladet skriver mer om SD-mannen
TT:s utsände reporter hade ögonen med sig tidigare under veckan.
Tweets i kategorin ”vi som inte var där” haglade under veckan. Några lyckades bättre än andra. Som krönikören Jan Gradvall.
Den nya almedarlingen Owe Nilsson plockar även plats sex med sin dräpande spaning under måndagens partiledartal:
Sveriges mest följda kvinnliga twittrare förklarade att hon inte var i Almedalen. Det var tillräckligt för att hennes följare skulle retweeta henne upp till plats fem.
Det kan tyckas tråkigt att även plats fyra stjäls av någon som inte var i Almedalen – och twittrade om att vara i Almedalen. Men är det egentligen inte väldigt beskrivande för känslan i Sverige? Och hursomhelst – ganska roligt även för oss som var där:
Det skulle antagligen räcka med att Carl Bildt aviserade att han var på väg, men när han dessutom gör det med sådär torr humor blir det oemotståndligt.
Komikern Aron Flam åkte till Almedalen för att proffs-roasta några politiker. Men han fortsatte även på fritiden. På bara sju timmar har hans tweet blivit veckans näst mest retweetade:
Och till sist:
Det vore väl skam om Sveriges utrikesminister inte skulle få även tronen. Inte bara skrev han årets mest retweetade, han gjorde det från fickan. Saken blev ett meme och Twitter-Sverige blev genast lite roligare. Tack för att du bjöd på den, Carl Bildt!
{ 7 kommentarer }
Det finns inget som gör mig så trött, som skapar sådan ängsliga metadiskussioner, som frågan om vem som tillhör en ”elit” på Twitter.
Så i dag har jag beslutat att klä mig i en ny identitet, bekänna mig som en del av Twittereliten.
Jag är antagligen den första i Sverige som erkänner detta. Och vill därmed också klä skott för varje diskussion som i framtiden kommer att hållas om Twittereliten. När du funderar över vem det är – tänk på mig.
Jag har twittrat länge. Säkert tre år. Och innan det hängde jag på den svenska versionen Bloggy och innan det den finländska fantastiska varianten Jaiku. Jag hävdar ofta att båda dessa nordiska plattformar var bättre än Twitter, vilket såklart gör mig ännu mer till en elit. Dess succé finns ju mest i mitt nostalgiska minne.
Jag har många followers, nästan fem tusen, byggt utan kändisskap. När jag twittrar får det genomslag i Twittersfären. Den här bloggen lever på det som delas via Twitter eller Facebook. Jag hittar jobb, bostad och lunchtips via Twitter och det händer att folk buder mig på både resor och middagar med mitt twittrande som enda anledning.
Jag försörjer mig på Twitter. Jag åker runt till företag och redaktioner för att föreläsa och konsulta om hur Twitter och internet kan användas för att göra deras produkt bättre. I Almedalen sitter jag i paneler som sakkunnig på sociala medier och efterfrågas i media som kommentator om hur till exempel politiker bör twittra. I Sveriges största morgontidning, DN, är jag fast krönikör i A-delen och skriver ofta om Twitter.
Så: Jag tillhör twittereliten. Jag tycker själv det känns lite märkligt, men som kulturfenomen är det knappast konstigt. Alla sammanhang har personer som får mer uppmärksamhet, större räckvidd och högre inflytande.
Saken är kanske provocerande för någon. Det är en titel som det har duckats för i många år. Men jag känner mig tillräckligt trygg i både mig själv och den framgång twitter gett mig att det känns både rättvist och bra att låta det vara en del av min professionella identitet.
Men det finns två saker som är väldigt viktiga att hålla isär: Att tillhöra en elit är inte samma sak som att vara elitistisk.
Om jag är det senare kan jag inte avgöra själv, men någon sådan titel har jag aldrig aspirerat på och vill framförallt motverka till varje pris. Twitter handlar just om att alla kan nå räckvidd. Inte genom följarantal, utan genom att det inte finns några väggar, eller förbyggda hierarkier mellan twitterkonton. Juholts mustasch kan nå lika stor uppmärksamhet som Juholt själv på Twitter. En hashtag lika mycket räckvidd som @CarlBildt.
Jag inser att det finns ett visst mått av självgodhet hos oss som twittrat länge. Vi är en grupp människor som länge uppfattat att vi slår underifrån. Det är egentligen först det senaste året som saken blivit annorlunda. Där till exempel jag efter en tweet kunnat bli uppringd av (större!) tidningsredaktioner som undrat om jag ”har en agenda” mot dem, eller sett hur hur andra mått dåligt efter att twitterpersoner örfilat dem till att ”hitta din plats” när de inte betett sig ”rätt”. Att sådan kritik får genomslag eller överhuvudtaget träffar är nytt. När man tidigare upplevt sig som perifer och utrustad med tandpetare till vapen, blir det märkligt att nu uppfattas som central och att man slåss med samurajsvärd. Kanske också för att den twittervärld vi agerar i faktiskt fortfarande är perifer.
