Medier och internet

Internetstiftelsen har släppt en specialrapport om barn och ungas internetanvändning. Den ger ett välbehövligt perspektiv till den stora undersökningen, men frågan kvarstår: Var har våra barn tagit vägen?

Det här är en visualisering av data som är framtaget för Mediepodden. Är det av nytta för dig? Stöd gärna Mediepodden varje månad på Patreon.com/mediepodden

I den nya rapporten Barnen och internet 2019 finns äntligen Tiktok med. När Svenskarna och internet presenterades i oktober var det en besvikelse att Internetstiftelsen missat att ställa frågan om användningen i sin enkät. Inte minst givet att det redan då var otydligt var 12-15-åringarna har tagit vägen. Nu finns Tiktok med. Och det går nu också att jämföra med data från 2018, även om tjänsten då hette Musical.ly.

Det är en av få kanaler som ökar.

Gymnasiet mättes inte 2018, vilket gör att vi inte kan få en totalsiffra på om det ökat, men om vi tittar på varje redovisad ålderskategori för sig ser vi att Tiktok ökar både på mellanstadiet och högstadiet. Andelen flickor som använder Tiktok minskar dock kraftigt. Andelen pojkar ökar å andra sidan lika kraftigt.

Men framför allt är det i daglig användning som vi ser den största ökningen. Och här ökar det i alla kategorier.

Pojkars användning går från noll till 5 procent, men det är i mellanstadieåldern och bland flickor Tiktok är populärast i daglig användning.

Men Tiktok är alltså ett undantag. Tillsammans med Twitch är det de enda plattformar som tydligt ökar för barn och unga i åldern 11-16. Och i båda fallen är det från låga nivåer.

Istället ser vi på totalen en minskning i nästan varje fråga. Jag har jämfört 2018 och 2019 års svar i enkäten. Tittar vi på hela åldersgruppen barn (11-19 år) och vad de någon gång använder, är det bara Twitch som ökar (här är Tiktoks siffra minskande, på grund av att gymnasieanvändningen 2019 drar ned totalen).

Det är förbluffande: Direktmeddelanden minskar. Sociala medier och Snapchat minskar – förhållandevis stort – och Facebook rasar.

Och inte är det ljusare vid en sammanställning av daglig användning av olika internettjänster. Här är det alltså bara Twitch och Tiktok (med samma mätproblematik som tidigare) som ökar.

Sociala medier rasar, liksom direktmeddelanden. Och Snapchat och Instagram tycks upplevas allt mer ointressant bland våra unga.

Samtidigt ger det såklart en delvis skev bild, eftersom skillnaderna mellan den som är 11 och 19 är enorm. Dessutom är inte, som sagt, alla frågor ställda till hela målgruppen. Därför blir det viktigare att gå igenom ålderskategori för kategori.

Internetstiftelsen redovisar mellanstadieålder (som de definierar till mellan 11-13 år) högstadieålder (14-16) och gymnasieålder (17-19).

Det ska sägas direkt: Inte i någon av åldrarna sker något som tydligt bryter mot trenden ovan, men däremot är genomslaget väldigt olika.

Mellanstadieåldern

Om vi börjar med att titta på de som någon gång använder olika tjänster på nätet i mellanstadieåldern ser vi att de flitigast använder Youtube. Nästan hundra procent, även om även det minskar med ynka en procentenhet. Därefter är direktmeddelanden, chattar, det vanligaste, följt av sociala medier, som rasar långt från 88 till 77 procent.

Vi ser att Tiktok och Twitch är populärare än Facebook och att Twitter i princip dött från ett år till annat. Pinterest och Reddit (liksom Linkedin och Flashback) har inte mätts under 2019 på målgruppen. Synd, eftersom det höga användandet av Pinterest sticker ut särskilt.

Daglig användning är något annorlunda.

Framför allt framkommer att Twitch inte är en del av den dagliga måltiden, men att Pinterest 2018 stod sig förvånansvärt bra även i daglig användning.

Högstadieåldern

Om vi i stället tittar på användningen i högstadiet ser vi ett stort skifte: Barnen ökar här användningen av sociala medier dramatiskt.

Youtube, chattar och sociala medier är alla över 90 procent i någon gång-användning, men sociala medier minskar även här med 5 procentenheter. Framför allt är det Facebook som åker på stryk. Twitch ökar nästan 10 procentenheter, medan allt utom Twitch minskar.

Även den dagliga användningen är betydligt högre bland högstadiebarnen än mellanstadiet:

Här ser vi också den (unika) ökning av Youtube som vi kunde skönja i den stora undersökningen ”Svenskarna och internet” (som mäter från 12-15 år).

Twitch sticker ut här, och ökar 200 procent, men från låga nivåer. Likaså Tiktok, men även Twitter gör en liten ökning.

Men generellt ser vi att användandet vänder sig mer till sociala tjänster, ju äldre barnen blir – men att samtliga etablerade sociala sajter minskar. Facebook halverar sin räckvidd i målgruppen och hämtar inte hem det med andra plattformar (inte heller Whatsapp, som ligger och skvalpar på några ynka procent).

Så var har våra unga tagit vägen? Utöver Twitch och Tiktok – som förvisso växer, men det är inga raketsiffror – tycks våra unga minska sin användning av internets olika tjänster?
Det handlar inte om att de slutat koppla upp sig – nästan exakt lika många kopplar upp sig dagligen i år som förra året. Däremot minskar antalet som ”ansluter sig till internet flera gånger dagligen”.

Och här är vi kanske inne på något centralt. I Göteborgsposten skrev jag i veckan om undersökningen:

”Är det en brytpunkt vi nu bevittnar? Är vuxenvärldens frågor om vad barn gör på internet obegripliga för en ny generation? /…/ För oss hade det varit jämförbart med att någon bad om detaljer kring hur vi använder elektricitet och vatten. Gör vi det dagligen? När använde du det senast?/…/ Exakt så obegripligt borde det framstå med internetfrågor för en generation som bokstavligen fått skärmtid med modersmjölken. Hur och varför ska de definiera vad de gör framför uppkopplade skärmar?”
Läs hela krönikan här

Läs också min genomgång av den stora undersökningen Svenskarna och internet 2019:

{ 0 kommentarer }

Malmö-moderater skapade film om att lämna Malmö och flytta till Staffanstorp.
En annan Malmö-moderat spelade gangster som jagar medborgare från Malmö.
Aktörer med invandrarbakgrund valdes bort, Clas Ohlson vill stoppa filmen – och Tiffany Persson vill flytta, från Staffanstorp.
Här är vad vi hittills vet om tidernas mest tittade och kontroversiella kommunfilm.

