P1 morgon intervjuar Ann Heberlein i något som mycket väl kan vara en av de mest obekväma intervjuer på länge. Så mkt mästrande, så mycket avsky och arrogans. Jag vill hålla för öronen och lyssna – samtidigt. Det är en intervju som gör mig generad.
Next post: Han är medgrundare 4 #Ajour
Previous post: Han är medgrundare 3 i #ajour
Å vems vägnar blir du generad?
Bådas! Situationen! Men mest journalistens. Verkar vara olika det där – vem generas du av?
Journalisten. Han reder liksom inte ut situationen. Känns respektlös, sitter och suckar högt. Rätt oartigt.
Jag tycker tanten är riktigt jobbig. Journalisten tycker jag mest bara synd om.
What? Journalisten beter sig ju! Mästrar och håller på. Usch.
Han försöker ju bara få svar på sina frågor till intervjun. Föreställer mig att han har plågat sig igenom boken för den här intervjun också. Medan hon inte alls är intresserad av att svara utan vill prata om något annat, och avbryter intervjun redan efter inledningsfrågan.
Men intressant att man hör det så olika.
Ja, väldigt intressant hur olika man uppfattar. Jag hör bara att journalisten är ute efter konflikt från första andetaget. Att han bara väntar på att Heberlein ska lägga sig platt och erkänna att han har rätt. Konstigt mästrande.
Jag har gillat honom förut med nu verkar han störa sig något extremt på sin gäst. Märkligt att han inte klarar av situationen. Men men alla kan ha en dålig dag jobbet. Skillnaden är väl att vi flesta kommer undan med det.
Jag gillar när det skaver. Ingen behöver skämmas, det var ett möte på lika villkor. Hellre det än intervjun med centerpartisten som skulle prata om telefon och post i glesbygden. Där blev verkligen ingenting sagt. Här brinner det till. Och jag gillar…Anders Holmberg är det väl? P1 är bäst.
Lasse Johansson
Jag tycker nog de framstår lite illa bägge två. Hon mästrar ju honom när hon avfärdar att han faktiskt har läst boken och tolkat den på ett visst sätt. han å andra sidan kan inte hantera hennes missnöje med frågorna och verkar bara ge upp och det framstår inte som så proffsigt. Fail på båda. För tidigt på morgonen kanske?
Oj jag måste säga att jag tycker att hon är väldigt hetsig och inte ens försöker lyssna på honom. Hon tänker ju bara attack? Som att hon försvarar sig mot någon som vill smutskasta henne..
Tycker han försöker, hon verkar ju bestämt sig redan innan.
Vems ”fel” det var beror nog på under vilka premisser hon var inbjuden, vad de skulle tala om. Men jag gillar att LJ avslutade med att säga att det ”blev en konstig intervju”. Och jag ogillar när AH talar om att ett tema i boken är ”ointressant ” – ochså ett slags mästrande… ”Vad är du ute efter” är också ett dåligt sätt att bemöta frågor. Men det beror som sagt på vad som gjordes upp om intervjun.
Jag som har en kompis som har haft en psykos blir rätt ledsen när jag hör intervjufrågorna. Han har verkligen ingen som helst aning om vad det är Ann Heberlein försöker säga. Jag tycker den frågeställning hon tar upp – dvs hur ska människor om omkring hantera psykiskt sköra människor och vilket ansvar har vi som kollektiv – är mycket viktig.
Jag tycker EXAKT som du. Väldigt trist, och svårt att komma ifrån intrycket att intervjuaren inte vet vad en psykos innebär.
Jag uppfattar Ann Heberlein som upprörd och med vilja att poängtera exakt vad hon är upprörd över men att intervjuaren ständigt fnyser bort henne, suckar högt (mästring 2.0) och beter sig allmänt som en barnunge. Att hota avbryta intervjun och sätta sig själv i offerställning (”jamen jag har ju faktiskt läst boken”) utan att verkligen l y s s n a på en människa som uppenbarligen har gått igenom väldigt mycket är ju kanske inte så bra egenskap som reporter.
