Så låt oss säga något om Jesusmanifestationen i lördags.
Jag var i Humlegården för torgmöte. För att det var närmast. Trots att jag visste att Linda Bergling, församlingsföreståndare för Arken, var där. Trots att jag visste att jag skulle irritera mig på den karismatiska falangen. Ord som gick rakt över huvudet på folk.
Kanske beskrevs det bäst av att man i inledningen förklarade att man hade lagt ut en pressening framför scenen där Helig ande kunde överfalla människor utan att några kläder blev smutsiga.
Det lät otroligt ens när jag återberättade det, så jag fotade. Se bild till höger.
Jag har så fantastiskt svårt för det här. Hela Jesusmanifestationen förkroppsligar problemet med kyrkan. ”Vi och dem”-tänket. Brynte publicerade en bra film om det i helgen.
Vi står på scenen och berättar om det andra inte har. Vi går på gator med plakat som säger ”jag är kristen” och kunde lika gärna lagt till ”det är inte du”. Vi samlas 20 000 i kungsan (siffran kommer från den polis på plats som jag frågade, jag har inte sett någon annan artikel som har nämnt polisens siffra, däremot citeras flitigt den tro-siffra om 25 000 som utropades från scenen – förra året var den tro-siffran 20 000. I efterhand justerades den ner till 18 000) i en jättefanclubgudstjänst.
Jag ser inte poängen med att samlas utomhus? Ska vi göra sådana här manifestationer kan vi väl lika gärna hyra Globen? Vem – VEM – gagnas av att vi går på gator och förklara att vi inte är som andra, eller ännu hellre, andra inte är som vi.
Vidare: Nästan allt som gjordes från scenen var nykyrkligt. För en manifestation som påstår vilja samla alla kristna traditioner var det väldigt mycket karismatisk gudstjänstliturgi. Nästan inga psalmer, definitivt inte särskilt katolskt eller ortodoxt. Inte ens svenskkyrkligt. Å andra sidan skulle en Jesusmanifestationsgrupp aldrig släppa in den homosexuella biskop Svenska kyrkan isf skulle kunna förordna.
Och vem ledde hela rasket? Linda ”försoningens ljuvliga olja” Bergling.
Jag vet. Du vill säga att jag borde göra upp med min bitterhet eller min vendetta (nej, jag har ingen sådan) med Linda Bergling. Men det här handlar mer om djup sorg hos mig. Över att det är det här som är det bästa svensk kristenhet kan skramla ihop. Så felriktat, så feltänkt, så introvert och så tydligt kulturkristet.
Åh. Det smärtar, verkligen.
Jag släpper det nu. Jag har inte skrivit färdigt allt, inte nyanserat tillräckligt, men jag tar mig friheten att låta posten vara så. Och lägger till några länkkommentarer kring dagen:
- Ständigt dessa bikers
– Säger det inte väldigt mycket om kyrkan att det är så kittlande med att presentera ”Bikers” som kristna?
”Se, de kommer in bärande på ett kors”
”Hör, de brummar högt med sina motorcyklar som en lovsång till Gud”
”Se, de har skinnväst, skägg OCH prisar Gud!”Är vi så beiga, så söndagssnällt lydiga att vi tycker det är busigt när Bikers – herrar på motorcyklar med skinnväst – tror på Gud?
- En välsignad dag!
– Åke Bonnier om Jesusmanifestationen. - Tiotusentals hyllade Jesus i Stockholm – Nyheter – Senaste nytt | Expressen – Nyheter Sport Ekonomi Nöje
– TT bevakade Jesusmanifestationen. Och då kan vi iaf ingen klaga på mediebevakningen? Alla landets tidningar rapporterar därmed om saken. Och alla stora sajter hade puff om det på deras sajter på lördagen. Trots det twittras det om det obegripliga att man kunde missa Jesusmanifestationen. Är inte det en tendens de senaste tio åren? Martyr-grejen?
Jag kan bara hålla med om allt Emanuel. Som kristen känner jag mig kluven inför sådana här jättemanifestationer. Inte kluven förresten. Negativ.
Tack Emanuel. De där orden är precis de jag har sökt efter för att förklara min inställning. Tack!
Men den där jesusmanifestationen är ju bara en reakti0n på Pride-paraden. Det var någon kristen som störde sig på de homosexuella på gatorna och kläckte idén om en ”motkraft”. Alt så känner sig de kristna lika hotade nu som de homosexuella var när började sina parader. I båda fallen är det rätt patetiskt.
