Jag råkar se en länk, strax innan jag ska lägga mig. Och den berör mig. Jag har ingen aning vilka licenser som gäller för bilderna, men jag har svårt att tro att de som skrev följande kommer att göra anspråk på copyright. Så låt mig posta det här.
För någon månad sedan kritiserade jag Livets ord Göteborg för att under ett HBT-tåg stå med skyltar där det står ”dont miss the light” och ”dont delude yourself”. Klanderfritt kan tyckas – det är ju bibelord? Livets ords ansvarige skrev ett långt svar i en bloggkommentar. Vad man inte tycks förstå är problemet. Det spelar ingen roll hur mycket sanning man tycker att man proklamerar. Om man inte visar ömhet kommer man aldrig lyssnas till. Livets ord Göteborg visade inte kärlek och ömhet.
Det gjorde däremot den här engelsktalande församlingen. Läs:
”This past weekend Chicago, along with many other US cities, celebrated Gay Pride with a parade. As a part of the weekend, Nathan and a group of over 30 Christians from various Chicago churches went to demonstrate at the Gay Pride Parade with the Marin Foundation.
Their demonstration was much different, though.
While the most vocal “Christian” presence at the parade was in the form of protesters with “God Hates Fags” signs, Nathan and a team from the Marin Foundation took a different approach… they chose to apologize.
The volunteers wore black t-shirts with the phrase “I’m Sorry” on the front and held signs with messages of apology, on behalf of all Christians, for the way the church has treated the gay community.
”What I loved most about the day is when people “got it.” I loved watching people’s faces as they saw our shirts, read the signs, and looked back at us. Responses were incredible. Some people blew us kisses, some hugged us, some screamed thank you. A couple ladies walked up and said we were the best thing they had seen all day.
Watching people recognize our apology brought me to tears many times. It was reconciliation personified.
My favorite though was a gentleman who was dancing on a float. He was dressed solely in white underwear and had a pack of abs like no one else. As he was dancing on the float, he noticed us and jokingly yelled, “What are you sorry for? It’s pride!” I pointed to our signs and watched him read them.
Then it clicked.
Then he got it.
He stopped dancing. He looked at all of us standing there. A look of utter seriousness came across his face. And as the float passed us he jumped off of it and ran towards us. He hugged me and whispered, “thank you.”
I think a lot of people would stop at the whole “man in his underwear dancing” part. That seems to be the most controversial. It’s what makes the evening news. It’s the stereotype most people have in their minds about Pride.
Sadly, most Christians want to run from such a sight rather than engage it. Most Christian won’t even learn if that person dancing in his underwear has a name. Well, he does. His name is Tristan.
However, I think Jesus would have hugged him too. It’s exactly what I read throughout scripture: Jesus hanging out with people that religious people would flee from. Correlation between then and now? I think so.
Acceptance is one thing. Reconciliation is another. Sure at Pride, everyone is accepted (except perhaps the protestors). There are churches that say they accept all. There are business that say the accept everyone. But acceptance isn’t enough. Reconciliation is.
Reconciliation forces one to remember the wrongs committed and relive constant pain. Yet it’s more powerful and transformational because two parties that should not be together and have every right to hate one another come together for the good of one another, for forgiveness, reconciliation, unity.
What I saw and experienced at Pride 2010 was the beginning of reconciliation. It was in the shocked faces of gay men and women who did not ever think Christians would apologize to them.
I hugged a man in his underwear. I hugged him tightly. And I am proud.
Läs hela bloggposten här. Det är vackert. Och ska vi som kallar oss kristna någonsin uppfattas som bärare av något annat än hat och fobi är kärlek det enda steget. Det fanns en man – tyck vad du vill om honom – som var väldigt tydlig på den punkten. Jesus.
Livets ord. Snart är det Pride i Stockholm. Ska vi köpa tshirtarna?
Det här var väldigt väldigt bra.
Länken ”Läs hela bloggposten här.” går till bilden.
Tack, ändrade i natt.
Fantastiskt bra!
Du är hittills den ende person som kan få mig att ens överväga att kalla mig kristen igen, och du gör det med sånna här blogginlägg.
Det här var väldigt väldigt bra.
