Medier och internet

I de alternativa kretsarna av internet har Swebbtv varit det stora samtalsämnet, de senaste dagarna.

Kanalen, som startades för några år sedan och drivs av Mikael Willgert, har profilerat sig som en alternativ kanal med medborgarjournalistik, som gör lågmälda intervjuer med klimatskeptiker, det högerextrema partiet Alternativ för Sverige, eller långa diskussioner om massinvandring. Swebbtv själva beskriver sina ämnen: ”Vi har kritiserat politiken i frågor som rör klimatlarmen, massmigrationen och familje- och könsfrågor. Även hälso- och läkemedelsfrågor har avhandlats”

I helgen försvann kanalen från Youtube. Google lät meddela att kanalen brutit mot sajtens communityregler och därför raderats. Enligt Swebbtv själva var det första gången Google meddelat dem om någon överträdelse. Beskedet fick många reaktioner, inte minst i alternativa kretsar. Flera menade att staten låg bakom och att censur förekom, eftersom kanalens innehåll är så brännande. Moderaten och den tidigare EU-kandidaten Henrik Sundström lanserade teorin på Twitter och hänvisade till ett möte regeringen haft med Google:

Denna sajt kontaktade i början av veckan Google för en kommentar, men Google avböjde kommentera. Klart är att Google i juni släppte kraftigt skärpta regler för att ta itu med alternativa fakta som får stor spridning. I tre punkter lanserades att Youtube nu skulle ta tag i hatpropaganda, innehåll som balanserar i ”gränsland”, och lyfta betrodda källor. Flera kanaler runt om i världen vittnade då om hur deras kanaler stängts ner.

Men igår, torsdag, släpptes Swebbtv upp igen. Google valde då, genom Mark Jansen, att ge denna sajt en kommentar:

”With the massive volume of videos on our site, sometimes we make the wrong call. When it’s brought to our attention that a channel / video has been removed mistakenly, we act quickly to reinstate it. We also offer uploaders the ability to appeal removals and we will re-review the content.”

På frågan vad som specifikt hände med kanalen svarar Jansen kort:

”We made the wrong call by removing the entire channel and have reinstated it”

Den här artikeln är gratis och tillgänglig med hjälp av personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistik ska vara öppen. 
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

{ 0 kommentarer }

Jan Sjunnesson, tidigare chefred SD:s tidning Samtiden, delade i lördags den här bilden på en busschaufför på Värmdö som bad under sin rast. Sjunnesson uppger senare att det är kvinnan själv som skickat honom bilden:

Samhällsnytt (tidigare Avpixlat) publicerade en längre text om saken, där kvinnan som påstås fota bilden, berättar att hon har ha velat komma in i bussen, trots chauffören och bussen är på rast. Chaufför ignorerar, ber vidare, men är irriterad när han är klar, pausen är över och han öppnar. Dispyt uppstår.

SD-nära Nyheter idag skriver ny artikel om saken. Ingen ny information tillkommer, mer än att kvinnan är arg för att hon inte fått komma in i bussen under chaufförens rast. Efteråt uppger hon att han följt efter henne och fotat den bil som hon nu hunnit ringa till platsen. Det ska ha regnat under kvällen när det inträffade.

Nu vaknar moderate trafikregionrådet @ktamsons och markerar mot händelsen, som han alltså inte vet har hänt. Vilket han också understryker flera gånger, men vill markera mot IFALL något skulle ha hänt.

Nu vaknar också moderate riksdagsledamoten @hanifbali. Han nämner inte alls något om rast, men däremot att en chaufför nekat kund tillträde – och om den uppstådda dispyten.

Notera nu: Detta sker bara dagar efter att det spritts en historia om att en chaufför i Malmö avvisat en lättklädd kvinna från bussen – pga religiösa eller politiska motiv. Det var inte sant, rapporterade Sydsvenskan, men den alternativa storyn fick fart ändå – på grund av de påhittade politiska motiven.

Så varför är det viktigt för ett trafikråd och en riksdagspolitiker att markera i den här frågan nu? Om de tycker att det är skandalöst, borde det inte vara viktigare att först ta reda på fakta i frågan, för att sedan markera? Nej, valuta är just nu magkänslor och den står högst i kurs när bilden är färsk. Då kan likes växlas in mot politiska poäng.

Den här texten ska inte ses som ett försvar för något som kanske har varit fruktansvärt eller regelvidrigt – vad vet jag. Det är istället en påminnelse om hur lite vi just nu vet, men hur enkelt det är att växla ut politiska poänger på vad som är en rasistisk magkänsla: Muslimen som beter sig konstigt.

Vad som är lustigt? Att till och med utifrån det lilla vi vet så är en fråga ganska självklar, som personen nedan kommenterar:

Den här artikeln är gratis och tillgänglig med hjälp av personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistik ska vara öppen. 
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

{ 0 kommentarer }

Haveriet om Greta Thunberg och talararvoden

av Emanuel Karlsten den juli 3, 2019

i Medier och internet

Jag försöker hålla mig borta från fånigheter på internet där någon har uppenbart fel. Det blir ovärdigt och man blir lätt del av någons narrativ som uppenbart saknar respekt för grundläggande principer om fakta och informationsspridning.

Men när Expressen också börjar sprida, då får det andra dimensioner.