M+SD-ledda kommunen Staffanstorp har hamnat på allas läppar efter att de släppte en kampanjfilm förra veckan. Filmen kampanjar mot grannkommunen Malmö och lyfter upp problemen staden haft med våld och kriminalitet. Syftet är att få Malmöbor att lämna staden och istället bosätta sig i Staffanstorp.

På kort tid har filmen fått en kvarts miljon visningar, enormt mycket för vem som helst, men särskilt mycket för en kommuns informationsfilm.

Filmen har älskats att främlingsfientliga och nazister, men fått högljudd kritik av andra som menar att filmen svartmålar Malmö och visar upp en skev bild av verkligheten – ett ”svart” Malmö och ett ”vitt” Staffanstorp.

Det här är vad vi vet hittills om filmen:

  1. Filmen kostade 123 291,25 kronor ex moms för Staffanstorp.
    Då fick kommunen drygt 140 000 kr i rabatt. Produktionen beställdes av ett företag i Malmö.
  2. Filmen regisserades av en Malmömoderat.
    Niclas Röhr representerar Moderaterna i Malmös kommunala bostadsförmedling. Han äger också ett produktionsbolag, som alltså fick uppdraget att göra reklamfilmen som svartmålade Malmö och hyllade Staffanstorp. Det är också Röhrs Porsche som familjen reser i. När Expressen ifrågasatte de dubbla rollerna svarade Röhr endast: ”Mitt företag har fullföljt uppdraget från uppdragsgivare”.
  3. Malmömoderat är gangster
    I gänget som i filmen terroriserar Malmöbor finns en 54-årig man.

Mannen är moderaten Claes Holmerup, ersättare i Arbetsmarknads- och socialnämnden – i Malmö stad. När Expressen frågar hur hans uppdrag går ihop med att göra reklam för att flytta från Malmö svarar Holmerup: ”Ja, men det är ju bara som statist jag medverkat i filmen”

4. Tiffany Persson hotar flytta

5. Kioskägaren i Staffanstorp byttes ut
Filmen har återkommande kritiserats för att visa upp en svartvit bild – i ordets sanna bemärkelse. I Staffanstorp finns bara vita människor. När en scen vid en kiosk skulle spelas in, valde man en skådespelare istället för kioskägaren, en invandrare. ”Jag hade ställt upp, men de frågade inte”, säger kioskägaren till ETC.

6. Clas Ohlson vill stopp filmen
I ett segment ses Clas Ohlsons flyttlådor, något som fått företaget att reagera. Enligt Staffanstorp vill företaget att kommunen ska klippa om filmen och blurra deras logga, eftersom Clas Ohlsson inte vill ha med filmen att göra.

{ 0 kommentarer }

En av gårdagens största artiklar kom från Skojig.com. Det är ett skämt om hur snövit, stålmannen och pinocchio tävlade i olika tävlingar, som skönhet, styrka och lögn. Alla vinner, utom Pinocchio som kommer ut från tävlingen med en gigantisk näsa och frågar: ”Vem fan är Stefan Löfven?”

Artikeln får drygt 3 000 Facebookreaktioner, vilket gör att den kvalar in i topp av de svenska artiklar som engagerade flest under tisdagen denna vecka.

Men vet Sverigevännerna vems skämt det är de skrattar åt?

Sajten de klickar in på, skojig.com, uppges drivas av Krystian Czarnecki. Det är enda spåret som finns från skaparen av sajten. Ett relativt vanligt namn i öststatsländer. Men Facebook ger mer information. Skojig.com har en officiella Facebooksida, ”Roliga skämt”. Sidan har 65 000 fans och skrivs även den helt på svenska. Det är härifrån majoriteten av den aktuella artikelns reaktioner kommer från. Facebooks transparensverktyg visar här att bakom sidan finns två personer, som båda befinner sig i Polen.

I Polen sitter det alltså minst två personer som skapar hånande humor om Sveriges statsminister, som blir en av de största artiklarna på svenska internet.

Vet de som skrattar om det? Och spelar det någon roll?

Man får såklart skratta åt både smakfulla och osmakliga skämt, även om Sveriges statsminister. Och det behöver inte innebära att det är främmande makt som försöker så split eller bidra till polarisering i det svenska debatten. Det skulle lika gärna kunna handla om sajter som bara vill tjäna några enkla pengar. Som ser att skämt om Löfven fungerar särskilt bra just nu.

Att titta på Skojig.com:s tidigare innehåll signalerar inte att de skulle vara särskilt intresserade av politik. Ett av deras mest framgångsrika försök på viraltrafik på den svenska marknaden har varit skämt om någon som köpte sprit på Systembolaget, ett ord de har vissa svårigheter att stava rätt till (nej, stavningen är inte en del av skämtet).

Precis som svenska viralsajter tar sig in på tyska, franska och turkiska marknader, är Sverige utsatt för samma typ av aktörer. Som försöker tjäna snabba pengar på svenska annonsörer, genom att dra trafik till dem från Facebook. Uppdraget är enkelt: Hitta skämten och innehållet som drar mest engagemang, kommentarer, reaktioner – och kanske bråk?

Man kan här se det från två perspektiv: Antingen, som en axelryckning. Att det är en konsekvens av en global marknad där vem som helst kan tjäna pengar på det som får oss att skratta, rasa eller gråta.

Eller som att det blivit lättare än någonsin för externa aktörer att spela på våra starkaste känslor. Och som därmed – medvetet eller omedvetet – bidrar till en starkare polarisering i samhället.

Men frågan är fortfarande relevant: Vet vi svenskar vems skämt det är vi skrattar åt? Och spelar det någon roll?

Har du tips på fler sidor att granska? Skicka ett mejl eller ett dm.