Tycker det framgår ganska tydligt i intervjun att boken redan har diskuterats en hel del i media med fokus just på relationen till den före detta förläggaren och därmed är det inte alls förvånande att AH reagerar så snabbt när även denna intervjuare börjar i just den änden. Jag håller även med Elisabet här ovanför om att det verklige ämne som AH vill ta upp med sin nya bok inte alls verkar vara av intresse för denna intervjuare och har full förståelse för att AH inte sitter och bara låter det ske.
Fattar inte vad som händer med Lasse Johansson i den här intervjun. Han är ju så bra normalt. Han har väl kanske gjort de bästa lördagsintervjuerna någonsin i mitt tycke. Men det här går ju fullständigt över styr. Själva avslutningen är episk.
Usch så obehgligt! Tycker nog att det finns förakt hos dem båda..
Jag har mer och mer lämnat p1 under morgonen och studio ett när jag kör hem. Usel icke-journalistik där man tycker sig vara ”objektiv” och göra ett jobb genom att tussa ihop två människor med diametralt motsatta åsikter ex.vis Kent Härdstedt mot en galning från Svensk-Koreanska vänskapsförbundet, som om det inte finns någon bild av Nordkorea som är sann, bara åsikter om det. Här hade L.Johansson tänkt sig bråk mellan snikne Svante och hysteriska Heberlein, men gick i stället själv på konfrontation. Avskyvärt!
Objektiv? Hur kan man vara objektiv när man diskuterar en bok?
Problemet är iofs att de inte riktigt kommer dithän för de för en diskussion om diskussionen samtidigt som de pratar förbi varandra. Jag tycker att en diskussion med olika asikter kan vara rätt uppfriskande. Tyvärr blir det inte sa värst uppfriskande när de för varsin sadan.
Detta hade fö kunnat vara en diskussion fran Deutschlandfunk. I Tyskland gillar man när det bränner till :-)
nej, just det objektivitet är inte eftersträvansvärt i detta fall heller.och usel journalistik är lika usel även om tyskar roas av den.
Ha, ha. Jag gillade intervjun skarpt. Precis som Sandlund uttrycker det här ovan.
Jag snappade bara slutet ”live” o lyssnade nu på hela intervjun på datorn.
LJ inleder med att säga att boken mest diskuterats av folk som inte läst boken o uppfattningen är… o s v. Här verkar inte AH ha lyssnat riktigt på vad LJ säger utan hon går på attack o LJ’s upplägg går helt åt helvete.
LJ accepterar inte att inta en ny riktning och kollisionskursen är ett faktum.
I slutändan går ändå AH ut som vinnare då hon nog får sagt det hon vill, medans LH endast fått svar på ett fåtal frågor och en massa mothugg på samtliga påståenden.
AH är minst lika überlägsen i sin framtoning mot LJ som tvärtom. Fast utan suckar.
Ur reklamvinkel sett för boken borde både AH och förläggare vara rätt nöjda i min mening.
Ni som tycker synd om AH – varför? Hon säger själv att hon nu är fullt frisk och har ju själv valt att medverka i media (vilket hon gjort en hel del under flera år…) för att (sannolikt) puffa för sin bok.
Reportern beter sig illa. Jag är snarare imponerad av Ann Heberlein, hur skarp hon är och snabb på att analysera situationen och duktig på att formulera sig, särskilt under den attack hon utsätts för.
Jag tycker också att Lasse Johansson beter sig ganska illa. Ann Heberlein klarar det med äran i behåll även om är väl snabb med att hamna i försvarsställning.
Jag har tidigare lagt märke till att P1- morgons och Studio Etts reportrar (som annars är några av Sveriges bästa journalister) inte alls klarar av att intervjua personer som inte är politiker eller andra makthavare. De är så vana vid att söka polemik – att de som intervjuas ska ställas tills svars eller debattera med andra – att de inte klarar av att ställa om när de handlar om t.ex kultur. Kulturjournalistiken är ju ofta ganska annorlunda från nyhetsjournalistiken, ett annat tempo, ett annat fokus osv.