Jag tänkte nåt i liknande banor när jag gick där i tåget.
Hade Jesus haft samma taktik om han hade fått lägga upp dagen enligt egen planering. Frågan tål att tänkas på.
Intressant, du har många poänger. Även om jag själv, som var där för första gången, blev positivt överraskad. Och även om jag störde mig mer på de politiska inslagen.
Precis som du säger så utger man sig för att bara fokusera på Jesus och lägga allt annat åt sidan. Men i stället mer eller mindre portar man många kristna genom att ha Israelflaggor (ett exempel på att blanda in politik, vilket är så onödigt eftersom de kan uppfattas som att man tar ställning i Mellanösternkonflikten), välja liturgi och gnälla över oliktänkande i ledningsgruppen.
Det är ju bara det att det inte var det vi proklamerade. Vi proklamerade att Jesus är Herre, och att han kan bli det i ditt liv också om du vill. Det var en inbjudan, inte ett slag i ansiktet.
Det är lite det här som är problemet. Att vi inte ser hur det uppfattas för de vi vill nå. När vi säger inbjudan hör andra predikan. När vi säger proklamation hör andra protest.
Vi gör friluftsmöten där vi samlar våra egna runt scenen för att skapa samma trygga stämning som i kyrkan. Därmed blir det ett crazy-skådespel för den som står bredvid. Orden fungerar inte. Pianospelet uppfattas hypnotiserande, crescendobönen obegriplig.
Och knäckfrågan är: Vems är felet att det uppfattas så? De vi vill nå eller vi själva?
Jag tror du har fel. Precis som du skriver är det olika inriktningar på de olika torgmötena så där finns det massa variation som kan locka de flesta. Liksom, vad vill du vi ska göra, stänga in oss i våra kyrkor av rädsla för att det vi gör ska tolkas fel? Det kan vi ju inte göra! Det vi gjorde i Kungsan är precis det som vi kristna brukar göra och då bör vi ju visa på det istället för att skämmas, dölja det en aning och locka med det som inte är kärnan i vårt evangelium. Det är ju bara skitsnack, då är det ju inte kristen tro längre.
Dessutom så var vi 25,000 pers som prisade Herren tillsammans och sånt brukar vår Fader i himlen vara väldigt positiv till så jag tror vi behöver vila på att det var välsignat. Istället för att se alla små ynka detaljer och göra dem till onödigt stora problem när de kanske inte ens är problem från början.
Du har en poäng. Kanske är det ett måste att vi söker oss utanför kyrkans väggar och beter oss som idioter ett tag för att vi ska förstå att vi uppfattas som idioter?
Saken är ju inte att vi ska börja skämmas för vårt budskap. Utan att vi inte lyssnar på människor. Vi ställer oss på scen eller i pannkakstält och presenterar vad vi tror andra vill ha. Istället för att umgås med människor för att förstå vad de önskar.
Vårt största problem: Vi pratar för mycket, lyssnar för lite.
Jo, du har rätt. Kristenheten idag har svårt för att lyssna och pratar mycket hellre. Men just i Jesusmanifestationen kan jag inte förstå att det är just det du hakar upp dig på. Hur ofta samlas vi kristna, så många som 25,000 för att i den härliga gemenskapen med varandra prisa vår Fader? Jag kan inte se hur du inte ser välsignelsen vi får av Herren i och med det.
Jag undrar, ser du det som idioti att vi prisar Herren? Vi må ha olika sätt att göra det på men i grunden så prisar vi Herren. Jag undrar varför du själv är kristen om du kallar själva kärnan i vår tro för idioti? Jag menar inget illa, jag bara undrar hur du tänker.
Det är _väldigt_ stor skillnad att bete sig som en idiot och att det är ”idioti att prisa Herren”. Det senare har jag aldrig påstått.
