ulf ekman

screenshot 2014-03-09 kl. 11.47.09

Ärligt talat, jag är lite tagen.

Jag har precis tittat på Livets ords streamade gudstjänst där Ulf Ekman står på estraden och berättar att han ska lämna den församling han startade och har lett i trettio år.

Livets ord som startade som en reaktion på att något nytt behövdes. På att andra kyrkor inte vågade tillräckligt, inte stod tillräckligt starka i tron.

Som har varit en av de mest omskrivna kyrkor i Sverige, någonsin. Som varit kontroversiella för så många saker, som varit hatade, bespottade både i och utanför kyrkan. För att sedan – inom frikyrkan – med åren bli mer accepterade.

Det är den ledaren som idag står inför sin församling på några tusen personer, med dotterförsamlingar i hela världen och som skapat en företagsverksamhet som är en av Uppsalas största (och som drivs av sonen som är kvar) – och säger att han nu ska lämna dem.

Och då inte bara kliva av pastorsskapet. Det gjorde han redan förra året och var inte särskilt konstigt med tanke på ny uppnådd ålder och känningar av utbrändhet.

Nej, han förklarar för församlingen att han ska byta inriktning. Bli katolik.

Alltså inte bara byta samfund, utan trosinriktning. Det trosinriktning som varit den kanske starkaste ytterligheten till Livets ord. De som har häckat i varsitt dike av kristenheten.

Och föreställ er nu hur de församlade ska känna, hur de ska tänka?

Deras andlige ledare i hela deras vuxna, religiösa liv säger att han inte bara ska lämna dem, utan också gå med i en trosriktning som är ganska radikalt annorlunda än den församling de är med i.
Deras herde lämnar inte bara fåren, han förklarar att den väg de vandrar på är fel. Eller i alla fall tillräckligt fel för att herden själv känner att han måste lämna dem och gå en annan väg.

Allt detta på ett möte idag. Föreställ dig nu också den nye herden. Som alltså tog över flocken för ett år sedan. Som förvisso har förtroende och uppskattning, men fortfarande bara en skärva jämfört med det grundaren Ulf Ekman har. Vad ska han säga? Givetvis måste han säga att det Ulf Ekman gör är rätt, att Gud leder saker över vårt förstånd osv. Samtidigt ska han övertyga hans fårflock om att det de gör också är rätt. Att det är rätt att sitta kvar i bänkraden, att inte följa efter Ulf Ekman. Att båda har rätt?

Och så händer något unikt. Något som aldrig hänt i Livets ords historia. Att man ”sänder” iväg sina grundare, ledare, herde. Ska säga att de inte bara är okej med deras beslut att lämna dem, utan också välsigna dem.

Det är så nye huvudpastorn Joakim Lundqvist säger till sin församling. ”Välsigna kan du göra utan att själv gå med, välsigna kan du göra utan att du själv förstår” och så ber man församlingen sluta upp runt Ulf Ekman.

Det är en så oerhört märklig uppvisning. Och både Ulf Ekman och Lundqvist får upprepade gånger nästan ursäkta saken under gudstjänsten.

Så mycket finns att säga. Och fundera. Vad händer nu med församlingen? Kommer den splittras? Kommer folk följa efter Ekman? Hur skapar man ett förhållande till det som var?
Men det ska också sägas något om journalistiken kring det här.

Sedan 2007 har en kontroversiell blogg, Aletheia, skrivit om just det här uppbrottet. Bloggen skrivs av några avhoppade Livets ord-medlemmar som haft blödande sår från sina år i församlingen, men också en aldrig sinande lust att granska vad som försiggår bakom kulisserna i församlingen. Och detta, om Ulf Ekmans väg mot katolicism, har man skrivit allra mest om. För mig, som jobbade på tidningen Dagen, avvisade jag det oftast som en sjuklig besatthet. Inte minst efter att någon smög in i Ekmans trädgård, hittade ett helgon som trädgårdsstaty som fotades och publicerades på bloggen Aletheia.  Och Livets ord själva har nekat eller vägrat svara på de ofta så påstridiga frågorna.

Men idag fick bloggen alltså rätt.

Och någonstans kan man också tycka att frågan borde fått större plats i kyrkomedier. Att den borde fått större plats hos Livets ord. Frågorna borde ställts oftare. Mer öppet.

