Det är en märklig händelse. Norska polisen ska strax hålla en presskonferens angående gärningsmannen bakom det brutala dådet i Kongsberg, där en person med pilbåge dödade fem personer. SVT sänder direkt, men berättar strax innan sändningen att de kommer att ”sänka ljudet vid vissa tillfällen” eftersom de är ”återhållsamma med uppgifter” om den 37-årige pilbågsmannen.
Resultatet blir följande:
Ja, det är en ovanlig och klumpig hantering av SVT. En presskonferens utan ljud. Men det är inte censur, vilket det nu påstås här och var på internet. Det är pressetik. Och eftersom jag råkat kasta mig in i debatten följer här ett längre inlägg om varför SVT:s sändning var rimlig, om än klumpig.
Censur vs pressetik
Låt oss först bara avklara detta med censur. Censur är sådant som myndigheter och staten utövar för att kontrollera information. Det är till exempel inte censur om du inte får skriva vad du vill på Flashback och det är inte censur när SVT väljer vilken information de vill sända. Det är istället enskilda företag som helt enkelt väljer vad de vill vara megafon till.
I SVT:s fall handlar det istället om pressetik. Utöver lagen har journalistiska medier valt att underkasta sig ett branschgemensamt regelverk om vad de kan publicera. Genom att medier lyder under tryckfrihetslagen kan de till exempel publicera förtalsgrundande uppgifter och ändå slippa åtal, eftersom samhället har kommit fram till att mediers informationsspridning/granskning har en grundläggande betydelse för demokratin. Det skapar en unik situation som lite förenklat innebär: Den information en privatperson publicerar och döms för, kan medier publicera åtalsfritt.
Denna unika ställning innebär enorm makt för medier, men ett ännu större ansvar.
När medier under början på 1900-talet fick allt större räckvidd blev det tydligt hur denna frihet missbrukades. Namn, bild och uppgifter publicerades då vind för våg, ofta baserade på rykten. Under hot om reglering från lagstiftarna skapade medierna ett eget, självreglerande pressetiskt system. Alltså: Man tillsatte en grupp med representanter från både branschen och allmänheten som skulle fungera som en slags intern domstol (inte helt olikt det Facebook nu försöker göra). Ett pressetiskt regelverk togs fram och ifall allmänheten upplevde att medier passerade denna gräns kunde man skicka in en anmälan till denna pressens opinionsnämnd (idag kallad Mediernas etiknämnd). Fälldes medier fick de betala en avgift och publicera en offentlig rättelse.
Det är en skör konstruktion, men som har fungerat sedan dess. Det lagskydd som skiljer medier från instagrammare upprätthålls av detta pressetiska, självreglerande system. Därför är det så viktigt att det respekteras. Det behöver vara tydligt för både allmänheten och lagstiftare att medier strävar efter ett ansvar som matchar det lagskydd de åtnjuter. Men ibland kan det också uppfattas förvirrande.
Medier ska inte publicera namn
§14 i de pressetiska reglerna tydliggör att utgångspunkten för medier ska vara att inte publicera namn. Undantaget är om det finns ett starkt ”allmänintresse” som kräver namn. Men oavsett det ska man noga överväga dess konsekvenser. Det kan till exempel finnas anhöriga som tar skada av att publicera namn för en stor allmänhet som egentligen inte har nytta av varken namn eller bild. Och även om man undviker namn ska medier också vara försiktiga med etiketter som yrke, ålder, nationalitet. Konstruktionen innebär också att det är en person på varje redaktion som är ansvarig för besluten, en ansvarig utgivare (även om ansvaret ofta delegeras och en kultur etableras som tydliggör när medarbetare ska lyfta upp en fråga på ansvarig utgivare-nivå.)
Mediers problem vid livesändning
I takt med möjligheter till (och förväntningar på) livesändning har denna pressetiska beslutsgång blivit allt svårare. Ett tydligt exempel på det var när den tidigare Justitiekanslern och justitierådet Göran Lambertz höll en presskonferens i sin trädgård. Lambertz hade precis släppts från häktet, friad från misstankar om våldtäkt. SVT var på plats och sände live, men var inte beredda på att Lambertz skulle nämna personuppgifter och en rad påståenden om målsägaren. SVT gjordes därmed till megafon och ansvarig utgivare för budskap som står i direkt strid med den pressetik de underkastat sig. Händelsen väckte stark kritik både i och utanför presskåren. Det tydliggjorde ett dilemma med direktsändningens format: Allmänheten har stark förväntan på att få information snabbt, men hur säkerställer SVT att sändningen går i linje med den pressetik de själva vill upprätthålla?
Och då är vi tillbaka där vi började.