Den här artikeln är gratis och tillgänglig med hjälp av personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistik ska vara öppen. 
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

Uppdaterat: Jack Werner hittar att sajten har ett Google adsense-konto som pekar ut flera sidor i nätverket:

Utifrån de nya uppgifterna går det att se att denna stora polska Facebooksida verkar vara ursprunget, också drivet av två polacker.

Uppdaterat2: Nyhetsmorgon bjöd in mig och då fick jag utveckla detta ytterligare

{ 0 kommentarer }

På förekommen anledning återpubliceras denna, en text som publicerades för flera år sedan i någon tidning som inte längre finns tillgänglig:

(…)De senaste åren har allt fler börjat konspirera kring att Facebook avlyssnar vår konversation. Det man har diskuterat – en ovanlig vara, destination eller tanke – har några minuter senare dykt upp som annons på Facebook. Men Facebook behöver inte lyssna på dig för att veta vad du vill ha. Den följer dig var du reser, vilka vänner du har, vad dina vänner tycker om, vem du är nära, vad känner och tycker. Den följer dig dessutom på andra sajter, om dessa har installerat en så kallad ”pixel” från Facebook, vilket många har eftersom det hjälper dessa företag att hålla koll på vem du är och ge dig bättre erbjudanden. All data samlas hos Facebook som därför kan förutspå vad du kan tänkas vara intressand av – innan du vet det själv.

Så kanske är det den stora saken som nu händer. Att allmänheten får veta något som marknadsförare har känt till i flera år: Att stora företag med mycket data kan förutspå nästan allt om oss. För att vi valt att ge dem tillgången. För att det gör våra köp eller upplevelser bättre.

Det mest magstarka eller hycklande i det här är att vi rasar över det först nu, när vi de senaste åren helt tycks ha godtagit att bli övervakade av staten. Inga är längre arg på att staten övervakar all vår information genom FRA. De flesta har glömt hur privata företag kan begära ut från operatörer vilka sajter vi surfar genom en nästan automatisk process. 

Skillnaden är att i Facebooks och livsmedelsbutikernas fall har vi valt att byta ut vår personliga information mot bättre tjänster.

I statens fall har de med lagstiftning tvingat till sig rättigheter att övervaka – ifall någon skulle råka vara kriminell.

Det senare är problematiskt på riktigt. Det förra är mest kapitalism. 

{ 0 kommentarer }

Årets stora rapport om Svenskarna och internet släpptes idag. Här finns flera saker som är viktiga att ta med:
Var är alla unga! De försvinner från samtliga sociala medier.
Vad händer med Facebook? De minskar i nästan samtliga ålderskategorier – rasar i andra! – och Instagram hjälper knappt.
Allt färre betalar för dagstidningar. Trots att ALLA har satsat på dagstidningar? Hur går det ihop?

Internetstiftelsen gör såklart ett gediget jobb med att ta fram grafer och hundratals sidors rapporter, men de missar ibland att visa tendenserna över tid. Det är där guldet finns, och det är där vi kan begripa vår samtid och framtid.

Jag har därför under några dagar fått chansen att gräva ned mig inte bara i rapporten, utan i underlaget till rapporten, för att kunna presentera något som man skulle kunna säga är motbilder till nutidsläget i Svenskarna och internet.

Orkar du inte läsa? Lyssna på vår sammanfattning av rapporten i Mediepodden.

Sociala medier stagnerar

Den kanske viktigaste trenden i år är att till synes samtliga sociala medier stagnerar. Facebook minskar för första gången i undersökningens historia.

Men här blir det särskilt viktigt att förstå vad det är som ligger bakom det här, och titta på tidslinjer. Jag har därför tagit ut de senaste fyra årens statistik och delat upp det utifrån ålder och användning. Först utifrån frågan om man ”någon gång” använder Facebook:

Här ser vi att förra årets lilla uppgång i den yngsta åldern var en avvikelse, raset har fortsatt. Faktum är att jämfört med förra året hat det minskat eller stått still – i samtliga åldrar. Vilket är ett uselt besked för Facebook.

Samtidigt är den dagliga användningen kanske viktigare för sociala medier-jätten:

Och här blir det riktigt jobbigt för Facebook. Såklart rasar det i de yngsta åldrarna, men nu eskalerar det – kraftigt. Och det håller för första gången i sig i de äldre åldrarna. Det är bara i 66+ och 46-56-årsgruppen som det ökar eller står still – i alla andra grupper minskar det ganska dramatiskt (notera särskilt 56-65årsgruppen)

Här finns djupare analyser att göra, kring vad vi nu gör på Facebook. Vi har sedan tidigare år sett att vi minskar nästan all vår användning, så även i år. Det är i princip bara privata meddelanden via messenger som står stadigt:

Så var har alla tagit vägen? Ja, knappast är det Facebook-ägda Instagram som fångat upp de yngsta.

Instagram

För även om vi ser en liten ökning på totalen på Instagram (en procentenhet), så ser vi här jobbiga siffror i de åldersgrupper, där Instagram ska fungera som ett säkerhets nät för de användare som väljer bort Facebook:

Instagram minskar kraftigt i den yngsta målgruppen, men hela vägen upp till 35 års ålder minskar andelen som någon gång använder Instagram.

I daglig användning snarast rasar det för den yngsta målgruppen, men det minskar hela vägen upp till 25 år. Därefter ser vi en ökning upp till 55 års ålder, som också bidrar till att totalen ökar något (från 38 till 41 procent).

Så om de unga rasar både på Facebook och Instagram – går de då till Snapchat?

Snapchat

Nej, inte heller här växer de yngstas användning. Tvärtom.

Den starkaste målgruppen, den som utgör över hälften av Snapchats kundbas enligt sociala medier-jätten själv, minskar man. Istället är det föräldrageneration som ökar något och som också gör att totalen ökar.

Och i daglig användning, där Snapchat varit så överlägset?

Ett brutalt ras i den yngsta målgruppen och en knapp ökning på totalen – än en gång tack vare att föräldrarna hittat hit.

Mitt i all misär av minskning på totalen eller i de viktigaste målgrupperna, är det en gammal bortglömd sociala medier-tjänst som plötsligt ökar.