För om det nu är så att Livets ords pastor och andlige vägledare hittat något i kyrkohistoriens absoluta rötter, katolicismen, så borde man kanske prata ännu mer öppet om detta. Prata om den egna resan dit?

Jag vet inte. Kanske hade det blivit lika förvirrat. Kanske var det bättre att bara riva av plåstret som idag.

Oavsett vilket så är det svårt att minnas en större händelse och nyhet i frikyrkosverige än denna. Den kommer sätta avtryck under lång tid framöver.

Och just nu, just idag, kommer tusentals medlemmar i Livets ord få börja en vandring mot ett sökande av en ny identitet.

{ 85 kommentarer }

Jag trodde, kanske hoppades, att det sista ordet var sagt om Benny Hinn.

Men den rundringning som den gamla predikanten Stanley Sjöberg gjort till svenska medier kräver ett varv till.

Även om nu inte Stanley Sjöberg är en man med den bästa av urskiljningsförmågor, så säger det ändå något om hans beskrivning av Benny Hinn som ”en bländande estradör/…/och samtidigt en väldigt bräcklig personlighet”.

Det ändrar ingenting i sak av det Hinn sagt, eller den märkliga tjänst han utför, men jag tycker att den ändå föreslår en bild av hur illa det kan gå.

Det blir töntigt att påstå att Benny Hinn är ett offer av omständigheter. Han är inget offer, han har haft all möjlighet att göra annorlunda, bygga annorlunda. Men jag kan inte låta bli tanken: Tänk om han hela sitt liv bara varit omgiven av ja-sägare? Som aldrig ifrågasatt någon del av hans arbete? Som aldrig har kommit med invändningar? Han har säkert själv varit med och byggt upp en sådan miljö. Det blir bekvämt, alla kommer med lösningar, kringargument på kritik, istället för att ta tag i den. Men ändå, tänk om det är så?

Att den markering hans vän, Ulf Ekman,  gjorde var en av de få han fått i sitt liv från någon han litade på? Att hans stab skyddat honom så, att han haft sådan auktoritet i det övriga kyrkovärlden och att alla i hans närhet blivit så beroende av verksamheten, dess inkomst, levnadstandard, att den automatiskt skyddat Benny Hinn från all övrig kritik.

Är det varför han övertygades eller övertygade sig själv att inte ens ta en paus när hans fru lämnade honom? Är det därför han aldrig ger intervjuer?

Den senaste intervjun – som verkar rätt unik – kommer från slutet av 2009. I den intervjun är Benny Hinn nästan chockerande glad över frågorna han får om kritiken. På andra sidan om honom sitter en journalist som inte fyller i hans svar, som inte är jakande. Av någon anledning trivs Benny. Däremot inte hans publicist, som flera gånger bryter in, säger att de måste avbryta. Trots att Benny Hinn uttryckligen säger ”det är ok, det är lugn, jag har väntat i 20 år på att någon ska ställa de här frågorna”.  Se gärna hela klippet:

Tänk om det är som Stanley säger. Att det är en liten bräcklig person bakom estradören Benny Hinn. Som egentligen ser sitt liv som en show passera framför honom. Där varje möte ser likadant ut. Där pengar bara är medel som kan införskaffas med en anpassad anekdot. Där varje hotell, varje land bara är en kuliss till nästa show. Kanske fortfarande använd av Gud, men fortfarande en show.

Kanske har livet på turné – likt för många andra artister – blivit en drog? Tänk om han nu, med äktenskapskris och ekonomiska problem (Benny påstår att han lever på ”skins and bones” och fick låna ihop pengar till sin resa till Sverige) känner att verkligheten börjar komma ifatt? Att han börjar bli känslig för självkritik, mer intresserad? Att han därför är tacksam för kritiken han fått?

Det ändrar, som sagt, inte mycket i sak, inte just nu. Men kanske ändrar det något för Benny?

Det är, om inte annat, min bön.

{ 30 kommentarer }

{ 3 kommentarer }

En kväll med Benny Hinn

av Emanuel Karlsten den juli 26, 2010

i Personligt,Religion och kyrka

Jag sitter och velar. Försöker hitta andra saker att göra för att slippa ta tag i den här Benny Hinn-skiten.