Vi tar det från början. En debattör, Rebecca Weidmo Uvell, skrev på sin blogg att hon hittat att Greta Thunberg tar arvode för tal och föreläsningar. Upp till 200 000kr! Beviset var att Greta Thunberg kunde hittas på en talarförmedlings sajt:

Det här blev stort. Det blev den dagens mest lästa artikel på svenska internet. Det finns ett märklig aversion mot Greta och ett narrativ om att hon är del av en elits PR-maskineri, snarare än en flicka med patos för klimatet. Det gav ryktet bränsle.

Greta Thunberg gick snart ut och dementerade det, hon har inget avtal med någon byrå, hon tar heller inte betalt för att tala (pengarna hon får in går till välgörenhet). Strax därefter försvann Thunberg också från den amerikanska talarförmedlingens sajt.

Men politiker retweetade, kommenterade Uvells ”fynd” och snart letade det sig in till Expressen som skrev en artikel med rubriken: ”Greta slår tillbaka mot arvodesryktet: ”Inte sant'”

I Expressens artikel ställs de både påstående mot varandra, som om de vore likvärdiga, och politikern Lars Beckman får ge röst till kritiken:

Talarförmedlingen får inte komma till tals. Det är faktiskt ingen som helst ny information som kommer fram – utöver Lars Beckman som får underblåsa konspirationen om att Greta _visst_ tar dyrt arvode för att tala.

Det är ett kraftigt underbetyg till Expressen. Det är inte ens journalistik. Det är att vara megafon till ett rykte, utan att ta något ansvar för vilka konsekvenser det får.

För det hade räckt med att läsa på talarförmedlnigens sajt för att förstå vad det handlar om. På flera ställen står en disclaimer där de menar att talarförmedlingens mål är att vara den ”mest omfattande katalogen för thoughtleaders och branschexperter” och vidare: ”Att listas eller profileras innebär inte att vi är talarförmedlare eller att vi godkänts av talangen”. Och till sist finns en länk där den som är listad men inte vill vara det kan anmäla det till sajten.

Den här texten återfinns på flera ställen på sajten. Här och här, till exempel.

För att vara riktigt säker ringde jag också upp talarförmedlingen och frågade.

Jag fick tala med en agent via växeln och ställde den enkla frågan:

Jag såg Greta Thunberg förut hos er, men inte längre.Stämmer det att ni listar talare på sidan utan de vet om det? Och att det inte innebär att de är en del av ert stall, eller godkänt att vara där?

-Ja.

Samtalet tog 1 minut. Mer behövdes inte för att skapa en så otroligt grundläggande journalistisk produkt som denna.

Det handlar inte om åsikt, det handlar inte om politik. Det handlar om fakta.

Och att behandla det som fakta.

En enskild debattör får väl göra vilka politiska tolkningar och poänger som de vill, det får vara som det är. Men att Expressen väljer att följa samma väg är helt obegripligt.

Och också ganska farligt.

Den här sajten och dess texter är gratis och tillgänglig tack vare personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att texterna ska vara öppna.
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

{ 0 kommentarer }

Screenshot Youtube

I månader har Jonna Jinton lobbat och drivit opinon för att stoppa ett nytt vindkraftpark i hennes by Grundtjärn. Med protestlistor och virala videoklipp och bloggposter har hon försökt påverka politiker och stoppa bygget.
Och när denna blogg ikväll sökte Vänsterpartiet, som fått vågmästarroll i frågan, kom det slutgiltiga beskedet: Bygget kommer att stoppas.

Frågan om energiförsörjning och Norrland har länge varit en underbevakad och sorglig historia. Storstäderna har varit beroende av extern elförsörjning och i jakt på ”grön el” har glesbygd och svenska naturtillgångar exploaterats. Älvar har torrlagts i byggandet av dammar som kan generera el och vindkraftverk har byggts i rasande takt.

Det var ett sådant som skulle byggas i Grundtjärn. Men där råkar Jonna Jinton har bosatt sig.

Jonna Jinton är Göteborgaren som för åtta år sedan flyttade till en liten stuga i Norrlands inland, Grundtjärn. Hon hade rötter i byn och längtade efter ett liv närmare naturen. Hon hade ett eget företag som gjorde att hon kunde jobba på distans och började snart posta bilder från sitt nya liv. Bilderna fick stor spridning och Jinton delade mer och mer. Snart blev det allt mer välproducerade bilder och filmer. Genom åren har Jinton gjort några av Sveriges mest delade och sedda klipp. När hon kulade, från markerna i Grundtjärn, fick klippet 19 miljoner visningar på Facebook.

Och när hon, för bara några månader sedan, tog ett vinterbad, fick hon 3 miljoner visningar.

Jonna Jinton har effektivt och smart romantiserat Sveriges inland som få andra har lyckats med.

Kanske var det därför det väckte så mycket reaktioner när hennes värld var hotad.

Jinton och hennes partner hade precis beslutat sig för att investera långsiktigt i sin bygd. Investera i större gård, utöka de fyra aktiebolag de hunnit starta. Men skulle ett vindkraftverk byggas här skulle allt det vara förstört. All magi, allt de älskade med att bo långt bort från alla annan civilisation skulle försvinna. De skulle bli grannar med en industri.

Så Jonna Jinton använde allt det inflytande hon hade samlat för att påverka beslutet, få hjälp av politiker att stoppa det. Ett protestformulär samlade in 36 000 namnunderskrifter. Och så sent som förra veckan blev hennes bloggpost en av veckans mest delade på Facebook.

För nu stod allt och vägde. Av sex partier hade 3 sagt nej, två ja. Vänsterpartiet var det sista att ge besked. Men hur skulle de rösta?

