Uppdaterat6: Nu har den anklagade journalisten själv kommenterat påståendena och andra medier har samlat in 12 berättelser om hans övergrepp. Därför finns det, som jag kan se det, väldigt få skäl kvar till att inte publicera. Nedanstående står ändå kvar, dels som en bakgrund, men också som en utveckling. Se särskilt uppdateringarna längst ner
Varför skriver inte medier om den kända svenska journalist som anklagats ha våldtagit en annan svensk medieprofil?
Flera konton med totalt hundratusentals följare har delat vidare berättelsen om överfallet, vilket innebär att uppgifterna finns överallt. Många yttrar avsky mot journalistiska medier som trots det inte har berättat vidare om händelsen. Flera parallella exempel tas upp för visa ett slags hyckleri.
Men det är inte så enkelt.
Jag vet inte vad som är rätt och detta är ett utgivarbeslut varje tidning behöver ta, men journalistiska medier har ett antal regelverk att följa som handlar att etiskt ansvar för publiceringarna. Och jämförelserna med tidigare händelser blir därför svåra.
EXEMPEL ANDERS BORG. Det räckte med att Anders Borg kallade någon hora och visade könet för att medier skulle skriva om den tidigare finansministern, så varför inte nu? Jag vill påstå att fallet Borg var ganska unikt och faktiskt en smula kontroversiellt. Anledningen till att det ändå publicerades handlade allra mest om att Anders Borg själv tidigt kommenterade i offentligheten. Dvs gav sin version och ursäkt.
Det öppnade för att journalistiska medier kunde rapportera vidare, eftersom han själv valt att tala öppet om händelsen.
EXEMPEL HANNA WIGH: Hanna Wigh berättade hur hon blivit antastad av en kollega på riksdagen och om en kultur mot kvinnor inom Sverigedemokraterna som var djupt osund. Den stora skillnaden med detta fall är att ingen enskild person pekats ut av medier. Det var heller aldrig Wighs förhoppning, tvärtom ville hon prata om partiets kultur och sätt mot kvinnor. I det aktuella fallet vi jämfört med har medieprofilen tidigare också berättat om övergreppet i detalj, och Aftonbladet till exempel rapporterat om saken, men då utan att namnge förövaren.
EXEMPEL HARVEY WEINSTEIN: Jag kan inte i detalj förloppet om den stora hollywoodproducenten, men utifrån de sammanfattningar jag läst verkar den avgörande faktorn vara volymen av berättelser. Att det alltså inte handlade om enskilda personer, utan dussintals som samtidigt berättade. Det gjorde att det fanns ett exceptionellt nyhetsvärde om systematiskt våldsutövande mot kvinnor från en och samma person.
EXEMPEL SVEN-OTTO LITTORIN: Det kanske svåraste, men också ett av de mest tveksamma besluten i modern presshistoria, tycker jag. Här fanns en kvinna som berättade hur den dåvarande minister Littorin köpt sex av henne. Aftonbladet försökte nå Littorin för en kommentar, som när han fick höra frågan avbröt intervjun och strax senare valde att kalla till presskonferens för att avgå. I förhoppning om att Aftonbladet då inte skulle ha några skäl kvar att publicera – han var ju då inte längre en man i maktposition. Aftonbladet valde ändå att publicera. Ett haveri i mina ögon, vilket de själva delvis medgett. Jag skrev mer om det i denna blogg för några år sedan.
SLUTSATS: Det är svårt för journalistiska medier att skriva i det här fallet om 1) inte den kände svenske journalisten själv kommenterar (vilket är osannolikt givet att han aldrig tidigare gjort det, trots att han konfronterats i sociala medier flera gånger). 2) Det inte handlar om en arbetsplats problematiska kultur eller 3) Det inte snabbt kommer flera öppna, offentliga anklagelser mot den kände svenska journalisten.
JUST NU rör det sig en hel del angående punkt 3 i slutsatsen här ovan.
En kvinna berättar hur hon, som 14-åring, fick följande fråga från den kände svenske journalisten när hon bad om praktik på Aftonbladet. Nedanstående är en skärmdump från kvinnans Instagram.
Ytterligare en kvinna har kommit ut och berättat om hur hon lyckades komma undan samme journalist under en kväll:
Det innebär totalt tre berättelser från personer som väljer att vara publika med sina namn.
