Jag hade tänkt att det skulle räcka med gårdagen, att jag skulle åka vidare på semester i dag. Men det går inte att slita sig. Det är så dramatiska bilder, sådan ofattbar tragedi.
I dag har bilderna börjat nå ut till allmänheten. Inte bara från drabbade på ön, utan också fotografernas egna bilder börjar gås igenom. Som fotografen som råkade fotografera gärningsmannen – på bar gärning.
Allt det där är viktigt och bra. Men det blir lätt att vi distanserar oss. För mig har det istället varit de personliga nära skildringarna som på riktigt fått mig att skaka, tåras och börja ana det ofattbara.
Som Prableen K, som befann sig på ön och har försökt samla sig för att beskriva vad hon kände. Här nedan är ett utdrag, men läs bloggposten i sin helhet.
En man kom. ”Jeg er fra politiet.” Jeg ble liggende. Noen skrek tilbake at han måtte bevise det. Jeg husker ikke helt hva ham sa, men morderen begynte å skyte. Han ladet. Skjøt mer. Han skjøt de rundt meg. Jeg ble liggende. Jeg tenke: ”Nå er det over. Han er her. Han tar meg. Nå dør jeg.” Folk skrek. Jeg hørte at andre ble skutt. Andre hoppet ut i vannet. Jeg lå der. Mobilen i hånden. Jeg lå oppå beina til en jente. To andre lå oppå mine bein. Jeg ble liggende. Det tikket inn tekstmeldinger. Mobilen ringte flere ganger. Jeg ble liggende. Jeg spilte død. Jeg lå der i minst en time. Det var helt stille. Jeg vred forsiktig på hodet for å se om jeg kunne se noen levende. Jeg så lik. Jeg så blod. Frykt. Jeg bestemte meg for å reise meg. Jeg hadde ligget oppå et lik. To lik lå på meg. Jeg hadde englevakt. [Läs hela den skakande bloggposten här]
Men mitt i allt drama, mitt bland alla hatfacebookgrupper som skapas mot gärningsmannen blir plötsligt ett annat perspektiv väldigt viktigt. Och det ges av en åttaåring:
Jag är fortfarande kvar i Stockholm och kommer med hundratals andra bege mig till Sergelstorg för att hålla en tyst minut. Det är det minsta jag kan göra. Och känns på något sätt viktigt efter det dygn jag suttit klistrad och följt varje del, varje händelse i allt det ofattbara.
Här är Facebookeventet för Stockholm. Här för Göteborg och här för Malmö. Tipsa gärna i kommentarsfältet om du vet fler platser.
Vi kan väl mötas där? Eller bara tända ett ljus där du är. Jag antar att även om det är det minsta vi kan göra, är det något.
http://www.facebook.com/event.php?eid=244511648906834 Ljusmanifestation i Sollefteå stadspark kl. 20:00
Tack för ditt twittrande
Umeå: https://www.facebook.com/event.php?eid=258948720786973
Östersund: https://www.facebook.com/event.php?eid=209127682473251
Prableens text var underbar i all sin förskräcklighet! Jag hoppas att den kan hjälpa oss andra att förstå något lite mer och därmed bli än mer angelägna att stoppa sådana här idéer i sin ”linda”.
Håller också med den lille. Jag har tänkt mycket på gärningsmannens närmaste! Läste i DN igår intervjuer från mammans hemtrakt, bl.a. att hon tydligen flytt sin bostad. Jag hoppas och ber att människor inte skyller henne för detta! (Under förutsättning att hon inte delar hans åsikter givetvis.) Tyvärr är det ju ofta alltför lätt att säga ”Nog måste hon anat!”
Prableens text var underbar i all sin förskräcklighet! Jag hoppas att den kan hjälpa oss andra att förstå något lite mer och därmed bli än mer angelägna att stoppa sådana här idéer i sin ”linda”.
Håller också med den lille. Jag har tänkt mycket på gärningsmannens närmaste! Läste i DN igår intervjuer från mammans hemtrakt, bl.a. att hon tydligen flytt sin bostad. Jag hoppas och ber att människor inte skyller henne för detta! (Under förutsättning att hon inte delar hans åsikter givetvis.) Tyvärr är det ju ofta alltför lätt att säga ”Nog måste hon anat!”