För så känns det. Som ett skit. Det är inte helt enkelt det här. Det kanske kan tyckas så efter att till och med Livets ords pastor Ulf Ekman gått ut och tagit avstånd från Benny Hinns heretiska lära. Eller kanske ännu mer efter att han under gårdagen tvärtom-citerat Jesus ”låt barnen komma till mig” (notera applåderna efteråt):

Men jag kan tycka att det inte riktigt är så enkelt. Trots att jag mådde rätt dåligt där jag satt i bänkrade och twittrade. Trots att jag ville ställa mig upp och skrika ”idioter” efter incidenten i youtubeklippet ovan.

Samtidigt behöver jag erkänna att jag satt där med en kraftigt överkritisk agenda. Jag var där för att få bevis för mina förutfattade meningar.

Och visst fick jag det i väldigt mycket. På scen stod en showman. Som vet hur frikyrkospelet fungerar. Vet hur vi faller som furor för kändissnack, mirakelanekdoter och framgång. Som vet hur man skapar en känsla av legitimitet genom att berätta var man varit inbjuden, vem man ätit middag med, vem man skakat hand med. Som vet hur man öppnar en publiks plånböcker.

Allt det här ovan skedde under det rekordlånga kollekttalet. I publiken fanns kanske 5 000. Om alla gav hundra kronor var gick han därifrån med 500 000. En halv miljon.

Samtidigt är det där inget unikt. Många kyrkor gör samma sak, visar på sin framgång för att sporra till mer givande. Kanske är det för att jag är jantesvensk som jag är skeptisk.

Om ändå showen hade slutat där.

Jag minns på en konferens för väldigt många år sedan. Jag råkade mest vara där och på scen stod en annan känd svensk predikant, Johannes Amritzer. Det låg en enorm förväntan och Amritzer sa ”Jag skulle kunna få helanden, frälsningsunder, tårar och människor som föll i anden här. Men i dag ska jag fokusera på något annat”. Jag är helt övertygad om att Amritzer talade sanning. Han är så erfaren kyrkoretoriker, med sådan talang att han vet vilka knappar han ska trycka, vet hur han ska bete sig för att människor ska komma fram till frälsning. Spelar ingen roll att alla redan är frälsta i huset, det skulle kunna försvaras med att vi behöver ”förnyad överlåtelse”. Likadant med helanden, andemanifestationer. Kan man bygga förväntan så går det av sig själv. Det är som om man lyckats finna en formel: Tro och förväntan leder till helanden.

Benny Hinn har förädlat den där helande-formeln. Innebär det att han är en falsk profet?

Mitt i mötet meddelar twitter att jag har nått något slags tak. Jag har twittrat ”nog för en dag” står det varje gång jag försöker skriva något nytt. Jag tar min dator och letar eluttag så jag kan skapa ett nytt tillfälligt konto och twittra vidare. Plötsligt befinner jag mig vid handikapp-platserna. Det är alldeles i hörnet av Livets ords stora lokal och jag hade, från min plats långt bak, inte insett vilken febril aktivitet det råder här. Amerikanska män med stora kroppshyddor flackar runt med svett i pannan för att hitta människor som helats och kan berätta om det på scen. De vankar fram och tillbaka, ropar högt ”någon här har känt en ”burning sensation”. De tar tag i min twittrande hand, ”är det du?”. Jag tittar yrvaket upp och skakar på huvudet. Inser efteråt att hade jag stått här i bön, med sträckta händer och letat efter helande i min kropp skulle jag mycket väl kunnat ha känt en ”burning sensation”. Eller i alla fall letat extra hårt efter den när jag fick frågan.

Precis där jag står kommer någon av Hinns män och kontrollerar en kvinna som säger sig ha blivit fri från cancer, eller i alla fall buksmärtor. Hon kan dock inte bekräfta med något särskilt. Ingen drastisk smärta som försvunnit nu jämfört med för en stund sedan. Hon lämnas därmed. Hon är inget exempel att ha på scen.

Jag börjar att iakta dem i rullstol. Som kvinnan bredvid mig. Hon har ett spänne runt pannan som håller fast huvudet i stolen. Hennes ben och armar är förtvinade. Hennes make står bredvid, med ögonen slutna, ena handen uppsträckt och andra handen fast sluten kring sin hustrus. Det ligger något både fint och vemodigt över dem. Jag inbillar mig att de har en slags ödmjuk förväntan om helande. En blandning mellan hopp och acceptans om att det ”nog inte går”.

