Sitter på bussen hem. Läst en bloggpost som var välskriven och tänker att jag också vill börja skriva så. Skriva utan prestation.
Det har blivit alldeles för mycket prestation i mitt skrivande. Inte samma lust. Varje gång jag sätter mig vid Expressenbloggen känner jag mig som om jag står på stor estrad framför tretusen experttyckare. De förväntar sig stordåd och jag talar därför med min myndigaste röst. Klär varje stavning som om det vore den viktigaste. Kommer till konklusioner ochsäger saker som ”revolution”.
Usch. Gillar inte det där. Blir osäker. Allra mest eftersom det är så tyst. En blogg utan kommentarer är inte en blogg, slog jag fast på Dagen någon gång. På Expressenbloggen går det inte att kommentera.
Eller går och går. För att få det att fungera ska man lämna bloggposten, lämna bloggen, gå till startsidan, registrera ett konto, få ett bekräftelsemejl, godkänna, gå in på bloggen, logga in skriva, posta. Needless yo say, nästan inga av Expressenbloggarna får kommentarer.
Jag minns själv en gång, kanske för ett halvår sedan, när jag skulle skriva min första kommentar på Expressenblogg, tror det var Mattssons. Jag tyckte det var så bra skrivet att jag gjorde mig omaket att registrera ett konto. När jag väl gjort det gick det ändå inte att kommentera. En tillfällig bugg, just då. Så typiskt.
Hursomhelst. Allt det där påminner om hur kommentarerna är bloggens hjärta på något sätt. Eller syre. Det är nog en bättre metafor.
Och givetvis ska vi göra något åt det. Det där med kommentarerna alltså.
Usch, nu gnäller jag. Jag som bara skulle skriva nåt kul, något lättsamt. Oh well. Snart hemma. Lång dag, tusen bollar i luften.
Framme nu. Applevaka. Kanske släpps en ny iPhone ikväll. Kanske inte.
Vi hörs sen. Eller hur?
Tänkvärt inlägg! Gillar båda dina bloggar, även om jag sällan kommenterar. Angående prestationsångesten så känner nog alla vi bloggare den ibland. Tror tom den, rätt balanserad, kan vara positiv. För även om den givetvis hämmar kreativiteten en aning så tror jag den kan göra oss mer produktiva.
Ångesten är ok. Det är när den skapa en pretentiös ton den blir farlig. Tycker jag.
Men hur hittar man din blogg på Expressen?
Jag hittar den inte på Expressens hemsida, kan du inte lägga ut en länk här och tala om för dina chefer att man måste hitta till sociala medier om dom skall läsas. På Dagen gick det att hitta men inte på Expressen. Varför är det så?
Och bloggen finns på: http://blogg.expressen.se/tabloism
Tänkvärt inlägg! Gillar båda dina bloggar, även om jag sällan kommenterar. Angående prestationsångesten så känner nog alla vi bloggare den ibland. Tror tom den, rätt balanserad, kan vara positiv. För även om den givetvis hämmar kreativiteten en aning så tror jag den kan göra oss mer produktiva.
Ångesten är ok. Det är när den skapa en pretentiös ton den blir farlig. Tycker jag.
Men hur hittar man din blogg på Expressen?
Jag hittar den inte på Expressens hemsida, kan du inte lägga ut en länk här och tala om för dina chefer att man måste hitta till sociala medier om dom skall läsas. På Dagen gick det att hitta men inte på Expressen. Varför är det så?
Bra himla fråga!
Vår bloggstrategi ligger för övrigt mkt på is tills vi har gjort om tekniken bakom. Det ska bli ändring, jag lovar!
Och bloggen finns på: http://blogg.expressen.se/tabloism
Jag läser båda dina bloggar, och ska bli bättre på att kommentera. Märker själv hur mycket kommentarer betyder sen jag börjat blogga på en större plattform. Känns så märkligt att skriva när man vet att folk läser, men inte få något svar tillbaka. Tyckte för övrigt mycket om ditt senaste ”dagboksinlägg” på Expressen. Du är rolig! =)
Jag läser båda dina bloggar, och ska bli bättre på att kommentera. Märker själv hur mycket kommentarer betyder sen jag börjat blogga på en större plattform. Känns så märkligt att skriva när man vet att folk läser, men inte få något svar tillbaka. Tyckte för övrigt mycket om ditt senaste ”dagboksinlägg” på Expressen. Du är rolig! =)