Det här kommer att låta som en bitter fråga, men är en undran i all ärlighet: Hur skulle du själv lägga upp en Jesusmanifestation om du fick chansen? Du skulle troligen inte vilja ha den, det förstår och respekterar jag, men om man nu anser att det är viktigt att manifestera sin tro, enhet, och tror att det faktiskt gör nytta, hur skulle du då göra? Det är märkligt också detta med olika perspektiv, jag har själv varit på plats och reaktionerna från de som var på plats också i år är att det tvärtom mot vad du säger var väldigt mycket av katolska, ortodoxa och högkyrkliga inslag. Det är nog inte heller så att man kan kräva att alla ska bete sig som du önskar (läs: inte vara som Linda Bergling). Arken, Södermalmskyrkan, United, Livets ord med flera frikyrkor är tillsammans med de historiska kyrkorna och delar av EFK de enda som växer eller står still i medlemsantal i Sverige idag. Så hur tokiga grejer de än gör så verkar de nå människor i högre grad än den falang du förespråkar borde få mer utrymme. Det är alltid lätt att kritisera (och det gör du ofta…) snarare än att vara evangeliskt konstruktiv och hitta nya vägar för att nå människor. Jag håller visserligen helt med dig om att man måste vara trovärdig, tillgänglig och tala människors språk. Samtidigt, när jag läser Bibeln om Jesus och den första kyrkan, och också läser kyrkohistoria, ser jag tydligt att det handlar om att skapa alternativ, vara tydlig och inte vara rädd för att inte vara annorlunda än världen. Annars har vi inget att erbjuda. Jesus kunde både vara tillgänglig och göra ”tokiga”, övernaturliga saker som väckte uppmärksamhet, stötte undan en hel del, men också lockade och erbjöd ett annat slags liv. Nej Jesus bar inte plakat, men han twittrade inte heller. Kanske är Jesusmanifestationen en dålig idé, kanske är det en bra. Men man försöker, man gör något. Man bloggar inte bara om hur hemska enskilda pastorer är kritiserar diverse initiativ. Till syvende och sist handlar det om att visa att vi har något att erbjuda världen, så är det nog inte fel att sticka ut ibland.
Hej Matt.
Det är historielöst av dig att insinuera att jag bara sitter på läktaren och kritiserar. Det är egentligen bara de senaste tre månaderna som jag gjort något annat än att jobba för kyrkan. Innan dess har jag lagt i stort sett allt fokus och tid på att ”göra något”. Vara konstruktiv, skapa evenemang. Jag har jobbat som distriktsungdomskonsulent inom Frälsningsarmén, startat sajter, rest ett år till Zambia för att göra skillnad – bli beroende av en Gud som lätt försvinner här, gjort den kristna dagstidning Dagen.se till en av Sveriges bästa sajter och – faktiskt – bloggat konstruktivt.
Första gången jag nämnde Jesusmanifestationen skrev jag följande förslag: http://www.dagen.se/blogg/emanuel/2008/04/jesusmanifestation-utan-plakatkristendom/1
Det fick för övrigt grundaren av manifestationen att gå i taket och ringa min chef. Han menade att det var rasistiskt eftersom invandrare skulle gå i tåget (och – antar jag, det var enda logiska kopplingen – jag hade rakad skalle).
För övrigt är meningen ”Nej, Jesus bara inte plakat, men han twittrade inte heller” väldigt, väldigt fånig.
Alltså jag vill tro att budksapet som sänds ut genom manifestationen inte är ”Jag är kristen, inte du”. Snarare kanske att ”du är inte ensam om du är kristen, de finns fler”. I vårat sekulariserade samhälle så kanske det behövs en Jesus manifestation för att kyrkan överhuvudtaget ska lyckas synligöras. Genom Jesus manifestationen kanske kyrkan synliggörs som en stark kraft, som samlar många, från olika sammanhang och olika platser i landet. Vi visar att vi kristna lever – sen av det så kommer också att Jesus kan beröra genom oss, om vi är äkta och älskande.
Det var iaf så jag såg på det. Sen tycker jag nog också att man kan öppna upp manifestationen ännu mer för okristna – att det kanske växer och blir en manifestation som är mer utåtriktad längre fram men att nu när den är i sin linda växer fram ur att kristna behöver stöd och styrka i varandra.
Fint. Låt oss då samlas i Globen nästa gång.
Emanuel, du var på ett enda möte. Det fanns naturligtvis en bredare representation av kristenheten sett överlag. Men måste alla kristna traditioner kombineras och visualiseras under varenda enskilt möte för att du skulle bli nöjd? Jag tycker att det du skriver är märkligt.