På andra sidan bänkraden sitter en tjej i min egen ålder. Benen verkar vara helt förlamade. Hon gråter. Förtvivlat. Mascaran rinner ner för kinderna och hon torkar dem samtidigt som hon ser Benny Hinn på scenen ta emot vittne efter vittne som släpper kryckor och går fria från smärtor i knät. Men hon sitter kvar. Ingen Gud ger henne en helande ”touch”.

Bakom mig sitter en ung man i rullstol och har svårt att hålla sig lugn. Han lider av någon slags neurologisk skada och rullar rullstolen fram och tillbaka. Han vill komma fram, närmare Benny Hinn. Han säger något uppgivet till sina föräldrar, backar ut i korridoren och det ser ut som att han ger upp. Tio minuter senare dyker han upp framför mig, med armen runt en släktings nacke har han, utan rullstol, lyckats ta sig längst fram. Fortfarande inget helande. Han har misslyckats, men är fortfarande stridslysten. Hans får hjälp att sätta sig i rullstolen igen, men strax senare har han lyckats övertyga en yngre släkting om ett nytt försök. De båda stapplar fram, utan rullstol, för att i ett sista försök nå ända fram. Strax senare får de sin chans. Benny Hinn uppmanar alla från arabvärlden att komma fram till scenen. Släkten vaknar till, ser möjligheten. På något sätt lyckas de få honom längst fram i mitten, direkt framför Benny Hinns scen. Han har tre-fyra stycken som hjälper till att lyfta upp honom, över de andra. Hans huvud sträcker sig en halvmeter över publikhavets. Till sist (efter att Hinn misslyckats med ett ”massfire” (jämför här)), lägger Hinn (och Ulf Ekman) sina händer på honom. Himmelselden uteblir, eller åtminstone dess omedelbara effekt.

Jag tänker på vad som rör sig i alla dessas huvuden. Tidigare under kvällen har Benny Hinn predikat om att ”synd och sjukdom är tvillingar”. Ansvaret för helandet ligger inte på Gud, inte på Benny Hinn, utan på dig. Det är lätt att tolka Bibeln så. Lika lätt det är som att skuldbelägga sig själv. ”Jag har inte gjort upp med min egen synd.” ”Jag behöver jobba för mig själv innan jag kan bli helad från mina lama ben.”. Samtidigt ökar det antalet som vågar, som upplever sig helade.

Ett cyniskt sätt att höja helandefrekvensen? Elle bara en del av ett koncept? Något som man som utomstående hade kallat just: Show. Det finns fler saker som pekar på det.

Ett av Benny Hinns främsta kännetecken är att fälla folk i anden på olika sätt. Han har skaffat sig medarbetare som lärt sig i detalj hur man tar emot människor som faller bakåt. Ett hårt grepp om handleden ger ett slags sving som gör att de faller snabbt, men aldrig hårt mot marken. Lika snabbt kan de, med samma grepp, få den fallne att resa sig upp, ofta för att bli ”nedslagen” igen.

Benny själv har en egen pannknuffar-teknik. Många gånger behövs den inte. Ibland är det säkert anden, andra gånger använder han olika röstlägen, skrämmer och möts av så mycket förväntan att de faller på egen kraft. Men när de inte gör det handlar det ibland om att dela ut direkta käftsmällar. Han kupar handen kring deras haka och hals och trycker dem bakåt – ibland hårt – för att de ska förstå att falla.

På något sätt gör man det till ett bevis på att någon har mött ”anden” när man faller. Uppenbarligen också motsatsen när någon inte faller.

Minns särskilt fem arabiska pastorer som kallades upp på scen för att få del av ”elden”. Fyra av dem föll som furor, någon blev ”full i anden”, men en stod upp. Trots tydliga ansiktsknuffar – som jag faktiskt tror skulle kunna klassas som käftsmällar – stod han kvar. Parerade med några steg bakåt, men stod hela tiden. När han fortsatte envisas med att stå upp kom en av vakterna/ta-emot-värdar/medhjälpare fram och föste undan honom bakåt. Bakom både de själva och ytterligare fem steg bort från pastorerna som ”drabbats”. Han bidrog inte till showen, han behövdes inte längre.

