Om pissmidsommarångesten

Imorgon är det första dagen efter midsommar.

Jag påminns därför om den bloggpost jag skrev för tre år sedan, när jag drev en liten bortglömd blogg och jobbade hårt för drömmen om ett journalistjobb.

Hursomhelst. Jag läser igen och generas lite över de rytmiska och grammatiska felen. Men imponeras också. Texten håller fortfarande. Särskilt så här dagen efter midsommar.Här är den därför igen – directurs cut. Dvs helt orättad, så som den lästes 2007:

”Så hur var midsommar?”

Frågan kommer vara oundviklig på varenda arbetsplats imorgon. Det kommer vara konversationsisbrytaren. Den vi tar till varje måndagmorgon då vi är för trötta för att tänka ut något egentligt att prata om.
Midsommar. Och midsommarafton i synnerhet.

Här framträder nu ett underligt fenomen. Antagligen är det en av de sakerna som spär på pissmidsommarångesten ytterligare. Vi måste ha ett bra svar.
Innan midsommar är det en sak. Då kan vi vara ganska svävande i våra midsommarplaneringssvar. Nästan in i det sista kan vi säga att vi inte riktigt vet. Vi kan till och med rada upp en rad olika alternativ som vi väljer mellan. Det kan till och med bli en fördel att göra så eftersom du då framstår som synnerligen priviligerad och eftertraktad.
Men efter midsommar är det helt annat. Då måste vi ha ett svar.
Men det spelar ingen roll hur himla pisstråkigt du hade det på midsommar. Du kommer ändå beskriva det som en fantastisk kväll. Du kommer försöka hitta ostron ur den vattniga soppa till kväll du tvingades uppleva och omskriva det hela till ett gastronomisk gudsmöte. En kväll för gudarna att avundas dig. Alla gör vi likadant.

Var du hemma, rörde dig inte, käkade sill på tub och såg midsommarfirande på TV? Då var det en ”perfekt hemmakväll” och ”precis vad jag behövde” eftersom ”det har varit så mycket på sistone”.
Var du med dina föräldrar/farföräldrar och var två decennier yngre än den som var närmast dig i ålder? Då halar du oftast fram den ödmjuka och barmhärtiga anledningen till att du var där: ”Mina (far)föräldrar firade XXår/guldbröllop/de dör snart”.
Kanske var du på en skittrist fest? Kanske i samband med ovanstående? Då beskriver vi istället omgivningen. ”Ah, det var så vackert! En röd liten stuga ute på landet/i skärgården/bara en km från vattnet(?). Så perfekt!”.

Den misslyckade midsommarn finns helt enkelt inte när vi berättar den under måndagsartighetskonversationen. I våran kamp att leva det perfekta lyckade livet skulle vi aldrig tillåta vår fasad spricka. Åtminstone inte i det korta artiga samtalet. Som det på måndag, med arbetskamraterna.

Löjligt, kanske. Raljerande, säkert.
Men jag är redan förbered inför imorgon. Jag har guldbröllopsstoryn tillsammans med ”perfekt hemmakväll” och en släng av ”Ah, det var så vackert”.
Det spelar ju ingen roll att det faktiskt var så. Alla andra kommer ha liknande historier.
Och pissmidsommarångesten ärvs ner till nästa generation.