Länken ”Läs hela bloggposten här.” går till bilden.
Tack, ändrade i natt.
Bloggposten du länkar till bara MÅSTE läsas.
Detta är så viktigt, tack för att du skriver detta, Emanuel!
Texten – handlingen – träffar så rätt. I ljuset av en sådan handling ter sig den övriga pajkastningen ännu märkligare. Tack, Emanuel, för detta inlägg!
Tack för detta Manne!
Tack för ett viktigt inlägg i diskussionen om frikyrkans HBT-mobbing!
Låt mej börja med att understyrka att jag verkligen välkomnar denna försonande hållning, som bland många andra du själv och Josefin Arenius efterfrågar. Den utgör ett viktigt steg i rätt riktning för kyrkans representanter. Att fortsätta stigmatiseringen och demoniseringen av människor utifrån deras sexuella identitet ter sig fullständigt orimligt för en kyrka som påstår sig företräda ett ”kärleksbudskap”.
Med detta sagt, vill jag ändå poängtera nödvändigheten av att vara tydlig med VAD det är man ber om ursäkt för. Sann försoning bygger inte på ett framtvingat ”förlåt, då”, utan på verklig respekt och förståelse för den man har ansatt. Utan verklig omvändelse, faller förlåtelseakten platt till marken.
Paulus himself betonar i 2:a Korinthierbrevets 7:e kapitel och 9:e vers, att omvändelse måste följa på bedrövelsen, om förlåtelse skall vara möjlig:
Lustigt nog betonar bloggaren Hemant Mehta ”The Friendly Atheist” exakt detsamma när han skriver om ”I’m sorry”-aktionen på sin blogg:
Jag tänkte på samma sak jag, fast jag tycker att bara be om ursäkt för sina handlingar är OK. För personernas åsikter har antagligen aldrig skadat någon, bara deras förhastade handlingar som möjligen kommit ur dessa åsikter. Så det är ett bra första steg, även om det för vissa kanske även blir ett sista.
dubbelpost.
Fantastiskt bra!
Du är hittills den ende person som kan få mig att ens överväga att kalla mig kristen igen, och du gör det med sånna här blogginlägg.
Har rysningar över hela kroppen. TACK för det här inlägget.
Bloggposten du länkar till bara MÅSTE läsas.
Detta är så viktigt, tack för att du skriver detta, Emanuel!
Texten – handlingen – träffar så rätt. I ljuset av en sådan handling ter sig den övriga pajkastningen ännu märkligare. Tack, Emanuel, för detta inlägg!
Tack för detta Manne!
Tack för ett viktigt inlägg i diskussionen om frikyrkans HBT-mobbing!
Låt mej börja med att understyrka att jag verkligen välkomnar denna försonande hållning, som bland många andra du själv och Josefin Arenius efterfrågar. Den utgör ett viktigt steg i rätt riktning för kyrkans representanter. Att fortsätta stigmatiseringen och demoniseringen av människor utifrån deras sexuella identitet ter sig fullständigt orimligt för en kyrka som påstår sig företräda ett ”kärleksbudskap”.
Med detta sagt, vill jag ändå poängtera nödvändigheten av att vara tydlig med VAD det är man ber om ursäkt för. Sann försoning bygger inte på ett framtvingat ”förlåt, då”, utan på verklig respekt och förståelse för den man har ansatt. Utan verklig omvändelse, faller förlåtelseakten platt till marken.
Paulus himself betonar i 2:a Korinthierbrevets 7:e kapitel och 9:e vers, att omvändelse måste följa på bedrövelsen, om förlåtelse skall vara möjlig:
Lustigt nog betonar bloggaren Hemant Mehta ”The Friendly Atheist” exakt detsamma när han skriver om ”I'm sorry”-aktionen på sin blogg:
Tycker inte det var så klart att dom sa förlåt för sina aktioner och inte för sina åsikter…
Men visst, det står ju inte på någon skylt att det är åsikterna dom ber om ursäkt för. Och jag tänkte också lite på den här aspekten innan.
Men det tycker jag faktiskt att det är helt OK att börja att be om ursäkt för sina handlingar.
För om dom inte är säkra hur dom ska förhålla sig till homosexualitet och kristendom så ska dom ju inte behöva be om ursäkt för det, inte heller om dom tror sig veta att det är ”fel” (snälla inga påhopp p.g.a. ordvalet, vet inget bättre ord bara). Dom ska inte heller ”slippa undan” att be om ursäkt för sina handlingar.
Att be om ursäkt för sina handlingar är ju ett viktigt steg, vare sig det är det första eller kanske det sista man tar. För elaka/negativa handlingar mot en annan människa är i mina ögon fel, att inte vara säker eller felinformerad om något, något helt annat.
Tack för ett viktigt inlägg i diskussionen om frikyrkans HBT-mobbing!
Låt mej börja med att understyrka att jag verkligen välkomnar denna försonande hållning, som bland många andra du själv och Josefin Arenius efterfrågar. Den utgör ett viktigt steg i rätt riktning för kyrkans representanter. Att fortsätta stigmatiseringen och demoniseringen av människor utifrån deras sexuella identitet ter sig fullständigt orimligt för en kyrka som påstår sig företräda ett ”kärleksbudskap”.
Med detta sagt, vill jag ändå poängtera nödvändigheten av att vara tydlig med VAD det är man ber om ursäkt för. Sann försoning bygger inte på ett framtvingat ”förlåt, då”, utan på verklig respekt och förståelse för den man har ansatt. Utan verklig omvändelse, faller förlåtelseakten platt till marken.
Paulus himself betonar i 2:a Korinthierbrevets 7:e kapitel och 9:e vers, att omvändelse måste följa på bedrövelsen, om förlåtelse skall vara möjlig:
Lustigt nog betonar bloggaren Hemant Mehta ”The Friendly Atheist” exakt detsamma när han skriver om ”I'm sorry”-aktionen på sin blogg:
Har rysningar över hela kroppen. TACK för det här inlägget.
Tack Emanuel för att du lyfter fram de här vackra tankarna. Det var de som en gång fick mig att inse att jag trots allt jag sett vill kalla mig kristen.
Jag blev förvånad när du tog jobb på Expressen, men jag kanske i stället ska vara glad att de här tankarna finns på båda sidor om den politiska blockgränsen.
Häromdagen råkade jag se att Birger Schlaug skrev om det som han menade var kristendom. Jag blev en smula ledsen för jag brukar gilla mycket av det han skriver, men han beskrev en väldigt dogmatisk kristendom. Säkert något han mött (och det har jag också, det fick mig att ta avstånd). Fast stannar han där ser han inte möjligheterna. Jag skulle önska att han läste t ex det här.
Vilken Schlaug-text menar du?
På anslagstavlan i vår kyrka har vi (tyvärr!) en debattartikel av Schlaug med rubriken ”En politiskt korrekt gud är inte Gud”. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=184112
Förmodligen är det den artikeln som avses.
(Sedan blir vi överraskade av att en medlem plötsligt inte känner sig välkommen i vår gemenskap längre och inte älskad för den personen är för att han/hon upptäckt sin homosexuella läggning… )
Tack Emanuel för att du lyfter fram de här vackra tankarna. Det var de som en gång fick mig att inse att jag trots allt jag sett vill kalla mig kristen.
Jag blev förvånad när du tog jobb på Expressen, men jag kanske i stället ska vara glad att de här tankarna finns på båda sidor om den politiska blockgränsen.
Häromdagen råkade jag se att Birger Schlaug skrev om det som han menade var kristendom. Jag blev en smula ledsen för jag brukar gilla mycket av det han skriver, men han beskrev en väldigt dogmatisk kristendom. Säkert något han mött (och det har jag också, det fick mig att ta avstånd). Fast stannar han där ser han inte möjligheterna. Jag skulle önska att han läste t ex det här.
Vilken Schlaug-text menar du?
På anslagstavlan i vår kyrka har vi (tyvärr!) en debattartikel av Schlaug med rubriken ”En politiskt korrekt gud är inte Gud”. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=184112
Förmodligen är det den artikeln som avses.
(Sedan blir vi överraskade av att en medlem plötsligt inte känner sig välkommen i vår gemenskap längre och inte älskad för den personen är för att han/hon upptäckt sin homosexuella läggning… )