Det försvårar läget ovan, och fortsätter det komma in vittnesmål ställer det till det. En person som av så många kvinnor, oberoende av varandra, vittnar om en känd svensk journalists övergrepp, innebär ett allt högre allmänintresse – som i så fall trumfar det mesta.
Uppdaterat: Nu har en fjärde person offentligt och öppet berättat om övergrepp:
Uppdaterat2: Aftonbladet har nu valt att skriva om Björks anklagelser mot en stor dansk regissör. Björk avslöjar inte namnet på personen, det gör däremot Aftonbladet i sin publicering. Rätt märkligt, givet hur hårdmarkerade tidningen är här hemma, även om jag gissar att närhetsprincipen (att ingen av personerna har en direkt koppling till Sverige och att publicitetsskadan därför är liten) har haft stor betydelse.
Samtidigt har DN och Expressen på onsdagseftermiddagen valt att skriva om de många anklagelserna mot den svenske journalisten – dock utan att namnge. De verkar motivera publiceringen dels genom att flera nya personer riktat anklagelser, samt att Aftonbladet själva uppgett att de startat ett ”personalärende” av saken.
Uppdaterat3: En femte person berättar en något mildare berättelser om hur hon telefon-trakasserats av den kände journalisten under en kväll.
Uppdaterat4: Expressen namnger nu – Martin Timell. Detta efter att en rad nya anklagelser om hur han betett sig nedsättande mot kollegor. Och att en tv4-profil berättat om hur Timell tagit henne på rumpan.
Så vad är skillnaden mellan Timell och den andre kände svenske journalisten?
Dels brottets karaktär. Som värst har Timell tagit en kvinna på rumpan (även om programledaren Lulu Carter på Instagram diffust indikerat att hon kan ha utsatts för något värre). Dels också att kritiken mot Timell varit offentlig sedan tidigare. Den stora skillnaden nu är alltså att fler vittnen trätt fram och riktat kritik, samt att viss ny kritik kommit fram. Beslutet att namnge har alltså tagits redan tidigare och publicitetsskadan får därmed anses relativt lindrig.
Uppdaterat5: Aftonbladet skriver nu att deras medarbetare tar timeout i väntan på extern utredning.
Jag kan nog tycka att det definitivt finns skäl att beakta en arbetsplats problematiska kultur. Den här typen av övergrepp händer, vad jag förstår oerhört sällan utan att omgivningen vet om det. Och även om det kunnat ske utan att medarbetare misstänkt något säger det i sig själv att arbetsplatsens kultur är djupt problematisk.
Jag instämmer. En arbetsplats behöver inte vara fysiskt begränsad till en viss lokal eller vissa arbetskamrater, utan i det här fallet snarare hela det kollegiala umgänge, inklusive sociala medier, som journalisten bedriver sin verksamhet i. Med tanke på att hans arbete på den stora aftontidningen delvis består i att bedriva politisk opinion för Socialdemokraterna tycker jag det finns anledning att ifrågasätta den kultur (att hålla varandra om ryggen) i medielandskapet som människor som han frodas i.
Vid det här laget är det ganska många som har vittnat om journalistens kvinnoförakt, även långt innan de senaste dagarnas storm tog fart. Liknelsen med polisen Kapten Klänning som utåt sett arbetade för jämställdhet och feminism, medan han privat begick våldtäkter och sexuella övergrepp är nog inte helt tagen ur luften. Människor som pekar finger på andra har ofta själva något att dölja.
Dock utspelar sig alla äckelhistorier i en tid innan han, och AB-redaktionen, av oförklarlig anledning fick för sig att han borde börja skriva om politik istället för skräpkultur.
Hade detta hänt om han hade karisma och utseendet på sin sida?
Fredrik föll på sin fulhet.
Bra, och vuxet, resonemang. Sedan finns en parameter, den juridiska.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/rung
Sa det hadlar inte om att skydda de egna? Problemet verkar vara installningen till kvinnor snarare an brottsfall som inte gar att bevisa efter 10+ ar. Killen har uppenbarligen mer an en skruv los.
Källa till den fjärde personen?
