Jag var utomlands i helgen, helt nedkopplad, och fick beskedet om Juholts avgång via sms. Därför har jag inte riktigt hängt med så mycket i reaktioner. Tills jag kom hem. Då alla pratar om det. Om vilken partiledare som hade kunnat sitta kvar i ett sådant drev. Om det var rätt av honom att avgå osv.
Jag vet inte. Men det är så klart svårt att inte jämföra Carl Bildt och Juholt. Och tänka på att det är någon typ av kulturfråga, kanske till och med klassfråga?
För medier är det enkelt att hänga Juholt. Det är enkelt att racka ner på honom, kalla honom Fleksnes och håna honom för hans, till synes, totala okunskap för hur det mediala spelet fungerar. Det finns inga drag av smidighet hos Juholt. Han bara är. Bullrig, engagerad, passionerad. Försöker så gott han kan, men är långt ifrån alla de egenskaper vi förknippar med ett statsmannaskap.
Så har vi Bildt. Som vi ursäktar när han sluter sig från pressen och sätter sig vid tangentbordet för att formulera ett slugt teflonuttalande på blogg eller Twitter. Som arrogant rycker på axlarna åt eventuell kritik och häller bekymmerfritt upp ett glas whisky till på sin Ikea-befriade vindsvåning.
Bildt gör lika många – men värre – misstag än Juholt. Men hans relation till media har varit så lång att han känner spelet bättre än någon annan. När man går journalistutbildningar handlar till och med hela kapitel i journalisternas läroböcker om hur man handskas med Bildt. Han är en slags inverterad Janne Josefsson.
Onåbar för journalister. Vi kan inte håna honom för att vi inte känner till vilka grepp vi ska använda.
Men Juholt har ingen klassisk credd. Ingen dialekt eller vindsvåning att gömma sig bakom. Han är samme jovialiske farbror vi alla känner till och har i vår närhet.
Det gör knappast hans ledarskap bättre, hans entré i politikens absoluta fokus bra, men det gjorde absolut drevet mot honom betydligt enklare för de (oss?) journalister, medborgare, twittrare, som bevakade honom.
I stället för en modern teflonBildt är Juholt samma gamla jobbiga stekpanna där allt skit fäster.
Vi har så länge velat ha en mänsklig politiker, men när han väl är här så chockas, bländas vi av alla brister och slentrian- och reflexutbrister: ”Ge oss mer Bildt!”
Som om vi tycker det är skönare att bli lurad av yta, än att exponeras av mänsklighet.
Ah, var tvungen att skriva av mig mina spontana tankar kring saken. Inte minst eftersom jag råkade springa på min gamla krönika om just Juholt där jag skrev mer om det där.
Jaja. Här är i alla fall krönikan jag skrev när det begav sig:
Personligen tycker jag att nutidens journalister har börjat bevaka svenska politiker i liknande utsträckning som i USA. Det handlar inte längre om vilken politik som förs fram, istället disskuteras struntsaker och små misstag. Vi borde vända denna ”journalist trend” snarast och börja prata politik istället för skvaller…… Bra inlägg btw, intressant och tänkvärd läsning.
Personligen tycker jag att nutidens journalister har börjat bevaka
svenska politiker i liknande utsträckning som i USA. Det handlar inte
längre om vilken politik som förs fram, istället disskuteras struntsaker
och små misstag. Vi borde vända denna ”journalist trend” snarast och
börja prata politik istället för skvaller…… Bra inlägg btw,
intressant och tänkvärd läsning.
Juholt höll inte måttet helt enkelt. Han hade varken personliga eller yttre förutsättningar att lyckas. Sedan kan man analysera detta djupare om man vill. Men för att ge Juholt och S en möjlighet att värdigt gå vidare och ta tag i de problem som inte bara Socialdemokratin har utan även svensk politik har bör man nog vara återhållsam med att jämföra Bildt med Juholt. Det är äpplen och päron i min mening.
Det här var fint skrivet!