Jag kan dela många sådana här minnen från kvällen. Många obehagliga saker, många som fick mig missmodig. Men huvudfrågan ligger kanske någon annanstans:

Är Benny Hinn en falsk profet? Vem vet. Vem ska avgöra?

I bergspredikan säger Jesus:

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ‘Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ‘Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ‘Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’

Det är hårda ord. Det finns flera sådana i Bibeln. Flera verkar gå hand i hand med att motiven är girighet.

Ulf Ekman har i dag tagit kraftigt avstånd från Benny Hinns predikan på grund av telogiska, grova övertramp. Han bjöd hit honom utifrån sin personliga vänskap och menar att han inte studerat youtubeklippen med honom. Möjligtvis inser han att han borde gjort det nu. Jag kan inte minnas att jag har sett någon pastor ta ett så kraftigt avstånd från en predikant. Men ännu märkligare: Låta honom gå upp på scenen dagen efter och köra vidare, utföra ett helandemöte.

Jag undrar vad i Ulf Ekmans värld som hade gjort Benny Hinn olämplig för att hålla helandemöte? Vad som hade klassat honom som så mycket villolärare att han inte var lämplig att vara spegel för att utföra gudshelanden? Det han nu tillrättavisas för är centrala delar av kristen teologi. Som en Tobias skrev i ett kommentarsfält: Hur hade det sett ut om han talade positivt om könsneutrala äktenskap? Sex utanför äktenskapet? Saker som är direkt perifera för kristen tro. Hade han fortfarande fått leda ett helandemöte?

Ekman, liksom många andra på Livets ord, menar att Benny Hinn ska hålla sig till sitt rätta element – helande. Och att då är det ok att man inte har full koll på det andra. Man använder också ord som att ”Gud använder även de ofullkomliga för att göra under”. Och någonstans här finns väl knäckfrågan.

Den ena sidan menar att för att vara en villolärare, en falsk profet, behöver man aktivt ha en agenda av att vilja ont. Den andra sidan att man använder Guds ord för syften som får så negativa konsekvenser, frukter, att det måste klassas som…ont.

Någonstans står vi där mitt emellan. Utan något givet facit. För vem kan peka ut något som är sanning?

Kanske är det här som kristenhetens största problem är. Det som skapat splittring och oförståelse, allra mest internt. Det finns ingen absolut sanning. Vi tolkar saker olika, till och med den som påstår sig läsa Bibeln fundamentalistiskt. Kvar står vi med vår logik och den hjälpare som Bibeln utlovat. Det leder till att var och en får ett stort eget ansvar att tolka, söka och förstå.

Min egen slutsats är ganska klar. Jag tror att Benny Hinn förstör mer än han bygger upp. Att varje frukt av hans karaktär går tvärtemot det som påstås beskriva en kristen.
Medan Jesus bad de som fick ett helande att inte berätta det, bygger Benny Hinn hela sin karriär med att ställa ”sina” helanden på scenen, göra dvd:er och böcker på saken.

Därför: Jag behöver inte fastslå att Benny Hinn är en villolärare eller falsk profet. Jag behöver bara konstatera att jag aldrig mer vill ha med honom att göra.

{ 131 kommentarer }

Ikväll ska en av jorden märkligaste, konstigaste och mest tveksamma predikanter predika. På Livets ords ”Europakonferens”.

Det kan tyckas helt i sin ordning, det är ju bara Livets ord, liksom. Samma Livets ord som klättrar på väggarna, och slår sig själva i magen för att befrias från demoner. Men Livets ord får allt större erkännande i kyrkan och det är svårt att se inbjudan som något annat än en skräll.
Som om Aktuellt skulle plocka in Saida att leda vädersändningen, om man nu ska försöka sig på en liknelse.

Ulf Ekman själv motiverar inbjudan med att svenskar är cyniska till det övernaturliga och att vi behöver mer helanden här.
Det är svårt att se att det finns någon som helst annan anledning till att Benny Hinn har bjudits in.

Benny Hinn har påvisat nästan alla tecken på villolärare, en falsk profet. Han har profeterat om att homosexualitet skulle ha utplånats 1995. Att påven skulle dö och ersättas av en italienare. Och sist han var här (2003) menade han att Iranregimen skulle falla inom två år. Då har vi inte ens gått in på alla helandena, hans kraschade äktenskap eller hans kraftigt omdömeslösa nyttjande av pengar.
Dagen har gjort en enorm insats i att påvisa alla turer kring det där. Läs Anders Gustafssons artikel om det.