SVT:s beslut om pilbågsmannen
SVT har genomgående valt att inte publicera namn och bild på den man som mördat fem personer i Norge. De har kallat honom ”37-åringen”, trots att händelsen är väl dokumenterad och personen själv erkänt dådet. SVT har däremot valt att publicera namn och bild på offren. Varför? Det kan bara SVT svara på och varje utgivare gör en egen bedömning (och andra utgivare i Sverige har valt annorlunda), men om jag skulle gissa: Om principen är att bara undantagsvis namnpublicera behöver man fundera på vad som gör allmänintresset särskilt starkt. Vad är det som gör att SVT:s svenska publik tjänar på att veta namn och bild på våldsmannen i Norge? Man kan resonera att det är struntsamma eftersom hans namn publiceras av andra – inklusive polisen – men så kan inte en utgivare tänka. De ska ta ansvar för den egna publiceringen, inte andras. Oaktat anledning har alltså SVT beslutat att inte publicera namn och bild på gärningsmannen.
Därför drog SVT ned volymen
Med bakgrund av allt detta drog SVT ned volymen under polisens presskonferens. De hade ett utgivarbeslut att förhålla sig till: Att vara återhållsam med uppgifter om gärningsmannen. Någon sådan uppgift hade absolut inte den norska polisen och därför uppstod den unika situationen där SVT satt med volymreglage och försökte gissa när polisen skulle säga en personuppgift om gärningsmannen.
Resultatet blev en märklig presskonferens som ibland bara sände bild utan ljud. Ett grepp från SVT som jag antar aldrig kommer göras igen. För det enda som skapas är förvirring och konspirationsteorier från en allmänhet som inte alls förstår varför polisens sanna information skulle kunna stå i konflikt med SVT:s utgivaransvar.
Det här är den kanske svåraste pedagogiska uppgiften medier kommer att ha framöver. Att ständigt påminna och påpeka vilken enorm makt massmedier har och hur de behöver ta självständiga beslut, oavsett hur spridd informationen är på andra plattformar. Uppgiften är därmed olik både politikens och polisens. Och det görs aldrig för att skydda en förövare, utan förvalta en makt och ett unikt vakuum i lagstiftningen på det mest ansvarsfulla av sätt.
Den här artikeln är kostnadsfri tack vare personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistiken ska vara tillgänglig.
Du kan också bidra, från 20 kr i månaden, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.
Tack för bra genomgång!
Men, det handlade först enligt programledaren om ”detaljer om gärningsmannen, inte om namnpublicering per se.
Senare skriver ansvarig utgivare ”Vi väljer att inte publicera namn på de mördade så här nära inpå dådet. Vi har inte fått bekräftat att anhöriga är ok med namnpublicering.” Det är alltså inte ens samma anledning som anges.
Vidare, om norska NRK och precis alla andra tvkanaler direktsänder utan att en journalist sitter med muteknapp, varför gör SVT annorlunda? Då borde de kunna påvisa varför deras regelverk är så totalt annorlunda mot alla andras.
Publicera namn på offer torde först och främst vara känsligt i Sverige vad SVT beträffar. Om NRK publicerar lär skadan SVT i så fall gör vara minimal i jämförelse. Och alla andra medier i Sverige tycks ha publicerat namnen. Har SVT en egen pressetisk kod, really?
Hallå, ”detaljer om gärningsmannen” är ju just sådana som kan identifiera gärningsmannen. Vilket ibland kan vara lika känsligt som namnpublicering, enligt de pressetiska reglerna.
Och ja, vid tillfället verkade det också handla om att de inte ville publicera uppgifter om offren av ovan givna skäl.
Jag har aldrig varit med om det SVT gjorde, jo, möjligtvis i amerikanska medier när Trump har hållt något kontroversiellt tal med lögner. Men det är nog uppenbart för alla att svt borde avvaktat med att sända presskonferensen istället för att sitta med mute-knapp. Det blir ju bara tramsigt och väldigt svårt att förklara för publiken.
Vet inte varför du menar att det borde vara mer känsligt att publicera namn på offer? Men ang bedömningar så finns det gott om exempel när tex SVT eller andra väljer att publicera på sätt som inte alls är enligt koncensus.
Hej Emanuel! Alltså det där om offrens namn var alltså SVT ansvariga utgivare som gav som skäl. Det är det som gör det så märkligt, dels programledaren förklaring om ”sparsamma med uppgifter om den här mannen” och sen ”tekniska problem” medan ansvarig utgivare sa det var pga offens namn. Gräv gärna! :)
Jag har fått hela berättelse nu och det verkar ha handlat om att man ville sända med en minuts fördröjning för att just dra ned ljudet när polisen skulle berätta om personuppgifter, men sedan…blev det tekniskt kaos vilket skapade denna situation. Olyckligt och man borde nog se över sina rutiner – igen.