”Inte ens svenskkyrkligt”, skriver du vid ett tillfälle. Men vad menar du? Själva ordföranden Lennart Möller är ju aktiv i Svenska kyrkan, liksom Carl-Erik Sahlberg som är präst i S:t Clara. Där kunde du stillat ditt behov av vadän de ville bjuda på. Men nej förvisso, de kan inte vara överallt samtidigt. Du valde alltså fel möte att recensera?
Jag kan tycka att du – som klagar på avsaknaden av mångfald i mötena – kanske själv skulle fundera på om vi inte ska vara glada för just mångfalden i svensk kristenhet.
– Glada för att det finns de som vågar vara ute i det offentliga trots mångas rädsla för att ’det ska bli fel’. Personligen är jag glad för de som vågar vara ute på spelplanen när det finns så många expertkommentatorer som står vid sidan av och bara pekar på bristerna.
Jag var på två möten, mig veterligen. Ett i Humlan och ett i Kungsträdgården. I år. Tidigare år har jag varit på Segerlstorg, Medborgarplatsen, humlegården, Norrmalmstorg och – om jag inte minns fel – Stora torget. Utöver Kungsträdgården.
Så jag vet att olika traditioner kommer till tals på olika torg. Jag syftade där på Kungsträdgårdens möte. Jag tyckte det var märkligt att liturgin var så tydligt nykyrklig. Visst fanns predikanter närvarande i tal och på scen. Men ordningen och musiken var tydligt nykyrklig, inte sant?
Jag säger inte att det är fel på de som vågar (!) gå ut. Jag säger att det är fel på ledningen som inte gjorde något bättre av det.
Jag kan bara hålla med om allt Emanuel. Som kristen känner jag mig kluven inför sådana här jättemanifestationer. Inte kluven förresten. Negativ.
Tack Emanuel. De där orden är precis de jag har sökt efter för att förklara min inställning. Tack!
Men den där jesusmanifestationen är ju bara en reakti0n på Pride-paraden. Det var någon kristen som störde sig på de homosexuella på gatorna och kläckte idén om en ”motkraft”. Alt så känner sig de kristna lika hotade nu som de homosexuella var när började sina parader. I båda fallen är det rätt patetiskt.
Jag tänkte nåt i liknande banor när jag gick där i tåget.
Hade Jesus haft samma taktik om han hade fått lägga upp dagen enligt egen planering. Frågan tål att tänkas på.
Intressant, du har många poänger. Även om jag själv, som var där för första gången, blev positivt överraskad. Och även om jag störde mig mer på de politiska inslagen.
Precis som du säger så utger man sig för att bara fokusera på Jesus och lägga allt annat åt sidan. Men i stället mer eller mindre portar man många kristna genom att ha Israelflaggor (ett exempel på att blanda in politik, vilket är så onödigt eftersom de kan uppfattas som att man tar ställning i Mellanösternkonflikten), välja liturgi och gnälla över oliktänkande i ledningsgruppen.
Det är ju bara det att det inte var det vi proklamerade. Vi proklamerade att Jesus är Herre, och att han kan bli det i ditt liv också om du vill. Det var en inbjudan, inte ett slag i ansiktet.
Det är lite det här som är problemet. Att vi inte ser hur det uppfattas för de vi vill nå. När vi säger inbjudan hör andra predikan. När vi säger proklamation hör andra protest.
Vi gör friluftsmöten där vi samlar våra egna runt scenen för att skapa samma trygga stämning som i kyrkan. Därmed blir det ett crazy-skådespel för den som står bredvid. Orden fungerar inte. Pianospelet uppfattas hypnotiserande, crescendobönen obegriplig.
Och knäckfrågan är: Vems är felet att det uppfattas så? De vi vill nå eller vi själva?
Jag tror du har fel. Precis som du skriver är det olika inriktningar på de olika torgmötena så där finns det massa variation som kan locka de flesta. Liksom, vad vill du vi ska göra, stänga in oss i våra kyrkor av rädsla för att det vi gör ska tolkas fel? Det kan vi ju inte göra! Det vi gjorde i Kungsan är precis det som vi kristna brukar göra och då bör vi ju visa på det istället för att skämmas, dölja det en aning och locka med det som inte är kärnan i vårt evangelium. Det är ju bara skitsnack, då är det ju inte kristen tro längre.
Dessutom så var vi 25,000 pers som prisade Herren tillsammans och sånt brukar vår Fader i himlen vara väldigt positiv till så jag tror vi behöver vila på att det var välsignat. Istället för att se alla små ynka detaljer och göra dem till onödigt stora problem när de kanske inte ens är problem från början.