Twitter

Twitter har bespottats och framför allt förtvinat i Svenskarna och internets rapport genom åren. Men i år verkar det som att liket lever?

Någon gång-användningen går upp något, efter att ha pendlat och faktum är att det ökar i nästan samtliga åldersgrupper, och har lyckats koppla visst grepp om just tonåringarna.

Särskilt tydligt blir det i daglig användning:

Där man också kan konstatera att 36-45-åringar gör en nästan 50-procentig ökning i daglig användning, jämfört med föregående år.

Men även om tappet bland den yngsta åldersgruppen inte är lika starkt här som på andra – tappar Twitter också de yngsta. Allt detta sagt med bakgrund också av att den sista sociala kanalen, Youtube, förra året visade en minskning i dagliga användande i denna ålderskategori. Så hur har det gått i år?

Youtube

Youtube tycks ha nått en platå i hur den når ut. På en extremt hög nivå – högre än Facebook – finns de i svenskens medvetande både som en videosökmotor och tv-kanal, sett till vår användning ”någon gång”.

Det är bara i de absolut äldsta åldrarna det här ökar, vilket är naturligt.

Samtidigt är det i dagliga användning som Youtube blir en social kanal, där relationen med youtubers ofta är central. Och det var här som den yngsta ålderskategorin för första gången minskade förra året.

I år ser vi en ökning rakt över, även i de yngsta åldrarna. Samtidigt har det mattats av. Den lilla ökningen gör att man knappt kommer upp i toppnoteringen från 2017.

Den yngsta ålderskategorin har alltså minskat i sin dagliga användning av samtliga sociala kanaler i år, förutom Youtube där man ökar något efter förra årets stora ras.

Var har de tagit vägen? Det framgår inte av rapporten, som tyvärr – och det är verkligen en märklig avvikelse – inte tagit med Tiktok (tidigare Musical.ly) i årets rapport. En plattform där denna åldersgrupp är särskilt aktiv. (uppdaterat: Finns med i ”barn och unga”-rapporten)

Linked in

Till sist kan man konstatera att Linked in fortsätter att vara ointressant att tala om när man adresserar den stora allmänheten. Ja, 31 procent använder det som en CV-bank, men bara 5 procent använder det dagligen.

Att det ändå känns så viktigt, så centralt, för vissa, handlar om att användningen är väldigt centrerad kring vissa branscher. I rapporten kan man se att Linked in fungerar allt i tre branscher:

I kommunikation och IT är det superviktigt att finnas på Linked in, men den dagliga användningen är ovanligt hög också, varför det kan upplevas som helt avgörande att finnas här i dessa branscher – men helt ointressant för övriga Sverige.

Medier

Den andra segmentet av rapporten som signalerar tydligast förändringar är skiftet i hur vi tar till oss medier.

Här presenterar Internetstiftelsen en oroväckande trend för de tidningar som satsat hårt på betalväggar på nätet. I rapporten framstår det som att det går utför, totalt.

Medan betalning för alla andra medier går upp, så framstår det som att vi slutar betala för tidningar?

Men det är en sanning med modifikation.

Sant är såklart att vi slutar läsa papperstidning, men knappast att vi slutar prenumerera digitalt. Om vi drar isär sättet som Internetstiftelsen har samredovisat digitala prenumerationer ser det ut såhär:

Pappersprenumeration störtdyker, en kombinerad papper och digital-prenumeration ligger stabilt, medan enbart digital prenumeration ökar ganska kraftigt (om än från små nivåer).

Nettosiffran på digital prenumeration blir därför en ökning de senaste åren.

Samtidigt säger Internetstiftelsens dalande kurva något viktigt: De minskade pappers-prenumerationerna har inte hämtats upp av de digitala. På totalen minskar fortfarande prenumeranterna för Sveriges mediehus – och det verkar inte vara särskilt stor skillnad mellan stad och land.

Läsning per vecka

I Internetstiftelsens rapport mäts hela tiden daglig användning eller användning ”någon gång”. Det fungerar ganska bra när det gäller sociala medier, men blir lätt missvisande när man tittar på medier som inte alls har funktionen att finnas där varje dag. Som poddar, bloggar eller böcker. Då blir det mer intressant att jämföra användningen per vecka. jag har därför lyft ur läsning, tittning och lyssning per vecka, för att skapa mer rättvisa förhållanden för trendspaning.

Om vi börjar i läsning, har det varit några kämpiga år för dagstidning online (webbtidning), som ibland till och med legat under papperstidning i veckoläsning. Men i år har dagstidningen gjort ett stort hopp uppåt.

Vi ser också att boken, till skillnad från nästan alla andra traditionella, analoga medier, ligger helt oberörd, långt över ebokens (som mäts för första gången i år) 7 procent veckoläsning.

Notera också att bloggen ligger stabilt mellan 15 och 20 procent de senaste åren. Att djupdyka i bloggläsarsiffrorna är intressant. Där ser man att den största åldersgruppen är kvinnor 36-45 år. Det vill säga de som var unga när bloggen slog igenom i Sverige, i mitten på 00-talet.

Tittning per vecka

Traditionell tv rasar, men från extremt höga nivåer. Det gör att det fortfarande är den rörliga bild som flest svenskar tittar på, någon gång. I övrigt verkar alla samlas mot mitten, och det ska också konstateras hur otroligt starkt Netflix går, som enskild betalkanal, jämförelsevis med alla svenska playkanaler – varav flera är gratis.

Lyssning veckovis

Till sist det mediet som det kanske händer mest nytt kring, just nu: Ljud.

Vi ser hur traditionell radio så klart minskar, men fortfarande klår alla andra medier på totalen. Podden går bra, men det är fortfarande blygsamma nivåer, bara 24 procent av svenskarna lyssnar varje vecka, även om det säkert finns en viss sammanblandning mellan vad som är ”internetradio” och poddradio. Ljudboken, ny i mätningen, står för 10 procent, klart över eboken.

Då är det kanske mer intressant att titta på hur olika ålderskategorier lyssnar – och vilken förändring som skett.

De streckade linjerna visar föregående år, de hela strecken är 2019. Det vi ser här är alltså helt olika ljudvärldar. Där det i de yngsta åldrarna, från 16-35 år, är podden som är de dominerande radiomediet, medan det i alla andra åldrar är både radioapparaten och internetradion som är populärare.