Bibeln talar ibland om villolärare. De som utförde mirakler i Jesu namn, men inte i hans ”kraft”. Det finns några sådana exempel redan då, så visst borde det finnas desto fler i dag?
Många hade hållt med om att Todd Bentley var en av dem. Liksom dessa uppenbara personer.

Men annars? För var och varannan person skulle valet vara ganska självklart, om än fördomsfullt: Benny Hinn.

Ändå väljer Livets ord och Ulf Ekman att bjuda in honom som huvudtalare. Ulf Ekman själv menar att han gör det utifrån sin personliga vänskap med honom och att om Hinn säger något galet så får han korrigera saken.

Igår var första mötet. Hinn sveper lite med sin jacka över fem personer, utbrister ”Touch!” och personerna golvas. Efteråt går Ulf Ekman upp och ber den samlade skaran fundera och sålla i det som sagts och ta till sig det som var bra, lämna det som var dåligt.
På sin blogg dagen efter (idag) går han ut och förklarar att mycket av det som sades var dåligt. På sin videoblogg likaså.
Ändå står samme man på scenen ikväll igen.

Livets ord har flugit en man från USA till Sverige så att människor kan få falla, uppleva helanden och bli lite rusiga i anden. Är inte det själva kärnan av att skapa fokus bort från Gud, och mot budbäraren?

Om vi tror på Bibeln, att den är sann. Om vi tror att övernaturliga saker kan hända. Om vi också tror att det finns villolärare, falska profeter, som utnyttjar troende – vilka är de då?
På vilket sätt kan Livets ord godkänna denne man, trots att han – till och med när han är på besök – säger så mycket galna grejer att pastorn får gå upp och rätta direkt på scenen?

Det är anledningen till att jag är på besök ikväll. För allt det här ovan kan man säga på distans, utifrån att ha tittat på tv, youtubeklipp och annat. Men jag måste försöka förstå: Vad är det som gör att man ändå kan tycka det är ok att låta hela sina församling förföras av vad som verkar vara en villolärare?

Jag kanske har höga tankar om Livets ord, om människor jag känner som går där. Men det finns bara ett sätt att avgöra det.

Därför sitter jag just nu på ett tåg och ska strax tränga mig in bland tusentals vallfärdande karismatiska kristna som köat och trängst utanför Livets ords lokaler för att få ett helande – av Benny Hinn.

Följ mig på Twitter ikväll.

{ 41 kommentarer }

Jag råkar se en länk, strax innan jag ska lägga mig. Och den berör mig. Jag har ingen aning vilka licenser som gäller för bilderna, men jag har svårt att tro att de som skrev följande kommer att göra anspråk på copyright. Så låt mig posta det här.

För någon månad sedan kritiserade jag Livets ord Göteborg för att under ett HBT-tåg stå med skyltar där det står ”dont miss the light” och ”dont delude yourself”. Klanderfritt kan tyckas – det är ju bibelord? Livets ords ansvarige skrev ett långt svar i en bloggkommentar. Vad man inte tycks förstå är problemet. Det spelar ingen roll hur mycket sanning man tycker att man proklamerar. Om man inte visar ömhet kommer man aldrig lyssnas till. Livets ord Göteborg visade inte kärlek och ömhet.

Det gjorde däremot den här engelsktalande församlingen. Läs:

”This past weekend Chicago, along with many other US cities, celebrated Gay Pride with a parade. As a part of the weekend, Nathan and a group of over 30 Christians from various Chicago churches went to demonstrate at the Gay Pride Parade with the Marin Foundation.

Their demonstration was much different, though.

While the most vocal “Christian” presence at the parade was in the form of protesters with “God Hates Fags” signs, Nathan and a team from the Marin Foundation took a different approach… they chose to apologize.

The volunteers wore black t-shirts with the phrase “I’m Sorry” on the front and held signs with messages of apology, on behalf of all Christians, for the way the church has treated the gay community.

What I loved most about the day is when people “got it.” I loved watching people’s faces as they saw our shirts, read the signs, and looked back at us. Responses were incredible. Some people blew us kisses, some hugged us, some screamed thank you. A couple ladies walked up and said we were the best thing they had seen all day.

