Det enda jag kan tänka på nu är mediehusens stängning av kommentarsfälten. Det gör mig så upprörd, så ledsen, så arg att jag på riktigt ligger vaken och tänker på det.
Det handlar inte om censur, det handlar inte om nätromantik, det handlar om hur mediehusen skopar ur stora delar av sin relevans genom att låtsas som att de – som Expressen beskrivit det – är offer för en ”omogen” nätkultur. Min sorg ligger inte hos människor som inte får kommentera, utan hos mediehus som har haft decennier av tid på sig och reagerar först när de står utan val.
Men om detta vill jag ännu varken skriva om eller kommentera mer än så. Två av de som gjort förändringar är mina uppdragsgivare och den tredje är min förra arbetsgivare och dessutom största konkurrent till en av mina nuvarande uppdragsgivare. Det är därför känsligt, jag behöver välja mina ord för att det varken ska avfärdas som partsinlaga, eller klumpig internkritik. För mig handlar det inte om något av det. Kort sagt är jag ändå tacksam för att jag känner större respekt och förståelse för min uppdragsgivares, Dagens nyheter och Aftonbladet, beslut än min förra arbetsgivares Expressen.
Och ska vi försöka se något positivt kan vi ändå säga att det är ett berömvärt första steg till något bättre. Egentligen efterlyser jag nog bara en större ödmjukhet kring historieskrivningen – ett erkännande om att man får den kommentarskultur man förtjänar.
Skit i det nu. Den här bloggposten skulle handla om dagens DN-krönika. Jag funderade ett tag på näthat, och även om jag ångrar det i dag tänkte jag att allt ändå är sagt, inget kan tillföras. Så jag skrev om trams istället:
Det låter kanske värre än vad det är, men det är en passning till kritikerna som avfärdar internet som dåligt, för att det innehåller så mkt trams. När det egentligen är just tramset som håller ihop oss. Och alltid har hållt ihop oss. Ett slag socialt kitt. Du läser krönikan här. Men eftersom det för tillfället inte går att kommentera på DN så kan du facebooka och twittra eller kommentera här nedan istället.
Jag tänker lite så här:
Varför ligger du vaken om nätterna nu, oroligt undrandes över att det blev så här?
Varför agerade du inte när du var anställd på Expressen? När deras sociala interaktion var din arbetsbeskrivning?
Varför utgår du från att jag inte agerade då? Under min tid på Expressen fokuserade jag på två kanaler: Facebook och Twitter. Det var de plattformar där utveckling/framgång inte kunde sinkas av tekniken. Där det bara handlade om vår attityd och där jag till viss del ensam faktiskt kunde påverka något. Jag tycker vi fick rätt bra snurr på de sakerna.
Men kommentarsfältet är inte en enmanshow. Det är inte ens en femmannaredaktionsshow (som bevisas tex av att Aftonbladet har en hel redaktion för läsarinteraktion). Det är hela tidningens ansvar och problem.
Det är här den största bristen ligger. Att ingen någonsin velat ta ansvar för det. Att ingen sett det som en tillgång. Och att lösningen tros vara hårdare regler, istället för ett ansvar för den kommentarskultur man själv skapar.
Jag menar inte att mediehusen har mycket alternativ som det ser ut idag, men min poäng är att det här är en sak man borde tagit tag i långt innan situationen ser ut som den gör. Och inte skylla kulturen på läsarna, utan på att man själv – som kollektiv och redaktion – knappt velat greppa i kommentarsfälten med tång.
Tänk hur det hade kunnat bli om man kanaliserat allt engagemang från början? Sett läsarna som en tillgång och inte låtit de smita iväg till plattformar där deras engagemang faktiskt belönades. Kvar blir då bara för gamar, offerkoftor, rasister, sverigedemokraterna att ta över. Vad hade hänt om man använt teknik för att filtrera bort de som misskött sig, istället för reflexradering eller blockering. Det finns massor av fina idéer på hur man kan göra sådant.
