Uncategorized

Podden Serial lämnar tveksam eftersmak

av Emanuel Karlsten den januari 13, 2015

i Uncategorized

Under julen hann jag lyssna klart på podden Serial. Den amerikanska podden om ett mord för 15 år sedan har skapat stor uppmärksamhet i västvärlden.

Jag var helt fängslad från start. Hänförd till och med. Tvingade min omgivning att också lyssna och alla fastnade.

Det fanns här ett radioberättande som kändes helt nytt. Avklätt från den ibland kletiga ljudkuliss-kosmetikan i P3 dokumentär, men närmare och personligare i sitt tilltal än någon annan P1 dokumentär.

Det finns så mycket att lära här för den som vill.

När allt färre journalister gör mer, blir avstånden till produkten större. Det skapar ett oengagemang som märks hos läsaren.
Att göra framgångsrik journalistik – oavsett medie – handlar inte längre om att göra allt, utan att göra några saker bra (och sedan länka till de nyheter andra gör bättre). Ett framgångsrikt mediehus behöver därför skapa strukturer och organisationer där journalister ges utrymme att utveckla en relation till vad de skriver om. Det gör att journalisten håller i längre, lyssnar bättre på läsarreaktioner, gör en trovärdigare journalistik och bygger en långsiktig läsarrelation.

Allt det här är podden Serial ett stilexempel på.
Programledaren, grävaren och journalisten Sarah Koenigs tilltal redan i första avsnittet är helt unikt. Här finns en självklarhet i hur hon tar plats hos lyssnaren. Ett självförtroende byggt genom en lång tidigare relation till sina lyssnare genom andra poddar (som jag inte har lyssnat på, men det spelar ingen roll, hon talar till mig på samma sätt – med samma ton! – som om jag gjort det).
Det finns ett ”jag” och en naken öppenhet här som direkt skapar ett djupt förtroende.
Koenig förklarar tidigt att hela podden handlar om hur hon snubblat över ett rättsfall som verkar mystiskt. Där anledningen till att hon väljer det inte handlar om någon urvalsprocess eller redaktör som lagt det i hennes knä, utan att hon personligen fick ett tips och bara råkade bli besatt. Fullkomligt besatt. I ett år försökte hon ta reda på allt om fallet. Tolv avsnitt senare förstår man att hon med det verkligen menar – allt. Det är ett otroligt stycke välresearchad, imponerande journalistik som presenteras. Som hela tiden utgår från Koenig själv.

Det opretentiösa, självsäkra men avslappnade tilltalet är det som gör att jag fängslas. Känslan av att någon tar en i handen och leder med på en svindlande resa längs en väg i rättsfall så krokigt att varje krön känns hisnande. Hela tiden med en saklig, lite skeptisk, men alltid djupt engagerad Koenig som måste få reda på vad som hänt.

Det är verkligen små detaljer, små nyanser som skiljer Serial från en vanlig dokumentärserie. Men tillsammans skapar de hela skillnaden. Den sparsmakade musiken och perfekta – inte för putsade! – redigeringen. Dispositionen av berättandet, hur det så smart portioneras ut och griper tag nästan hela vägen fram.

Nästan.

För det är mot slutet så mycket avgörs och så mycket fallerar.

Jag vet inte hur medveten Koenig är om det, men genom att göra podden som en journalistisk produkt skriver hon ett kontrakt med lyssnaren. Att hon har grävt där stått, men hittat något där andra gått bet.

Podden handlar om ett 15 år gammalt fall, där domen har fallit och den dömda sedan länge sitter i fängelse och givetvis hävdar sin oskuld. Där advokater jobbar på en resning i vad alla verkar tycka är ett ganska snårigt och svårbedömt fall.

