Oscarsgalan 2010 – så var den

Vilken gala det var! Inte bara för att jag prickade 8 av 12 oscarsstatyetter i min bloggpost i går, utan för att den hade så mycket! Här är några punkter:

* Steve Martin och Alec Baldwin. Vilket vinnarpar. De balanserade varandra så fint. De kändes så obekväma med varandra på ett fantastiskt komiskt vis.

* Kvällens storslam: Hurt locker. Det är klart. Det var jämt i år, och den politiska Irak-spänningen var tillräckligt ofarlig för att oscarsjuryn skulle kunna kännas att det kändes lagom farlig. En slags markering. Mot vad? Oklart. Fred i världen. Typ.

* Vem var kvinnan som stormade upp och stoppade Roger Ross tacktal under Bästa dokumentär (short)? Var hon hög? Hatade de varandra? Varför såg Roger Ross Williams ut som ett fyllo hade stormat scenen?

* Jag vet inte vad som var roligast med Kathryn Bigelows vinst i bästa regi: Att hon var den första kvinnan som någonsin vann (hey, i Sverige var det tom internationella kvinnodagen) eller att det var en befriande skön örfil på kaxige ex-maken James Cameron (som satt direkt bakom).

* Jag älskar hur de skötte bästa Soundtrack. Bort med de trökiga orkestrarna och fram med en dansgrupp. Och vilken dansgrupp! Så vackert koreograferat, så vackert framfört.

* Kvällens bildproducentskvotering: Så fort en svart man eller kvinna vann (well, det hände en gång var) så valde bildproducenten att _bara_ visa svarta publikansikten.

* För övrigt skrek jag rakt ut när Monique vann (precious). Så värt. Så rätt. Så sjukt det hade varit om Penelope vann.

* Och jag pustade ut när Christoph Waltz vann (ingl basterds). När vi ser tillbaka på 10-talet kommer hans rolltolkning framstå som en av de främsta. Aldrig har något varit mer självklart. Aldrig har en roll passat någon bättre.

* Presentationsnumret innan bästa manliga/kvinnliga huvudroll var fantastiskt starkt. Och rest asured: Om någon någonsin ska ska presentera mig på en oscarsgala kommer jag välja Oprah Winfrey. Tio gånger av tio.

* Kändes inte galan överhuvudtaget mycket bättre planerad? Bättre framförd? De senaste årens fall i tittarstatistiken har uppenbarligen gjort man vågat mer. Är det inte typiskt? Det är först i motgång som man tvingas våga så mycket att man föder framgång.

Åh, vilken fin kväll det är. Bara 364 dagar kvar!