Uncategorized

Idag meddelade Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att han avgår. Medan medier satt och liverapporterade från en stundande presskonferens gick Hägglund själv ut, innan konferensen börjat, och meddelade sin avgång – på Twitter.
Det är fullkomligt logiskt för den som både följt Twitter över tid och politikers användning av den. Carl Bildt i all ära, men det är @goranhagglund som verkligen stått ut när det gäller digital närvaro och att använda mediet för att bygga både förtroende och relation.

Här är fem anledningar till varför:

5) Han känner till den interna populärkulturen och vågar ta ut svängarna
Hur många hade vågat kommentera Reinfeldts satirkonto? Hur många hade kunnat göra det på ett så avslappnat sätt? Det krävs både att man investerar tid och förstår sin samtid för att göra det.

4) Han vågar bjuda på sin usla humor
När Magdalena Andersson talar om tomma lador relaterad pappaskämtaren Hägglund till andra saker. På en gång både kommenterar han vad han tycker om uttalandet och tar ned det till en nivå som gör det, tja, komiskt.

3) Han kan använda snackisar till sin fördel
När hela Twitter talar om ett feltryck i tidningen är Hägglund sällan sen att hoppa på. Och göra det hela till sin fördel.

2) Han vet hur man hanterar ett fan

(null)

1) Han vågar gå i dialog även med de som inte tycker som honom
Göran Hägglund svarar oftare än någon annan högt uppsatt politiker de som skriver till honom. Även de som framstår som… Ja, den här mannen.

(null)

Jag vet inte särskilt mycket om Göran Hägglunds politik och det avtryck han satt, men sättet han använt Twitter kommer länge fungera som skolboksexempel på hur partiledare borde använda Twitter.

Relaterat:
Twitters mest retweetade inlägg i Sverige
Sveriges mest populära Facebookstatusar

{ 3 kommentarer }

Framtiden och integriteten

av Emanuel Karlsten den januari 28, 2015

i Uncategorized

För drygt två år sedan fick jag en förfrågan från regeringskansliet om att bidra till en framtidsrapport om utmaningar för Sverige och samhället. Mitt område skulle handla om integritetens utmaningar. Den publicerades i början på 2013, mest som bok. Eftersom debatten blir fortsatt viktig och ny regering tillträtt publicerar jag nu mitt kapitel här. Min förhoppning är att det kan vara fortsatt viktigt för den som sitter i beslutsfattande position. 

framtidsutmaningar-600x864

För bara 15 år sedan satte min syster omsorgsfullt ett litet hänglås på sin dagbok för att skydda hennes anteckningar om skola och vardag. Idag poserar jämnåriga i publika youtubeklipp och bloggar och berättar obehindrat om sexuella preferenser. För 15 år sedan jublade vi när vi hittade en cd-skiva för 99 kronor. Idag skulle vi knappt ta emot en cd-skiva, ens om vi fick den gratis. För 15 år sedan var terrorister något som hoppade fram i turban och kidnappade soldater. Idag är de överallt, när som helst och skälet till att alla måste övervakas.

Skillnaden är internet. Och utmaningen är att vår uppfattning om internets påverkan på integriteten ser ut ungefär som här ovan. Det har funnits en bra värld, det finns nu en dålig värld. Det har funnits en ansvarig medborgare, det finns nu en medborgare som behöver räddas.

Aldrig i modern tid har något påverkat samhället och integriteten så djupt och snabbt som internet. Aldrig har makthavare känt sig så distanserade från dess utbredning. Aldrig har så mycket okunskap och fördomar fått härja fritt. Och aldrig har lagstiftning i ämnet krävt så mycket sansad och grundad kunskap.

Den tid vi är på väg in i är en av de viktigaste någonsin för internet. Inte för att det måste stiftas nya lagar, utan för att förstå när det inte krävs. Det är komplext, men så är också naturen hos en revolution som ännu inte nått sitt slut. Och viktigast: Revolutionen leds inte av rebeller, utan av medborgarens kollektiva nyfikenhet, önskan och driv efter att förnya, förenkla och förbättra.

Det är den insikten vi behöver ta med oss in i framtiden. Att nätutvecklingen sker på medborgarens villkor. Den sker på vildvuxen mark, där lagen och andra styrverktyg inte har samma effekt och folkets vilja och beteende faktiskt både kan och måste uttolkas.

För att förstå vad integriteten möter kan vi dela upp dess utmaningar i fyra spår. Det första spåret handlar om det progressiva näringslivet, kanske främst Facebook och Google, som via grupptryck lockar individer att byta integritet mot smarta tjänster. Det andra spåret handlar om det konservativa näringslivet som försöker skydda sin affärsmodell. Det tredje spåret handlar om IT-brottsligheten, som anses så stor att medborgarens integritet behöver stå åt sidan. Det fjärde spåret, till sist, handlar mest handlar om medborgaren själv och vår frivilliga exponering av integriteten.

Låt oss börja i rätt ände: med frågan om hur vårt förhållande till vår egen integritet förändrats över tid.

 

Vår frivilliga exponering av integriteten

Året var 1997 och jag hade surfat in på Aftonbladet.se:s chatt när Litenjordgubbe_13 loggade in. Hon hette så. Det var inget jag tänkte på eller ens fnissade åt. Det var vardag. Där satt vi och chattade med varandra i grupp, alla med konstiga namn. Kreativiteten var så låg att hela Sverige valde snarlika namn. Detta löstes snabbt genom att lägga till en siffra eller ett ”understreck” efter namnet. Som Litenjordgubbe_13. Mitt eget namn var ”seven__07”. Inte nog med att jag hade varit tvungen att lägga till siffran 07, jag tvingades också lägga till dubbla ”understreck”.

Skulle man lyckas med ett användarnamn utan siffra eller konstiga tecken krävdes sann kreativitet. En vän till mig, som var grisbonde från Lojsta, Gotland, försökte sig på sådan kreativitet och lyckades bli ensam med användarnamnet ”lojstagrisen”. För övrigt var han så nöjd med det användarnamnet att han har kvar det än i dag.

Där satt alltså en hel generation chattare med konstiga namn och hade ingen aning om vem den andra var. Vi satt på bibliotek eller – efter klockan 18 – hemma och chattade under absolut anonymitet.

Internet var nytt, spännande, men framförallt okänt. Insikten om att allt kunde spridas och framförallt nås av vem som helst var svindlande. Fraser om att ”ingenting kan försvinna från nätet” etsade sig fast och manade till försiktighet. Reportage om internets förträfflighet var i medier lika frekvent som om dess faror.

Svensken och internetmedborgaren såg helt enkelt till att skydda sin integritet bakom anonymitet. Jag och Litenjordgubbe_13 delade förvisso viss information med varandra, men aldrig efternamn. Allt eftersom kom det ändå fram att vi var jämnåriga, hade liknande intressen och bodde i samma län, men inte ens några år senare, när vi hamnade i samma gymnasieklass, visste vi om varandra. Först när vi blev vänner förstod vi att vi var personerna bakom de gamla nätidentiteterna.

Den där första, försiktiga känslan inför internet höll i sig länge. Få vågade stå för sina riktiga namn. Ingen ville hamna i en sökmotors register, ingen visste var det skulle ta vägen. Det öppnade också för människor att klä sig i nya identiteter. Det blev lättare att älska och spana, men också att hata och jaga.

När intresset för ungdomsforumet Lunarstorm exploderade i början på 2000-talet blev den absolut anonymiteten ett problem. Äldre män som ville ha sexkontakter utgav sig för att vara unga flickor, mobbing och förföljelse uppstod. Lunarstorm tvingade allt eftersom alla medlemmar att verifiera sig. De mestadels unga användarna fick leta fram sitt pass och verifiera sig med personnummer för att få tillträde till sajten. Det gjorde de gärna – då. Lunarstorm var tveklöst det hetaste stället svenska internet kunde erbjuda och ingen ville vara utanför.

Så där höll det på ett tag. Våra anonyma avatarer var den identitet vi tog med oss när vi skapade bloggar, hängde i diskussionsforum eller registrerade oss på kvällstidningssajter.

Sedan kom Facebook.

Inget har eller har haft en så dominerande ställning i sociala medier som Facebook. Det gäller inte bara i Sverige, utan i hela världen. 2012 finns bara sju länder i världen där Facebook inte är det största sociala mediet. Med sina knappa 1 miljard aktiva användare (inloggade minst en gång under senaste månaden) har teamet bakom Facebook förstått något andra sajter inte förstod: Livet på nätet är inte mindre verkligt än livet utanför.

Facebook skapade en koppling mellan våra nätpersona och våra analoga identiteter. En sajt där ”Litenjordgubbe_13” och ”lojstagrisen” förvandlades till Emelie Hoberg och Markus Ekvall. Namn, bild och identitet var centralt och Facebook började i det sammanhang där det incitamentet var som starkast att koppla ihop sig: skolan.

I Sverige hade flera kommunala skolor redan börjat experimentera med liknande forum. Programmet Firstclass användes i flera kommuner som ett intranät för elever, lärare och anställda att mejla och diskutera med verifierade identiteter i kontrollerad miljö.

Facebook kom därför i rätt tid med rätt erbjudande. Vi kopplades snabbt ihop med klasskompisar, vänner och familj. Vi postade bilder och information om oss själva i allt högre takt. Den suspekta känslan med nätets communities och forum byttes snabbt mot relevans. Nyttan som bloggar och resedagböcker tidigare hade hintat om – att få inblick i varandras vardagliga liv – förstärktes genom Facebooks enkelhet. Vem som helst kunde vara igång på en minut och läsa vad vänner tyckte och postade. Vi kände oss trygga bakom de höga murar som Facebook reste kring vår identitet. Ingen kunde få insyn i vad vi delade med oss av om vi inte först godkänt dem som vänner.

Det var en trygghet som skulle hålla i sig länge. Och till sist ge oss en övertro på vilken kontroll vi hade över vår identitet.

I april 2009 gick Facebook om aftonbladet.se och blev Sveriges största sajt. Hälften av alla svenskar hade ett Facebook-konto 2011. Facebook fostrade oss i det fina i att stå för vår identitet och snart blev vi modiga nog att stå för den även utanför Facebooks murar. Det var inte längre obehagligt att synas på nätet. Vi började skämmas för ”litenjordgubbe”-namnen och se fördelarna med att stå för våra åsikter.

Den ironiska generationen togs över av den plumpa generationen som tillsammans med dokusåpornas intåg tyckte att det var töntigt att ironisera, skämta grovt och sedan ta tillbaka sitt skämt. Det var häftigare – och roligare – att säga eller göra något plumpt och sedan stå för det. En egocentrerad, självspäkande satir som likt narrar nyttjade integritet som metod för att få uppmärksamhet.

Vi fick bloggpersona som Blondinbella och Kissie. Paow och Dessie. Vanliga skolflickor som nådde hundratusentals läsare i veckan genom att blogga om det vi andra skulle hålla för privat. De la ut närgångna bilder, ljög om sig själva och andra för att provocera fram uppmärksamhet. De låtsades bli knivskurna, påstod att de gjorde diet på barnmat och redovisade jojobantning.

Var kommer det leda oss? Var tar det oss år 2020 eller 2030? En sak är klar: Vår nätidentitet kommer att spela en allt viktigare roll.

Det finns en återkommande debatt om att framtidens vuxna kommer betrakta sina digitala ungdomsår som ett varigt och aldrig läkande sår. Att deras ungdomssynder kommer att ligga öppet för allmän beskådan få googlande arbetsgivare att förfasas, lägga personens arbetsansökan åt sidan och premiera dem med ett rent Googleresultat.

Skulle vi hamna i ett sådant läge skulle det innebära att den som har växt upp i tuffa förhållanden har sämre förutsättningar att få en andra chans i livet. Eller att den som har en avvikande hobby, sexuell preferens eller grovt vardagligt språkbruk skulle ha svårare att kombinera det med en tjänst som kräver ett korrekt eller fläckfritt yttre. När allt blir sökbart blir det också svårare att dölja det som vi aldrig trodde skulle behöva blandas ihop med vår profession.

Pragmatikern skulle påstå att en sådan utveckling är bra och leder till att vi speglar mer sanna bilder av oss själva. Att de spår som lämnas från tonåren är bevis på karaktär, den livsresa som format dig. Det romantiserar en total transparens som bygger på att du, i alla skeden av ditt liv, behöver göra bra saker för att vara säker på att ditt framtida jag ska samtycka.

Realisten skulle invända och peka på de tillfällen våra bilder eller filmer tas ur kontext: Publiceras av någon annan, på en okontrollerad del av internet där den inte kan anmälas eller raderas. Redan i dag finns flera exempel på hur sajter upprättas för att smutskasta enskilda personer. Vad händer med en digital persona som presenteras med illvillig eller påhittad ”transparens”?

Det är lätt att bli dystopisk när man tänker på vilka problem en sådan framtid kan utveckla på bara ett decennium, men lika viktigt att se lösningarna.

Det vi historiskt sett av internet är att sökmotorer lärt sig att prioritera den senaste berättelsen om dig. Det är inte bilder från tio år sedan som tar sig till förstasidorna av en sökning på ditt namn, utan det du postade förra månaden. Fortsätter vi att dela lika mycket av våra liv på nätet kommer de sökmotorer som vill vara relevanta ständigt att omvärdera vad som är intressant vid en sökning.

Den tydligaste illustrationen av det är entreprenören Isabella ”Blondinbella” Löwengrip. Vem minns att hon en gång i tiden levde på bloggskandaler och festande? På kort tid lyckades hon tvätta både sin publika bild och nätresultat från digital provokationsdrottning till städad karriärist.