Watching people recognize our apology brought me to tears many times. It was reconciliation personified.

My favorite though was a gentleman who was dancing on a float. He was dressed solely in white underwear and had a pack of abs like no one else. As he was dancing on the float, he noticed us and jokingly yelled, “What are you sorry for? It’s pride!” I pointed to our signs and watched him read them.

Then it clicked.

Then he got it.

He stopped dancing. He looked at all of us standing there. A look of utter seriousness came across his face. And as the float passed us he jumped off of it and ran towards us. He hugged me and whispered, “thank you.”

I think a lot of people would stop at the whole “man in his underwear dancing” part. That seems to be the most controversial. It’s what makes the evening news. It’s the stereotype most people have in their minds about Pride.

Sadly, most Christians want to run from such a sight rather than engage it. Most Christian won’t even learn if that person dancing in his underwear has a name. Well, he does. His name is Tristan.

However, I think Jesus would have hugged him too. It’s exactly what I read throughout scripture: Jesus hanging out with people that religious people would flee from. Correlation between then and now? I think so.

Acceptance is one thing. Reconciliation is another. Sure at Pride, everyone is accepted (except perhaps the protestors). There are churches that say they accept all. There are business that say the accept everyone. But acceptance isn’t enough. Reconciliation is.

Reconciliation forces one to remember the wrongs committed and relive constant pain. Yet it’s more powerful and transformational because two parties that should not be together and have every right to hate one another come together for the good of one another, for forgiveness, reconciliation, unity.

What I saw and experienced at Pride 2010 was the beginning of reconciliation. It was in the shocked faces of gay men and women who did not ever think Christians would apologize to them.

I hugged a man in his underwear. I hugged him tightly. And I am proud.

Läs hela bloggposten här. Det är vackert. Och ska vi som kallar oss kristna någonsin uppfattas som bärare av något annat än hat och fobi är kärlek det enda steget. Det fanns en man – tyck vad du vill om honom – som var väldigt tydlig på den punkten. Jesus.

Livets ord. Snart är det Pride i Stockholm. Ska vi köpa tshirtarna?

{ 33 kommentarer }

Vänners nyheter, twittervju och ploggosfär

av Emanuel Karlsten den januari 27, 2010

i Länkkommentarer

  • Vänners Nyheter: Rekommendera blogginlägg
    – Den här funktionen har fått förvånansvärt lite genomslag bland webbtyckarna. Jag har testat några veckor och det är riktigt smart! Bra jobbat Björn och DN!
  • Följ direktintervjun med Daniel och Paulina Brolin på Twitter
    – Dagenreportern Andreas Nilsson har verkligen frälsts den senaste tiden på de möjligheter webben ger för rolig och engagerande journalistik. När han ska göra intervju med Daniel och Paulina Brolin (ni minns? De svenska missionärer som satt fängslade i ett halvår -98?) gör han det via twitter. Jakob drar upp det som puff på sajten ”Följ intervjun direkt via twitter” Och artikeln klickas upp i topp direkt. Engagerande journalistik! Heja!
  • Analyser av den politiska bloggosfären
    – Ted med fru går ihop och skapar det smartaste sociala verktyget hittills. Briljant, Ted!
  • Tror inte Tunehag på Guds straffdomar?
    – Tor Billgren ger sin analys på Världen idag och Robertson. Läsvärt!
  • Emanuel Karlsten till Ulf Ekman: Säg förlåt!
    – Jag gillar att den så ofta konspiratoriska kristna bloggsmedjan Aletheia har sluppit Haggaj, som hade problem med både sin anonymitet liksom nyanserna.
    Här hakar Daniel på min text om Livets ord och menar att den bekräftat en massa saker hit och dit. Roande.
  • Artisten Simon Ådahl: ”Jag hoppas på en väckelse på Facebook”
    – Whatever works! Jag är mest fascinerad över att Dagen-artikeln skrivs av Urban Thoms. För bara några månader var han Facebookvägrare för att han inte såg nyttan. Men snart insåg han att han som Folkredaktör (Dagenspråk för Nöjesdito – men det låter för hedniskt) får ingång i massor av kristenkändisars vardag genom att öppna ett konto. Och voila: Ett knäck om den gamle schlagerstjärnan Simon Ådahls bönekampanjer online.

