Jag bloggar fast jag inget har att säga

Det är mest för att döda lite tid. Eller för att göra bloggen mindre ledsen. Ibland tittar jag in här och tycker det ser så ledset ut. Så svart, så vitt, så daterade inlägg.

Jag vill ju ha liv här. Liv och lust. Och kanske färg. Men hur ska jag få färg? Jag kan inte sånt. Designa grejer.

Bostadsletandet går sådär. Jag borde göra mer. Men så kommer annat i vägen. Som Japan. I Japan har de inga bostäder. Eller i vissa delar skulle de vara glada om eventuell bostadsbrist var deras enda problem.

Japan. Kärnkraftsläckor. För några veckor sedan hjälpte jag Myndigheten för krisberedskap. Jag tror inte jag har berättat det? Jag och några till var inkallade för en jätteövning under två dygn. Tiotusentals var involverade, om jag förstod saken rätt.  Vårt lilla gäng om tio personer skulle simulera hur allmänheten hade använt sociala medier under kris. Krisen handalde om en kärnkraftsläcka och alla de ord som används nu, alla de scenarior som spelas upp användes då också. Och – faktiskt – verktygen och reaktionerna är inte så olika då från nu. Pratade med en svensk i Tokyo häromdagen. Han visste, precis som vi i vår simulering, vad man skulle tro, vad man skulle göra. Hur skulle du reagerat om du satt i ett potentiellt radioaktivt moln?

Hittade precis ett presentkort på 700kr. På ticnet. Det gick ut för två månader sedan. På min födelsedag, för övrigt. Fosterställning intagen.