Kanske kommer till och med sökmotorerna eller andra tjänster ge oss verktyg för att bättre kontrollera vår identitet på nätet.

Samtidigt utgår dessa lösningar från att du är en person som är aktiv på nätet. Personer som aldrig lämnar spår på nätet utelämnas till vad andra publicerar. Så fort någon – vän eller ovän – publicerar något och knyter an till personens namn är det denna berättelse som blir gällande i sökresultatet. Lösningarna förutsätter också att den som vill söka fakta om dig nöjer sig med de första sidorna av sökresultatet. Vad händer om någon verkligen vill bedöma dig utifrån dina tidigare ungdomssynder? Om någon vill hitta det du försökt dölja?

Lösningen ligger gömd någonstans i balansen mellan transparens, utveckling och integritet.

Det enda vi kan veta är att om alla ställs inför samma integritetsproblem, kommer vi att byta inställning till vad som är genant. Om alla ”lik” flyttar från ”garderoben” till nätet kommer omgivningen bli förlåtande och normen ändras.

Debatten kommer att vara fortsatt viktig att föra, men massans möjlighet att med internets hjälp organisera sig mot orättvisa är stark. Vilket sannolikt gör integritetsproblemet till ett enkelt farthinder i jakten på att fortsätta utveckla våra nätidentiteter.

 

Det progressiva näringslivets utmaning av integriteten

Mitt i denna självsanering kring nätidentiteten finns ett generellt problem som handlar om hur vi uppfattar vår egen suveränitet på internet. Även om vi över 20 års tid har blivit bekväma med att betala med integritet för att tätare koppla samman livet på och utanför nätet har vi blivit överdrivet trygga i uppfattningen om att vi själva har kontrollen – att det är vi som beslutar över vad som händer med informationen vi delar. Det är därför det blir ett ramaskri varje gång Facebook ändrar i sekretess-inställningarna. I försök att fostra oss att mer öppet stå för vår identitet ändrar Facebook gång på gång standardinställningen för vilken information vi ska dela publikt.

Samtidigt ska problemet inte överdrivas. Våra ramaskrin och Facebooks ofta återkommande ursäkter för sina övertramp i integritetsfrågor är symptom på ett sunt förhållande som över tid kommer att mogna. Kunden kan alltid rösta med fötterna när det gäller privata företag. Det kommer alltid att finnas en aktör som står vid sidan av och väntar på att ta över kundkretsen. Därmed uppstår en sund symbios: Företag tvingas vara lyhörda och den kollektiva användaren har, ytterst, makten i sin hand.

Trots det finns här flera problem som kommer att eskalera i framtiden. Dels det som vi har varit inne på tidigare; de individer som kommer i kläm. Det handlar om de enskilda personer vars identiteter kapas, som får sina namn uthängda, som blir ofrivilligt kända för något plumpt de gjort eller mobbas systematiskt. De flesta sociala medier försöker motverka det med anmälningsfunktioner, men de är ofta krångliga och det är svårt att göra sin röst hörd. För att komma fram till nätjättarna krävs dessutom ofta en ansenlig mängd klick på anmälningsknappar på Facebooksidor, Twitterkonton eller Googleformulär för att de ens ska reagera. Varje nätmedborgare har så klart ett medmänskligt ansvar att säga ifrån och gå i försvar när vi ser någon fara illa, men här finns också en tydlig roll för politiker. Det handlar inte minst om att understryka ansvaret för företagen. Vi kan inte låta enskilda företag ha sådan absolut kontroll över medborgares digitala identitet, utan att de också tar ett moraliskt ansvar. Det är farligt att lagstifta kring ett sådant ansvar – både nu och framåt – men desto viktigare för politiker att erbjuda långsiktiga relationer för att bättre förstå och bättre vara till hjälp.

För om tio år kommer vår nätidentitet vara långt mer exponerad än idag, möjligtvis till och med stå i skarp kontrast till den person vi är utanför nätet. Det är på nätet vi kommer utföra majoriteten av vår shopping och vår kommunikation. Därför måste vi se till att ge näringsliv och medborgare användbara verktyg för att möta framtiden.

När Lunarstorm för tio år sedan insåg att de hade problem med att dåtidens anonyma nätanvändare kränktes tvingade de sina användare att identifiera sig med personnummer. 2020 kommer det knappast att räcka.

Kanske behöver vi skapa ett verktyg för medborgare att kunna identifiera sig. När allt fler vill och vågar stå för sin identitet behöver vi nya sätt att göra det. I Sverige har vi experimenterat med e-legitimation. Ett närmast unikt bökigt sätt att identifiera sig på nätet med hjälp av en fil och ett program som ligger på datorn. I till exempel Estland har man tagit det ett steg längre. Där är alla ID-kort försedda med en digital nyckel som gör att medborgaren kan identifiera sig digitalt – i både privat och offentlig sektor. Det kan exempelvis handla om när du använder nätbanken eller när du digitalröstar i valet. Allt sker i trygga steg, med internationell standard och enskilda lösenord. Och blir potentiellt väldigt tryggt. Om man bygger ett system som bygger på att information bara kan låsas upp, tillgängliggöras, om både stat och medborgare godkänner det, blir övrig information skyddad – för alla. Och näringslivet skulle kunna bygga applikationer som söker mot en identitetsdatabas där reglementen och medborgarens godkännande avgör vilken typ av tillgång näringslivet får och kan därmed direkt fastställa en identitet och lösa konflikter.

Låter det som en framtid som ligger långt bort? Estland började prata om det 1997. 2002 trycktes de första digitala ID-korten och idag har i stort sett hela befolkningen på 1,3 miljoner försetts med digitala ID-kort, inklusive egna mejladresser. Genom att, precis som Estland gjort, använda en internationell standard skulle en sådan utveckling underlätta för både stat, näringsliv och medborgare att skapa förutsättningar för ett nätliv där användarna har större kontroll – och därmed bestämmanderätt – över sina identiteter.

 

Det progressiva och konservativa näringslivets konflikt – och hur det hotar integriteten

Genom åren har vi sett deras konflikt upprepade gånger: konflikten mellan det konservativa och det progressiva näringslivet. Kanske var det tydligast runt millennieskiftet med fildelartjänsten Napster. Sean Parker, senare storägare i både Spotify och Facebook, skapade tjänsten Napster som gjorde det enkelt för hela världen att dela med sig av upphovsrättsskyddad media: ljud, film och spel. Det dröjde inte länge för film- och musikindustrin att engagera sina jurister och stänga ner tjänsten. Några år senare kom fildelarsajten The Pirate bay och blev snabbt världens största fildelarsajt. Trots fällningar hela vägen upp till högsta domstolen finns sajten och fildelandet fortfarande kvar.

Problemet har drabbat musik- och filmindustrin hårt. Knappast för att kunderna inte vill ha deras produkter. Inte heller nödvändigtvis för att de inte vill betala, utan för att det är både enklare att konsumera och distribuera media via illegala metoder.