För trots att det i Sverige bara finns 35 000 aktiva twittrare får snackisarna här genomslag som om det vore representativt för Sverige. Allra mest för att vi är så många PR- och mediefolk här. SVT:s Aktuellt gör sändningar om det som snackats om på Twitter. TV4 Nyhetsmorgon bygger relevans utifrån vad som pratats om här. Det är ofta bra – ofta är det just representativt – men det innebär också att makthavare här får ett extra stort ansvar.
Kanske är det därför diskussionen om en twitterelit blir extra känslig. Att ingen vill ta ansvar för att de är twitterelit, trots att de så uppenbart är det.
Det är därför jag idag kommer ut som Twitterelit. Så att vi kan släppa den ängsliga angiveridiskussion om vem som är elit och istället prata om det vi egentligen menar: Hur ser vi till att få ett samhälle som inte exkluderar, utan istället bygger upp, demokratiserar och gör bra saker – tillsammans.
Jag lovar att, som twitterelit, ta ett sådant ansvar.
Och just det: Följ mig på twitter
{ 38 kommentarer }
http://twitter.com/#!/carlbildt/statuses/89289643484385280
Uppdaterat: Det är svårt att inte älska internet. Minuter senare skapas följande konto och första tweeten:
{ 4 kommentarer }
När jag föreläser för redaktioner om sociala medier försöker jag förklara hur alla de traditionella delar av vårt arbete kan göras mer effektivt på nätet. Hur samma principer fungerar, men att det kan ske mer effektivt. Som nyhetsjakten.
Även om vi efter sms:ens etablering lyckades få Sverige att börja skicka in tips direkt till redaktionerna är det få saker som slår att själv publicera sig. Inte för att man vill vara en ny tidning, utan för att det är mycket mer relevant för mig att få reaktioner från de jag följer och har en relation till, än att få en creddläsarbild på Aftonbladets etta. Med den insikten i ryggen är det viktigt att inse – våra läsare publicerar och pratar om nyheter varje dag och vi behöver hitta verktyg och närvaro så att vi kan samla upp dem och göra artiklar.
I dag var ett lysande sådant exempel. Om än fruktansvärt och tragiskt. Klockan 12.23 fick polisen ett larm som sedan rapporterades/bokfördes 12.30 (texten nedan har hunnit uppdateras):
Någon minut tidigare hade en kille kommit upp från Slussens tunnelbana. Såg tragedin och twittrade en minut innan polisens egen rapport:
Någon minut senare, samma minut som rapporten publiceras, facebookas följande:
Sekunden senare postar hon, en slumpad svensk som var på plats, följande bilder:
Plötsligt rasar det in tweets om samma ämne:
Hur många ögonvittnen som helst som publicerar den information de har, sin ögonvittnesberättelser.
10 minuter senare, 11 minuter efter polisens larm, twittras den första närbilden. Lika bra som vilket kvällstidningsfoto som helst:
Ytterligare någon minut senare, 12:47, publicerades första bilden som på riktigt visade tragedin, med något som liknar blod på marken.
Klockan 12:53 rapporteras det också att barn är inblandade.
Men då hade ännu inte ett enda medie skrivit om händelsen. Förrän 12:54.
Nu publiceras också den första notiserna på mediesajterna. En kort blåljusartikel. Svd blir först att twittra länk till notis, som sedan raderas(!). SR kommer också på fötterna och publicerar en notis som sedan byggs ut, mycket tack vare @augustin_erba som verkar ha varit i närheten.
Men medan medier samlar sig fortsätter berättelserna flöda på Twitter och Facebook. Fler bilder publiceras på bussolyckan, hur en barnvagn hamnat under bussen och mosat barnvagnet totalt.
Först 13:11, nästan en timme efter olyckan, flashar DN på mobilen. Nu är samtliga medier på banan. Ytterligare senare kommer Aftonbladet på plats och tar med sig hela mediehuset ut för att livesända.
Hela händelseförloppet är en intressant illustration över hur nyhetsförmedlingen förändras och vilka som sätter agendan för rapporteringen. Inte för att medier gjorde ett sämre jobb än vanligt – snarare tvärtom! – utan för att de snabbaste nyheterna inte längre konsumeras via nyhetssajter.