Mats Georgson: ” norska NRK och precis alla andra tvkanaler direktsänder utan att en journalist sitter med muteknapp, varför gör SVT annorlunda?”
Det existerar inte att en ansvarig utgivare skulle fatta ett såhär viktigt beslut bara genom genom att bara peka på vad nån annan gör och sedan göra likadant. Och så skriver Emanuel om Sverige och inte om Norge. Det finns helt olika mediatraditioner i olika länder. Det vore intressant att höra om norsk praxis – men det är en annan historia.
Men som sagt, det är ju mycket som helt enkelt inte stämmer här. Olika motiveringar givna från SVT; namnpubliceringar som redan gjorts i svenska medier. Då är det väl ändå rimligt att fråga varför SVT beter sig helt annorlunda än även svenska medier? Som jag skrev: har SVT en egen pressetisk kod?
Olika utgivare landar i olika bedömningar. Det är ganska ofta svt hamnat i helt andra slutsatser, jämför tex under Metoo.
Ingen dödades med pilbåge! Kalla det för knivdådet i stället!
ok, pilbåge var med, men onödigt av mig att vara specifik. Ändrar
Suck. Ännu en gång jobbas det hårt för att flytta fokus från sakfrågan till att istället bli en debatt om semantik. Nu om hur statliga public service ska definieras. Varför inte gräva i det intressanta, nämligen att SVT öppet säger att man ska tysta offentliga uppgifter från norsk polis? Mig veterligen så har det aldrig sagts tidigare. Vad var annorlunda denna gången? Vad säger SVT? Nej, vi fokuserar på om statliga SVTs agerande kan definieras som censur utifrån SAOLs definition av ordet.
Niklas, har du läst min text? Medier gör hela tiden bedömningar som skiljer sig från polisens. Här berättar SVT att de tagit ett beslut om att inte berätta om gärningsmannens namn och därför kommer mjuta ljudet ibland (vilket de misslyckas med) Polisen ska inte diktera vad medier ska berätta, varken före, efter eller under en presskonferens.
Dels undanhåller Karlsten informationen att programledaren inte alls skulle ha annonserat det faktum att ljudet skulle censureras utan detta var en ren fadäs. Hur ska det annars förklaras att programledaren flera gånger påstår att det är ett ”tekniskt problem med ljudet” istället för att helt enkelt säga att det var pga SVTs goda och fina ”pressetiska regler” (som det hemska landet Norge tydligen inte har)?
Dels så undanhåller han att det som SVT var så rädda för var informationen att mannen misstänks vara en radikaliserad muslimsk konvertit. Det spelar ingen roll om SVT/SR har delgivit denna info i andra sammanhang – det är fortfarande censur.
Undanhåller? Jag skriver det ju svart på vitt att svt ska ”sänka ljudet vid vissa tillfällen” eftersom de är ”återhållsamma med uppgifter” om den 37-årige pilbågsmannen.”
Det verkar som att svt sedan totalt misslyckas med den här sänkningen, eftersom i princip allt blir tyst.
Jag får fortfarande inte ihop SVTs agerande – ok att de har sina pressetiska regler att följa, och trevligt att de berättar om dem i förväg. Men. Vid första försöket att sända presskonferensen så hade de på riktigt tekniska problem med just ljudet, lite ironiskt i sammanhanget. Det tar ca 5 min för dem att åtgärda detta, och när de sen sänder presskonferensen igen så är det inte längre live, utan från början och de sekunder som först sändes ljudlösa är nu med ljud. Vilket skulle motbevisa alla teorier om att man censurerade redan från start.
Men om man nu då ligger ca 5 min efter livesändningen, kan man inte bara ha en snubbe som lyssnar i förväg och markerar var i tidslinjen det bör vara tyst, med hänvisning till pressetiken? För det som sen tystades är ju verkligen inget röjande av mannens identitet:
”Som dere vet, så kom det in en melding til politiet kl 18.13 på onsdag. Det var altså en mann som var bevæpned med pil og bue som skjøt etter folk på Coop på vestsida, Kongsberg. Som ni også vet så ble han pågrepet kl 18.47.”
Som sagt, jag fattar fortfarande inte hur stora SVT kunde göra det här så här taffligt. Praktikant i teknikbåset?
Ja, man kan väl sammanfatta det som att det verkar ha varit ett tekniskt kaos som föranlett denna situation. Som i sin tur skapat en lavin av konspirationer och kritik.