Josefine Arenius är en av de som jobbar på Dagen. Eller i alla fall samma hus som Dagen. I samma koncern.
Och i dag skriver hon så bra om kyrkan och synen på homosexualitet.
Det handlar inte vad som är bibliskt rätt eller fel, utan om hur kyrkan handskas med frågan. Och så tar hon upp det jag varit inne på tidigare – homosexualitet ligger så långt från den norm kyrkan har att vi dämed lättare kan behandla det som vi gör. Det är knappast ett försvar, men det är en förklaring för alla som har svårt att förstå varför kyrkan handlar som hon gör.
Läsvärt, visst! (Tack för tipset!). Fast det inte så lite dråpliga är att jag brukar ge exakt samma förklaringsmodell som Josefin, fast i mitt fall till varför så många i Svenska kyrkan – och nu Missionskyrkan! – accepterat ett radikalt förändrat statligt äktenskapsbegrepp, som inte längre har ett spår med just man och kvinna att göra! (”Persongemenskap”?). D.v.s. många som själva inte känner den minsta lust att vara fysiskt ihop med någon av motsatt kön, betraktar de homosexuella som en väldigt speciell, annorlunda folkgrupp. Som det är ”riskfritt” att tillmötesgå hur långt som helst utan ”spridningseffekter” till den egna gruppen och de egna barnen. (Ibland vill man också, särskilt bland 40-talister har jag märkt, gottgöra egna, tydligt homofoba försyndelser).
Därmed inte sagt att vi som har en annan åsikt generellt är mer attraherade av det egna könet (”den som sa det han va det”-teorin är ju utbredd inte bara på dagis). Men vi vet genom nära kontakt med ungdomar (en 16-årig elev till mej talade om sina ”många bisexuella vänner”) och DN:s högintressanta artikelserie i julas (http://www.dn.se/insidan/allt-fler-tjejer-har-sex-med-tjejer-1.1016345 och http://www.dn.se/insidan/homo-eller-hetero-oviktigt-1.1017560) och genom allmänbildningskunskap om t.ex. grekiskt 400-tal f.Kr. samt åtskilligt av Rfsl:s egen litteratur att gränserna är synnerligen flytande, och att om bara någon enstaka procent av folket är entydigt homosexuella (ifall nu sådana alls finns, se Rfsl-psykologen Lars Bohmans ”Man och man emellan”) så är kanske de allra flesta mer eller mindre bisexuella (fast ofta hämmade av olika tabun). Därför är vi mindre villiga att som t.ex. Svenska kyrkans ledning ge upp även en moderat heteronormativitet eller att stillatigande se hur de enda som får vägleda ungdomar på detta område non stop utan att av mondäna kristna bli skällda för sexfixering är – Rfsl.
Nå, det kan man förstås diskutera, men allt det här är ju egentligen rätt spekulativa argumentum ad hominem (personargument) och sekundärt i förhållande till huvudfrågan: Ska vi i både skola och kyrka och kristen press lära alla våra barn och ungdomar (alltså inte bara den enstaka procenten entydigt homo) att de i mogen ålder lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt (om kärleken och lusten faller på)? D.v.s. att det inte är något speciellt med att ha en pappa. Eller med att ha en mamma. (Eller med man+kvinna-förbundet ö.h.t., som nu inte ens anses fötjäna en egen benämning). Att våra kroppars formgivning inte ska anses ha någon betydelse ens för dem som har ett val. Lika lite som Jesus´ just genom sin coola medvetenhet om undantagen i grunden tydligt heteronormativa undervisning i Matteus 19.
Sorry att det blev så långt nu igen. Skulle ha nöjt mej med DN-länkarna, som säger allt om hur historiskt förvirrat det håller på att bli (som vanligt i Stockholm först, men med spridningseffekter till landsorten). Och om hur ytterst märkligt det blir att många kristna i detta läge lämnar ett fromt ”walk over” och uppmanar andra göra likadant, bara för att det finns andra frågor som anses (och i några fall säkert är) viktigare. Men visst, om dina och Josefins referensramar är Frälsis och Pingst, medan mina är SvK och Missionskyrkan, så kan det absolut förklara en del skillnader i hur vi bedömer ”kyrkans” sätt att handskas med frågan. Det gäller ju dock att hålla rejäl marginal till vägens BÅDA diken (inte hamna i det ena för att undvika det andra).
Läsvärt, visst! (Tack för tipset!). Fast det inte så lite dråpliga är att jag brukar ge exakt samma förklaringsmodell som Josefin, fast i mitt fall till varför så många i Svenska kyrkan – och nu Missionskyrkan! – accepterat ett radikalt förändrat statligt äktenskapsbegrepp, som inte längre har ett spår med just man och kvinna att göra! (”Persongemenskap”?). D.v.s. många som själva inte känner den minsta lust att vara fysiskt ihop med någon av motsatt kön, betraktar de homosexuella som en väldigt speciell, annorlunda folkgrupp. Som det är ”riskfritt” att tillmötesgå hur långt som helst utan ”spridningseffekter” till den egna gruppen och de egna barnen. (Ibland vill man också, särskilt bland 40-talister har jag märkt, gottgöra egna, tydligt homofoba försyndelser).