Ingenting av det här kan tyckas ha med integritet att göra. Men det är här det konservativa näringslivet gör entré.

Film- och musikindustrin upplevde att de blev snuvade på pengar. Folk såg och lyssnade på deras produkter men betalade inte för det. Ett lagbrott. En intensiv jakt på en lösning inleddes, men istället för att möta de nya konsumtionsbeteendena valde film- och musikindustrin att slå vakt om de modeller som fanns och som fokuserade på fysiska produkter som cd- eller dvd-skivor. Det konservativa näringslivet vände sig därför till lagstiftarna, visade på hur lagar kränktes och krävde hjälp med stöd av kalkyler som pekade på miljardförluster.

Flera lagar stiftades för att stärka jakten på fildelning av upphovsrättsskyddade verk. Den mest kända i Sverige baseras på EU-direktivet Intellectual property rights enforcement directive och kallas IPRED-lagen. Lagen ger upphovsrättsägare i näringslivet rätt att kränka integriteten hos den som gjort sig misstänkt till ett brott. Genom ett informationsföreläggande kan de med lagstöd och via domstol kräva att en internetleverantör lämnar ut information om identiteten på en misstänkt fildelare.

Syftet för lagstiftare, samhälle och det konservativa näringslivet är så klart att få fler att följa lagen. Utmaningen för lagstiftaren finns i att avgöra om krafterna som utmanar näringslivet är av ond eller progressiv karaktär, och om förändringen i konsumtionen innebär död för upphovsmän eller bara ett omkast i hur de får intäkter.

Utvärderingen är ständigt pågående och utmaningen svår. För att avgöra vilken väg som är rätt väg för framtiden behöver vi än en gång lära av historien.

I samband med att IPRED-lagen trädde i kraft i april 2009 gjorde Lund University Internet Institute två enkätundersökningar med tusen 15-25-åringar om deras inställning till fildelning. Innan lagen trädde i kraft fildelade 77,6 procent upphovsrättsskyddat material och 31,6 procent gjorde det oftare än en gång i veckan. Fem månader efter att lagen trätt i kraft hade siffran sjunkit till 61,1 procent och 18,9 procent för de som fildelade mer flitigt.

När de knappt tre år senare gjorde enkätundersökningen igen visade det sig att fildelningen inte minskat. Tvärtom var de som fildelade sällan nu 61,4 procent och de som fildelade mer än en gång i veckan 20,4 procent.

Även om det ska tydliggöras att IPRED under denna period, i väntan på ett besked från EU-domstolen, aldrig hann tillämpas är det tydligt att lagen inte fick mer än en inledningsvis avskräckande effekt.

Detta understryks ännu mer av den normundersökning som gjordes i samband med enkäten. I den tydliggörs att få i fildelarnas omgivning uppfattar att fildelning av upphovsskyddat material är fel. Vare sig fildelarnas vänner, deras lärare eller familjer uppfattar det som något brottsligt. Denna uppfattning är dessutom lika framträdande i undersökningen som utfördes efter som före det att IPRED-lagen trätt i kraft.

Det berör något allvarligt. Sverige kan stifta lagar som kontrollerar medborgarens handlingar, men överensstämmer de inte med samhällets norm riskerar det urholka lagens betydelse och därmed också den generella respekten för lag, ordning och rättsväsende. Detta poängteras också av forskarna bakom studien:

Givet avståndet mellan upphovsrättslagar och sociala normer finns det sannolikt negativa och oövervägda konsekvenser för tillämpningsstrategierna. Rättslig tillämpning av upphovsrättslagar som inte stämmer överens med sociala normer riskerar att fungera som stimulans för motåtgärder. Givet den tekniska utvecklingen för uppkopplad kommunikation i nätverk kan dessa motåtgärder innebära en ökad spridning av tekniker som anonymiserar onlineanvändaren. Detta innebär att den rättsliga tillämpningen av upphovsrätt inte bara riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet i allmänhet, men också underlättar diffusionen av teknisk kunskap vilket kommer att undergräva rättsväsendet i allmänhet när det kommer till datorrelaterade brott.

Forskarna menar vidare att lagstiftare flera gånger framgångsrikt gått före normbildning i samhället. Sådana exempel är barnaga eller homosexuellas rättigheter. En sådan opinionsförändring har dock inte kunnat skapas i Sverige när det gäller fildelningen, men än värre: näringslivet har själv visat tendenser på att fildelning mer handlar om en konsumtionsförändring än att sänka en industri.

För samtidigt som allt fler lagar etablerats och ACTA, SOPA och andra direktiv försökts smitas in i EU har företag som Pandora och Spotify blivit allt mer framgångsrika. Det handlar om privata företag som dragit nytta av medborgarens nya konsumtionsmönster och anpassat sig till dem. Ett exempel är Pandora, som skapar godtycklig radio och lär sig min musiksmak för att spela den musik jag gillar bäst. Ett annat exempel är Spotify, som via streaming tillgängliggör hela världens musik i din mobiltelefon. Genom dessa företag har inkomsterna för musikkonsumtionen på kort tid ökat kraftigt. Artister kan leva uteslutande på de nya tjänsterna och användandet av streaming ökar samtidigt som det olagliga fildelandet av musik går ner.

Det har inte varit fel att lagstifta för att skydda upphovsrättsmakare, men lagar som premierar en falang som motverkar ett nytt konsumtionsbeteende behöver betraktas och bedömas utifrån att vi står mitt i en pågående revolution. Som just har fötts, som just börjar formas och som just är på väg att resa sig på egna ben och mogna.

Det kanske kommer innebära att några företag nästan dör för att kunna blomstra igen. Det kommer att finnas fler mäktiga industrier vars affärsmodeller kommer att erodera, och som kommer vilja påverka och skapa lagar som skyddar just deras sätt att bedriva affärer.

Som politiker och beslutsfattare måste det första och största målet vara medborgarna. Det handlar om att vara lyhörd för deras förtroende, deras röster och för vilka riktningar dessa tar. För varje gång vi stiftar lagar som gör det möjligt för näringsliv att kränka integriteten slår vi fast att utveckling är av ondo och att staten vet bättre.

Den stora utmaningen för framtiden är att se till att så liten del av samhället som möjligt varken vill eller gör brott på nätet. Att förstå att vad samhället ser som brott i dag kanske är något annat imorgon. Risken med att skapa integritetskränkande lagar är att vi skapar ett rättssamhälle som börjar bygga strukturer och övervakning som till sist leder till att medborgaren kan uteslutas från nätet.

Det är inte lätt att veta vad som är rätt, men desto viktigare att inte låta sig förföras av traditionsstarka lobbygrupper. Likväl är det förståeligt att man låter det passera, inte minst när man upplever att det digitala problemet är mycket större problem på ett helt annat håll.

 

Hotet om terror värre än intrånget i vår integritet

Makt har generellt två ursprung: Den som är given av folket och den som är stulen genom kontroll och övervakning. I vår representativa demokrati har några få personer makt att fatta beslut åt oss andra: Att veta bättre, läsa in sig mer och upprätthålla ordning.