Det var då denna blogg, av en slump, kom in i bilden. På väg upp i tåg till norra Sverige för att föreläsa sökte jag lokala exempel på ny, digital opinionsbildning. Jonna Jintons inlägg dök upp och jag sökte därför Vänsterpartiets lokala ordförande i Sollefteå, Kjell-Åke Sjöström för besked. Han kan inte svara i telefon, men på sms bekräftar han att de alldeles nyss fattat beslut.

Därmed är det en majoritet av partierna som säger nej till vindkraftverket, det bekräftar också kommunstyrelsens ordförande Johan Andersson (c).

Jonna Jinton blir överlycklig av beskedet.

-Som att man fått livet tillbaka! Det känns hur bra som helst, väntan har varit en tortyr! Jag blir så hoppfull för framtiden för Norrland när politiker äntligen börjar se något annat än kortsiktiga arbetstillfällen.

Vindkraftverket har inte bara hotat Grundtjärn, utan också samernas rennäring, vilket varit en nyckel- och knäckfråga för många av partierna i kommunen. Och trots att alla partier inför valet lovade att inte bygga mer, valde åtminstone två att bryta löftet och ge godkännande för bygget. Men nu blir det inte av och Jinton känner att hon åtminstone kan ta en liten del av äran för det.

-Jag tror det har hjälpt att visa att det finns ett motstånd. Det är lätt att bygga här eftersom det finns så få människor och ingen debatt. Så när vi lyckades skapa den här protestlistan med 36 000 namn och politiker fått mejl från hela världen har man kanske förstått att det finns ett intresse för naturen här uppe också.

Nu hoppas Jonna Jinton kunna utveckla sina företag – och kanske också själv bidra till fler arbetstillfällen i landsbygden.

{ 0 kommentarer }

Uppdaterat 2/3 Du har hört om det. Kanske har någon pratat om ”döden för memes” eller ”internetfilter” och ”länkskatt”, kanske ”slutet på internet”. Men du har inte förstått eller orkat sätta dig in i det.

Såhär kommer den: Copyrightdirektivet för dummies! En slags grundkurs i vad som är en av de mest grundläggande förändringar som internet är på väg att genomgå.

Vad är Copyrightdirektivet?

Vad är artikel 11, ”länklicens”?

Vad är 12b, förbud att filma sportevent?

Vad är artikel 13, ”internetfilter”?

Kommer memes att förbjudas?

Varför vill EU göra det här?

Varför har inte medier skrivit mer om det nu är så allvarligt?

När blir det lag i Sverige?

Vem är jag som skriver om det här?

Vad är copyrightdirektivet?

Ett initiativ från EU för att skydda de med upphovsrätt, till exempel musik- och videoskapare eller konstnärer. Tanken är god: Man ska inte få sprida upphovsrättsskyddade material hur som helst! Direktivet innehåller massa avdelningar och artiklar, men det är framför allt två artiklar som fått stor uppmärksamhet, artikel 11 och 13.

Ett ”direktiv” är vad som skapas innan det blir lagar i EU-länderna. Förslaget har tagits fram av EU-kommissionen (en slags tjänstemanna-regering inom EU utan egen beslutsrätt) och sedan tröskats i utskott innan en bearbetad version godkänts i EU-parlamentet (där de ledamöterna länderna röstar in i EU-valet sitter) och av Ministerrådet (där alla medlemsländer är representerade). Dessa två versioner blev en ”trilogsamtal”. Den slutgiltiga versionen har godkänts av Ministerrådet (där Sveriges regering röstade ja) och ska slutligen godkännas av Europaparlementet innan det kan stiftas som lag i medlemsländerna.

Vad är artikel 11, länklicens?

Läs min detaljerade genomgång av artikel 11 här.

Ett förslag som medier, framför allt i Tyskland (men även till exempel svenska Schibsted) har lobbat fram. Det handlar om att sajter som Google news och Facebook menas utnyttja medier, eftersom dessa sajter förhandsvisar bilder, ingresser och rubriker i länkar. Om du går in på Google news ser du till exempelvis vilka rubriker som är populära på svenska medier just nu och små bilder visar vad artiklarna handlar om. Detta tycker medier är att parasitera på journalistik. Alltså: Vill Google citera rubriker eller visa snuttar från ingresser eller bilder måste de betala licens. Samma sak gäller i princip alla kommersiella sajter och forum som länkar på liknande sätt. Det räcker att bara ha med en url-länk där rubriken finns för att det ska vara ett upphovsbrott och kräva licens. Det är sajten (eller bloggen) som är ansvarig för brottet, inte användaren som publicerar.
Vad är problemet?
– Tydlighet försvinner. En förhandsvisning hjälper dig förstå vad du klickar på. Det försvinner hos de sajter som inte vill eller har råd att betala licensen.
– Alla sajter som vill länka – även bloggare (ideella aktörer undantagna) – behöver teckna licens.
– Fejkade sajter kan lättare dra trafik, eftersom tydligheten i vilken länk användare klickar på försvinner.
– Mindre nyhetssajter med liten direkttrafik kan få det tuffare. De förlitar sig på Google news-liknande sajter, där nyhetens värde går före hur stor sajten är.
– En inskränkning i citaträtten.
– Länktrafiken till medier minskar. En förstudie av testet har gjorts i Spanien och Tyskland, både med dåliga resultat.
Vad är vinsten?
– Den potentiella nya intäkten som det skulle kunna innebära för framförallt medier.
– Större kontroll för medier över hur saker sprids.