Du har en poäng. Kanske är det ett måste att vi söker oss utanför kyrkans väggar och beter oss som idioter ett tag för att vi ska förstå att vi uppfattas som idioter?
Saken är ju inte att vi ska börja skämmas för vårt budskap. Utan att vi inte lyssnar på människor. Vi ställer oss på scen eller i pannkakstält och presenterar vad vi tror andra vill ha. Istället för att umgås med människor för att förstå vad de önskar.
Vårt största problem: Vi pratar för mycket, lyssnar för lite.
Jo, du har rätt. Kristenheten idag har svårt för att lyssna och pratar mycket hellre. Men just i Jesusmanifestationen kan jag inte förstå att det är just det du hakar upp dig på. Hur ofta samlas vi kristna, så många som 25,000 för att i den härliga gemenskapen med varandra prisa vår Fader? Jag kan inte se hur du inte ser välsignelsen vi får av Herren i och med det.
Jag undrar, ser du det som idioti att vi prisar Herren? Vi må ha olika sätt att göra det på men i grunden så prisar vi Herren. Jag undrar varför du själv är kristen om du kallar själva kärnan i vår tro för idioti? Jag menar inget illa, jag bara undrar hur du tänker.
Det är _väldigt_ stor skillnad att bete sig som en idiot och att det är ”idioti att prisa Herren”. Det senare har jag aldrig påstått.
Det här kommer att låta som en bitter fråga, men är en undran i all ärlighet: Hur skulle du själv lägga upp en Jesusmanifestation om du fick chansen? Du skulle troligen inte vilja ha den, det förstår och respekterar jag, men om man nu anser att det är viktigt att manifestera sin tro, enhet, och tror att det faktiskt gör nytta, hur skulle du då göra? Det är märkligt också detta med olika perspektiv, jag har själv varit på plats och reaktionerna från de som var på plats också i år är att det tvärtom mot vad du säger var väldigt mycket av katolska, ortodoxa och högkyrkliga inslag. Det är nog inte heller så att man kan kräva att alla ska bete sig som du önskar (läs: inte vara som Linda Bergling). Arken, Södermalmskyrkan, United, Livets ord med flera frikyrkor är tillsammans med de historiska kyrkorna och delar av EFK de enda som växer eller står still i medlemsantal i Sverige idag. Så hur tokiga grejer de än gör så verkar de nå människor i högre grad än den falang du förespråkar borde få mer utrymme. Det är alltid lätt att kritisera (och det gör du ofta…) snarare än att vara evangeliskt konstruktiv och hitta nya vägar för att nå människor. Jag håller visserligen helt med dig om att man måste vara trovärdig, tillgänglig och tala människors språk. Samtidigt, när jag läser Bibeln om Jesus och den första kyrkan, och också läser kyrkohistoria, ser jag tydligt att det handlar om att skapa alternativ, vara tydlig och inte vara rädd för att inte vara annorlunda än världen. Annars har vi inget att erbjuda. Jesus kunde både vara tillgänglig och göra ”tokiga”, övernaturliga saker som väckte uppmärksamhet, stötte undan en hel del, men också lockade och erbjöd ett annat slags liv. Nej Jesus bar inte plakat, men han twittrade inte heller. Kanske är Jesusmanifestationen en dålig idé, kanske är det en bra. Men man försöker, man gör något. Man bloggar inte bara om hur hemska enskilda pastorer är kritiserar diverse initiativ. Till syvende och sist handlar det om att visa att vi har något att erbjuda världen, så är det nog inte fel att sticka ut ibland.
Hej Matt.
Det är historielöst av dig att insinuera att jag bara sitter på läktaren och kritiserar. Det är egentligen bara de senaste tre månaderna som jag gjort något annat än att jobba för kyrkan. Innan dess har jag lagt i stort sett allt fokus och tid på att ”göra något”. Vara konstruktiv, skapa evenemang. Jag har jobbat som distriktsungdomskonsulent inom Frälsningsarmén, startat sajter, rest ett år till Zambia för att göra skillnad – bli beroende av en Gud som lätt försvinner här, gjort den kristna dagstidning Dagen.se till en av Sveriges bästa sajter och – faktiskt – bloggat konstruktivt.
