Tre år på #SSWC

För alla som har sysslat med sociala medier i några år så är Sweden social web camp, SSWC, en speciell tillställning. Ett slags blandning av sommarkollo, festival och konferens som är svårjämförd. Det blir något speciellt när man reser ut till en ö i Blekinge, långt bort från Stureplans kilklackar och Waterfronts konferenskavajer. Hit åker man bara om man verkligen vill. Majoriteten sover i tält, övriga sover i vandrarhem, flera rum utan toalett eller dusch.

Det gör att de som åker verkligen vill vara här. Inte så mycket för att bygga sina varumärken som för att få vara nära andra människor som drivs av passion. För att förändra, göra nytt eller förstå. Det finns lite credd att hämta i det och credden som finns är så subkulturell att den mest skulle flinas åt i andra sammanhang.

Här har jag varit i tre år (foto t.h. från första året, @gitta). Varje år lite småosäker på hur det kommer att bli. Varje år lika fascinerad över den stämning, den öppenhet och den smarthet som så generöst delas, nästan väller fram.

Det finns något väldigt ödmjukande med det. En slags tacksamhet för att vara en del av ett samhälle som vill bli så mycket bättre.

Jag älskade att gå på en uppstyrd workshop om den nya cookielagen. Minns ni att vi skrev om den här? Istället för att, full rimligt, sitta och raljera över en riksdag som inte förstått vad de klubbat igenom sätter sig ett gäng på 20 kodare och pratar en timme om hur man praktiskt ska göra sajter som följer lagen. När inte ens lagstiftarna klarar av det, hur ska då vi göra? Det finns ett vackert, konstruktivt problemlösande, som jag älskar.

Dödsklippan. (foto: @rockspindeln)

Eller hur sessioner som verkar till synes slentrianmässiga kan bli det bästa. Jag råkade hamna på ett om Wikipedia, där Wikimedias ordförande hade rest från Israel för att hinna hit, och plötsligt satt vi fyra personer och hade ett av helgens bästa samtal om hur Sveriges mest inflytelserika uppslagsverk hittar sina gränser – och hur vi kan göra det bättre. Jag är så tacksam för det.

I år höll jag kanske en lite lägre profil. Njöt av att bara kunna delta, fylla på i det kraftnät som bildas när människor jag uppskattar så mycket samlas på samma plats, pratar med varandra, hittar varandra, inspireras av varandra, uppmuntras av varandra.

Det blir så löjligt att försöka sätta ord på det. Men det kunde handla om att se mina vänner @axelanden och @rockspindeln hitta varandra i en så fin vänskap. Eller att sitta på en klippa i solnedgången med @LeoWallentin och @GunnarR och veta att var jag än vänder mig om kommer det att finnas nya intressanta människor som jag både förstår och kommer att imponeras av.

@rockspindeln och @axelanden på spontan kajaktur(foto: @emmyrasper )

Tre år senare finns det en skön känsla i att att det sociala medier – vars relevans många har kämpat livet ur oss för att hjälpa våra arbetsgivare och kunder att förstå – nu är etablerat, efterfrågat och en del av varje företags kommunikationsplan. Inte på grund av någon känsla om att ”vi hade rätt”, utan snarare en tillfredsställelse att ”nu händer det”. Och det är tillsammans med alla de här personerna som det kommer att bli väldigt bra.

Samhället blir bra. Världen blir bättre. Vi blir bättre!

Jag är två år äldre – det kan man nästan se på min nya badgebild (foto: @johanlange) – antagligen fortfarande lika naiv och kanske cynisk, men jag känner fortfarande samma tacksamhet för den skjuts, frizon och påfyllning som SSWC har varit och är för mig.

Tack för i år @tomaswennstrom och @kristinheinonen!