Att upprätthålla ordning görs enklast genom kontroll. När ett bångstyrigt internet har tagit allt större plats skapar det oro hos den som vill kontrollera. Hur sprids information och vem talar med vem?

På många sätt är internet ett tveeggat svärd. Det förenklar för medborgarna att kommunicera och få kontakt med varandra. Samtidigt innebär det en enorm möjlighet för överheten att övervaka och kartlägga sina medborgare, som om att vi alla var försedda med ett headset som spelade in och lagrade allt vi sa.

Det är när den möjligheten finns som vår demokrati sätts på prov. För vems skull finns den till? För att några få ska upprätthålla makt och kontroll, eller för att medborgaren ska vara fri?

Det kan tyckas vara en retorisk fråga, men människans frihet förutsätter så klart att någon måste bevaka och skydda den från brott. Det är därför vi har polismyndigheter och rättsväsende. Det är därför myndigheter avgör om brottsmisstankar mot enskilda medborgare är så starka att de kräver en kränkning av deras integritet. Polis sitter dagligen i bilar och spanar på medborgare som antas göra brott: Avlyssnar telefoner eller går igenom beslagtagna datorer.

Men vilket brott är så stort att det rättfärdigar att alla medborgare ska övervakas jämt? Svaret på den frågan tycks vara terror. Det har i alla fall varit bakgrunden en av huvudorsakerna till att lagar om övervakning stiftats och att allt fler myndigheter får tillgång till att spana i datatrafik. Att spana i datatrafik innebär möjligheten att avläsa det mesta vi gör på nätet: Mejl, digitala telefonsamtal, chattar, informationsinhämtning. Via lagstiftning har myndigheter i Sverige rätt att via en avancerad algoritm plocka ut det som kan vara ett hot mot rikets säkerhet. Via andra lagar tvingas svenska internetleverantörer spara alla spår av vad deras kunder gör på internet i minst sex månader, så att IT-relaterade brott kan avvärjas.

Bakom lagarna finns samma mekanismer som för det konservativa näringslivet: Viljan att försvara gamla sätt att ha kontroll. Och varje gång lagar upprättas möter den samma organiska motstånd: Ett progressivt samhälle som trippar runt lagarna genom teknisk utveckling.

Internetleverantörer i Sverige har ryckt på axlarna och anonymiserat sina kunder så att all sparad data blir meningslös för staten. Medierna har reagerat och börjat undervisa medborgaren i hur de skyddar sig från övervakning, bland annat genom att berätta om hur man kan kryptera data eller att surfa med ”tunnlar” som anonymiserar nätaktiviteten och desarmerar lagen. Den som vill göra brott i skydd av anonymitet har fått en knuff. Pedofiler, som av rädsla och okunskap tidigare kanske undvikit att söka barnporr, har nu fått en snabbundervisning i hur man undviker lagens armar och kanske mod att börja söka.

Än en gång får vi lära av historien för att dra slutsatser om vad det innebär för framtiden:

  • Det var med hjälp av övervakningslagar tidningen News international systematiskt kunde hacka kändisars telefoner i Storbritannien. Tidningen mutade helt enkelt de poliser som hade verktyg och makt att utföra sökningen.

• Det var genom datalagringsdirektiv som tyska företagsjätten Deutsche Telekom kunde leta efter vilka personer som läckt nyheter om företaget till pressen. Lagen hade ju tvingat telekomföretaget att spara sina kunders data och gjort det enkelt för dem att göra sökningarna i smyg.

• Det var via insamlad data som Polens säkerhetstjänster olagligt försökte avslöja journalisters källor. När all data fanns till hands, vad skulle hindra dem?

Ovanstående exempel är sammanställda av organisationen European digital rights in Europé. Många fler finns att tillgå.

Vad händer då med en framtid där vi försöker skapa allt mer övervakning och där allt som samlas på hög kan missbrukas? Det gäller givetvis för all information som lagras av staten eller andra aktörer, som sträcker sig från sjukjournaler till konsumtionsmönster hos ICA. Men det är en sak med den information om oss själva som vi frivilligt ger bort: Den har redan ett starkt skydd och skulle i känsliga fall till och med kunna krypteras så att den måste ha två parters godkännande för att öppnas. Men de fall där staten samlar information, bilder, videos om oss på hög? Det innebär både gigantiska integritetsproblem och risker.

Det här så klart dels ett nutidsproblem, men ännu mer ett framtidsproblem. Det är besluten och attityden vi har till nuet som kommer avgöra var vi kommer att hamna om tio år.

Varje gång vi försöker skapa övervakning för att hindra brottslingar från att kommunicera med varandra skapar vi också verktyg som hämmar demokrati och goda krafter att organisera sig mot överheten. För vad händer med dem som saknar teknisk kompetens att anonymisera sin kommunikation? Vad händer med de som, i rädsla för just överheten, anonymt vill tipsa medierna om en myndighets snedtramp? Vad händer med de som vill ventilera känsliga problem och tankar med sin präst, psykolog eller advokat?

Rädslan att deras konversation är övervakad, att de själva kommer att bli offer, är betydligt värre för ett samhälle än den rädsla terrorister skapar. Och ytterst: När vi dödar den fria kommunikationen går vi terrorns ärenden.

 

Sammanfattning: Framtida utmaningar

Kanske landar hela frågan om framtida utmaningar för integriteten om vilken syn vi har på demokrati och samhällsutveckling. Det finns ingen period i vår moderna historia där samhällsutvecklingen har gått så snabbt som kring millennieskiftet. Vi närmast slentriananvänder ordet revolution för att beskriva periodens utveckling, men om vi på riktigt menar det innebär det att en stor del av samhället fötts på nytt och nu långsamt trevar efter sin identitet.

Kanske är detta den viktigaste tanken att bära med oss när vi försöker fatta beslut om samtiden och framtiden. Att se lika förlåtande på samhället som vi gör med barn. Barn som först nyfiket kryper fram genom livet. Barn som sedan själva behöver känna sig fram, bränna sig på spisplattor för att förstå varför fara innebär fara. Barn som får sminka sig och sätta på sig utmanande kläder lite för tidigt för att upptäcka att bekräftelse genom uppmärksamhet varken är varaktig eller konstruktivt.

Lika viktigt är det för staten att se sin uppgift som den hos en förälder. Liksom en förälder inte får tjuvlyssna eller övervaka sitt barn för att minska felsteg, får staten inte frestas till absolut kontroll. Liksom en förälder inte får kräva att barn följer exakt samma normer som tidigare generationer måste även staten ha överseende med avvikande utveckling. Liksom en förälder är lyhörd, respekterar och stöttar ett barns kanske märkliga beslut, behöver staten sätta medborgarens vilja, behov och utveckling före näringslivets.