Läs min djupa genomgång av artikel 11.

Vad är artikel 13, ”internetfilter”?

Få stopp på att upphovsrättsskyddat material sprids utan tillstånd i sociala medier. I förslaget är sajtägaren ansvarig för vad användaren gör, vilket innebär att det är sajten som måste hitta ett sätt att innan publicering veta om det är illegalt eller inte. Lösningen är något som kommer att likna ett filter och som vid uppladdning kan scanna av och förstå om A) innehållet är upphovsrättskyddat, B) sajten har köpt licens för innehållet. Är sajten osäker på innehållet eller inte har licens ska innehållet stoppas innan publicering. Det räcker med musik eller bild i bakgrunden på din video, eller att du har delat eller skärmdumpat något från internet för att stoppa det från publicering. Alla kommersiella sajter och tjänster som existerat i mer än tre år måste ha filtret. Det finns ett undantag för satir, kritik och parodier.
Vad är problemet?
Yttrandefriheten. Ett filter (som måste fälla hellre än fria) får svårt att hålla isär vad som är samhällskritik, parodi och satir från upphovsrättsbrott. Det räcker med en misstanke om brott för att det  förhindras från att publiceras (annars väntar böter för sajten).
– Trubbigheten. Vad händer med upphovsrättshavare (som jag själv) som vill att mina texter sprids? Ett filter behöver förhindra om de är osäkra på om vidarespridning innebär upphovsrättsbrott.
– Dyrt. Hur ska små forum och sajter klara att bygga ett filter? Google betalade en halv miljard svenska kronor på att utveckla ”content ID” för Youtube – och det är bristfälligt mot det som nu behöver skapas.
– Flera tunga instanser, till exempel FN, har motsatt sig förslaget.
– Det tyngsta skälet mot är principen: Att ett brott ska stoppas – innan det hunnit bli ett brott. Och att bedömningen inte ligger hos myndigheter, utan hos det privata näringslivet.
Vad är vinsten?
– Upphovsrättshavare får äntligen betalt för allt det material som spridits på sociala medier.
– Sajtägare kan inte leva upphovsrättsbrott och låtsas blunda för att det är ett problem. De tvingas nu till förhandlingsbordet med upphovsrättsorganisationer.

Vad är artikel 12b, förbud mot att filma sportevent?

En artikel där arrangören av ett sportevent ägde alla rättigheter. Artikeln finns inte längre kvar, efter den sista trilogförhandlingen.

Kommer memes förbjudas?

Nej – detta vill EU vara tydliga med. Men hur lätt blir det? I förslaget finns en skrivning om undantag för satir, kritik och parodi. Fortfarande blir det svårt för att filter eller en stor sajt att avgöra vad som är brott och vad som är parodi. Men än värre: EU måste definiera vad parodi och satir är. Vad är rättmätig kritik och vad är det inte. Här kommer krävas domstolsbeslut innan vi vet.
På både kort och lång sikt ser det mörkt ut för memes.

Varför vill EU göra det här?

De företag och organisationer som företräder upphovsrättsliga intressen har stor ekonomisk och kulturell makt i Europa. De äger medier, film- och bokförlag och de ser sin bransch störas kraftigt av att internet som är oreglerat. De utövar därför stort tryck på EU att hjälpa dem i en värld där några få nätjättar (Facebook, Google) fått inte bara makt, utan också väldigt mycket pengar. Det är ett på många sätt logiskt och det är också anledningen till att Copyrightdirektivet – som i många avseenden är bra – skapades.  En annan viktig faktor är att Facebook och Google är usla på att betala skatt i Europa. Genom avancerade skatteupplägg skattar de bara en bråkdel mot vad andra europeiska bolag gör. Detta samtidigt som ”upphovsrättsindustrin” är särskilt viktig i Europa, genom den skatt de betalar. Det gör att många politiker lyssnar särskilt noga på upphovsrättsindustrin, och har utvecklat ett starkt agg gentemot amerikanska nätjättar.

Varför har inte medier skrivit om det nu är så allvarligt?

Först av allt: medier har skrivit om det. Och jag har skrivit om det i de medier jag har tillgång till. I Göteborgsposten 1 2 3 4 5 6, TV4 1 2 3, Breakit 1 2 3 4 5 6, men också genom deltagande i Aktuellt, Sveriges radio, med mera.
Men nästan alltid är det när beslut redan är taget, det bevakas inte inför beslut och inte alls i den omfattning som beslut av den här magnituden förtjänar. Det beror nog allra mest på att frågan är väldigt komplicerad. EU-frågor är nästan alltid det och ofta brukar ”konstiga” förslag försvinna under EU-processens gång, varför det är svårt att dra upp svarta rubriker direkt. Hela ärendet är svårt att rapportera om och kräver ganska stor kunskap, stark närvaro och kunskap om EU:s system. Framför allt är det svårt att sätta en rubrik på det – eftersom det alltid finns en instans kvar som förslaget ska tröskas igenom. Och till slut: Internetfrågor får nästan alltid väldigt lite uppmärksamhet, eftersom dess implikationer är svåra att förstå.

Vill du stötta min granskning av det sista avgörande beslutet i Europaparlamentet, stötta via min Kickstarter.

Vad säger allmänheten?