Med det sagt: På Expressen hade vi långtgående samtal om allt det här. Jag arbetade med bloggarnas uppbyggnad och att det där tillåts anonyma kommentarer på det lättmodererade Disqus (där man med ett knapptryck kan blockera både konton och ipnr från att skriva igen – och ha ett självsanerande anmälningssystem) är en frukt av det arbetet. I min värld hade Expressen fortsatt med det hela vägen ut till artikelkommentarerna. Vilket jag fortfarande håller för sannolikt att de gör – när tekniken tillåter det.
Äh, nu spann jag iväg lite, men jag triggades igång av din fråga.
Jag utgick från att du inte hade agerat baserat på resultatet.
Jag hävdar att ingen i mediesverige har haft bättre förutsättningar de senaste åren för att skapa den förändring du efterlyser än vad du har haft.
Du har haft plattformen i Expressen, du påstår att du har insikten (*) i vad som behöver förändras och du hade det för flera år sedan, när du hävdar att förändringen skulle ha skett. Att man sen inte lyckas med allt man föresätter sig – fine. Men att som du nu kritisera mediehusen för deras oförmåga eller senfärdighet klingar väldigt falskt. Du hade chansen, och baserat på resultatet verkar du inte ha tagit den.
* Sen när det kommer till insikt i lösningen tycker jag att du är rätt otydlig i ditt svar ovan. Ena stunden är det det en fråga om att ”ingen någonsin velat ta ansvar” för att nästa stund vara en teknikfråga i Disqus.
Tycker att du svarar på frågan rätt bra själv. Det _är_ en komplex fråga som kräver flera verktyg för att lösas. Insikt, plattform, men sedan glömmer du det viktigaste (som jag snuddade vid i mitt förra svar): teknik. Disqus är en quickfix, men med den följer flera andra problem. Men oavsett det skulle det behövas ett beslut om att avsätta resurser för att bygga upp en kommentarsplattform som dels skulle vara smart nog att ta hand om troll, dels kunna premiera bra kommentarer, men framförallt uppmuntra och belöna redaktionens medverkan. Det var insikten och kanske mitt eget missnöje med hur långt fram sådana saker låg, hur mycket väntetid det skulle innebära för mig, som till slut gjorde att jag valde att gå. Jag tror helt enkelt att man påverkar bäst utifrån. Inte genom att sitta bitter och skriva kritiska blogginlägg, utan ännu mer genom att göra. Det är det tex livegranskningarna ämnar till, men framförallt: i oktober kommer ”den där nya grejen” och då lovar jag att åtminstone ge de försök jag kan, utifrån mina förutsättningar, att också visa hur man _egentligen_ borde göra.
31 aug 2011 kl. 07:17 skrev ”Disqus” :
Jag håller med dig! Vi har fått de kommantarsfält vi förtjänat. Det har tidigare sagts på min egen redaktion att det där med att bemöta de som skriver kommentarer är ingen bra grej. Leder bara till massa strunt. Om de som sa det då visste hur fel det skulle bli. Har fört en öppen dialog om våra kommentarsfält med läsarna sedan i vintras och uppmanar våra medarbetare att aktivt kliva in i handlingen mer än förr.
http://blogg.allehanda.se/markussandin/2011/08/29/expressen-infor-nya-kommentarsregler/
Sen kan man ju undra varför det blivit så här? De som bestämt tidigare har/är papperskramare only och inte fattat webbens framfart och funktion. Nu börjar de antingen fatta eller bytas ut mot de som hängt med i svängarna på nätet på ett bättre sätt.
Sorry för länkmissen. Tar bort bilden
Du fick gärna ha den kvar, bara du la till en länk.
:
Allt det här är egentligen sorgligt inkompetent. Visste Ni verkligen inte hur Sverige ser ut och vilka människor Sverige består av?
Hade Ni en så glättad bild av svenskarna i snitt?
Har Ni aldrig varit nyktra på ett fylleslag?
Det är då man lär sig. När polityren ramalar av.
Jag tycker kommentarerna är fantastiskt avslöjande, faktiskt i mycket högre grad än sk modererade kommentarer, för här visar folk sitt verkliga jag.
Ett uppvaknande i stil med chocken hos mediavärlden när SD:s valsiffror blev ett faktum.
Vaddå…? Kan media inget om verkligheten? Lever de i en egen fabricerad värld? Är de till någon nytta överhuvudtaget?
Redovisar de sina egna åsikter istället för svenskarnas?