Vi ser också att podden tar mark, och i år alltså är störst in bara hos 16-25-åringar utan även hela vägen upp till just 35 blivit störst. Men det skapar två diametrala världar: I ett äldre Sverige är radion självklar etta, medan i det yngre så är det fragmenterat.

{ 0 kommentarer }

I de alternativa kretsarna av internet har Swebbtv varit det stora samtalsämnet, de senaste dagarna.

Kanalen, som startades för några år sedan och drivs av Mikael Willgert, har profilerat sig som en alternativ kanal med medborgarjournalistik, som gör lågmälda intervjuer med klimatskeptiker, det högerextrema partiet Alternativ för Sverige, eller långa diskussioner om massinvandring. Swebbtv själva beskriver sina ämnen: ”Vi har kritiserat politiken i frågor som rör klimatlarmen, massmigrationen och familje- och könsfrågor. Även hälso- och läkemedelsfrågor har avhandlats”

I helgen försvann kanalen från Youtube. Google lät meddela att kanalen brutit mot sajtens communityregler och därför raderats. Enligt Swebbtv själva var det första gången Google meddelat dem om någon överträdelse. Beskedet fick många reaktioner, inte minst i alternativa kretsar. Flera menade att staten låg bakom och att censur förekom, eftersom kanalens innehåll är så brännande. Moderaten och den tidigare EU-kandidaten Henrik Sundström lanserade teorin på Twitter och hänvisade till ett möte regeringen haft med Google:

Denna sajt kontaktade i början av veckan Google för en kommentar, men Google avböjde kommentera. Klart är att Google i juni släppte kraftigt skärpta regler för att ta itu med alternativa fakta som får stor spridning. I tre punkter lanserades att Youtube nu skulle ta tag i hatpropaganda, innehåll som balanserar i ”gränsland”, och lyfta betrodda källor. Flera kanaler runt om i världen vittnade då om hur deras kanaler stängts ner.

Men igår, torsdag, släpptes Swebbtv upp igen. Google valde då, genom Mark Jansen, att ge denna sajt en kommentar:

”With the massive volume of videos on our site, sometimes we make the wrong call. When it’s brought to our attention that a channel / video has been removed mistakenly, we act quickly to reinstate it. We also offer uploaders the ability to appeal removals and we will re-review the content.”

På frågan vad som specifikt hände med kanalen svarar Jansen kort:

”We made the wrong call by removing the entire channel and have reinstated it”

Den här artikeln är gratis och tillgänglig med hjälp av personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistik ska vara öppen. 
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

{ 0 kommentarer }

Jan Sjunnesson, tidigare chefred SD:s tidning Samtiden, delade i lördags den här bilden på en busschaufför på Värmdö som bad under sin rast. Sjunnesson uppger senare att det är kvinnan själv som skickat honom bilden:

Samhällsnytt (tidigare Avpixlat) publicerade en längre text om saken, där kvinnan som påstås fota bilden, berättar att hon har ha velat komma in i bussen, trots chauffören och bussen är på rast. Chaufför ignorerar, ber vidare, men är irriterad när han är klar, pausen är över och han öppnar. Dispyt uppstår.

SD-nära Nyheter idag skriver ny artikel om saken. Ingen ny information tillkommer, mer än att kvinnan är arg för att hon inte fått komma in i bussen under chaufförens rast. Efteråt uppger hon att han följt efter henne och fotat den bil som hon nu hunnit ringa till platsen. Det ska ha regnat under kvällen när det inträffade.

Nu vaknar moderate trafikregionrådet @ktamsons och markerar mot händelsen, som han alltså inte vet har hänt. Vilket han också understryker flera gånger, men vill markera mot IFALL något skulle ha hänt.

Nu vaknar också moderate riksdagsledamoten @hanifbali. Han nämner inte alls något om rast, men däremot att en chaufför nekat kund tillträde – och om den uppstådda dispyten.

Notera nu: Detta sker bara dagar efter att det spritts en historia om att en chaufför i Malmö avvisat en lättklädd kvinna från bussen – pga religiösa eller politiska motiv. Det var inte sant, rapporterade Sydsvenskan, men den alternativa storyn fick fart ändå – på grund av de påhittade politiska motiven.

Så varför är det viktigt för ett trafikråd och en riksdagspolitiker att markera i den här frågan nu? Om de tycker att det är skandalöst, borde det inte vara viktigare att först ta reda på fakta i frågan, för att sedan markera? Nej, valuta är just nu magkänslor och den står högst i kurs när bilden är färsk. Då kan likes växlas in mot politiska poäng.

Den här texten ska inte ses som ett försvar för något som kanske har varit fruktansvärt eller regelvidrigt – vad vet jag. Det är istället en påminnelse om hur lite vi just nu vet, men hur enkelt det är att växla ut politiska poänger på vad som är en rasistisk magkänsla: Muslimen som beter sig konstigt.

Vad som är lustigt? Att till och med utifrån det lilla vi vet så är en fråga ganska självklar, som personen nedan kommenterar:

Den här artikeln är gratis och tillgänglig med hjälp av personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistik ska vara öppen. 
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

{ 0 kommentarer }

Haveriet om Greta Thunberg och talararvoden

av Emanuel Karlsten den juli 3, 2019

i Medier och internet

Jag försöker hålla mig borta från fånigheter på internet där någon har uppenbart fel. Det blir ovärdigt och man blir lätt del av någons narrativ som uppenbart saknar respekt för grundläggande principer om fakta och informationsspridning.

Men när Expressen också börjar sprida, då får det andra dimensioner.

Vi tar det från början. En debattör, Rebecca Weidmo Uvell, skrev på sin blogg att hon hittat att Greta Thunberg tar arvode för tal och föreläsningar. Upp till 200 000kr! Beviset var att Greta Thunberg kunde hittas på en talarförmedlings sajt:

Det här blev stort. Det blev den dagens mest lästa artikel på svenska internet. Det finns ett märklig aversion mot Greta och ett narrativ om att hon är del av en elits PR-maskineri, snarare än en flicka med patos för klimatet. Det gav ryktet bränsle.