Mycket. Det har gjorts enorma namninsamlingar som protesterat mot förslaget, i december lämnades till exempel 4 miljoner namnunderskrifter över. Men det har också skickats mejl. Enorma mängder mejl. Så mycket att parlamentariker upplever sig utsatta för manipulation. Och eftersom många mejl är koordinerade via olika formulär och sajter, menar man att det är ”nätjättarna” som ligger bakom det. Uppfattningen är så utbredd hos både svenska och europeiska parlamentariker att man pratar med äckel om ”mejlen” och de så kallade ”medborgarna”. Det finns väldigt få som tror att det är autentisk oro, eller autentiska mejl.  Detta har också gjort att nästan alla externa protester viftas undan som ”propaganda” styrda, påverkade eller finansierade av nätjättar som Google och Facebook.

Vad tycker Sverige om det här?

Sverige har två sätt att tycka till: Dels genom de ledamöter i Europaparlamentet vi valt genom val, dels genom vår regering som representeras i ministerrådet. I Europaparlamentet röstade alla svenska ledamöter mot förslaget – utom Feministiskt initiativ och Socialdemokraterna (såhär motiverar S det). Idag är balansen ungefär densamma, inför den avgörande voteringen.
I ministerrådet har Sveriges regering godkänt copyrightdirektivet. Under förhandlingarna försökte Sverige sätta sig på tvären, vilket stoppade förhandlingarna åtminstone en gång, men till slut röstade man alltså för direktivet som helhet.

Vad händer nu – när blir det här verklighet?

Alla instanser har nu godkänt direktivet – förutom Europaparlamentet. Preliminärt tas det avgörande beslutet 26 mars.
När det väl passerat Europaparlamentet en sista gång är det upp till EU-länderna att göra direktivet till lokala lagar. Det är inte en snabb process – och kan se olika ut i olika EU-länder. Efter det kommer också flera mål drivas till domstol, och EU-domstolens första beslut blir prejudicerande.

Vem är jag som skriver om det här?

Jag är journalist som i Sverige försökt bevaka den här frågan både hemifrån och på plats i EU-parlamentet. Jag är ingen expert, men jag har pratat med experter, svenska parlamentsledamöter och regeringsföreträdare, liksom intervjuat mannen som föredragit hela förslaget i EU-parlamentet. Jag har inga egna intressen i frågan, men är mycket orolig över den låga bevakningen runt beslutet och har på grund av det blivit allt mer alarmistisk. Det hindrar inte att jag försöker balansera och framför allt behålla ett oberoende i frågan.

Vill du stötta min journalistik inför den avgörande voteringen, bidra via Kickstarter

Har du fler frågor som inte besvarats? Skriv här, till kontakt@emanuelkarlsten.se eller i sociala medier så ska jag försöka förklara.

{ 1 kommentar }

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Jag har tidigare skrivit mycket om Copyrightdirektivet och även om det har känts mörkt tändes ett litet hopp för några veckor sedan när bland annat Sverige vägrade kompromissa i ministerrådet. I praktiken innebar det att den sista avgörande trilogen inte kunde hållas och att beslutet sköts upp. Skulle pausen hålla till EU-valet i maj? Där det skulle kunna skapas en ny dynamik i parlamentet, och frågan till och med bli en valfråga?

Svaret på den frågan blev nej. Så ser det i alla fall ut. För i veckan meddelade Frankrike och Tyskland att de nu har kommit överens om en gemensam hållning. Därmed så var den ”blockerande minoritet” som tidigare stoppade förslaget över. Tysklands röst är så stor i alla EU-sammanhang att det räcker att de byter sida för att förhandlingarna kan gå vidare.

Men framför allt blev förslaget nu ännu värre.

Julia Reda har gått igenom det här mer i detalj, men i korthet innebär det inte bara att nätjättarna ska införa ”internetfilter”, utan i princip alla sajter/tjänster som har någon social funktion och funnits i längre än 3 år.

I praktiken skulle det räcka att ha en blogg där användare kan posta bilder och text, för att du skulle klassas som en sajt som behöver ha gjort ”allt i sin makt” mot upphovsrättsbrott kan hända på din sida (alltså KAN hända – det räcker inte med efterhandsmoderering). För att vara säker på det behöver de flesta sajter ha ett filter som går igenom allt material som kommer in – annars är det sajten som kommer krävas på skadestånd.

Det här innebär att forum som Familjeliv, KPwebben eller Svenskafans – bara för att ta några exempel – behöver hitta och utveckla någon teknik som skyddar dem. Hur de ska ha råd med det är oklart.

För Sveriges del är utvecklingen bekymmersam. Jag pratade under dagen med den sakkunnige som nu förbereder Sveriges förhandlingslinje inför ministerrådet imorgon.

Det som fick Sverige att rösta nej till ett utökat förhandlingsmandat i ministerrådet förra gången var framför allt artikel 11, den så kallade ”länkskatten” eller ”länklicensen”. I den tidigare versionen av copyrightdirektivet, som Sverige godtog, fanns en möjlighet för medlemsländerna att göra långtgående individuella anpassningar. Sverige menade då att de kunde, som land, strunta i länkskatten. I det nya förslaget finns inte längre denna möjlighet. Tvärtom skärptes och exemplifierades nu exakt vad artikel 11 skulle innebära.

  • Den som länkar till en tidningsartikel får inte citera ens rubriken på artikeln utan att det blir upphovsrättsbrott. Detta innebär att man till exempel inte får använda länkar från Göteborgsposten, eftersom deras rubrik ligger i länken (ex: http://www.gp.se/kultur/kultur/förbjud-hundar-och-höga-sängben-1.12161779 )

Det är alldeles för djupgående för att Sverige ska kunna acceptera och därför stoppade de tillsammans med bland annat Tyskland förslaget.

