Glada saker och tråkiga tekniksaker – en bloggpost som är en parentes

(foto: @wilhelmblixt )

Det har varit en bra dag i dag. Jag har varit och pratat sociala medier på Bilda, ätit en fantastisk lunch och fått träffa Magnus Sundell. Ni vet? Han som chefade och redaktörade magasinet Trots allt. Som inte längre finns, men som är djup saknat. Åtminstone som forum. För det längre, det eftertänksamma, det intellektuella och ödmjuka samtalet om tro.

Ja ja. Framförallt har jag krånglat med min dator. Eller datorn har krånglat med mig. Prylar verkar generellt ha svårt i min närhet på sistone.  Min teliatäckning är tex helt omöjlig. Häromdagen skulle jag vara med i en radiointervju och fick gå upp på taket för att samtalet inte skulle brytas av den dåliga täckningen i lägenheten. När min syster så kom med sin 3-telefon i dag och hade FULL täckning i lägenheten blev det droppen. Nu går jag i väntans tider för att åter bli 3-abonnent.

Men hursomhelst. Jag var och hämtade min dator i dag. I slutet på veckan fick jag ett infall om att jag behövde köpa en ny. Inte för att den gamla var trasig, även om det börjat rossla lite, utan mest för att förekomma att den går sönder. Så jag köpte en Mac book air. Inte för att jag gillar varken mac eller air, utan för att mac är branschstandard (och så är det så häftigt att den startar så snabbt när man öppnar locket) och experterna sa att air var smartare, för mig, än pro.

Efter sju svåra år, och en rip off budfirma som tyckte det tog för lång tid att ringa och fråga om min portkod, hämtade jag så själva paketet och har suttit hela kvällen och försökt förstå mig på den nya datorn.

En hel del är annorlunda. Som fina saker som vikt och storlek. Men också mer besvärande saker som att tangentbordet har mindre ”slagdjup”. Vilket gör det betydligt mer stumt att skriva, vilket får anses som halva grejen med en dator. Detta irriterar mig till den grad att jag rekat möjligheterna att både reklamera och sälja vidare. Andra irriterande grejer är att skärmen inte längre ramas in av svart, utan grå aliminum. Och att flera av de kortkommandon jag älskat, som gesterna på styrplattan, är borttagna. I en stringent apple-vidrighet om att det är Apple som ska bestämma var gränserna för min frihet går, får jag inte ens återskapa funktionerna manuellt. Att med fyra fingrar svepa nedåt för att se skrivbordet kräver helt enkelt att installera ett extern program. Och ljudet! Varför är det ingen som har sagt något om att datorljudet är så mkt sämre?

Vi kan fortsätta en stund med klaget, men jag vet vad du tänker. Jag är en vidrigt gnällig människa. Men när det gäller saker som stör min rutin, det jag lever, andas och älskar blir jag mer lättretlig och reaktionär än gällande något annat.

Jag lovar att ge det tid. Att försöka anpassa mig. Men just nu vill jag sula in min dator i väggen.

Men om vi ska avsluta bloggposten på en lite mer munter not: Den här skylten hittade jag på vägen hem i dag. Är det inte fantastiskt? #HurStavadeViNuStationIgen?