Allt ovan kommer från personernas respektive Instagramkonton. Men jag har valt att inte publicera namn, varför jag inte heller publicerar länkar.
Tom Hjelte, kommer ni ihåg honom? Det verkar ligga i Aftonbladets företagskultur att hålla på såhär och sen när chefen får reda på det så betalar man för tystnad.
Aftonbladet, Sveriges dyraste dasspapper!
Om det ingår i företagskulturen, hur kommer det sig att du var tvungen att gå tillbaks ända till Tom Hjelte i ett så enormt företag? Borde du inte kunna ta fram ett fall i månaden då?
Tom Hjelte hade förövrigt redan slutat på Aftonbladet vid dom.
Blir inte tystnaden särskilt konstig när Aftonbladet har en historia av att blåsa upp vad som händer på sociala medier? Kommentarer på olika personers Instagram har behandlats som nyhetsstoff förr, trots att det har rört sig om – som bäst – några hundra kommentarer på en enskild persons post. Nu är det ett jäkla hallå från alla möjliga håll, och man väljer den omöjliga positionen att försöka tiga ihjäl det. Tidningen hade kunnat rapportera om detta utan att namnge huvudpersonerna. Som det är nu framstår de snarast som högst delaktiga i den kultur som gör att kvinnor dröjer år, decennier, med att träda fram, om de alls gör det.
Håller med på sätt och vis, men de har ju kommenterat saken. En gång kortfattat och snabbt, sen en gång längre efter betänketid. Inte så mycket mer de kan göra i nuläget, nu när han tagit timeout och allt.
Ja, nu har de ju det. Jag skrev kommentaren ovan före timeouten.
Det skulle åtminstone delvis kunna vara relevanta argument, om det inte bara var så alldeles uppenbart att det handlar om att skydda en kollega, eller kanske främst sig själva. Resonemang kring pressetik och att domstolar ska döma märks det mycket lite av i AB och andra tidningar när det gäller SD-politiker, Anders Borg, och andra exempel.
AB-journalistens många övergrepp är uppenbart välkända på hans redaktion, och bland många andra inom media. Samtidigt har hans kollegor ivrigt fördömt våldtäktskultur och medlöpare i andra sammanhang. Därför är det förstås en het potatis att hantera när deras egna ord nu slår tillbaka mot dem själva med full kraft.
Hur ser du på följande exempel https://imgur.com/a/E5td5
Ja, jag var ganska förvånad över det. Men jag tror det handlar om brottets omfattning, som någon konstaterade. Att det inte är våldäktsanklagelser, utan ord och i värsta fall tafs. I alla fall hittills. Det, tillsammans med att han redan tidigare hängts ut för liknande anklagelser, gör nog att beslutet var enklare. Det här var bara en fortsättning.
Duger det här exemplet då?
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/zWRJ4/efter-27-ar–anklagar-os-stjarnan-for-valdtakt
Offret anklagade förövaren på samma sätt (ett inlägg på sociala medier) och brottet är samma.
I det fallet är det nog närhetsprincipen som är avgörande. Hade det varit en svensk idrottare som anklagade en svensk tränare/kollega, hade de inte skrivit, det är jag rätt säker. Skadan hade blivit för stor.
Så för att sammanfatta, det är okej att gå ut med namn om något av dessa påståenden stämmer:
1. Brottet är inte tillräckligt allvarligt (Var går gränsen? Fängelsestraff?).
2. Brottet begicks långt bort (Är Norge för nära?)
3. En stor mängd människor anklagar den misstänkta (Var den gränsen går känns väldigt oklart)
4. Om den anklagade går ut i media själv (Rätt uppenbart)
Jag måste säga att jag är mycket tveksam till punkt 1.
Även om ett brott inte är särskilt allvarligt, varför är det okej för media att hänga ut folk med namn för enbart anklagelser? Det behövs inte mycket för att en karriär ska vara över.
För att sammanfatta så går det inte att ge något facit, utan varje fall måste bedömas individuellt. Det finns en rad stöd och riktlinjer för en publicist att luta sig på, och varje publicist har möjligheten att fatta egna beslut. Oftast landar man dock i samma.
Inte? https://www.aftonbladet.se/nyheter/article12942887.ab
Det var ju en redan publicerad bok, det blir lite skillnad ändå