Om vi utgår från att en mönsteruppfostran bygger på både kärlek och kunskap kan även det översättas till staten. Att skapa samhällen som inkluderar och utbildar genom att förklara faror och visar på lagens relevans, och som stöttar och lyssnar på de som misslyckas för att bättre kunna hjälpa dem.

Det långsiktiga uppdraget för stat och samhälle är att både utbilda och samtala med medborgaren om utvecklingen och sätta den i perspektiv för generationer som inte förstår. Det handlar också om att föra resonemang med det progressiva näringslivet för att förstå vad som driver det och helst para ihop dem med det konservativa näringslivet.

Vi behöver skapa rutiner för att skydda dem som kommer i kläm när mobbing, utfrysning eller uthängning uppstår. Vi behöver inse att mobiltelefoner har gjort att skolgården sträcker till sig längre än en asfalterad plätt och att arbetsplatser inte bara består av byggnader. Vi behöver utbilda i nätansvar för vuxna, lärare och arbetsgivare.

Det är så klart omöjligt att förutspå framtidens alla hot mot integriteten. Det enda vi vet är att vi inte vet tillräckligt för att avgöra det nu. Det är just därför vi måste vara så försiktiga när vi upprättar lagar eller kommer med pekpinnar kring den, och det är just därför vi måste vida ramar för samhället att hitta sin identitet i en ny, modern, internet-era.

Det handlar inte om att skapa ett nallebjörnssamhälle där alla går ansvarsfria, utan om att söka lösningar där den representativa demokratin förblir representativ för allmänheten.

Att aldrig låta staten bli ett hot mot dem vars uppgift det är att skydda.

{ 0 kommentarer }

Podden Serial lämnar tveksam eftersmak

av Emanuel Karlsten den januari 13, 2015

i Uncategorized

Under julen hann jag lyssna klart på podden Serial. Den amerikanska podden om ett mord för 15 år sedan har skapat stor uppmärksamhet i västvärlden.

Jag var helt fängslad från start. Hänförd till och med. Tvingade min omgivning att också lyssna och alla fastnade.

Det fanns här ett radioberättande som kändes helt nytt. Avklätt från den ibland kletiga ljudkuliss-kosmetikan i P3 dokumentär, men närmare och personligare i sitt tilltal än någon annan P1 dokumentär.

Det finns så mycket att lära här för den som vill.

När allt färre journalister gör mer, blir avstånden till produkten större. Det skapar ett oengagemang som märks hos läsaren.
Att göra framgångsrik journalistik – oavsett medie – handlar inte längre om att göra allt, utan att göra några saker bra (och sedan länka till de nyheter andra gör bättre). Ett framgångsrikt mediehus behöver därför skapa strukturer och organisationer där journalister ges utrymme att utveckla en relation till vad de skriver om. Det gör att journalisten håller i längre, lyssnar bättre på läsarreaktioner, gör en trovärdigare journalistik och bygger en långsiktig läsarrelation.

Allt det här är podden Serial ett stilexempel på.
Programledaren, grävaren och journalisten Sarah Koenigs tilltal redan i första avsnittet är helt unikt. Här finns en självklarhet i hur hon tar plats hos lyssnaren. Ett självförtroende byggt genom en lång tidigare relation till sina lyssnare genom andra poddar (som jag inte har lyssnat på, men det spelar ingen roll, hon talar till mig på samma sätt – med samma ton! – som om jag gjort det).
Det finns ett ”jag” och en naken öppenhet här som direkt skapar ett djupt förtroende.
Koenig förklarar tidigt att hela podden handlar om hur hon snubblat över ett rättsfall som verkar mystiskt. Där anledningen till att hon väljer det inte handlar om någon urvalsprocess eller redaktör som lagt det i hennes knä, utan att hon personligen fick ett tips och bara råkade bli besatt. Fullkomligt besatt. I ett år försökte hon ta reda på allt om fallet. Tolv avsnitt senare förstår man att hon med det verkligen menar – allt. Det är ett otroligt stycke välresearchad, imponerande journalistik som presenteras. Som hela tiden utgår från Koenig själv.

Det opretentiösa, självsäkra men avslappnade tilltalet är det som gör att jag fängslas. Känslan av att någon tar en i handen och leder med på en svindlande resa längs en väg i rättsfall så krokigt att varje krön känns hisnande. Hela tiden med en saklig, lite skeptisk, men alltid djupt engagerad Koenig som måste få reda på vad som hänt.

Det är verkligen små detaljer, små nyanser som skiljer Serial från en vanlig dokumentärserie. Men tillsammans skapar de hela skillnaden. Den sparsmakade musiken och perfekta – inte för putsade! – redigeringen. Dispositionen av berättandet, hur det så smart portioneras ut och griper tag nästan hela vägen fram.

Nästan.

För det är mot slutet så mycket avgörs och så mycket fallerar.

Jag vet inte hur medveten Koenig är om det, men genom att göra podden som en journalistisk produkt skriver hon ett kontrakt med lyssnaren. Att hon har grävt där stått, men hittat något där andra gått bet.

Podden handlar om ett 15 år gammalt fall, där domen har fallit och den dömda sedan länge sitter i fängelse och givetvis hävdar sin oskuld. Där advokater jobbar på en resning i vad alla verkar tycka är ett ganska snårigt och svårbedömt fall.

När Sarah Koenig då väljer att trassla ut det genom extremt noggrann journalistik och sedan paketerar det i tolv avsnitt skapar det en förväntan av att det finns något nytt att berätta, något som kastar om allt.
Kanske tänkte Koenig att hon skulle få lösningen, bara hon började sända. Bara tusentals fler blev lika besatta som hon. Bara världen fick reda på vilket bisarrt fall det här var.
Kanske skulle det skapa ett slut. Kanske hade hon inget val efter att ha lagt alldeles för mycket tid och arbetskraft på fallet. Något måste det bli för att hon ska kunna motivera det både för sig själv och sin plånbok.
Efter nio avsnitt börjar det sina i podden. Det finns inte mycket mer innehåll att berätta och det finns ännu ingen lösning. Koenig har förvisso kunnat visa på brister i förundersökningen och hittat nya bevis, men inget som i sak klargör något i skuldfrågan.
I några avsnitt börjar hon i vad man i engelskan skulle kalla för ”reaching”. Det börjar kännas desperat.
Hon har fått mängder med lyssnarrespons och därmed massor av konspirationer eller lösa trådar att följa. Ingen leder någonstans, men hon presenterar dem ändå. Som för att visa för oss som lyssnar att hon i alla fall gjort något, även om det inte lett någonstans.
Avsnitten styr över allt mer på karaktärsbeskrivningar, även om Koenig försöker brasklappa så mycket hon kan om att sådant egentligen inte säger någonting alls om skuldfrågan.

Den tidigare så nyktra journalistiska hållningen börjar svaja över i rykten och desperata väjningar. Kanske för att visa hur mycket de verkligen försöker.

