≡ Menu

Så lever flyktingarna på Lesbos under corona-krisen

Hon heter Miriam, är fem år gammal och sitter fast på flyktinglägret i Lesbos, mitt i coronapandemin. Här bor hon med 20 000 andra flyktingar.
Och hon kan inte sluta hosta.
Jag träffade henne första gången i vintras under min reportageresa i lägret. Då hade hon nyss anlänt med föräldrar och två syskon. Hennes moster bor i Sverige. Vi ringdes och hon översatte. Pappan var konstant sjuk. Febrig. Bultande huvudvärk. Familjen bodde i ett läckande tält i olivlunden utanför lägret, inne var det fullt.
Fyra månader senare ringer jag mostern igen. Hur går det nu?
Mostern är förtvivlad. Berättar om Miriams hosta. Corona? Vem vet. Det finns en läkare för hela lägret. En container har körts dit för flyktingar med symptom. Miriams familj har varit där, blev hemskickade direkt. ”Kom tillbaka om det blir värre”. Inga mediciner finns, inget febernedsättande. Häromveckan svimmade Miriams mamma när hon skulle hämta mat. Bara rasade ihop, okontaktbar. Utmattning? Corona? Vem vet, men febern var hög. De gick tillbaka till containern, men fick samma besked: Återkom ifall det blir värre.

Ännu finns inget bekräftat fall i lägret Moria, på Lesbos, Grekland. Men bland flyktingar pratas det om att många har symptom. Äldre har dött, men ingen har testats. Den svenska organisationen 2 helping hands är en av få som fortfarande är med och stöttar med hjälpinsatser. De berättar att det går mycket rykten. Ofta är det illa, mycket slagsmål och oroligheter, men när varken journalister eller organisationer kan eller vågar vara på plats, är det mest rykten som når ut.
Hon berättar att de flesta försöker hålla rekommendationer, men möjlighet till att hålla god hygien är få. Det finns ingen tvål, inget sätt att tvätta händerna på. Och om många skulle bli allvarligt sjuka? På ön finns bara ett enda sjukhus.

Lägret serverar fortfarande mat. Den är undermålig och bristfällig och varje dag är det långa och trånga köer. Många undviker därför att hämta ut mat. Så även Miriams familj.
Ibland kommer extraförsändelser. En lastbil kör in med bättre mat. Finare, som croissanter.
Lastbilen hinner knappt mer än att stanna innan tusentals trängt sig fram. Det blir snabbt upploppsstämning och personalen som delar ut mat får till sist kasta ut maten. De starkaste fångar, de svagaste trampas ned.

Miriam är numera sängliggande. Hennes moster förtvivlad. Hon vet inte hur hon ska få pengar dit, hjälpa dem med medicin. Vet inte om de kan komma därifrån. Vågar inte tänka tanken på om någon skulle bli sjuk på riktigt.
–Jag vet inte hur jag kan hjälpa dem. Det kommer bli katastrof.

Den här artikeln är gratis och tillgänglig med hjälp av personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistik ska vara öppen. 
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

**Miriam heter egentligen något annat.

Här ansvarar den som skriver kommentarer för sitt eget innehåll
  • Martina maj 4, 2020, 12:50

    Så oansvariga föräldrar. De borde åka hem till sitt land och se till att flickan får vård och omsorg.

    • Emanuel Karlsten maj 4, 2020, 13:36

      Jag antar att du förstår att det inte är möjligt.

      • Daniel Wahlqvist maj 4, 2020, 20:51

        Vad menar du med det? Hur ska någon förstå att det inte är möjligt? Jag har sett på mycket nära håll hur migranters historier om sina liv inte håller för granskning. Du kan inte göra antaganden att alla, eller merparten, av migranterna är nödställda. Och du kan inte på dina höga hästar kräva att folk ska göra samma naiva antaganden som du själv gör.

  • Gustav maj 5, 2020, 07:40

    Tack Emanuel för en text som ger lite perspektiv.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.