Artikel 11: Vem vill ha en urvattnad ”länkskatt”?

av Emanuel Karlsten den mars 15, 2019

i Copyrightdirektivet

cc-by

KOMMENTAR. Av de två kontroversiella artiklarna i Upphovsrättsdirektivet är artikel 11 den mest obegripliga. I sin slutgiltiga form är den så urvattnad att det inte ens går att begripa vem som vill ha den.

I flera veckor har jag försökt läsa in mig, intervjua och prata med parter om den nya, slutgiltiga versionen av artikel 11, “länkskatten”.
Resultatet läser du här:

Artikel 11 i sin senaste form är annorlunda och en produkt av åtskilliga kompromisser. Det var till exempel denna artikel Sveriges regering ursprungligen hade störst problem med, men inte brydde sig så mycket om, eftersom den i sin dåvarande version tillät medlemsländerna att själva välja om de ville implementera den. Nu går den inte att välja bort längre, men Sveriges regering röstade ändå för, kanske för att den nu istället är full av kompromisser – som kan tolkas lite som man vill.

I direktivet är det nu tillåtet att använda “enstaka ord” och “väldigt korta utdrag” av rubriker och ingresser i samband med länkning. Det finns också med en formulering i direktivet som uttryckligen förklarar att “syftet med hyperlänkar får inte undergrävas”. För artikel 11 handlar inte om att döda länkar, utan att försöka tvinga framförallt Google till förhandlingsbordet med en krisande mediebransch. En bransch vars omsättning minskar för varje dag och där nykomlingarna i kvarteret får bära ansvaret: Google och Facebook. Resonemanget är att om dessa nu är så framgångsrika, kan de inte då dela med sig av intäkterna?

Den logiken är lika svår att förstå som om papperstidningar på 80-talet skulle krävas på pengar av läsare som intervjuades eller skriver insändare.

Det är väldigt svårt att se att länklicensen skulle fungera. Den har inte gjort det i Tyskland eller Spanien, där versioner av artikel 11 redan testats. Istället stängde Google bara ner sina tjänster, eller plockade bort medierna som krävde pengar för länkar. Ville tidningarna inte ha all trafik var det deras problem, inte Googles. Givetvis kom alla tidningar snabbt krypande tillbaka. Ingen vill vara utan den enorma trafik Google ger.

Därför är det märkligt att se hur svenska branschorganisationer så hårt propagerar för en länklicens. Samma organisationer har medlemmar som lägger enormt mycket tid på att serva Facebook och Google, hjälpa dem indexera så mycket av deras material som möjligt. Visa dem var rätt ingress, bild och rubrik finns så att det ska bli tydligare och enklare att förhandsvisa deras artiklar. Det har varit en enkel ekvation, eftersom det har gett mer trafik. Varje dörr nätjättarna öppnat har medierna förtjust hoppat in i – för att de ser att det ökar deras relevans (och därmed affär).

Men nu helt plötsligt svänger man? Kräver att Google inte bara ska hjälpa med trafik, de ska också betala för det?

Det är ett så bakvänt och konstigt argument att det är svårt att ens bli upprörd. Det enda det kommer leda till är att att nyhetsmedier blir mer marginaliserade. De behöver Google och Facebook mer än tvärtom.

Om direktivet går igenom och artikel 11 blir lag är mitt stalltips:

Google och Facebook kommer inte att öppna plånboken för länklicenser. Medier som kräver ersättning kommer få halva länkrubriker, i enlighet med vad lagtexten tillåter.
De som drabbas värst är vi konsumenter, som kommer begripa mindre av vilka länkar vi klickar på. Och givetvis medierna själva.

Det är därför den här kommande lagen är så obegriplig.

Den här texten finansieras av en ännu aktiv insamling på Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista avgörande omröstningen. Text och bild är under cc-by, en licens som gör det fritt att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.

Previous post:

Next post: