Håller sju utbildningsdagar i Asien – och vad jag egentligen gör

Det händer mycket nu. Faktum är att det händer mycket hela tiden. För en dryg månad sedan firade jag ett år som egen företagare. För ett år sedan sa jag upp mig som redaktör för sociala medier på Expressen och har sedan dess frilansat och återgått till att konsulta och föreläsa om sociala medier och framförallt hur mediehus kan göra journalistik med dem.

Det är roligt och går väldigt bra. Väldigt, väldigt bra till och med. Jag inser att jag är i en ytterst priviligerad situation och försöker verkligen njuta av det, göra bra saker, välja med omsorg och så vidare.

Det jag lever bäst på är föreläsandet. Jag håller några föreläsningar i veckan. Denna vecka är det tre, till exempel. Ett för ett fackförbunds webbredaktörer som brottas med saker som hur man hanterar kommentarsfält, något jag tycker är superintressant. Ett annat för en Sundsvallskonferens, Communicare, här intervjuas jag inför den.

Det sista sker på fredag när jag sätter mig på ett plan till Indien. Och kring den är det värt att lägga ut texten lite: Wan-Ifra, en internationell tidningsorganisation, har kontaktat Sverige och efterfrågat någon som kan tala om journalistens roll i sociala medier. Jag har en tid haft god kontakt med Wan-Ifra, bland annat sitter jag i programkommittén för konferensen Dagsvara, och blev föreslagen. Nu håller jag, ensam, en tvådagars ”Social media training” med redaktörer i New Dehli. Sedan ytterligare en inspirationsdag med Hindustan Times för att sedan flyga 260 mil till staden Kochi för ytterligare en inspirationsdag med en tidning där. Sedan åker jag direkt till Vietnam, Hanoi, för ett Sida-projekt där jag, tillsammans med Ann Lagerström, håller tre utbildningsdagar för journalister i regionen. Om sociala medier.

Jag hör hur det låter. En liten asienturné. Och jag nyper mig fortfarande i armen. Över att allt sker så snabbt, så intensivt. Och att så mycket ansvar ligger på lilla mig. Jag har förvisso gjort några internationella resor tidigare, men aldrig utanför Europa. Men samtidigt vilar jag i tryggheten av att de har sökt upp mig, för mitt perspektiv och att det är det enda jag behöver vara expert på. Det kommer utan tvekan vara den största utmaningen hittills vad gäller föreläsningar. Men det känns också väldigt välkommet.

Mitt andra starka ben är konsultandet. Det kan handla om coachning för tidningar som funderar på att skapa något nytt, innovera. Där har Aftonbladet varit min största kund under året. Vi har tillsammans skapat tre Livegranskningar om grundskolan, psykiatrin och polisen, varav den om psykiatrin blev nominerad till en guldspade. Den metod vi utarbetat och de lärdomar som det gett känner jag att jag inte riktigt avhandlat här. En dag hoppas jag skriva något samlat om det.

I övrigt fortsätter jag skriva nyhetskrönikor i Dagens nyheter varannan vecka. Det är roligt och skrämmer slag på mig – varje vecka. Jag antar att det är bra på ett sätt, att jag har sådan djup respekt för det. Men det är också otroligt psykiskt påfrestande att ständigt gå runt och vara lite rädd. Det är något med det oåterkalleliga i print som gör det…övermäktigt stort stundtals. Samt en djup känsla av ansvar. Tänk att jag har chansen att påverka makthavare i de journalistiska spalter som allmänheten har högst förtroende för! Häromveckan var jag  inbjuden till slottet för en seminariedag om ungt ledarskap. På plats med 300 andra var också kungen och i en mingelfikarast råkade jag hamna någon meter bort från honom. När han plötsligt stod utan sällskap en sekund insåg jag att detta kanske är enda chansen i mitt liv som vi faktiskt kan snicksnacka lite. Jag gick fram, hälsade och hela det samtalet – som varade i minst fem minuter (ingen avbröt oss!) – kan jag lägga ut texten mycket om. Men märkligast känsla var att han hade läst en DN-krönika jag nyss hade skrivit. Det satte kontext till hela den stora känsla av att mina ord hamnar på både makthavares och farmors köksbord. Så märkligt.

Det betalda skrivandet begränsas annars mest till DN. Då och då gör jag gästspel på olika sajter med debattartiklar, men annars är jag ganska ”tingad” till DN när det gäller skrivandet. I sommar ska jag däremot skriva ett kapitel i en framtidsantologi som är beställd av regeringen. Jag vet inte hur mycket som är kommunicerat om det ännu så jag får återkomma om det.

Jag har också börjat göra radio. Främst i P3 Browser, där jag är en del av en fast panel. Varje söndag klockan 18.03 sänds våra program om vardagen på internet. Det är roligt och känns helt nytt! Nästan varje fredag har jag också gästat Cissi Wallins radioprogram för att prata om ”veckans nyheter”. Det är kul och enkelt och jag försöker vara med de veckor jag kan och inte har något annat inplanerat. Vilket spännande medie det är ändå! Om det inte blir förlängning på P3 Browser ska jag nog försöka starta en egen podcast. Kanske med Ajourredaktionen?

Ajour är  mitt ideella projekt. Där skriver jag flera gånger i veckan tillsammans med redaktionen. Det är väldigt belönande. Dels att få göra det tillsammans med så smarta människor. Vi har ett väldigt bra, ständigt pågående redaktionellt samtal i en Facebookgrupp om vad vi skriver och inte skriver. Det känns, för mig, också skönt att det är ideellt. Det minskar pressen på både mig och de andra i gruppen och gör att vi kan skriva när vi faktiskt ramlar över något vi tycker borde uppmärksammas, eller där vi har något att bidra med. Men det gör också att utgivningen kan uppfattas ojämn. Trots det ser vi hur sajten växer för varje månad. För någon vecka sedan slog vi rekord med över 70 000 unika i veckan. I klass med Dagens media, Eskilstuna-kuriren och andra medelstora lokaltidningar. Helt otroligt för en sajt som tekniskt knappt utvecklats. Vi hoppas att en ny sajt kommer igång under sommaren. Och att vi kan utveckla den vidare. Vi får se var det tar vägen!

Bortsett från allt det upptäcker jag nya saker varje vecka. Hur van jag har blivit vid att medverka i olika debatter, både panel– och radiodebatter, nyhetsinslag och tidningar. Jag har insett att det som i en mediebransch klassas som framgång innebär att människor ibland vill en illa. Jag har fått nosa på priset av offentlighet och har perioder där jag verkligen funderar på var min gräns går och om det är i mediebranschen jag vill verka. Vägt vilka andra alternativ det finns och hur man behåller sig både ödmjuk, mjuk och hungrig. Jag försöker på olika sätt påminna mig om att det mesta är en ankdamm i världen. Glädjas, men samtidigt distansera mig till att jag listas som makthavare i samma andetag som utrikesministern eller som en av twitters tio mest inflytelserika.

Men mellan varven inser jag vilken dröm det är för mig att kunna leva på det här och ha sådan frihet. Hur jag behöver njuta av det just nu, för att det säkert är borta om ett år. Så fungerar det, det är bra att det fungerar så. Så mest försöker jag bara vara tacksam. Över att så många drömmar uppfyllts.

Nästa steg är att njuta av dem och hitta nya. Och hårdplanera inför indien-dagarna. Puh.