Och där slutar det. I att det inte finns något slut. I att det grundläggande är lika förvirrat som i början och att det till slut grundar sig i vad du som lyssnare tror. Eventuellt borde också domstolen friat enligt principen om att det inte var ställt bortom rimligt tvivel att den åtalade var skyldig.

Jag älskade poddens anslag, tilltal och ton, men kanske var dess brist att de inte hade råd att lägga ner när de väl kommit fram till att de inte hade något case?
Eller så är det en ny genre i ett nytt journalistiks landskap? Där man följer med journalistikens utveckling kring en fråga i realtid i förhoppning om att nå ett slut, ett resultat?
Sådana satsningar har vi ju sett allt oftare, öppna granskningar kring olika ämnen till exempel.

Skillnaden här är kanske att det handlade om ett så avgränsat case, 15 år tillbaka. Som plockades upp, researchades och publicerades för att journalist blev besatt av det. Att göra det är att göra sig ansvarig för berättelsen, personerna i den och relationen mot läsaren. Att knyta det där kontraktet om att det görs för att vi har något nytt att berätta. En krok.
Att vi är en bok med någon form av slut.

Serial är redan en framgång på många sätt och det planeras redan uppföljning. Vi har sett början på ett nytt berättande som redan satt starka avtryck. Säkert har de själva lärt sig massa saker till nästa gång.
Som att välja ett fall där man faktiskt kan tillföra något.
Eller bara göra en podd med ett slut.

{ 3 kommentarer }

Varför får inte poliser vara människor?

av Emanuel Karlsten den oktober 28, 2013

i Uncategorized

Poliser måste också få vara bittra, koka över, ha någonstans att ventilera. De måste få varva ner, prata i trygga miljöer om frustration, sorg och ilska. Problemet är att en Facebookgrupp med 5 000 människor inte är en sådan plats.

Om detta försökte jag skriva om i Dagens nyheter i lördags. Som vanligt får man inte med alla nyanser i en text på 3200 tecken, men min viktigaste poäng var att fenomenet som utspelat sig är inte nytt. Det är bara människor som missförstår ett medies räckvidd.

Bakgrunden är att Expressen avslöjat en hemlig Facebookgrupp för poliser med 5 000 medlemmar som pratar om, well, arbetsmiljöproblem inom polisen – om man ska vara snäll. Eller en grupp vars innehåll osar av hat och kvinnoförakt, om man ska vara vass.

Och innan man börjar kommentera det här får man bestämma sig om man tycker polisen som grupp är en ond enhet, eller ämbete som bärs av människor.

Är vi överens om att det är det senare så måste vi också förstå att människorna under privata stunder behöver en plats att ventilera med andra människor med samma jobb. Vi måste förstå att det behövs en plats där man kan vara adrenalinfylld, förbannad och få säga saker man inte menar. Det gör vi nog alla i stunder av livet när vi känner oss svikna, uppgivna eller förbannade. Mörka sidor av oss själva kommer fram, där vårt perspektiv begränsas till att ta hänsyn för vårt eget välmående. Vi är medvetna om detta, men har också ett behov av att bara få säga vissa saker högt – i en trygg grupp. Där man kan bli tillrättavisad, där man kan få förståelse, där man kan be om ursäkt när sinnesmörkret skingrats.

Inget av det här rättfärdiggör att man uttalar sig svepande, kränkande eller hotfullt mot andra. Det inser nog vem som helst. Samtidigt är vi bara människor.

Så om vi bara är människor, vad är problemet med att människor beter sig mänskligt? För att människorna i det här fallet kategoriserade sig som poliser. Gruppens samlade tema var att alla var poliser, en närmast – eller faktiskt – facklig grupp. Då blir det såklart allvarligt när det kommer fram att så många (för det var det, enligt uppgift från reportern David Baas) tillåts säga dessa saker. Och ”tillåts” blir i det här fallet extra viktigt, eftersom de övriga 5 000 – inklusive moderatorer – måste klandras för att de inte tydligare städade upp, sa ifrån, tillrättavisade.

Jag satt och pratade i Nyhetsmorgon om det här i fredags. Den här gången hade jag inte gjort några förintervjuer med programmets researchers, vilket gjorde mig lite sämre förberedd. Jag borde såklart tydligare tagit parti just för detta: Om det rimliga i att poliser också får vara människor. Att de, precis som de flesta unga i Instagrammålet, inte tänker sig för vilken plattform de är på. Och att det ytterst är något bra. Att det syns här. Att det kommer till ytan. Att man får komma tillrätta.

Polisen borde vara tacksamma för det tillfälle som nu getts. Det man tidigare kunnat ana genom korridorssnack och rykten vet man nu svart på vitt: polisen har ett kraftigt arbetsmiljöproblem. Dels i att den här attityden är så utbredd att 5 000 medlemmar inte reagerar kraftigare. Och dels i att man känner sig så osedda, olyssnade och ouppskattade att man känner ett behova av att ens uttrycka sig på det här viset.

Krönika här.

Det lite snuttiga nyhetsmorgoninslaget här:

{ 0 kommentarer }

Jag bloggar fast jag inget har att säga

av Emanuel Karlsten den mars 14, 2011

i Uncategorized

Det är mest för att döda lite tid. Eller för att göra bloggen mindre ledsen. Ibland tittar jag in här och tycker det ser så ledset ut. Så svart, så vitt, så daterade inlägg.

Jag vill ju ha liv här. Liv och lust. Och kanske färg. Men hur ska jag få färg? Jag kan inte sånt. Designa grejer.

Bostadsletandet går sådär. Jag borde göra mer. Men så kommer annat i vägen. Som Japan. I Japan har de inga bostäder. Eller i vissa delar skulle de vara glada om eventuell bostadsbrist var deras enda problem.

Japan. Kärnkraftsläckor. För några veckor sedan hjälpte jag Myndigheten för krisberedskap. Jag tror inte jag har berättat det? Jag och några till var inkallade för en jätteövning under två dygn. Tiotusentals var involverade, om jag förstod saken rätt.  Vårt lilla gäng om tio personer skulle simulera hur allmänheten hade använt sociala medier under kris. Krisen handalde om en kärnkraftsläcka och alla de ord som används nu, alla de scenarior som spelas upp användes då också. Och – faktiskt – verktygen och reaktionerna är inte så olika då från nu. Pratade med en svensk i Tokyo häromdagen. Han visste, precis som vi i vår simulering, vad man skulle tro, vad man skulle göra. Hur skulle du reagerat om du satt i ett potentiellt radioaktivt moln?

Hittade precis ett presentkort på 700kr. På ticnet. Det gick ut för två månader sedan. På min födelsedag, för övrigt. Fosterställning intagen.

{ 18 kommentarer }

En liten resa ner för minnesallén

av Emanuel Karlsten den mars 9, 2011

i Uncategorized

Fastnade lite down the memory lane, efter senaste bloggposten om artikeln i Gotlands allehanda. Ännu mer när reportern Inger Hammar ringde upp i fredags.