Därmed inte sagt att vi som har en annan åsikt generellt är mer attraherade av det egna könet (”den som sa det han va det”-teorin är ju utbredd inte bara på dagis). Men vi vet genom nära kontakt med ungdomar (en 16-årig elev till mej talade om sina ”många bisexuella vänner”) och DN:s högintressanta artikelserie i julas (http://www.dn.se/insidan/allt-fler-tjejer-har-s… och http://www.dn.se/insidan/homo-eller-hetero-ovik…) och genom allmänbildningskunskap om t.ex. grekiskt 400-tal f.Kr. samt åtskilligt av Rfsl:s egen litteratur att gränserna är synnerligen flytande, och att om bara någon enstaka procent av folket är entydigt homosexuella (ifall nu sådana alls finns, se Rfsl-psykologen Lars Bohmans ”Man och man emellan”) så är kanske de allra flesta mer eller mindre bisexuella (fast ofta hämmade av olika tabun). Därför är vi mindre villiga att som t.ex. Svenska kyrkans ledning ge upp även en moderat heteronormativitet eller att stillatigande se hur de enda som får vägleda ungdomar på detta område non stop utan att av mondäna kristna bli skällda för sexfixering är – Rfsl.
Nå, det kan man förstås diskutera, men allt det här är ju egentligen rätt spekulativa argumentum ad hominem (personargument) och sekundärt i förhållande till huvudfrågan: Ska vi i både skola och kyrka och kristen press lära alla våra barn och ungdomar (alltså inte bara den enstaka procenten entydigt homo) att de i mogen ålder lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt (om kärleken och lusten faller på)? D.v.s. att det inte är något speciellt med att ha en pappa. Eller med att ha en mamma. (Eller med man+kvinna-förbundet ö.h.t., som nu inte ens anses fötjäna en egen benämning). Att våra kroppars formgivning inte ska anses ha någon betydelse ens för dem som har ett val. Lika lite som Jesus´ just genom sin coola medvetenhet om undantagen i grunden tydligt heteronormativa undervisning i Matteus 19.
Sorry att det blev så långt nu igen. Skulle ha nöjt mej med DN-länkarna, som säger allt om hur historiskt förvirrat det håller på att bli (som vanligt i Stockholm först, men med spridningseffekter till landsorten). Och om hur ytterst märkligt det blir att många kristna i detta läge lämnar ett fromt ”walk over” och uppmanar andra göra likadant, bara för att det finns andra frågor som anses (och i några fall säkert är) viktigare. Men visst, om dina och Josefins referensramar är Frälsis och Pingst, medan mina är SvK och Missionskyrkan, så kan det absolut förklara en del skillnader i hur vi bedömer ”kyrkans” sätt att handskas med frågan. Det gäller ju dock att hålla rejäl marginal till vägens BÅDA diken (inte hamna i det ena för att undvika det andra).
Andreas: Mitt sammanhang är SvK i leastadianland, inga mjukistyper när det gäller knpsu-män. Det räcker med att repa en dammsugare eller bära ut en matta för att vara dömd för resten av livet om man är man här. Men jag tycker ändå att sexuell läggning är en sak mellan Jesu och hans lärjunge. På frukten ska trädet kännas och denna tokdiskussion om en bisak som angår ett fåtal på riktigt skapar inget gott. Inget gott över huvud taget.
Jag ger inget frpmt walk over. Jag låter Gud ta det med sitt eget barn precis som han tar mina tillkortakommanden med mig. Tillsammans kan vi väl samtala om hur vi lever Bergspredikan t ex som är så svårt i vår tid. Jag är inte ironisk, jag menar det verkligen!
Knapsu ska det stå förstås!
Andreas: Mitt sammanhang är SvK i leastadianland, inga mjukistyper när det gäller knpsu-män. Det räcker med att repa en dammsugare eller bära ut en matta för att vara dömd för resten av livet om man är man här. Men jag tycker ändå att sexuell läggning är en sak mellan Jesu och hans lärjunge. På frukten ska trädet kännas och denna tokdiskussion om en bisak som angår ett fåtal på riktigt skapar inget gott. Inget gott över huvud taget.
Jag ger inget frpmt walk over. Jag låter Gud ta det med sitt eget barn precis som han tar mina tillkortakommanden med mig. Tillsammans kan vi väl samtala om hur vi lever Bergspredikan t ex som är så svårt i vår tid. Jag är inte ironisk, jag menar det verkligen!
Knapsu ska det stå förstås!
Emanuel! Försökt kommentera sen jag såg detta men formuläret låser sig. Tack för vänliga ord. TACK.
Emanuel! Försökt kommentera sen jag såg detta men formuläret låser sig. Tack för vänliga ord. TACK.