Greta Thunberg gick snart ut och dementerade det, hon har inget avtal med någon byrå, hon tar heller inte betalt för att tala (pengarna hon får in går till välgörenhet). Strax därefter försvann Thunberg också från den amerikanska talarförmedlingens sajt.

Men politiker retweetade, kommenterade Uvells ”fynd” och snart letade det sig in till Expressen som skrev en artikel med rubriken: ”Greta slår tillbaka mot arvodesryktet: ”Inte sant'”

I Expressens artikel ställs de både påstående mot varandra, som om de vore likvärdiga, och politikern Lars Beckman får ge röst till kritiken:

Talarförmedlingen får inte komma till tals. Det är faktiskt ingen som helst ny information som kommer fram – utöver Lars Beckman som får underblåsa konspirationen om att Greta _visst_ tar dyrt arvode för att tala.

Det är ett kraftigt underbetyg till Expressen. Det är inte ens journalistik. Det är att vara megafon till ett rykte, utan att ta något ansvar för vilka konsekvenser det får.

För det hade räckt med att läsa på talarförmedlnigens sajt för att förstå vad det handlar om. På flera ställen står en disclaimer där de menar att talarförmedlingens mål är att vara den ”mest omfattande katalogen för thoughtleaders och branschexperter” och vidare: ”Att listas eller profileras innebär inte att vi är talarförmedlare eller att vi godkänts av talangen”. Och till sist finns en länk där den som är listad men inte vill vara det kan anmäla det till sajten.

Den här texten återfinns på flera ställen på sajten. Här och här, till exempel.

För att vara riktigt säker ringde jag också upp talarförmedlingen och frågade.

Jag fick tala med en agent via växeln och ställde den enkla frågan:

Jag såg Greta Thunberg förut hos er, men inte längre.Stämmer det att ni listar talare på sidan utan de vet om det? Och att det inte innebär att de är en del av ert stall, eller godkänt att vara där?

-Ja.

Samtalet tog 1 minut. Mer behövdes inte för att skapa en så otroligt grundläggande journalistisk produkt som denna.

Det handlar inte om åsikt, det handlar inte om politik. Det handlar om fakta.

Och att behandla det som fakta.

En enskild debattör får väl göra vilka politiska tolkningar och poänger som de vill, det får vara som det är. Men att Expressen väljer att följa samma väg är helt obegripligt.

Och också ganska farligt.

Den här sajten och dess texter är gratis och tillgänglig tack vare personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att texterna ska vara öppna.
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

{ 0 kommentarer }

Screenshot Youtube

I månader har Jonna Jinton lobbat och drivit opinon för att stoppa ett nytt vindkraftpark i hennes by Grundtjärn. Med protestlistor och virala videoklipp och bloggposter har hon försökt påverka politiker och stoppa bygget.
Och när denna blogg ikväll sökte Vänsterpartiet, som fått vågmästarroll i frågan, kom det slutgiltiga beskedet: Bygget kommer att stoppas.

Frågan om energiförsörjning och Norrland har länge varit en underbevakad och sorglig historia. Storstäderna har varit beroende av extern elförsörjning och i jakt på ”grön el” har glesbygd och svenska naturtillgångar exploaterats. Älvar har torrlagts i byggandet av dammar som kan generera el och vindkraftverk har byggts i rasande takt.

Det var ett sådant som skulle byggas i Grundtjärn. Men där råkar Jonna Jinton har bosatt sig.

Jonna Jinton är Göteborgaren som för åtta år sedan flyttade till en liten stuga i Norrlands inland, Grundtjärn. Hon hade rötter i byn och längtade efter ett liv närmare naturen. Hon hade ett eget företag som gjorde att hon kunde jobba på distans och började snart posta bilder från sitt nya liv. Bilderna fick stor spridning och Jinton delade mer och mer. Snart blev det allt mer välproducerade bilder och filmer. Genom åren har Jinton gjort några av Sveriges mest delade och sedda klipp. När hon kulade, från markerna i Grundtjärn, fick klippet 19 miljoner visningar på Facebook.

Och när hon, för bara några månader sedan, tog ett vinterbad, fick hon 3 miljoner visningar.

Jonna Jinton har effektivt och smart romantiserat Sveriges inland som få andra har lyckats med.

Kanske var det därför det väckte så mycket reaktioner när hennes värld var hotad.

Jinton och hennes partner hade precis beslutat sig för att investera långsiktigt i sin bygd. Investera i större gård, utöka de fyra aktiebolag de hunnit starta. Men skulle ett vindkraftverk byggas här skulle allt det vara förstört. All magi, allt de älskade med att bo långt bort från alla annan civilisation skulle försvinna. De skulle bli grannar med en industri.

Så Jonna Jinton använde allt det inflytande hon hade samlat för att påverka beslutet, få hjälp av politiker att stoppa det. Ett protestformulär samlade in 36 000 namnunderskrifter. Och så sent som förra veckan blev hennes bloggpost en av veckans mest delade på Facebook.

För nu stod allt och vägde. Av sex partier hade 3 sagt nej, två ja. Vänsterpartiet var det sista att ge besked. Men hur skulle de rösta?

Det var då denna blogg, av en slump, kom in i bilden. På väg upp i tåg till norra Sverige för att föreläsa sökte jag lokala exempel på ny, digital opinionsbildning. Jonna Jintons inlägg dök upp och jag sökte därför Vänsterpartiets lokala ordförande i Sollefteå, Kjell-Åke Sjöström för besked. Han kan inte svara i telefon, men på sms bekräftar han att de alldeles nyss fattat beslut.

Därmed är det en majoritet av partierna som säger nej till vindkraftverket, det bekräftar också kommunstyrelsens ordförande Johan Andersson (c).

Jonna Jinton blir överlycklig av beskedet.

-Som att man fått livet tillbaka! Det känns hur bra som helst, väntan har varit en tortyr! Jag blir så hoppfull för framtiden för Norrland när politiker äntligen börjar se något annat än kortsiktiga arbetstillfällen.

Vindkraftverket har inte bara hotat Grundtjärn, utan också samernas rennäring, vilket varit en nyckel- och knäckfråga för många av partierna i kommunen. Och trots att alla partier inför valet lovade att inte bygga mer, valde åtminstone två att bryta löftet och ge godkännande för bygget. Men nu blir det inte av och Jinton känner att hon åtminstone kan ta en liten del av äran för det.