Det finns två tidningar i Visby. Gotlands tidningar och Gotlands allehanda. Vi har alltid haft Gotlands allehanda hemma. Vet inte varför. Jag tror det handlade om att mamma och pappa hade bäst kontakter med de som jobbade på GA. De ville alltid skriva grejer om frälsis och sånt. Hade en bättre ton överhuvudtaget, tror jag. Själv  rättade jag in mig i ledet, propagerade för att GA var bäst, även om jag i smyg tyckte att GT hade vassare sportsidor.

När jag gick mellanstadiet skulle vi ha prao på valfri arbetsplats. Jag och min kompis Elias kom till Gotlands allehanda. Oklart varför. Kanske lät det  spännande, kanske lottades platserna. Väl på tidningen fick jag följa med reportern Inger Hammar och fotografen Henrik Radhe. Inger Hammar lät oss skriva en egen artikel om en konstutställning vi gick på. Tror det var en svart, lite taggig, varg på konstverket jag skrev om. Konstigt att jag fick skriva, tänker jag nu i efterhand. Konstnären måste känt sig lite förnärmad som blev recenserad av en femteklassare. Men jag tror det märktes ut väldigt tydligt i tidningen, och fick stå bredvid Ingers riktiga artikel. Ändå en fin sak. Min första artikel. Tror den fortfarande finns sparad hemma hos mina föräldrar.

Andra gången jag skulle ha prao var i högstadiet och jag hade precis upptäckt hur roligt det var att skriva. Jag tror det var i åttan. Det är ett lite märkligt minne. Jag gillade inte min klasslärare eller skolan, men plötsligt var det som att jag tagit ett gift. En förbjuden kärlek till att skriva började spridas i kroppen. Jag gjorde det svårt för min lärare att gilla mig, men med outgrundligt  överseende berömde hon mig ändå för min text – jag gissar att det var en bokrecension på svenskan. En hemlig njutning skapades i skolarbetet. En berättarlust, en skrivlust, eller bara lust, kanske. Jag längtade hursomhelst efter uppsatsskrivningar.

Det växte under SO-lektionerna. Jag hade en fantastisk lärare, Martin Bogaeus. Han var hård. Hårdare än någon lärare jag någonsin haft. Men framförallt genuin. Han hade en okomplicerad kärlek till det han undervisade och accepterade inte något annat än ett absolut engagemang från sina elever. Han vann min respekt. Ingen hade någonsin investerat så mycket, haft så högt ställda förväntningar på vår klass. Det ingöt respekt. På fritiden var han reporter. Så när jag skulle göra min prao ville jag göra den hos honom.

Så stort jag tyckte det där var. Journalistyrket. Att inte behöva gå upp förrän klockan 12 på dagen.

Första dagen fick jag arbeta med Lasseman. En legend på sportredaktionen och på Gotland. Han hade själv varit stor spelare som ung och hans son, Fredrik Larsson, var framgångsrik spelare i VIF Gute.  Jag kände till honom mest för att han alltid skrev (för) långa texter i tidningen. Under min prao fick jag sitta bredvid och när vi kom till redaktionen sa han bara ”vänta 20 minuter” och så kom han sedan tillbaka med en 4000tkn-text han snott ihop. Det var inte så kul.

Då var det bättre med Martin Bogaeus.

Han var också sportreporter (det drömde jag om, som ung). Jag tror vi gick på en basketmatch, Visby ladies. Väl på redaktionen skulle jag också skriva något. Minns inte om vad, kanske en notis. Men jag minns när Martin skulle gå igenom min text. Han var uppmuntrande men påpekade gång på gång mina särskrivningar. Plötsligt fick han nog, ställde sig upp och utbrast över hela redaktionen ”Vad är det med den här generationen? Om de har så svårt med särskrivning, varför skriver de då inte ihop alla ord istället?”. Det var inget hånfullt över det, snarare uppriktigt och välvilligt. Han tittade på mig igen, skrattade lite och ryckte på axlarna.

Sedan dess särskrev jag aldrig, utan började istället försöka sätta ihop ord och skapa nyord.

Jag hade bara Martin som lärare två år. Men aldrig lyssnade jag så noga på kritik som när den kom från honom.

Märkligt det där om vilka personer som påverkar en. Hur en artikel om en taggig varg kunde vara början på ett livsval. Och hur cirkeln på något sätt sluts när Inger Hammar ringer och intervjuar mig om saken. Från andra sidan. Men samma sida.

{ 2 kommentarer }

En dag kommer du skratta åt detta

av Emanuel Karlsten den februari 19, 2011

i Uncategorized

En vän på Facebook delade med sig den här storyn, som han i sin tur läst hos en vän till honom. Tyckte den var så bra, så lättande rolig att jag kollade om jag fick dela den här också. Det fick jag. Så håll till godo, och tänk på den när det känns riktigt skit.

Ni vet det där man säger ”en dag kommer jag att skratta åt detta”?

När jag 2003 gick jag genom en skilsmässa. Var utan hem, hyrde en etta, låg på en blå luftmadrass på golvet och stirrade upp i taket. Väntade på att mitt sömnpiller skulle verka.

Jag minns att jag tänkte ”nu kan jag fan inte sjunka lägre!”.

Då hör jag ett ”psshh” och luftmadrassen gick sönder.

Jag skrattade redan då, och jag skrattar åt det idag.

{ 1 kommentar }

Det här var en rolig nyhet tycker jag. I dag har Frälsningsarmén fått en ny general – den högsta posten i den internationella kyrkan – och det är en kvinna! Linda Bond (med världens coolaste namn) är den första kvinnliga generalen sedan Eva Burrows (jag behövde inte ens slå upp det där, så god koll har jag på det samfund jag växt upp i!)

Kul tycker jag. Allra mest för att den nuvarande generalen Shaw Clifton är en riktig sopa. Jag träffade honom några gånger – tror till och med jag bloggat om det här förut – och han var löjligt konservativ. Pratade om uniformer som om de vore fysiskt heliga osv. Sjukt. Men om den nya vet jag just inget alls. Mer än att hon är en kvinna, snart pensionär och kanadensare.

Men säkert vet några av er som läser mer? Ni kan väl skriva en rad, anonymt om ni vill, om vad ni vet.

För övrigt är det en ganska speciell process att välja frälsisgeneraler. De väljs av ett ”high council”, och även om de inte håller på med vit rök och sånt, är det inte långt ifrån. Men här är iaf ett klipp när hon offentliggjordes som Frälsis (som är löjligt stora internationellt) nästa general.

{ 20 kommentarer }

Måndagsuppiggande youtubeklipp

av Emanuel Karlsten den november 1, 2010

i Uncategorized

Här är de bästa youtubeklippen från förra veckan. Följ alltid senaste nytt och rösta upp veckans bästa på youtubeklipp.se

{ 0 kommentarer }

Veckans bästa youtubeklipp (via youtubeklipp.se )

av Emanuel Karlsten den september 28, 2010

i Uncategorized

{ 0 kommentarer }