Här finns tre stora utmaningar:
1) Närvaro
Jag såg första tweeten 12:51 och slets sedan mellan hur och vem jag borde tipsa om saken. Vilken nyhetsredaktion skulle lyssna om jag försökte twittra till dem? Vem skulle vara tillräckligt vaken? Jag kom inte på ett enda twitterkonto som jag trodde skulle ha nytta av de extra 20 minutrarnas försprång det möjligtvis skulle vara.
Jag har förvisso försökt skapa strukturer för att lyssna hos min gamla arbetsgivare @Expressen, men de har inte twittrat något annat än nyheter sedan 7 maj. Andra tidningar, Aftonbladet tex, har inget twitterkonto och de aktiva reportrar jag känner på Twitter hjälps inte heller nämnvärt av att jag tipsar om pågående nyhetshändelse – inte heller de vet ju vilka som har jour vid desken.
Alltså, inte ens om jag vill hjälpa nyhetssajter att bli bättre, kan jag nå dem på den plats där nyheterna sprids. Det är så klart ett problem. Ska vi behålla vår relevans måste vi skapa strukturer och trovärdighet – oavsett om plattformen heter sms, mms, twitter eller facebook. Vi måste påminna om vår närvaro, återkoppla och visa hur mycket vi uppskattar den respons vi får. Det är ett långsiktigt med otroligt viktigt arbete.
2, Bevakning
Givetvis borde också nyhetsdeskarna ha lika bra koll på twitterlistorna som TT-listorna. Hade redaktionerna haft koll på sin Twingly live hade de sett att @hans_g:s första bild från olyckan på kort tid delades (retweetades) 28 gånger. Och givetvis borde dessa funktioner byggas ut, få hjälp av tekniken. Att det som på kort tid delas mer än tio gånger förvandlas till ett high alert-mejl eller liknande.
3, Snabbheten
Det tog en halvtimme för tidningarna att få ut sin första notis – sin första textrad – om en olycka som sedan sprängde spalten på båda kvällstidningarna. Det är i sammanhanget en helt ok tidsmarginal – tidningar kan och kommer aldrig längre vara först. Men här måste vi ju kunna skapa nya strukturer för att bättre och snabbare rapportera. Dra nytta av den rapporteringen som redan finns. Om vi bara har en kort notis – varför ser vi då inte till att bara lägga till en söksträng ( det här fallet ”slussen”) och låta en Twingly live ligga och tugga fram alla de tweets som själva berättade rapporteringen (ja, det finns undantag).
Mediers styrka är att ge sammanhang och göra journalistik av den snabba nyhetsrapportering vars monopol de nu tappat. Men i stället för att sörja den finns det så mycket i nyhetsjakten att vinna om vi gör det rätt.
För det fina är att vinnaren varje gång är journalistiken.
{ 34 kommentarer }
Ikväll ska jag förbereda en föreläsning om hur man använder Twitter för journalistik. Det är med webbredaktion här i Stockholm som bokat in saken sedan länge och vi kommer gå igenom både bra exempel och en praktisk genomgång.
Inför föreläsningen har samtliga journalister fått i uppgift att installera tweetdeck på sina datorer och skaffa ett twitterkonto. Det senare kan ibland leda till en del frågetecken. Hur skapar man ett bra twitternamn? Vad är ett bra twitternamn. Det finns säkert massor av olika syn på det här, men så här skrev jag:
”Tänk bort att det måste vara kort, välj hellre ett namn som förklarar bäst vem du är. Twitternamnet är det som är det som återkommande kommer att användas för att nå eller ”anropa” dig. Bäst är såklart om du kan välja ett för eller efternamn. Som ”Emanuel”, eller ”Karlsten”. Fungerar inte det kanske ditt för och efternamn fungerar ”emanuelkarlsten”? Är även det upptaget blir det svårare. Försök hitta namn som liknar ditt namn. ”EmanuelK”, ”KarlstenEmanuel”. Men försök att använda ett ord som du kan uttala eller andra lätt kan minnas.
Det är lätt att vilja använda namn som ”DNemanuel”. Jag skulle råda bort från det. Allra mest för att det lätt gör att man vågar vara mindre personlig. Det är lättare att ha en okonstlad relation med din omgivning om du är dig själv, snarare än din arbetsgivare.
Men allra viktigast är att komma ihåg att namnet inte är skrivet i sten. Du kan alltid ändra senare.”
En annan sak jag tänkte på: Om man ska ha en både inspirations- och praktisk dragning. Vilket ska man fokusera på först? Inspirationen, va?
{ 4 kommentarer }
Känner mig så mjäkig. Så mycket khakibyxor och snedbena. Jag sprang 20 minuter på löpband i dag och kan nu, knappa tre timmar senare, inte röra mig utan att gny. Förstår ni vilken skärseld morgondagen då kommer att bl? Förstår ni också hur länge sedan det var jag rörde mig?
Jaja.