-Jag tror det har hjälpt att visa att det finns ett motstånd. Det är lätt att bygga här eftersom det finns så få människor och ingen debatt. Så när vi lyckades skapa den här protestlistan med 36 000 namn och politiker fått mejl från hela världen har man kanske förstått att det finns ett intresse för naturen här uppe också.

Nu hoppas Jonna Jinton kunna utveckla sina företag – och kanske också själv bidra till fler arbetstillfällen i landsbygden.

{ 0 kommentarer }

Uppdaterat 2/3 Du har hört om det. Kanske har någon pratat om ”döden för memes” eller ”internetfilter” och ”länkskatt”, kanske ”slutet på internet”. Men du har inte förstått eller orkat sätta dig in i det.

Såhär kommer den: Copyrightdirektivet för dummies! En slags grundkurs i vad som är en av de mest grundläggande förändringar som internet är på väg att genomgå.

Vad är Copyrightdirektivet?

Vad är artikel 11, ”länklicens”?

Vad är 12b, förbud att filma sportevent?

Vad är artikel 13, ”internetfilter”?

Kommer memes att förbjudas?

Varför vill EU göra det här?

Varför har inte medier skrivit mer om det nu är så allvarligt?

När blir det lag i Sverige?

Vem är jag som skriver om det här?

Vad är copyrightdirektivet?

Ett initiativ från EU för att skydda de med upphovsrätt, till exempel musik- och videoskapare eller konstnärer. Tanken är god: Man ska inte få sprida upphovsrättsskyddade material hur som helst! Direktivet innehåller massa avdelningar och artiklar, men det är framför allt två artiklar som fått stor uppmärksamhet, artikel 11 och 13.

Ett ”direktiv” är vad som skapas innan det blir lagar i EU-länderna. Förslaget har tagits fram av EU-kommissionen (en slags tjänstemanna-regering inom EU utan egen beslutsrätt) och sedan tröskats i utskott innan en bearbetad version godkänts i EU-parlamentet (där de ledamöterna länderna röstar in i EU-valet sitter) och av Ministerrådet (där alla medlemsländer är representerade). Dessa två versioner blev en ”trilogsamtal”. Den slutgiltiga versionen har godkänts av Ministerrådet (där Sveriges regering röstade ja) och ska slutligen godkännas av Europaparlementet innan det kan stiftas som lag i medlemsländerna.

Vad är artikel 11, länklicens?

Läs min detaljerade genomgång av artikel 11 här.

Ett förslag som medier, framför allt i Tyskland (men även till exempel svenska Schibsted) har lobbat fram. Det handlar om att sajter som Google news och Facebook menas utnyttja medier, eftersom dessa sajter förhandsvisar bilder, ingresser och rubriker i länkar. Om du går in på Google news ser du till exempelvis vilka rubriker som är populära på svenska medier just nu och små bilder visar vad artiklarna handlar om. Detta tycker medier är att parasitera på journalistik. Alltså: Vill Google citera rubriker eller visa snuttar från ingresser eller bilder måste de betala licens. Samma sak gäller i princip alla kommersiella sajter och forum som länkar på liknande sätt. Det räcker att bara ha med en url-länk där rubriken finns för att det ska vara ett upphovsbrott och kräva licens. Det är sajten (eller bloggen) som är ansvarig för brottet, inte användaren som publicerar.
Vad är problemet?
– Tydlighet försvinner. En förhandsvisning hjälper dig förstå vad du klickar på. Det försvinner hos de sajter som inte vill eller har råd att betala licensen.
– Alla sajter som vill länka – även bloggare (ideella aktörer undantagna) – behöver teckna licens.
– Fejkade sajter kan lättare dra trafik, eftersom tydligheten i vilken länk användare klickar på försvinner.
– Mindre nyhetssajter med liten direkttrafik kan få det tuffare. De förlitar sig på Google news-liknande sajter, där nyhetens värde går före hur stor sajten är.
– En inskränkning i citaträtten.
– Länktrafiken till medier minskar. En förstudie av testet har gjorts i Spanien och Tyskland, både med dåliga resultat.
Vad är vinsten?
– Den potentiella nya intäkten som det skulle kunna innebära för framförallt medier.
– Större kontroll för medier över hur saker sprids.

Läs min djupa genomgång av artikel 11.

Vad är artikel 13, ”internetfilter”?

Få stopp på att upphovsrättsskyddat material sprids utan tillstånd i sociala medier. I förslaget är sajtägaren ansvarig för vad användaren gör, vilket innebär att det är sajten som måste hitta ett sätt att innan publicering veta om det är illegalt eller inte. Lösningen är något som kommer att likna ett filter och som vid uppladdning kan scanna av och förstå om A) innehållet är upphovsrättskyddat, B) sajten har köpt licens för innehållet. Är sajten osäker på innehållet eller inte har licens ska innehållet stoppas innan publicering. Det räcker med musik eller bild i bakgrunden på din video, eller att du har delat eller skärmdumpat något från internet för att stoppa det från publicering. Alla kommersiella sajter och tjänster som existerat i mer än tre år måste ha filtret. Det finns ett undantag för satir, kritik och parodier.
Vad är problemet?
Yttrandefriheten. Ett filter (som måste fälla hellre än fria) får svårt att hålla isär vad som är samhällskritik, parodi och satir från upphovsrättsbrott. Det räcker med en misstanke om brott för att det  förhindras från att publiceras (annars väntar böter för sajten).
– Trubbigheten. Vad händer med upphovsrättshavare (som jag själv) som vill att mina texter sprids? Ett filter behöver förhindra om de är osäkra på om vidarespridning innebär upphovsrättsbrott.
– Dyrt. Hur ska små forum och sajter klara att bygga ett filter? Google betalade en halv miljard svenska kronor på att utveckla ”content ID” för Youtube – och det är bristfälligt mot det som nu behöver skapas.
– Flera tunga instanser, till exempel FN, har motsatt sig förslaget.
– Det tyngsta skälet mot är principen: Att ett brott ska stoppas – innan det hunnit bli ett brott. Och att bedömningen inte ligger hos myndigheter, utan hos det privata näringslivet.
Vad är vinsten?
– Upphovsrättshavare får äntligen betalt för allt det material som spridits på sociala medier.
– Sajtägare kan inte leva upphovsrättsbrott och låtsas blunda för att det är ett problem. De tvingas nu till förhandlingsbordet med upphovsrättsorganisationer.