När Sarah Koenig då väljer att trassla ut det genom extremt noggrann journalistik och sedan paketerar det i tolv avsnitt skapar det en förväntan av att det finns något nytt att berätta, något som kastar om allt.
Kanske tänkte Koenig att hon skulle få lösningen, bara hon började sända. Bara tusentals fler blev lika besatta som hon. Bara världen fick reda på vilket bisarrt fall det här var.
Kanske skulle det skapa ett slut. Kanske hade hon inget val efter att ha lagt alldeles för mycket tid och arbetskraft på fallet. Något måste det bli för att hon ska kunna motivera det både för sig själv och sin plånbok.
Efter nio avsnitt börjar det sina i podden. Det finns inte mycket mer innehåll att berätta och det finns ännu ingen lösning. Koenig har förvisso kunnat visa på brister i förundersökningen och hittat nya bevis, men inget som i sak klargör något i skuldfrågan.
I några avsnitt börjar hon i vad man i engelskan skulle kalla för ”reaching”. Det börjar kännas desperat.
Hon har fått mängder med lyssnarrespons och därmed massor av konspirationer eller lösa trådar att följa. Ingen leder någonstans, men hon presenterar dem ändå. Som för att visa för oss som lyssnar att hon i alla fall gjort något, även om det inte lett någonstans.
Avsnitten styr över allt mer på karaktärsbeskrivningar, även om Koenig försöker brasklappa så mycket hon kan om att sådant egentligen inte säger någonting alls om skuldfrågan.

Den tidigare så nyktra journalistiska hållningen börjar svaja över i rykten och desperata väjningar. Kanske för att visa hur mycket de verkligen försöker.

Och där slutar det. I att det inte finns något slut. I att det grundläggande är lika förvirrat som i början och att det till slut grundar sig i vad du som lyssnare tror. Eventuellt borde också domstolen friat enligt principen om att det inte var ställt bortom rimligt tvivel att den åtalade var skyldig.

Jag älskade poddens anslag, tilltal och ton, men kanske var dess brist att de inte hade råd att lägga ner när de väl kommit fram till att de inte hade något case?
Eller så är det en ny genre i ett nytt journalistiks landskap? Där man följer med journalistikens utveckling kring en fråga i realtid i förhoppning om att nå ett slut, ett resultat?
Sådana satsningar har vi ju sett allt oftare, öppna granskningar kring olika ämnen till exempel.

Skillnaden här är kanske att det handlade om ett så avgränsat case, 15 år tillbaka. Som plockades upp, researchades och publicerades för att journalist blev besatt av det. Att göra det är att göra sig ansvarig för berättelsen, personerna i den och relationen mot läsaren. Att knyta det där kontraktet om att det görs för att vi har något nytt att berätta. En krok.
Att vi är en bok med någon form av slut.

Serial är redan en framgång på många sätt och det planeras redan uppföljning. Vi har sett början på ett nytt berättande som redan satt starka avtryck. Säkert har de själva lärt sig massa saker till nästa gång.
Som att välja ett fall där man faktiskt kan tillföra något.
Eller bara göra en podd med ett slut.

{ 3 kommentarer }

Varför får inte poliser vara människor?

av Emanuel Karlsten den oktober 28, 2013

i Uncategorized

Poliser måste också få vara bittra, koka över, ha någonstans att ventilera. De måste få varva ner, prata i trygga miljöer om frustration, sorg och ilska. Problemet är att en Facebookgrupp med 5 000 människor inte är en sådan plats.

Om detta försökte jag skriva om i Dagens nyheter i lördags. Som vanligt får man inte med alla nyanser i en text på 3200 tecken, men min viktigaste poäng var att fenomenet som utspelat sig är inte nytt. Det är bara människor som missförstår ett medies räckvidd.

Bakgrunden är att Expressen avslöjat en hemlig Facebookgrupp för poliser med 5 000 medlemmar som pratar om, well, arbetsmiljöproblem inom polisen – om man ska vara snäll. Eller en grupp vars innehåll osar av hat och kvinnoförakt, om man ska vara vass.

Och innan man börjar kommentera det här får man bestämma sig om man tycker polisen som grupp är en ond enhet, eller ämbete som bärs av människor.