Första gången jag nämnde Jesusmanifestationen skrev jag följande förslag: http://www.dagen.se/blogg/emanuel/2008/04/jesus…
Det fick för övrigt grundaren av manifestationen att gå i taket och ringa min chef. Han menade att det var rasistiskt eftersom invandrare skulle gå i tåget (och – antar jag, det var enda logiska kopplingen – jag hade rakad skalle).
För övrigt är meningen ”Nej, Jesus bara inte plakat, men han twittrade inte heller” väldigt, väldigt fånig.
Alltså jag vill tro att budksapet som sänds ut genom manifestationen inte är ”Jag är kristen, inte du”. Snarare kanske att ”du är inte ensam om du är kristen, de finns fler”. I vårat sekulariserade samhälle så kanske det behövs en Jesus manifestation för att kyrkan överhuvudtaget ska lyckas synligöras. Genom Jesus manifestationen kanske kyrkan synliggörs som en stark kraft, som samlar många, från olika sammanhang och olika platser i landet. Vi visar att vi kristna lever – sen av det så kommer också att Jesus kan beröra genom oss, om vi är äkta och älskande.
Det var iaf så jag såg på det. Sen tycker jag nog också att man kan öppna upp manifestationen ännu mer för okristna – att det kanske växer och blir en manifestation som är mer utåtriktad längre fram men att nu när den är i sin linda växer fram ur att kristna behöver stöd och styrka i varandra.
Fint. Låt oss då samlas i Globen nästa gång.
Emanuel, du var på ett enda möte. Det fanns naturligtvis en bredare representation av kristenheten sett överlag. Men måste alla kristna traditioner kombineras och visualiseras under varenda enskilt möte för att du skulle bli nöjd? Jag tycker att det du skriver är märkligt.
”Inte ens svenskkyrkligt”, skriver du vid ett tillfälle. Men vad menar du? Själva ordföranden Lennart Möller är ju aktiv i Svenska kyrkan, liksom Carl-Erik Sahlberg som är präst i S:t Clara. Där kunde du stillat ditt behov av vadän de ville bjuda på. Men nej förvisso, de kan inte vara överallt samtidigt. Du valde alltså fel möte att recensera?
Jag kan tycka att du – som klagar på avsaknaden av mångfald i mötena – kanske själv skulle fundera på om vi inte ska vara glada för just mångfalden i svensk kristenhet.
– Glada för att det finns de som vågar vara ute i det offentliga trots mångas rädsla för att 'det ska bli fel'. Personligen är jag glad för de som vågar vara ute på spelplanen när det finns så många expertkommentatorer som står vid sidan av och bara pekar på bristerna.
Jag var på två möten, mig veterligen. Ett i Humlan och ett i Kungsträdgården. I år. Tidigare år har jag varit på Segerlstorg, Medborgarplatsen, humlegården, Norrmalmstorg och – om jag inte minns fel – Stora torget. Utöver Kungsträdgården.
Så jag vet att olika traditioner kommer till tals på olika torg. Jag syftade där på Kungsträdgårdens möte. Jag tyckte det var märkligt att liturgin var så tydligt nykyrklig. Visst fanns predikanter närvarande i tal och på scen. Men ordningen och musiken var tydligt nykyrklig, inte sant?
Jag säger inte att det är fel på de som vågar (!) gå ut. Jag säger att det är fel på ledningen som inte gjorde något bättre av det.
Jag var själv inte på Jesusmanifestationen, har tyvärr aldrig varit där – men jag skulle vilja. Jag förstår din frustration över att kristenheten i Sverige tyvärr gör krokben för sig själv så ofta. Det är något vi behöver reflektera över och våga ifrågasätta metoder etc.
Men jag tycker att Jesusmanifestationen som grej är hoppingivande, uppmuntrande, inbjudande, samlande. Jag har en kompis som precis börjat intressera sig för Jesus, fått upp ögonen för honom. Han åkte från Halmstad upp till Sthlm för att kolla in den här manifestationen. Han älskade den! Tyckte det var fantastiskt att se att så många olika traditioner kan samlas kring han som är bäst – Jesus. Och att alla får chansen att få uttrycka sig på det viset som känns relevant för dem. Han dras till det katolska och ortodoxa – men klagade inte på något vis på de karismatiska delarna – för han såg helheten – en massa människor som ville samlas kring centrum för den kristna tron.