Kalla har vunnit guld. Jag hann se slutet. Det gör mig glad. Ännu gladare över hur användandet av twittertaggen #VinterOS fullkomligt kokar. För några dagar sedan satt jag och försökte göra en twittergallup vilken tagg som skulle användas för att twittra om Sveriges framgångar i OS. Efter många om och men slog jag fast: När vi twittrar om OS lägger vi till ämnestaggen #vinterOS. Samtidigt skapade vi ett twitterkonto särskilt för Expressen, @expressenOS.
Vi startade på morgonen, och bara sex timmar senare hade Aftonbladet skapat ett exakt likadant konto, @sportbladetOS, och la till #vinterOS på sina tweets.
Någon dag senare kom DN och gjorde samma sak (med det olyckliga twitternamnet @DNvancouver2010) och i dag kom den sista av de fyra drakarna, svd (@svdOS), även in på banan.
Visst är det en intressant utveckling? Inte minst med tanke på att SVT redan hade lanserat sin egen OS-tagg, #svtos. Givetvis är varken konkurrenter eller tittare sugna på att marknadsföra ett företag med en tagg. De vill prata OS.
Sova nu. Och glädjas lite över att jag inte är Marcus Hellner.
{ 4 kommentarer }
Glöm vad jag sa om melodifestivalen och twittergenombrott.
I veckan börjde Blondinbella twittra. Och i dag bloggar hon om det, ger en skola till sina dryga 200 000 läsare om hur de gör för att börja.
Nu pratar vi verklig potential för att twitterhajpen ska övergå i något folkligt. Håll i er!
{ 0 kommentarer }
Det är givetvis inte opartiskt, men ändå intressant. Ebba von Sydow var en av de två som texttv-twittrade under melodifestivalen i lördags. Hon kommenterade på Niclas Strandhs blogg och summerade responsen:
Sedan kan jag också tillägga att responsen har varit fantastiskt bra, enligt följande: 1. Enbart glada, peppande tillrop i alla mail och kommentarer, gladast blev jag av alla de som tittat ensamma och skrev att ”det var ju som att ha två roliga kompisar hemma i soffan”. /…/ 2. Flera som jag talat med efteråt blev nyfikna på Twitter, jag fick också hundratals nya followers varav flera var helt nyreggade på Twitter = vår tjänst spred ut Twitter till fler, vilket glädjer mig som är en ”believer”. /…/ /Ebba
Ett mikrotecken för en mikroblogg. Men ändå, kanske ett första tecken på att fler förstår twittergrejen? Gemenskap över gränser, för stunden och kring gemensamma intressen.
Roligt.
{ 0 kommentarer }
Har precis sett klart årets första delfinal av Melodifestivalen. Fantastiskt uselt programledarmanus och ojämn takt genom hela programmet. Salems vinst var fantastisk och kul med rockarna som gick andrachansen-vidare trots att hälften av bandet satt bakom sina instrument utan att få spela en enda ton.
Men det bästa: Text-tv-twittrandet. Annika Lantz och Ebba von Sydow skrev korta meddelanden som dök upp som undertexter om man hade ställt in text-tv på sidan 198.
Det handlar givetvis inte om Twitters röst, som Joakim Jardenberg påpekar här. Det handlar heller inte om att svenska folket får komma till tals, även om Ebba von Sydow gjorde försök att lyfta andras tweets. Det handlar om att folk för första gången kanske anar poängen med detta twittrande vi pratat om så länge.
För twitter är fortfarande ett mediefenomen utan något brett gräsrotsfäste hos svenska folket. Men när Annika skriver snärtiga kommentarer vi skrattar högt åt och Ebba von Sydow verkar referera till vad andra verkar skriva borde det innebära att vi blir nyfikna. Vill vara del av den kommenterande gemenskapen och söker oss ut. Hur roligt det är att se på tv tillsammans. Hur twitter kan vara en sådan gemenskap. Själv har jag aldrig känt en så stor iphoneabstinens som ikväll. Jag vill också twittra! Också retweeta Ulrika Goods kommentar om att singelmannen såg ut att ha missat att byta om efter en arbetsdag på Siba. Också twittersucka över Måns Zelmerlöfs hemska manus.
Melodifestivalen samlar tre miljoner svenskar. Twitter har 40 000 aktiva svenskar. Det är klart att det kommer få någon slags betydelse. Vi såg det redan första kvällen: Aldrig har jag sett ett så aktivt svenskt twitterflöde. Och då är det bara första delfinalen.
Kan Melodifestivalen bli Twitters genombrott i Sverige? Jag hoppas.
{ 12 kommentarer }
Här används Thesis WordPress Theme från DIYthemes. Svensk översättning av Hans G Andersson - mediasplatter.se.