Men det är alltså tillbaka på bordet nu.

Och nu finns det också andra saker som är bekymmersamma – även i artikel 13.

Det Sverige motsätter sig i artikel 13 nu är en skärpning angående satir. Förslaget till ministerrådet och parlamentet är att det ska införas ett undantag för parodier i internetfiltret. Det vill säga: Det ska vara ok att posta saker som kan vara upphovsrättskyddade, om de är menade som parodier. Det är ett uppenbart försök att blidka en bred kritik om att internet nu ska ”döda memes” och därför kan det på ytan låta bra. Men det som gör att Sverige vill reservera sig är att om EU-länderna ska komma överens om vad en parodi är, kommer EU-länderna också vara överens om vad en parodi _inte_ är.

Det här är problematiskt, eftersom en sådan skrivning kommer innebära att en EU-domstol ska avgöra parodins, humorns och satirens gränser. Och inom Europa finns det många olika länder, med många olika kulturer och religioner som ska samsas om vad som är rimligt kränkande och vad som inte är det. Vad som är en rimlig parodi i Sverige är kanske inte det i Frankrike eller Rumänien, men med en sådan skrivning kommer nu alla behöva samsas om en definition.

Det vill Sverige inte gå med på. Men Sverige är ett litet land.

För att stoppa vidare förhandlingar behövs en blockerande minoritet i ministerrådet. Eller rättare sagt: Minst fyra rådsmedlemmar (dvs representanter från EU-medlemsländer) som företräder minst 35 procent av EU:s befolkning. Skulle man inte få Tyskland med sig krävs det _väldigt_ många små EU-länder för att nå upp i sådana siffror.

Imorgon avgörs allt det igen.

Och fortfarande: Hur kan det komma sig att nästan ingen i Sverige skriver eller bevakar det här? Hur kan vi inte förstå vilka långtgående konsekvenser det här kommer få för vår vardag, digitala samhällsutveckling och våra internetliv?

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Uppdaterat:

Sverige höll emot, till liten nytta:

{ 0 kommentarer }


Det finns många saker som är fascinerande med 87 influencers som skriver en debattartikel om att statsministern måste göra något drastiskt och dramatiskt för klimatet. Dels att de väljer traditionella medier – för att nå ut. Trots att de gemensamt når över 2 miljoner personer, enligt deras egna siffror.

Men mest intressant är kanske hycklandet. I den gemensamma debattartikeln skriver de:
”Vi behöver någon som gör flygresan orimlig för plånboken i jämförelse med tåget. Eller ge oss en flygkvot! Vi kan uppenbarligen inte hantera friheten. Vi behöver någon som styr om en nation av över-dagen-flygande karriärister till en nation av skypeande eko-aktivister. Vare sig vi vill eller inte. Denna någon är [statsministern].”

Det är såklart logiskt, givet att de säger att ”vi kan inte hantera oss själva”, men det är också magstarkt att skriva texten just som man kommer hem från New york, likt Sandra Beijer, eller att för en månad sedan ha publicerat en bild som kraftigt romantiserar flygresan, som Sania här nedan. Det är väl…hycklande?

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

fav thinking spot ☁️☁️☁️

Ett inlägg delat av Sania Claus Demina 💋 (@saniaclausdemina)

Eller att bosätta sig i Bali och mena att det däremot är hållbart att åka fram och tillbaka till Sverige, medan andras flygkvot ska begränsas?

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Det tog månader att bilda en regering och under tiden så har klimatrapport efter rapport kommit ut med bedrövlig information. Vi måste göra stora förändringar och detta nu! Redan direkt efter valet skrev Maria Soxbo/@husligheter & @emmasundh en uppmaning till vår nya stadsminister, ett brev jag och 87 andra har skrivit under och som nu finns att läsa i Expressen, länk i min profil. Vi har ingen tid att dalta med miljöbovar och vi behöver politikers hjälp. Och vad man nu än gillar för sorts politk så måste detta ske över alla slags partigränser. Jag förstår svårigheten med att en regering har 4 år på sig att lösa vissa saker men många miljömål visar resultat först efter kanske 10 men bara därför så betyder ju inte det att man inte ska göra någonting. Läs och sprid gärna tack! Och jag undrar också hur vi ska få de stora företagen att göra ännu mer på egen hand?

Ett inlägg delat av ⚡️ISABELLE McALLISTER⚡️ (@isabellemcallister)

Eller till sist:
Att samtidigt publicera en debattartikel om minskat flygande, och sedan publicera romantiserande instagrambilder från en inrikesresa till norra Sverige – dit man åkt med flyg. Det är….ändå verklighetsfrånvänt.

Vad de har att säga till sitt försvar? Inte mycket:

{ 3 kommentarer }

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Just som jag, igår, skrivit en högst uppgiven, sista suck – så händer det något i frågan om ”internetfilter” och ”länkskatt”

I det aviserade sista mötet idag  behövde ordförandelandet, Rumänien, söka stöd hos ministerrådet för att genomföra en rad kompromisser med Europaparlamentet inför det sista trilogmötet på måndag. Jag sökte justitiedepartementet igår, torsdag, som då satt och skrev de sista instruktionerna till hur Åsa Webber skulle argumentera. De kunde inte ge några detaljer om vad de instruerat, men meddelade ändå att Sverige, genom ministerrådet, inte har problem med artikel 11 (länkskatten) eftersom det i ministerrådets version finns möjlighet för medlemsländerna att ha alternativet att strunta i det – vilket är regeringens hållning att man ska göra. Artikel 13 har man större problem med, framför allt så som det är formulerat av parlamentet.