Är vi överens om att det är det senare så måste vi också förstå att människorna under privata stunder behöver en plats att ventilera med andra människor med samma jobb. Vi måste förstå att det behövs en plats där man kan vara adrenalinfylld, förbannad och få säga saker man inte menar. Det gör vi nog alla i stunder av livet när vi känner oss svikna, uppgivna eller förbannade. Mörka sidor av oss själva kommer fram, där vårt perspektiv begränsas till att ta hänsyn för vårt eget välmående. Vi är medvetna om detta, men har också ett behov av att bara få säga vissa saker högt – i en trygg grupp. Där man kan bli tillrättavisad, där man kan få förståelse, där man kan be om ursäkt när sinnesmörkret skingrats.

Inget av det här rättfärdiggör att man uttalar sig svepande, kränkande eller hotfullt mot andra. Det inser nog vem som helst. Samtidigt är vi bara människor.

Så om vi bara är människor, vad är problemet med att människor beter sig mänskligt? För att människorna i det här fallet kategoriserade sig som poliser. Gruppens samlade tema var att alla var poliser, en närmast – eller faktiskt – facklig grupp. Då blir det såklart allvarligt när det kommer fram att så många (för det var det, enligt uppgift från reportern David Baas) tillåts säga dessa saker. Och ”tillåts” blir i det här fallet extra viktigt, eftersom de övriga 5 000 – inklusive moderatorer – måste klandras för att de inte tydligare städade upp, sa ifrån, tillrättavisade.

Jag satt och pratade i Nyhetsmorgon om det här i fredags. Den här gången hade jag inte gjort några förintervjuer med programmets researchers, vilket gjorde mig lite sämre förberedd. Jag borde såklart tydligare tagit parti just för detta: Om det rimliga i att poliser också får vara människor. Att de, precis som de flesta unga i Instagrammålet, inte tänker sig för vilken plattform de är på. Och att det ytterst är något bra. Att det syns här. Att det kommer till ytan. Att man får komma tillrätta.

Polisen borde vara tacksamma för det tillfälle som nu getts. Det man tidigare kunnat ana genom korridorssnack och rykten vet man nu svart på vitt: polisen har ett kraftigt arbetsmiljöproblem. Dels i att den här attityden är så utbredd att 5 000 medlemmar inte reagerar kraftigare. Och dels i att man känner sig så osedda, olyssnade och ouppskattade att man känner ett behova av att ens uttrycka sig på det här viset.

Krönika här.

Det lite snuttiga nyhetsmorgoninslaget här:

{ 0 kommentarer }

Jag bloggar fast jag inget har att säga

av Emanuel Karlsten den mars 14, 2011

i Uncategorized

Det är mest för att döda lite tid. Eller för att göra bloggen mindre ledsen. Ibland tittar jag in här och tycker det ser så ledset ut. Så svart, så vitt, så daterade inlägg.

Jag vill ju ha liv här. Liv och lust. Och kanske färg. Men hur ska jag få färg? Jag kan inte sånt. Designa grejer.

Bostadsletandet går sådär. Jag borde göra mer. Men så kommer annat i vägen. Som Japan. I Japan har de inga bostäder. Eller i vissa delar skulle de vara glada om eventuell bostadsbrist var deras enda problem.

Japan. Kärnkraftsläckor. För några veckor sedan hjälpte jag Myndigheten för krisberedskap. Jag tror inte jag har berättat det? Jag och några till var inkallade för en jätteövning under två dygn. Tiotusentals var involverade, om jag förstod saken rätt.  Vårt lilla gäng om tio personer skulle simulera hur allmänheten hade använt sociala medier under kris. Krisen handalde om en kärnkraftsläcka och alla de ord som används nu, alla de scenarior som spelas upp användes då också. Och – faktiskt – verktygen och reaktionerna är inte så olika då från nu. Pratade med en svensk i Tokyo häromdagen. Han visste, precis som vi i vår simulering, vad man skulle tro, vad man skulle göra. Hur skulle du reagerat om du satt i ett potentiellt radioaktivt moln?