Svåra frågor, kära skriftställare, som Ni borde börja ställa på allvar…
Att censurera kommentarsfälten är bara att förneka verklighetens existens och medierna gör sig då skyldiga till grov verklighetsförvanskning.
Är det det journalister vill. Ge en vackrare bild av verkligheten än vad som föreligger
Bättre att veta vad man har än att låtsas nåt man inte har…
Trollen kommer alltid att finnas. Busiga och ibland roliga, men de andra mår faktiskt så dåligt som man får för sig, när man läser deras alster.
Reality check….nollåttor.
Fast det där stämmer ju inte. Då skulle alla krogar, restauranger och torg vara fulla av rövhål. Folk beter sig i sammanhang för att det finns människor runt omkring som ser dem (om vi nu bortser från de gånger folk i grupper är onyktra). @andersmi:twitter skrev väldigt bra om det där i nån sydsvenskanartikel jag länkat till – att det är som att tro att ungdomar i ett ungdomshus ska sköta sig själva, även om de vuxna går därifrån. Då blir det anarki, skapas kulturer och spårar iväg. Det behöver skapas rutiner, teknik och kultur där kommentarsfälten kan bli självsanerande.
Om det fungerar på sajter tio gånger större än DN, Aftonbladet och Expressen så måste det fungera här också.
Det är samma procentuella andel rövhål överallt, käre vän. Ett per person. En person Du föredrar att kalla rövhål har nog säkert samma smickrande omdöme om Dig. Du är inte på ett enda sätt privilegierad att anse någon annan vara rövhål. Det är en fullständigt subjektiv bedömning… Och det är där journalister missar hela spektrat. De utgår alltid ifrån att andra (läsarna) är rövhålen. Du verkar inte vara ett större undantag från den regeln.
Det blir alltid på det viset när man själv räknar sig till dem, som har rätt att definiera verkligheten.
Tom rövhål motiverar sitt handlande med nåt. Har Du tänkt på det…?
Gillar hur du totalt svängde från att alla var idioter, till att ingen kan definiera någon som idiot. Och, ja, givetvis har jag tänkt på det. Hela min poäng handlar om exakt det.
Kul med förståelsen. Också min poäng till censuren. Alla människor är människor. En del kallas rövhål av andra.
Om man censurerar de man från ett håll kallar rövhål så kommer de som censureras att kalla censorerna för rövhål. Med skillnaden att vid censuren låtsas ”de goda” som om de andra inte fanns.
Jag tycker det är en väsentlig synpunkt. Speciellt om man efteråt ställer frågan: ”varför gjorde den det???”
Vi kan dra en parallell till vad mobiltelefonin gjort åt världens diktaturer…
PS
Inte svängde jag heller. Jag påpekade bara Din omänsklighet i att dela befolkningen i rövhål eller icke rövhål. Den fördelningen finns inte. Du kan väl betydelsen av ordet subjektiv. Ungefär lika med Biblisk. Mao att dela in folk i såna som tror på Gud och såna som inte gör det.
När jag läste din krönika tänkte jag på några rader ur Brott och Straff: ”Tror ni att jag är arg på dem för att de pratar strunt? Äsch! Jag tycker om att folk pratar! Pratandet är människans enda privilegium om man jämför med andra organismer. Med struntprat når man sanningen! Jag pratar strunt – alltså är jag människa. Ingen har någonsin kommit på en sanning utan att först ha pratat strunt fjorton eller hundrafjorton gånger; på sätt och vis är det lovvärt. Men vi, vi kan ju inte ens prata strunt med egna ord. Prata på för all del, men prata på med egna ord – och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanning med andras. I första fallet är man människa, i andra fallet är man en papegoja! Sanningen ränner inte sin väg, men livet går lätt att mista, det finns det exempel på. Ta oss till exempel. När det gäller vetenskap, utveckling, tänkande, ideal, önskningar, liberalism, förstånd, erfarenhet och så vidare, då går vi allihop, utan undantag, i småskolan! Vi har fått smak för att lita på andras hjärnor – det är alldeles ingrott hos oss! Inte sant? Är det inte som jag säger?” Heja tramset och struntpratet!
Åh, bra reflektion!