Åke Karlsten

Det var exakt ett år sedan och jag låg i soffan som gjorts om till en säng. Jag kollade av mobilen, ett sms. Jag visste det direkt. Hade spelat upp scenariot. Känslorna. Jag var förberedd.
Det var pappa som skrev. Farfar hade under natten somnat in – för alltid.
Jag läste sms:et igen. Har för mig att jag nickade. Visste vad som nu skulle hända. Min flickvän skulle komma in, jag skulle berätta vad som hänt och sedan skulle jag gråta. Kanske i hennes famn.

Bara några dagar tidigare hade jag kommit ut till Skogsö i Stockholms skärgård. Samma Skogsö farfar och farmor köpte på 50-talet för någon tiotusenlapp. Århundradets affär. En stenig tomt som farfar gjorde till sin livsuppgift att göra beboelig, vacker och funktionell. Brunnen som borrades, husets som byggdes, revs, andra huset som byggdes. Arbetaren, officeren, tryckaren, mejeristen, kyrkvaktmästaren möjliggjorde varje del med hårt (och säkert ofta lustfyllt) arbete. Ju äldre jag blir desto mer har jag kunnat uppskatta att få skörda av det farfar sått under så många år. Att få ha tillgång till ett ställe som löpt som en röd tråd genom livet. Där varje krön av stigarna har sin egen historia. Sluttningen efter badvägen där jag bröt sönder metspöt. Kabelklippan där jag fick min första brax. Blåbärsstigen där jag och kusinen byggde skjutbana. Båtplatsen där farfar klubbade en gädda under spektakulära former.
Här skulle jag återigen få fira en semestervecka.

Några dagar efter att vi anlänt till Skogsö åkte vi till Vaxholm för att handla. Jag fick meddelande om att farfar hade förts till sjukhus. Det har han gjort många gånger. Den här gången var det illa. Det har det varit tidigare också. Men något verkade ändå värre. Jag försökte ringa sjukhuset. Inget svar. Ringde igen. Nu, en viskning till röst svarade. Det var farfar. Det blev en av de sista gångerna han orkade forma några ord. Han hade knappt krafter att presentera sig.
– Manne?
Jag svalde hårt flera gånger. Jag fattade.
– Hej, hur går det för dig?
Jag frågade som om jag ringde för att prata om vädret. Jag minns inte vad han svarade. Men han orkade inte prata. Inte nu. Då minns jag mer de djupt ansträngda andetagen. Och hans sista ord.
– Vi ses igen.
– Ja, det gör vi.

Två dagar senare stod jag med ett dödsbesked på gräsmattan på Skogsö. Med gråten i halsen gick jag runt och sökte täckning på mobilen för att ringa pappa eller farmor som satt vid dödsbädden. Jag som tyckte jag var så förberedd, ändå kom sorgen som en chock.

I dag, ett år senare, är jag återigen på Skogsö. Sitter i huset som byggts smart på en sluttande bergshäll. Hämtar DN på bryggan och äter min frukost på altanen. Tack vare farfar.
Alla minnen sköljer över mig.
Sångerna. Hur farfar i tid och otid kunde stämma upp i en psalm eller Taube-visa. De fantastiska köttbullarna, anekdoterna och fäblessen för Hasse och Tage. Korsorden, läsglasögonen, fotbollsintresset, abborrfisket, pipröken. Hur han sken upp som en sol så fort jag kom på besök, hur han kunde sitta och prata i timmar om allt. Hur båten stod som en fyr när han ensam körde över sundet för att hämta oss. Hur han gjorde allt han kunde för att visa ömhetsbevis till oss barnbarn.
Vårt sista fysiska möte var vid sängkanten, som så många gånger förr. Jag berättade att jag, som vanligt, jobbade för mycket. Han skakade på huvudet, kanske allra mest för att han kände igen sig själv. Han tittade på mig och ville inte säga något om att skärpa sig. Snarare att han förstod. Han visste hur oemotståndligt det var. Att slukas upp, engagera sig. Han berättade ödmjukt och fullt av sådan vishet bara ett 83-årigt liv kan ge, om konsekvenserna. Mer konstaterande än manande.
Så många sådana möten som lever kvar hos mig.

På många sätt representerade vi nog en del av varandra, jag och farfar. Kanske såg han i mig mycket av det han själv var. Men allra mest såg jag mycket i honom av det jag är. Att han fanns och att jag kunde ta del av hans vishet var ovärderligt. Det är märkligt att man inser i vilken grad först i efterhand.

Men farfar, du minns vad du sa?
”Vi ses igen”.
Jag tar det som ett sorglöst löfte.
Du är så saknad.