Hittade precis ett presentkort på 700kr. På ticnet. Det gick ut för två månader sedan. På min födelsedag, för övrigt. Fosterställning intagen.

{ 18 kommentarer }

En liten resa ner för minnesallén

av Emanuel Karlsten den mars 9, 2011

i Uncategorized

Fastnade lite down the memory lane, efter senaste bloggposten om artikeln i Gotlands allehanda. Ännu mer när reportern Inger Hammar ringde upp i fredags.

Det finns två tidningar i Visby. Gotlands tidningar och Gotlands allehanda. Vi har alltid haft Gotlands allehanda hemma. Vet inte varför. Jag tror det handlade om att mamma och pappa hade bäst kontakter med de som jobbade på GA. De ville alltid skriva grejer om frälsis och sånt. Hade en bättre ton överhuvudtaget, tror jag. Själv  rättade jag in mig i ledet, propagerade för att GA var bäst, även om jag i smyg tyckte att GT hade vassare sportsidor.

När jag gick mellanstadiet skulle vi ha prao på valfri arbetsplats. Jag och min kompis Elias kom till Gotlands allehanda. Oklart varför. Kanske lät det  spännande, kanske lottades platserna. Väl på tidningen fick jag följa med reportern Inger Hammar och fotografen Henrik Radhe. Inger Hammar lät oss skriva en egen artikel om en konstutställning vi gick på. Tror det var en svart, lite taggig, varg på konstverket jag skrev om. Konstigt att jag fick skriva, tänker jag nu i efterhand. Konstnären måste känt sig lite förnärmad som blev recenserad av en femteklassare. Men jag tror det märktes ut väldigt tydligt i tidningen, och fick stå bredvid Ingers riktiga artikel. Ändå en fin sak. Min första artikel. Tror den fortfarande finns sparad hemma hos mina föräldrar.

Andra gången jag skulle ha prao var i högstadiet och jag hade precis upptäckt hur roligt det var att skriva. Jag tror det var i åttan. Det är ett lite märkligt minne. Jag gillade inte min klasslärare eller skolan, men plötsligt var det som att jag tagit ett gift. En förbjuden kärlek till att skriva började spridas i kroppen. Jag gjorde det svårt för min lärare att gilla mig, men med outgrundligt  överseende berömde hon mig ändå för min text – jag gissar att det var en bokrecension på svenskan. En hemlig njutning skapades i skolarbetet. En berättarlust, en skrivlust, eller bara lust, kanske. Jag längtade hursomhelst efter uppsatsskrivningar.

Det växte under SO-lektionerna. Jag hade en fantastisk lärare, Martin Bogaeus. Han var hård. Hårdare än någon lärare jag någonsin haft. Men framförallt genuin. Han hade en okomplicerad kärlek till det han undervisade och accepterade inte något annat än ett absolut engagemang från sina elever. Han vann min respekt. Ingen hade någonsin investerat så mycket, haft så högt ställda förväntningar på vår klass. Det ingöt respekt. På fritiden var han reporter. Så när jag skulle göra min prao ville jag göra den hos honom.

Så stort jag tyckte det där var. Journalistyrket. Att inte behöva gå upp förrän klockan 12 på dagen.

Första dagen fick jag arbeta med Lasseman. En legend på sportredaktionen och på Gotland. Han hade själv varit stor spelare som ung och hans son, Fredrik Larsson, var framgångsrik spelare i VIF Gute.  Jag kände till honom mest för att han alltid skrev (för) långa texter i tidningen. Under min prao fick jag sitta bredvid och när vi kom till redaktionen sa han bara ”vänta 20 minuter” och så kom han sedan tillbaka med en 4000tkn-text han snott ihop. Det var inte så kul.

Då var det bättre med Martin Bogaeus.