Sen kan man självklart utvärdera, fundera på vad som behöver ändras och inte. Men jag tror benhårt på Jesusmanifestationen som grej. För den är inte perfekt, den är inte en färdig produkt. Men den vill något vackert, något starkt. Och hellre göra något, än inget.
Jag är en sån som vill leva Jesus i vardagen, känner och umgås mest med folk som inte tror – så jag upplever att jag kan säga att man kan prata om och presentera Jesus – på ett äkta och ärligt vis. Och att man ska inte vara så rädd för hur allt tolkas hela tiden. Jag tror Gud är större än så.
Tralala. Men cred till dig för ditt sätt att se längre i många saker. Heja heja.
Jag är glad över alla som känner sådan glädje över dagen! Så jag gläds med dig!
Men hoppas samtidigt vi vågar se bredare när det planeras till nästa år.
Absolut!
Jag var själv inte på Jesusmanifestationen, har tyvärr aldrig varit där – men jag skulle vilja. Jag förstår din frustration över att kristenheten i Sverige tyvärr gör krokben för sig själv så ofta. Det är något vi behöver reflektera över och våga ifrågasätta metoder etc.
Men jag tycker att Jesusmanifestationen som grej är hoppingivande, uppmuntrande, inbjudande, samlande. Jag har en kompis som precis börjat intressera sig för Jesus, fått upp ögonen för honom. Han åkte från Halmstad upp till Sthlm för att kolla in den här manifestationen. Han älskade den! Tyckte det var fantastiskt att se att så många olika traditioner kan samlas kring han som är bäst – Jesus. Och att alla får chansen att få uttrycka sig på det viset som känns relevant för dem. Han dras till det katolska och ortodoxa – men klagade inte på något vis på de karismatiska delarna – för han såg helheten – en massa människor som ville samlas kring centrum för den kristna tron.
Sen kan man självklart utvärdera, fundera på vad som behöver ändras och inte. Men jag tror benhårt på Jesusmanifestationen som grej. För den är inte perfekt, den är inte en färdig produkt. Men den vill något vackert, något starkt. Och hellre göra något, än inget.
Jag är en sån som vill leva Jesus i vardagen, känner och umgås mest med folk som inte tror – så jag upplever att jag kan säga att man kan prata om och presentera Jesus – på ett äkta och ärligt vis. Och att man ska inte vara så rädd för hur allt tolkas hela tiden. Jag tror Gud är större än så.
Tralala. Men cred till dig för ditt sätt att se längre i många saker. Heja heja.
Jag är glad över alla som känner sådan glädje över dagen! Så jag gläds med dig!
Men hoppas samtidigt vi vågar se bredare när det planeras till nästa år.
Absolut!
Man kan ju välja att kalla saker fåniga om man inte vill förstå. Det jag menar med liknelsen mellan plakat och twitter är (vilket du, förhoppningsvis, fattar men hellre idiotförklarar än förstår…) är att Jesus inte kommunicerade som vi, vilket mycket av kritiken mot JM handlar om, att man kommunicerar på ett felaktigt sätt, men att jag inte tror att man behöver ha en så snäv syn på att kommunicera evangeliet. Du har säkert gjort mycket bra, det lägger jag ingen värdering i. (Kul att du framhåller hur du gjorde Dagen till en av Sveriges bästa sajter…) Det jag menar är att det är så lätt att kritisera och svårare att vara konstruktiv. Därför ställde jag också frågan hur du skulle göra en sådan här satsning, en fråga du valde att bortse ifrån. Men jag skulle faktiskt vilja ha svar på den; hur tycker du man bäst visar svenska folket på Jesustron? Du talar om att bredda, våga släppa in nya tankar och idéer. Jag riktar samma uppmaning till dig, lighten up!
Hej igen,
Jag tror du missade att jag svarade dig ang mitt förslag om hur den skulle se ut. Jag postade den innan första Jesusmanifestationen. Du ser mitt svar längre upp.