Och ikväll avslöjar Politico att Rumänien nu inte fått stöd att gå vidare med kompromisser med parlamentet och att nästa veckas trilogsamtal därför kommer att behöva skjutas fram.

Enligt parlamentsledamotet Julia Reda, Piratpartiet, (vars rapportering förresten även svenska justitiedepartementet följer noga för att uppdatera sig) är det Tyskland, Belgien, Nederländerna, Finland, Slovenien som är emot – de har varit emot även tidigare. Men också Italien, Polen, Kroatien, Luxemburg, Portugal och alltså Sverige, som också varit emot.

Vad detta exakt innebär nu är inte klart. Rumänien kommer behöva komma till trilogen och säga att ministerrådet inte vill kompromissa och då behöver parlamentet hitta en ny position, eller hitta nya förhandlingspunkter med rådet.

Detta höjer chanserna för att det inte blir ett beslut i frågan innan EU-valet, och att frågan därför kan bli en valfråga och få helt nya förutsättningar efter valet i maj.

Det visar också, som Julia Reda påpekar, att medborgares högljudda protester faktiskt kan få effekt i frågan.

Uppdaterat:

Svenska parlamentsledamoten Max Andersson (mp) har räknat på vad som stoppade kompromissen och vad som nu krävs:

På fredagskvällen bekräftade också en svensk regeringsrepresentant Sveriges hållning på sms till denna blogg.

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

{ 0 kommentarer }

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Jag har skrivit omfattande och mycket om det som kallas ”Internetfilter”, ”länklicens”, Artikel 13 och 11 i EU:s stora copyrightreform.

Nu är det nära sitt slut – och det ser mycket mörkt ut. Och jag ska ärligt säga att jag är så trött på det, på ämnet och mig själv i den här frågan. Sedan i juni har jag, nästan ensam, försökt lyfta den här frågan i svensk debatt. För det är en så otroligt, ofattbart dramatisk förändring för Europas medborgare. Jag ska verkligen erkänna att jag inte är någon expert, men när ingen annan har lyft har jag känt något slags ansvar att slå på alla trummor jag har.

Jag skrev i Göteborgsposten om ”En av vår generations största politiska ödesfrågor”, en artikel som fick stor spridning.

”Vad sägs om ett filter på internet som läser av vad du laddar upp, skriver och publicerar – och direkt tar bort om det är olagligt? Dystopiskt? Knappast, för Sverige har redan godkänt det. Och i mitten av juni kommer EU:s politiker hålla en avgörande omröstning i frågan.”

Svenska EU-korrar hörde av sig, var irriterade på att jag drog stora växlar, inte förstod att så där mycket kan man inte dra på det. Jag vidhöll att mitt ansvar och skyldighet som krönikör var att, vid behov, skriva med stora bokstäver. Och att jag inte alls kände samma tillförsikt. Jag fortsatte lyfta frågan i mitt återkommande uppdrag i Nyhetsmorgon och på sociala medier. Medier skrev inte.

Det gick sedan igenom utskottet och jag skrev oroligt. Fortfarande var korrar lugna, det skulle stoppas av parlamentet. Det gjorde det inte.

I september var jag på plats i Strasbourg, pratade med svenska och europeiska ledamöter, satte mig in i frågan som ingen annan verkade tycka vara viktig eller hade tid för. Och den 12 juni röstade Europaparlamentet igenom frågan till trilogförhandlingar – till stående ovationer. Internet kommer inte bli sig likt, skrev jag.

Nu helt plötsligt skrev alla medier. Nu helt plötsligt förstod alla.

Att det här skulle förändra allt. Korrar ursäktade sig, men helt plötsligt rycktes också jag in som reporter av redaktioner och kanaler. I vissa fall som expert, i andra fall – som i SVT:s Aktuellt – blev jag helt plötsligt en slags part i målet. Så lite förstods om frågan, att rapportering om något hemskt omvandlades till en personlig åsikt, snarare än en djup, genomgripande samhällsförändring. Det var dystert. Ingen tycktes vilja sätta sig in i frågan. Knappt ens parlamentsledamöterna själva.

Att vara i Strasbourg var surrealistiskt. Jag har skrivit om hur så många ledamöter uppriktigt trodde sig vara utsatta av en konspiration från Facebook och Google, att det inte fanns några individer som tyckte det här var ett problem. Det var fullkomligt bisarrt, verklighetsfrånvänt!

Botten nåddes när jag i Strasbourg intervjuade den ledamot som föredrog hela förslaget från parlamentets håll. Han visste inte ens vad han röstat igenom. Jag spelade in samtalet, som blev en nyhet över hela Europa. Det var ofattbart.

I grunden – och helt kort – är dessa tre saker det värsta med copyrightdirektivet:
Artikel 13, också kallat internetfilter, gör plattformar skyldiga till alla upphovsrätts-överträdelser som medlemmar gör. I korthet innebär det att alla som har ett forum eller bygger ett socialt medie måste bygga någon tjänst som scannar igenom allt det du och jag laddar upp för att vara säkra på att de har licenser för allt innehåll. Det kan handla om bilder eller musik som hörs i bakgrunden på videon du laddar upp, eller att du saknar upphovsrätt till den skärmdump du tagit och vill dela i sociala medier. Men det kan också handla om ditt eget videoklipp – plattformen måste vara säker på att de har licens för att visa upphovsrättskyddad text, video och bild – oavsett om det är din eller någon annans. Det här innebär att de kommer tvingas ta det säkra före det osäkra – och att du som användare är skyldig tills motsatsen bevisas.