Han var också sportreporter (det drömde jag om, som ung). Jag tror vi gick på en basketmatch, Visby ladies. Väl på redaktionen skulle jag också skriva något. Minns inte om vad, kanske en notis. Men jag minns när Martin skulle gå igenom min text. Han var uppmuntrande men påpekade gång på gång mina särskrivningar. Plötsligt fick han nog, ställde sig upp och utbrast över hela redaktionen ”Vad är det med den här generationen? Om de har så svårt med särskrivning, varför skriver de då inte ihop alla ord istället?”. Det var inget hånfullt över det, snarare uppriktigt och välvilligt. Han tittade på mig igen, skrattade lite och ryckte på axlarna.

Sedan dess särskrev jag aldrig, utan började istället försöka sätta ihop ord och skapa nyord.

Jag hade bara Martin som lärare två år. Men aldrig lyssnade jag så noga på kritik som när den kom från honom.

Märkligt det där om vilka personer som påverkar en. Hur en artikel om en taggig varg kunde vara början på ett livsval. Och hur cirkeln på något sätt sluts när Inger Hammar ringer och intervjuar mig om saken. Från andra sidan. Men samma sida.

{ 2 kommentarer }

En dag kommer du skratta åt detta

av Emanuel Karlsten den februari 19, 2011

i Uncategorized

En vän på Facebook delade med sig den här storyn, som han i sin tur läst hos en vän till honom. Tyckte den var så bra, så lättande rolig att jag kollade om jag fick dela den här också. Det fick jag. Så håll till godo, och tänk på den när det känns riktigt skit.

Ni vet det där man säger ”en dag kommer jag att skratta åt detta”?

När jag 2003 gick jag genom en skilsmässa. Var utan hem, hyrde en etta, låg på en blå luftmadrass på golvet och stirrade upp i taket. Väntade på att mitt sömnpiller skulle verka.

Jag minns att jag tänkte ”nu kan jag fan inte sjunka lägre!”.

Då hör jag ett ”psshh” och luftmadrassen gick sönder.

Jag skrattade redan då, och jag skrattar åt det idag.

{ 1 kommentar }

Det här var en rolig nyhet tycker jag. I dag har Frälsningsarmén fått en ny general – den högsta posten i den internationella kyrkan – och det är en kvinna! Linda Bond (med världens coolaste namn) är den första kvinnliga generalen sedan Eva Burrows (jag behövde inte ens slå upp det där, så god koll har jag på det samfund jag växt upp i!)

Kul tycker jag. Allra mest för att den nuvarande generalen Shaw Clifton är en riktig sopa. Jag träffade honom några gånger – tror till och med jag bloggat om det här förut – och han var löjligt konservativ. Pratade om uniformer som om de vore fysiskt heliga osv. Sjukt. Men om den nya vet jag just inget alls. Mer än att hon är en kvinna, snart pensionär och kanadensare.

Men säkert vet några av er som läser mer? Ni kan väl skriva en rad, anonymt om ni vill, om vad ni vet.

För övrigt är det en ganska speciell process att välja frälsisgeneraler. De väljs av ett ”high council”, och även om de inte håller på med vit rök och sånt, är det inte långt ifrån. Men här är iaf ett klipp när hon offentliggjordes som Frälsis (som är löjligt stora internationellt) nästa general.

{ 20 kommentarer }

Måndagsuppiggande youtubeklipp

av Emanuel Karlsten den november 1, 2010

i Uncategorized

Här är de bästa youtubeklippen från förra veckan. Följ alltid senaste nytt och rösta upp veckans bästa på youtubeklipp.se

{ 0 kommentarer }

Veckans bästa youtubeklipp (via youtubeklipp.se )

av Emanuel Karlsten den september 28, 2010

i Uncategorized

{ 0 kommentarer }

Jag är hemma!

av Emanuel Karlsten den september 1, 2010

i Uncategorized

Och, ja, det var väldigt, väldigt skönt.

