uppdrag granskning

Uppdrag gransknings program om hur medierna hanterade Metoo och våldtäktsanklagelserna mot Fredrik Virtanen är märkligt, men också en axelryckning.

Märkligt eftersom Uppdrag granskning tycks vara helt tondöv angående vad Me too är. Som att rörelsen handlar om anklagelserna mot Fredrik Virtanen. Anklagelserna borde snarare ses som ett ”skotten i sarajevo”, en början som satte igång en kedja av händelser som ledde till den revolution Me too blev i Sverige. Det här vet Uppdrag granskning, men kanske är det frestande att försöka konstruera att man är något större på spåren, så man sammanblandar dessa berättelser friskt, misstänkliggör och stänker därför på hela metoo-rörelsen. Dels genom bildval (klipp till skådespelare som hand i hand tågar in på Guldbagge-galan i protest mot övergrepp) och ordval (en journalists arbete om metoo ifrågasätts, på grund av vänskapsband med Wallin).

Samtidigt är reportaget en axelryckning, för greppet hade kunnat användas mot varje reportage Uppdrag granskning någonsin sänt. Det vill säga, vara djävulens advokat. Lyfta fram advokatens argument och med vinkel, musik och ton framföra: ”Här finns också en annan bild”. Jaha?

Är det oväntat att Virtanen, som nekat till anklagelserna, skulle ha ett försvar bakom sina nekanden? Är det oväntat att den polisutredning som lades ner hade skäl till det? Är det oväntat att den som är våldtagen handlar irrationellt?
Det där sista kräver dock några extra kommentarer.

Det är anmärkningsvärt hur Uppdrag granskning lyfter fram vissa bevis som ”avgörande”. Som att Wallin ”fnissat” när hon berättat om våldtäkten i efterhand. Uppdrag granskning hade inte planerat fråga Wallin om den saken. I en oklippt version av intervju med Wallin (totalt 12 minuter) framgår att intervjun med henne avslutas efter fem minuter och att Wallin då själv får be om att kommentera reportagets påstående om fnissandet. Hade UG tänkt låta en så avgörande sak annars stå okommenterad?

Ännu mer att Uppdrag granskning framhåller det som avgörande att de terapeutiska samtal Wallin haft inte skett med en legitimerad psykolog, utan med en ”samtalsterapeut” (oskyddad titel), men att titeln blivit “psykolog” i Svd:s granskning av händelserna. Ännu mer att UG låter framföra det bästa argument till Svd:s beslut först i eftertexterna: Även polisen använde ordet ”psykolog” i dokument.

Ytterligare: Uppdrag granskning lyfter fram det som avgörande att Virtanens sexpropå till en 14-åring inte föregåtts av en direkt fråga praoplats. Att det därmed dramatiskt skulle kasta händelsen i annat ljus?

Och till slut programmets uppräkning av vilka som ”gillat” Cissi Wallins första post där hon avslöjar att Virtanen våldtagit henne. Det är en till synes vanlig missuppfattning, att en like innebär att någon går i god för en post. Att det innebär att man ställer sig bakom allt och alla dess konsekvenser. Men Wallins post var inte bara ett outande av hennes våldtäktsman, det var också ett startskott för en Me too-rörelse. En like på den kan alltså betyda tusen olika saker.

Det sista är viktigt och försvinner när UG reducerar Virtanen/Wallin till en isolerad händelse: Instagramposten var ingen vanlig publicering, det var ingen vanlig händelse, det var inget vanligt våldtäktsmål. Det blev starten på en kvinnorevolution Sverige aldrig tidigare sett.

Därför känns hela reportaget lite märkligt. Dess tondövhet gör det till en axelryckning.
För kan man inte förstå eller förklara den större bilden, vad är det då man försöker nyansera?

{ 0 kommentarer }

iDB 2016-09-06 kl. 11.08.27

Ja, jag är kanske lite väl sen på bollen, men hjälp mig här nu, för jag förstår inte. Förra veckans Uppdrag granskning handlade om åldersbestämning på ensamkommande barn. Hela introt målar bilden av att Rädda barnen mörkar att detta är ett problem, eftersom de i en SVT-debatt tidigare sagt att det går mycket myter om ”alla de här vuxna som ska finnas bland barnen”.
Janne Josefsson fäster blickar i kameran: ”Myt – eller verklighet?” Och så rullar reportaget igång.

Här är vad jag inte fattar:

1) Vadå myt eller verklighet? Rädda barnen påpekar att det går myter om ALLA de här vuxna som ska finnas bland barnen. Att det skulle handla om någon slags majoritet. DET var ju vad hon adresserade, Janne Josefsson! Varför fulvinklar du på ett så ohederligt sätt?

2) Vad var problemet i Barnläkarens Anders Hjern argument kring medicinsk åldersbestämning? Klart att det är helt fruktansvärt när vuxna begår brott och påstår att de är barn för att slippa straffansvar. Och självklart ska de då åldersbestämmas enligt de metoder som finns, trots felmarginal. Det handlar ju om att de har begått grova brott! Men när ett barn söker asyl och uppger ålder begår de inte ett brott. Att då enbart utgå från ett medicinskt instrument som har en felmarginal på 12 procent innebär att tusentals barn skulle kunna klassas som vuxna. Det ÄR oetiskt, för därmed skulle de behandlas som vuxna, placeras bland vuxna och det skulle vara betydligt farligare än att de över 18 placeras med barn under vuxnas uppsikt.
Att enskilda åklagare på grund av den allmänna debatten misstolkat denna rekommendation som att de under brottsutredning inte får använda medicinsk åldersbestämning vittnar snarast om åklagares kompetens, än om metoden ska gälla för ensamkommande som söker asyl.
Var detta verkligen en orimlig argumentering? Och varför vinklar ni det som att barnläkaren ändrar sig efter er granskning? Barnläkarföreningen har ju aldrig ens uttalat sig om grova brott, utan alltid om åldersbedömning vid asylansökan.

3) Vad var konstigt i att en rättsmedicinsk läkare säger att 70 procent av de barn han undersökt med tandröntgen varit över 18 år? De som vänder sig till denne läkare är ju advokater, gode män eller asylsökande som åldersklassats som äldre än 18 av Migrationsverket och vill försöka göra ett sista försök att få ett kliniskt bevis på sin sida. De som är 12-14 år behöver ju i 99 procent av fallen aldrig ens vända sig dit – det är uppenbart för ”var och en” att de är just barn.
Nu valsar ”70 procent av alla ensamkommande barn är vuxna” runt i sociala medier som någon slags sanning. Och det är väldigt lätt att missförstå det så, utifrån ert program.

Hur kunde det bli så här?

Självklart ska vi prata om saken, problemet med att det finns folk över 18 år bland de som är under 18 år. Självklart är vi bara i början på att nysta i alla problem som kommit med att Sverige och Migrationsverket haft sin största belastning någonsin det senaste året. Som god man har man både sett och hört vanvården i vissa HVB-boenden och familjehem – utnyttjade av svenskar som vill sko sig på andras olycka. Självklart borde det finnas fler kontrollstationer och hjälp här. Men det kostar pengar, och det verkar inte staten vilja släppa ifrån sig just nu. Därför har vi denna situationen nu, där det måste går under devisen ”good enough”.

Det finns så mycket att granska, så mycket hemskt som händer, där folk utnyttjas, där systemet utnyttjas, att det inte behövs överdrivna vinklar eller problemformuleringar.

Och just därför var det så onödigt. Ni kan bättre, Uppdrag granskning.

{ 12 kommentarer }