För några veckor sedan skrev jag om den maktlöshet jag kände efter att ha sett bilder på en av Sveriges största bloggare, Kissie, viktnedgång. Det blev en bra debatt i kommentarsfälten efter det. Flera påpekade då hur konstigt det var att jag skulle tycka till om en ung kvinnas kropp. Vad och vem hjälper det? Blir Kissie hjälpt? Eller ger jag genom det den uppmärksamhet beteendet eftersträvar?
För mig handlade min bloggpost inte så mycket om en offentlig tillrättavisning, förfasning eller ett mansperspektiv på en ung kvinnas kropp, utan en öppen fråga om hur vi som är runtomkring bör reagera? Kan vi reagera?
Med det perspektivet känns det jobbigt att se Aftonbladets löp i dag.
Jag länkade till intervjun redan häromdagen när Klickbilagan kom ut. Men i dag väljer Aftonbladet att sätta Kissies viktnedgång på löpet.
Det finns flera saker som är beklämmande här.
Hela Kissies karriär har byggt på att provocera. Bråka sig till att vara i centrum. Kallat människor grisar, bögar, låtsats bli knivskuren och inlagd på sjukhus, opererat bröst, läppar och lagt om sin diet till att bara äta barnmat. På sistone har hon retuscherat sig själv till att bli smalare än ett streck.
Allt är sagt att vara en del av en karaktär, att driva trafik till blogg och hamna i fokus. Till en början fungerade det provokativa bra. Kissie var Sveriges största blogg. Men det senaste året har det stagnerat, till och med minskat. Den trashiga bloggdokusåpatrenden började bli norm och bloggpubliken ryckte på axlarna.
Så Kissie tog det ett steg till. Och svälte sig ikapp med den karaktär hon skapat.
Hon tog bilder på sig själv, svimmade på gatan av utmattning och blev plötsligt hela Sveriges snackis. Bloggstatistiken sköt i höjden:
Aftonbladets skvallerbilaga Klick följde så klart utvecklingen, insåg att Kissie säljer. Och så hamnade hon på framsida och löp.
Plötsligt är alla de frågorna som ställdes i kommentarsfältet till min första bloggpost befogade. Vem hjälps av det här? I vilket annat sammanhang hade vi hängt ut någons sjuka beteende på ett löp? Ett beteende som dessutom får sin näring av just den här sortens uppmärksamhet.
Jag vill egentligen inte moralisera över Aftonbladets beslut. Jag nekar inte till att allmänintresset finns – det är ju skapat av Sveriges numera mest välbesökta blogg. Men jag trevar efter var gränserna går. Vad är det som betraktas som sjukdom? Vi skulle aldrig skriva om självmordsförsök. Pressetiken tar särskild hänsyn till sammanhang där väldigt unga är inblandade. Men vad gör vi i situationer där karaktärer byggs upp av och i nya medier och vi har lika svårt att skilja på verklighet och fiktion som personen själv?
Jag vill säga något om att medier borde vara restriktiva. Att det förvisso är bra att man har koll och förståelse på att även nätkändisar säljer, men att vi inte kan stirra oss blinda på det.
För annars blir vi som min frisörska sa igår: Människor som bara bryr oss om det som kan mätas.
Bloggposten skulle kunna sluta här, bara föreslå en problembeskrivning. Men med bakgrund av diskussionen kanske vi borde både acceptera och förstå vad Aftobladet Klick försöker göra och föreslå en lösning? Bilagan lever på att rapportera om det som folk skvallrar om. Och i ny värld vandrar skvallret över nätet, hittar nya kändisar och nya sammanhang. En lägsta sortens journalistik, skulle många säga, men den finns där och kanske behöver vi förhålla oss även till det.
Skulle man i stället kunna valt en vinkel som hade sålt lika bra, men hade tagit ett större ansvar? Skulle ”Så hjälper bloggarna Kissie till insikt” fungera? Den har fortfarande kändisfokuset, vinkla på de halvstora bloggare som har har gjort ansträngningar att vända på trenden. Som har lyft upp hur vanliga tjejkroppar ser ut. Vänt på resonemanget och publicerat bilder på lår och andra kroppsdelar där unga tjejer ser ut som…unga tjejer. Ringa upp bloggarna, träffa dem och låna bloggarnas insikt om idealsjukan och rida på ett redan befintligt engagemang.
Det kanske är naivt och ridderligt att tro att något sådant skulle fungera. Men jag föreställer mig en minst lika god säljeffekt på det som att försöka ropa ut ”ung kvinna självsvälter – igen”.
Eller hur ska vi annars göra? Ge upp för en värld som långsamt faller offer för det vi kan mäta?
Du resonerar ju redan bra. Men det här med den ridderliga tanken att skriva om unga bloggare som visar bilder på ”riktiga” kroppar som svar på hennes självsvält: Kissies namn måste väl förmodligen in för att sälja tidningar och då handlar väl löpet om samma sak i förlängningen. Eller?
Det jag menar är att fokuset trots allt kommer att hamna på Kissie och inte de medelkända bloggarna.
Absolut, men jag tänker nog att det är svårt att totalt blunda för något som redan når en halv miljon – varje vecka. Att vi då behöver bemöta det med ett nytt angreppssätt. Och förstå eller åtminstone acceptera att medier kommer att skriva om det, men föreslå ett konstruktivt förhållningssätt. Så långt det går.
Det är nog svårt att blunda och jag tror att det är fel sätt. Det är en väldigt komplex fråga detta: det känns fel att sälja tidningar med en tjej som antagligen har Anorexia – och alltså är sjuk. Så det skulle ju absolut vara bättre att vända på det och vinkla på de andra bloggarna som – har inte läst dem och vet inte hur de skrivit, men antar igen – vill hjälpa henne. Om man ska se på det moraliskt och inte bara nyhetsmässigt är det viktigaste att hjälpa Kissie att bli frisk – tyvärr är jag för cynisk för att tro att den tanken ens finns på klick-redaktionen och hos de flesta av tidningens läsare.
Men det är trots allt vinstdrivande företag vi pratar om och det viktigaste är då att sälja tidningar. Därför är det skönt att läsa din text – ger lite hopp om mänskligheten.
Varför använder du en graf som inte visar veckorna 5-20 (vilket verkar va veckorna med uppgång). Ökningen verkar ju mycket snabbare än den förmodligen är..
Hursomhelst viktigt ämne. Bra att du fortsätter lyfta det, även om det är svårt att göra det på rätt sätt..
Därför att hon varit borta från Kia-index fram tills nu. Hon försvann i slutet på januari och introducerade sig själv på listan under svältveckan.