Men det hinner jag inte skriva om nu. För jag har suttit hela dagen på jobbet. Och nu vill jag hem. Men nu vet ni, jag hade det fint. Hej.

{ 0 kommentarer }

Ikväll ska en av jorden märkligaste, konstigaste och mest tveksamma predikanter predika. På Livets ords ”Europakonferens”.

Det kan tyckas helt i sin ordning, det är ju bara Livets ord, liksom. Samma Livets ord som klättrar på väggarna, och slår sig själva i magen för att befrias från demoner. Men Livets ord får allt större erkännande i kyrkan och det är svårt att se inbjudan som något annat än en skräll.
Som om Aktuellt skulle plocka in Saida att leda vädersändningen, om man nu ska försöka sig på en liknelse.

Ulf Ekman själv motiverar inbjudan med att svenskar är cyniska till det övernaturliga och att vi behöver mer helanden här.
Det är svårt att se att det finns någon som helst annan anledning till att Benny Hinn har bjudits in.

Benny Hinn har påvisat nästan alla tecken på villolärare, en falsk profet. Han har profeterat om att homosexualitet skulle ha utplånats 1995. Att påven skulle dö och ersättas av en italienare. Och sist han var här (2003) menade han att Iranregimen skulle falla inom två år. Då har vi inte ens gått in på alla helandena, hans kraschade äktenskap eller hans kraftigt omdömeslösa nyttjande av pengar.
Dagen har gjort en enorm insats i att påvisa alla turer kring det där. Läs Anders Gustafssons artikel om det.

Bibeln talar ibland om villolärare. De som utförde mirakler i Jesu namn, men inte i hans ”kraft”. Det finns några sådana exempel redan då, så visst borde det finnas desto fler i dag?
Många hade hållt med om att Todd Bentley var en av dem. Liksom dessa uppenbara personer.

Men annars? För var och varannan person skulle valet vara ganska självklart, om än fördomsfullt: Benny Hinn.

Ändå väljer Livets ord och Ulf Ekman att bjuda in honom som huvudtalare. Ulf Ekman själv menar att han gör det utifrån sin personliga vänskap med honom och att om Hinn säger något galet så får han korrigera saken.

Igår var första mötet. Hinn sveper lite med sin jacka över fem personer, utbrister ”Touch!” och personerna golvas. Efteråt går Ulf Ekman upp och ber den samlade skaran fundera och sålla i det som sagts och ta till sig det som var bra, lämna det som var dåligt.
På sin blogg dagen efter (idag) går han ut och förklarar att mycket av det som sades var dåligt. På sin videoblogg likaså.
Ändå står samme man på scenen ikväll igen.

Livets ord har flugit en man från USA till Sverige så att människor kan få falla, uppleva helanden och bli lite rusiga i anden. Är inte det själva kärnan av att skapa fokus bort från Gud, och mot budbäraren?

Om vi tror på Bibeln, att den är sann. Om vi tror att övernaturliga saker kan hända. Om vi också tror att det finns villolärare, falska profeter, som utnyttjar troende – vilka är de då?
På vilket sätt kan Livets ord godkänna denne man, trots att han – till och med när han är på besök – säger så mycket galna grejer att pastorn får gå upp och rätta direkt på scenen?

Det är anledningen till att jag är på besök ikväll. För allt det här ovan kan man säga på distans, utifrån att ha tittat på tv, youtubeklipp och annat. Men jag måste försöka förstå: Vad är det som gör att man ändå kan tycka det är ok att låta hela sina församling förföras av vad som verkar vara en villolärare?

Jag kanske har höga tankar om Livets ord, om människor jag känner som går där. Men det finns bara ett sätt att avgöra det.

Därför sitter jag just nu på ett tåg och ska strax tränga mig in bland tusentals vallfärdande karismatiska kristna som köat och trängst utanför Livets ords lokaler för att få ett helande – av Benny Hinn.

Följ mig på Twitter ikväll.

{ 41 kommentarer }