Man kan ju välja att kalla saker fåniga om man inte vill förstå. Det jag menar med liknelsen mellan plakat och twitter är (vilket du, förhoppningsvis, fattar men hellre idiotförklarar än förstår…) är att Jesus inte kommunicerade som vi, vilket mycket av kritiken mot JM handlar om, att man kommunicerar på ett felaktigt sätt, men att jag inte tror att man behöver ha en så snäv syn på att kommunicera evangeliet. Du har säkert gjort mycket bra, det lägger jag ingen värdering i. (Kul att du framhåller hur du gjorde Dagen till en av Sveriges bästa sajter…) Det jag menar är att det är så lätt att kritisera och svårare att vara konstruktiv. Därför ställde jag också frågan hur du skulle göra en sådan här satsning, en fråga du valde att bortse ifrån. Men jag skulle faktiskt vilja ha svar på den; hur tycker du man bäst visar svenska folket på Jesustron? Du talar om att bredda, våga släppa in nya tankar och idéer. Jag riktar samma uppmaning till dig, lighten up!
Hej igen,
Jag tror du missade att jag svarade dig ang mitt förslag om hur den skulle se ut. Jag postade den innan första Jesusmanifestationen. Du ser mitt svar längre upp.
Jag blir rädd. Och då är jag ändå uppvuxen i en frikyrka och med det van vid dessa typer av ”uppträdanden”.
..Sa jag att jag inte besöker kyrkan längre?
Men Gud finns.
Word.
Det var en nykyrklig variant av ”amen”. =)
Jag blir rädd. Och då är jag ändå uppvuxen i en frikyrka och med det van vid dessa typer av ”uppträdanden”.
..Sa jag att jag inte besöker kyrkan längre?
Men Gud finns.
Word.
Det var en nykyrklig variant av ”amen”. =)
Emanuel, om du nu är medveten om att det fanns många alternativ (också där olika traditioner och uttryck kombinerades), varför är det så svårt att acceptera att de nykyrkliga också kommer till tals som de gör? Ska man be dem stanna hemma och inte gärna verka i det offentliga förrän de bytt tradition? Det om något antyder ett negativt ”vi mot dom”-tänk: ”Ni från det där sammanhanget är inte inte riktigt välkomna förrän ni byt stil och förstått hur ni ska uttrycka er som vi andra gör”.
Det du skriver om motorcyklisterna är lite roligt. Kanske går de till överdrift ibland, jag vet inte eftersom jag själv inte sett dem. Men jag tror att det finns en god och övertydlig pedagogisk poäng med deras medverkan, som faktiskt är viktig att kommunicera. Nämligen att det finns många uttryckssätt för en kristen: -Du måste inte nödvändigtvis bli precis som jag för att vara kristen. Det är okej med mångfalden, trots att de flesta av oss ger intryck av att vara tråkmånsar.
Fredrik: Du missförstå gravt vad jag skrivit om du tror att jag menar att vi borde använda katolsk liturgi eller liknande. Jag känner mig mest hemma i den frikyrkokarismatiska, men jag reflekterade över det märkliga i att den tog överhand? Så väldigt lite av det gammelkristna (ortodoxa och katolska). Om vi gör en poäng av mångfalden borde de väl fått lika mycket utrymme? Inte bara motorcykelbrum?
Emanuel, om du nu är medveten om att det fanns många alternativ (också där olika traditioner och uttryck kombinerades), varför är det så svårt att acceptera att de nykyrkliga också kommer till tals som de gör? Ska man be dem stanna hemma och inte gärna verka i det offentliga förrän de bytt tradition? Det om något antyder ett negativt ”vi mot dom”-tänk: ”Ni från det där sammanhanget är inte inte riktigt välkomna förrän ni byt stil och förstått hur ni ska uttrycka er som vi andra gör”.
Det du skriver om motorcyklisterna är lite roligt. Kanske går de till överdrift ibland, jag vet inte eftersom jag själv inte sett dem. Men jag tror att det finns en god och övertydlig pedagogisk poäng med deras medverkan, som faktiskt är viktig att kommunicera. Nämligen att det finns många uttryckssätt för en kristen: -Du måste inte nödvändigtvis bli precis som jag för att vara kristen. Det är okej med mångfalden, trots att de flesta av oss ger intryck av att vara tråkmånsar.
Fredrik: Du missförstå gravt vad jag skrivit om du tror att jag menar att vi borde använda katolsk liturgi eller liknande. Jag känner mig mest hemma i den frikyrkokarismatiska, men jag reflekterade över det märkliga i att den tog överhand? Så väldigt lite av det gammelkristna (ortodoxa och katolska). Om vi gör en poäng av mångfalden borde de väl fått lika mycket utrymme? Inte bara motorcykelbrum?