Har flera gånger upplevt att intervjun i slutet av Studio Etts första timme blivit direkt pinsam av den anledningen.
Håller helt med! Alla som intervjuas behandlas som maktens människor och ska liksom klämmas åt. Det är usel journalistik.
Jag tyckte att det var en obehaglig och samtidigt oerhört intressant intervju. Intressant, just för att den var obehaglig. Jag tyckte inte att någondera parten var mer eller mindre överlägsen eller arrogant. AH går till attack innan LJ har hunnit avsluta första meningen, LJ ger sig inte. AH framhåller flera gånger att de som uttalar sig inte har läst boken, LJ påpekar flera gånger att han har läst boken, och han vill diskutera den.
Det som är intressant är att ingen part vill ge sig, ingen ville släta över oenigheten. Båda ville diskutera den ur sin synvinkel. Varför uppfattas AH då som den det är synd om? För att hon har haft en psykos? Men det har hon inte längre, och att avstå från att framföra sin syn när man läser hennes nya bok, för att det är/har varit synd om henne, skulle förminska henne och göra henne till ett offer, som inte inte är. Nu.
Det här är journalistik, inte tio minuters obetald reklam i P1 för AH:s bok. Då får man acceptera att man inte kan beställa frågorna.
Having said that; ingen av parterna var lyhörd och kanske är det det vi uppfattar som obehagligt. Men varför ska det vara det?
Om Johansson läst boken är väl frågan varför han inte lägger mer fokus på bokens innehåll. Istället ägnar han sig åt att gång på gång försöka fortsätta den helt iskalla diskussionen om Svante Weyler. Pinsamt att P1 börjat härma Jerry Springer.
Som journalist har han rätt att anlägga vilket perspektiv han vill. Han behöver inte anpassa sig till hur AH vill marknadsföra sin bok. Nu ville inte AH att det perspektivet skulle anläggas. Även om jag tycker det är oklart vilket perspektiv LJ verkligen ville anlägga, eftersom han inte fick formulera många frågor, då han blev avbruten mitt i introduktionen till de flesta av frågorna.
Hon har också rätt att vägra svara. Och det gjorde hon men han envisades med ett iskallt spår-så dåligt. Det är ju helt sjukt att man måste leta upp en liten personkonflikt i stället för att tala om medias roll-dvs hans och hans kollegers roll i utnyttjandet av bräckliga människor. Hon kom inte för att pusha för boken utan för att diskutera om det. Heder åt henne som inte vill angripa Svante Weyler i intervjun fast Johansson så innerligt önskade snaskigheter i Se och Hör-stil.
När det bränner till vid en diskussion behöver det inte betyda att journalistiken är usel även om det i fallet Anna Heberlein-L.Johansson kan vara så. Som sagt, de lyssnar inte och snackar förbi varandra.
Tycker det mest intressanta är att intervjun analyseras medan den pågår…
Tråkigt att journalister på P1 beter sig som journalister på SeochHör. :( När äntligen någon på allvar vill ta upp diskussionen om ett kollektivt ansvar för samhället, och ett samhälleligt ansvar för kollektivet, så vill journalisten på vår statliga nyhetskanal diskutera snask och skvaller. Why? Blir så ledsen.
Denna radiointervju måste vara en av de mest intressanta som sänts det senaste halvåret, inte minst när det gäller de möjligheter som här ges att studera och analysera mellanmänsklig interaktion. Min egen bedömning är att ingen av de inblandade på något utstuderat sätt försöker ”mästra” den andre, (jag ser i alla fall ingen anledning att läsa in en sådan avsikt), snarare handlar det om psykologiskt självförsvar – att desperat försöka rädda situationen/ansiktet/anseendet/självkänslan/trovärdigheten.
LJ är ju förtvivlad och får panik – det är därför han vill bryta mitt i.
Menar du att Heberlein ska få sitta och bete sig precis hur hon vill? Så jävla suverän i sin konstnärlighet är hon inte så att hon inte ska få kritiska frågor. Lasse Johansson gör ett utmärkt jobb.