{ 6 kommentarer }

Gör en ”Förlåt mig”, Ulf Ekman

av Emanuel Karlsten den januari 25, 2010

i Religion och kyrka

Ulf Ekman skriver på sin självbiografi. Eller snarare på en av sina kommande självbiografier. Han ska skriva om sitt liv i flera delar. Den första ska handla om åren innan han gifte sig.

Det blir spännande, alldeles säkert. Är det något i kyrkosverige som säljer tidningar och klick är det trosrörelsen i allmänhet och Ulf Ekman i synnerhet. Det han gjorde på 80- och 90-talet är fortfarande det som definierar Uppsalaförsamlingen och alla församlingar som sällar sig till samma uttryck. Andeutdrivningar med magslag, Carolas skrikpredikningar, Ulf Ekman som pannknuffar ner hela sin kör från körhyllan. Och allra mest alla de som sårades djupt och förlorade sin gudstro.

När Ulf Ekman för några veckor sedan besökte Dagenredaktionen förklarade han – än en gång – att han ångrade mycket av det Livets ord gjorde på 80 och 90-talet. Han har bett om ursäkt flera gånger förut. Men det finns uppenbarligen – även för Dagenjournalisterna på plats – ett behov av att höra det igen. Se honom i ögonen, själva avgöra om han verkligen menade det.

Jag har tänkt på det där ibland. Varför Livets ord har valt att fortsätta bygga och slipa på varumärket ”Livets ord” i stället för att bara byta ut det. Göra en Saul, säga ”vi gjorde så mycket dumt förut att vi vill manifestera det med att lämna det bakom. Vi byter till och med namn”.

Fast kanske hade ett namnbyte fått lika mycket kritik? Att man försökt sminka bort sina brister och lura in folk i fällan under ny flagg?

Så hur gör man? Om man ångrar, vill få förlåtelse för den smärta man orsakat andra?

När jag slutade på Dagen fick jag ett tack-för-allt-mail av Magnus Dahlberg, Livets ords pressekreterare. Han är duktig. Otroligt slipad, genomtänkt och en taktiker av rang. Inte på det där lömska sättet, utan på ett professionellt sätt. Han är på många sätt anledningen till att Livets ord igen blivit accepterat i större delar av frikyrkofloran. Han är noggran, krattar alltid manegen både före och efter Ulf Ekmans entré i vilka sammanhang det än är.

Jag tackade Magnus tillbaka och kunde inte undvika att dela min lösning på varumärkesproblemet:

”Be Ulf Ekman skriva en bok som heter ‘Förlåt’. Och låt den bara handla om de saker han ångrar, vill be om ursäkt för. Det som gick galet. Låt honom sedan, i de sammanhang det behövs, börja med att be om ursäkt. Han behöver inte raljera för det, men bara slå fast det och hänvisa tillbaka till boken.”

Vad tror ni? Visst. Det skulle uppfattas pretentiöst – kanske till och med som ett sätt att tjäna pengar – att skriva boken. Men jag tror det är nödvändigt.

Ulf Ekman har ofta pekat tillbaka på sin mänsklighet. Att alla gör misstag – det gjorde också han. Det är en god och viktig insikt. Men för att få förlåtelse måste man be om den. Och det räcker inte att göra det från estraden på en pingstkongress. Eller på en Dagenredaktion. Det behöver göras nära, direkt och utförligt.

Det kan tyckas fånigt, men jag tror boken och förlåtsökandet skulle ge en annan bild. Inte som ”den ursäktande församlingen”, utan snarare den ”ödmjuka församlingen”. Den som ständigt ber om förlåtelse. Som inleder varje anförande med att påminna om hur sårbara människor vi är. Hur lätt det är att göra fel, hur viktigt det är att vi använder förstånd – inte bara känslostormande andliga upplevelser – för att avgöra vad som är rätt och fel.

Visst skulle det vara spännande? Tänk att få följa hur både mediebild och bilden hos gemene man hade förändrats av församlingen.

{ 54 kommentarer }

Det är minst sagt en märklig rytm i antalet bloggposter här, men idag har dagen gått åt till en massa annat.

Jag har också hunnit ikapp i min rss-läsare. Därför: Här är mina kommentarer på nyårshelgens bästa länkar.

Hejsålänge.

{ 0 kommentarer }