Vad är artikel 12b, förbud mot att filma sportevent?

En artikel där arrangören av ett sportevent ägde alla rättigheter. Artikeln finns inte längre kvar, efter den sista trilogförhandlingen.

Kommer memes förbjudas?

Nej – detta vill EU vara tydliga med. Men hur lätt blir det? I förslaget finns en skrivning om undantag för satir, kritik och parodi. Fortfarande blir det svårt för att filter eller en stor sajt att avgöra vad som är brott och vad som är parodi. Men än värre: EU måste definiera vad parodi och satir är. Vad är rättmätig kritik och vad är det inte. Här kommer krävas domstolsbeslut innan vi vet.
På både kort och lång sikt ser det mörkt ut för memes.

Varför vill EU göra det här?

De företag och organisationer som företräder upphovsrättsliga intressen har stor ekonomisk och kulturell makt i Europa. De äger medier, film- och bokförlag och de ser sin bransch störas kraftigt av att internet som är oreglerat. De utövar därför stort tryck på EU att hjälpa dem i en värld där några få nätjättar (Facebook, Google) fått inte bara makt, utan också väldigt mycket pengar. Det är ett på många sätt logiskt och det är också anledningen till att Copyrightdirektivet – som i många avseenden är bra – skapades.  En annan viktig faktor är att Facebook och Google är usla på att betala skatt i Europa. Genom avancerade skatteupplägg skattar de bara en bråkdel mot vad andra europeiska bolag gör. Detta samtidigt som ”upphovsrättsindustrin” är särskilt viktig i Europa, genom den skatt de betalar. Det gör att många politiker lyssnar särskilt noga på upphovsrättsindustrin, och har utvecklat ett starkt agg gentemot amerikanska nätjättar.

Varför har inte medier skrivit om det nu är så allvarligt?

Först av allt: medier har skrivit om det. Och jag har skrivit om det i de medier jag har tillgång till. I Göteborgsposten 1 2 3 4 5 6, TV4 1 2 3, Breakit 1 2 3 4 5 6, men också genom deltagande i Aktuellt, Sveriges radio, med mera.
Men nästan alltid är det när beslut redan är taget, det bevakas inte inför beslut och inte alls i den omfattning som beslut av den här magnituden förtjänar. Det beror nog allra mest på att frågan är väldigt komplicerad. EU-frågor är nästan alltid det och ofta brukar ”konstiga” förslag försvinna under EU-processens gång, varför det är svårt att dra upp svarta rubriker direkt. Hela ärendet är svårt att rapportera om och kräver ganska stor kunskap, stark närvaro och kunskap om EU:s system. Framför allt är det svårt att sätta en rubrik på det – eftersom det alltid finns en instans kvar som förslaget ska tröskas igenom. Och till slut: Internetfrågor får nästan alltid väldigt lite uppmärksamhet, eftersom dess implikationer är svåra att förstå.

Vill du stötta min granskning av det sista avgörande beslutet i Europaparlamentet, stötta via min Kickstarter.

Vad säger allmänheten?

Mycket. Det har gjorts enorma namninsamlingar som protesterat mot förslaget, i december lämnades till exempel 4 miljoner namnunderskrifter över. Men det har också skickats mejl. Enorma mängder mejl. Så mycket att parlamentariker upplever sig utsatta för manipulation. Och eftersom många mejl är koordinerade via olika formulär och sajter, menar man att det är ”nätjättarna” som ligger bakom det. Uppfattningen är så utbredd hos både svenska och europeiska parlamentariker att man pratar med äckel om ”mejlen” och de så kallade ”medborgarna”. Det finns väldigt få som tror att det är autentisk oro, eller autentiska mejl.  Detta har också gjort att nästan alla externa protester viftas undan som ”propaganda” styrda, påverkade eller finansierade av nätjättar som Google och Facebook.

Vad tycker Sverige om det här?

Sverige har två sätt att tycka till: Dels genom de ledamöter i Europaparlamentet vi valt genom val, dels genom vår regering som representeras i ministerrådet. I Europaparlamentet röstade alla svenska ledamöter mot förslaget – utom Feministiskt initiativ och Socialdemokraterna (såhär motiverar S det). Idag är balansen ungefär densamma, inför den avgörande voteringen.
I ministerrådet har Sveriges regering godkänt copyrightdirektivet. Under förhandlingarna försökte Sverige sätta sig på tvären, vilket stoppade förhandlingarna åtminstone en gång, men till slut röstade man alltså för direktivet som helhet.

Vad händer nu – när blir det här verklighet?

Alla instanser har nu godkänt direktivet – förutom Europaparlamentet. Preliminärt tas det avgörande beslutet 26 mars.
När det väl passerat Europaparlamentet en sista gång är det upp till EU-länderna att göra direktivet till lokala lagar. Det är inte en snabb process – och kan se olika ut i olika EU-länder. Efter det kommer också flera mål drivas till domstol, och EU-domstolens första beslut blir prejudicerande.

Vem är jag som skriver om det här?

Jag är journalist som i Sverige försökt bevaka den här frågan både hemifrån och på plats i EU-parlamentet. Jag är ingen expert, men jag har pratat med experter, svenska parlamentsledamöter och regeringsföreträdare, liksom intervjuat mannen som föredragit hela förslaget i EU-parlamentet. Jag har inga egna intressen i frågan, men är mycket orolig över den låga bevakningen runt beslutet och har på grund av det blivit allt mer alarmistisk. Det hindrar inte att jag försöker balansera och framför allt behålla ett oberoende i frågan.

Vill du stötta min journalistik inför den avgörande voteringen, bidra via Kickstarter

Har du fler frågor som inte besvarats? Skriv här, till kontakt@emanuelkarlsten.se eller i sociala medier så ska jag försöka förklara.

{ 1 kommentar }