Artikel 11 handlar om länklicens. Att Länka är tillåtet – så länge det i länken inte finns upphovsrättskyddat material. Om det i URL:en finns en rubrik, är det upphovsrättskyddat. Kommer det med en bild eller ingress, är den upphovsrättskyddad – och plattformen skyldig att betala, eller bara ta bort.

Artikel 12a. Det fånigaste, helt obegripliga, och som smögs in i sista stund, så att parlamentet inte ens visste att de röstat igenom den. På riktigt! Det handlar om att den som arrangerar ett sportevent (så allmänt formuleras det) äger alla rättigheter för eventet. Skulle du alltså vilja filma din son som spelar fotboll, får du alltså inte publicera det på sociala medier – du äger inte rättigheterna. Och Facebook skulle vara tvungen att ta det säkra för det osäkra och ta bort det.

Den här sista är den sjukaste delen. Och innan jul rapporterade mina källor att den också var på väg bort.

För sedan i september pågår Trilogförhandlingar, mellan ministerrådet (där Sverige är representerat och där Sverige röstade för direktivet), kommissionen och parlamentet. När alla dessa har kompromissat klart om detaljer (i grunden är de överens), kan ett slutgiltigt direktiv antas i parlamentet.

I de här samtalen så skulle filmförbudet på sportevent försvinna. Jag skrev om det i Breakit. EU-kommissionen lovade att plocka ur det mot att de i en skrivelse skulle lova att utreda det längre fram. Men inget hände.

Idag rapporterade jag därför om denna uppdatering:

Och vi nu går in i den absoluta slutfasen:

Och ärligt talat orkar jag knappt ens kämpa in i det sista? Om det finns ett sånt här utbrett ointresse? Det är ett sådant lågvattenmärke för svenska medier och medier i allmänhet.

Men Julia Redas bloggpost här ovan är viktig läsning om man vill ha insyn i vad som händer nu mot slutet.

Jag kan inte nog understryka det: Internet som vi känner det verkar vara på väg bort.

Uppdaterat: i en ganska sensationell vändning stoppade bland annat Sverige måndagens trilog – men den fortsatte sedan. Nu kvartstår bara en sista votering i parlamentet innan det är lag.

Uppdaterat2: Jag startar en Kickstarter och söker finansiering för att åka ned och bevaka frågan i parlamentet.

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

{ 1 kommentar }

Facebook gör viktiga förändringar med sina grupper. Nu kommer de användare som automatiskt lagts till i grupper rensas bort. Det kommer innebära ett dramatiskt ras i medlemsantal för några av landets största politiska Facebookgrupper.
Det är på tiden, för det har påverkat det politiska samtalet länge nog.

Det kan tyckas vara en detalj, men förändringen har stor betydelse. Genom åren har olika politiska Facebookgruppers tillväxt använts som ett bevis på att en fråga är av stor betydelse. Ta till exempel Facebookgruppen “Stå upp för Springare”, som blev den snabbast växande gruppen någonsin i Sverige. Stödet för polisen Peter Springare, efter att han skrev om hur “jävla trött” han var på invandring i Sverige, var massivt och mynnade ut i Facebookgruppens början. Den blev en symbol för ett slags folkligt uppror, där Springare blev en ofrivillig ledare – trots att han varken startade eller ledde gruppen. Användare uppmanades lägga till alla sina vänner i gruppen och snart växte det. Facebook räknade alla inbjudna vänner som aktiva medlemmar trots att de kanske aldrig ens sett eller besökt gruppen. Tillväxten användes i debatten som ett bevis på att “alla” håller med Springare.
Det var bakvänt, men en standard Facebook hållt fast vid under många år.
Tills nu.
Nu måste alltså varje person som blir tillagd i en grupp först godkänna det, meddelar Facebook idag.
Men ännu viktigare: Personer som blivit tillagda i en grupp, men aldrig besökt den, kommer räknas av från gruppens medlemsantal.
Det här innebär rimligtvis att grupper som Stå upp för Springare (numera Stå upp för Sverige, sedan Springare tagit avstånd från gruppen) kommer minska kraftigt i antal.
Men det gäller även grupper på andra delar av det politiska spektrat.
Inför riksdagsvalet 2018 startade skådespelaren Kjell Bergquist Facebookgruppen “Vad som helst, men aldrig SD”. Gruppen fick snabbt över 70 000 medlemmar. För att folk la till sina vänner. Särskilt pikant var det att Bergquist sedan använde gruppens medlemmar som ett bevis på att de “skrivit på” en protestlista mot SD. Detta omvandlade han sedan till en protestlista. Trots att flera av de som var med i gruppen – och därmed “skrivit på” – inte ens visste att de var medlemmar.
Men allt detta är nu slut. Och det är obegripligt varför Facebook inte agerat tidigare.
Klart är i alla fall att det är en efterlängtad förändring. Nu blir det lättare att förstå och överblicka nya folkrörelsers framväxt.

 

Här är listan på största svenska Facebookgrupper

Uppdaterat:

Så gick det för grupperna:

Avsnitt 68: Facebookgrupper tappar tiotusentals medlemmar – e-handeln bär Metro

{ 0 kommentarer }