Medier och internet

Du har hört om det. Kanske har någon pratat om ”döden för memes” eller ”internetfilter” och ”länkskatt”, kanske ”slutet på internet”. Men du har inte förstått eller orkat sätta dig in i det.

Såhär kommer den: Copyrightdirektivet för dummies! En slags grundkurs i vad som är en av de mest grundläggande förändringar som internet är på väg att genomgå.

Då är den här sidan för dig.

Vad är Copyrightdirektivet?

Vad är artikel 11, ”länklicens”?

Vad är 12b, förbud att filma sportevent?

Vad är artikel 13, ”internetfilter”?

Kommer memes att förbjudas?

Varför vill EU göra det här?

Varför har inte medier skrivit mer om det nu är så allvarligt?

När blir det lag i Sverige?

Vem är jag som skriver om det här?

Vad är copyrightdirektivet?

Ett initiativ från EU för att skydda de med upphovsrätt, till exempel musik- och videoskapare eller konstnärer. Tanken är god: Man ska inte få sprida upphovsrättsskyddade material hur som helst! Direktivet innehåller massa avdelningar och artiklar, men det är framför allt två artiklar som fått stor uppmärksamhet, artikel 11 och 13.

Ett ”direktiv” är vad som skapas innan det blir lagar i EU-länderna. Förslaget har tagits fram av EU-kommissionen (en slags tjänstemanna-regering inom EU utan egen beslutsrätt) och sedan tröskats i utskott innan en bearbetad version godkänts i EU-parlamentet (där de ledamöterna länderna röstar in i EU-valet sitter) och av Ministerrådet (där alla medlemsländer är representerade). Dessa två versioner ska bli en genom ”trilogsamtal”. När en version godkänts ska dessa slutligen röstas igenom i europaparlementet och ministerrådet innan det kan stiftas som lag i medlemsländerna.

Vad är artikel 11, länklicens?

Ett förslag som medier, framför allt i Tyskland (men även till exempel svenska Schibstedt) har lobbat hårt för. Det handlar om att sajter som Google news och Facebook utnyttjar medier, genom att de förhandsvisar bilder, ingresser och rubriker i länkar. Om du går in på Google news ser du till exempelvis vilka rubriker som är populära på svenska medier just nu och små bilder visar vad artiklarna handlar om. Detta tycker medier är att parasitera på journalistik och att, till exempel, Google ska betala för. Alltså: Vill Google citera rubriker eller visa snuttar från ingressen eller bilder måste de teckna en licens. Samma sak gäller i princip alla kommersiella sajter och forum som länkar på liknande sätt. I det senaste förslaget räcker det att bara ha med en url-länk, där rubriken citeras, för att det ska vara olagligt och krävas licens. Det är sajten (eller bloggen) som är ansvarig för brottet, inte användaren som publicerar.
Vad är problemet?
– Tydlighet försvinner. En förhandsvisning hjälper dig förstå vad du klickar på. Det försvinner hos de sajter som inte vill eller har råd att betala licensen.
– Alla sajter som vill länka – även bloggare (ideella aktörer undantagna) – behöver teckna licens.
– Fejkade sajter kan lättare dra trafik, eftersom tydligheten i vilken länk användare klickar på försvinner.
– Mindre nyhetssajter med liten direkttrafik kan få det tuffare. De förlitar sig på Google news-liknande sajter, där nyhetens värde går före hur stor sajten är.
– En inskränkning i citaträtten.
– Länktrafiken till medier minskar. En förstudie av testet har gjorts i Spanien och Tyskland, både med dåliga resultat.
Vad är vinsten?
– Den potentiella nya intäkten som det skulle kunna innebära för framförallt medier.
– Större kontroll för medier över hur saker sprids.

Vad är artikel 13, ”internetfilter”?

Ett sätt att komma till rätta med att upphovsrättskyddat material illegalt publiceras i sociala medier. I förslaget är sajtägaren ansvarig för vad användaren gör, vilket innebär att det är sajten som måste hitta ett sätt att, innan publicering, veta om det är illegalt eller inte. Lösningen är något som kommer att likna ett filter och som vid uppladdning kan scanna av och förstå om A) innehållet är upphovsrättskyddat, B) sajten har köpt en licens för innehållet. Är sajten osäker på innehållet eller inte har licens ska innehållet stoppas innan publicering. Det räcker med musik eller bild i bakgrunden på din video, eller att du har delat eller skärmdumpat något från internet för att stoppa det från publicering. Alla kommersiella sajter och tjänster som existerat i mer än tre år måste ha filtret. Det finns ett förslag på undantag för ”parodier”.
Vad är problemet?
Yttrandefriheten. Hur ska ett filter (som måste fälla hellre än fria) hålla isär vad som är samhällskritik, parodi och satir från upphovsrättsbrott? Det räcker med en misstanke för att det kommer förhindras från att publiceras (annars väntar böter).
– Trubbigheten. Vad händer med upphovsrättshavare (som jag själv) som vill att mina texter sprids? Ett filter behöver förhindra om de är osäkra på om vidarespridning innebär upphovsrättsbrott.
– Dyrt. Hur ska små forum och sajter klara att bygga ett filter? Google betalade en halv miljard svenska kronor på att utveckla ”content ID” för Youtube – och då är det ändå bristfälligt mot det som nu behöver skapas.
– Flera tunga instanser, till exempel FN, har kraftigt motsatt sig förslaget.
– Men det värsta här är principen: Att ett brott ska stoppas – innan det hunnit bli ett brott. Och att bedömningen inte ligger hos myndigheter, utan hos det privata näringslivet.
Vad är vinsten?
– Upphovsrättshavare får äntligen betalt för allt det material som spridits på sociala medier.
– Sajtägare kan inte leva upphovsrättsbrott och låtsas blunda för problemet.

Vad är artikel 12b, förbud mot att filma sportevent?

Den som anordnar ett sportevent äger alla rättigheterna till det. Skrivelsen är så bred att den gäller alla typer av ”sportevent”, även knattefotboll. Det innebär att du inte äger bilderna du filmar på eller av plan, under eventet. Artikeln återfinns bara i EU-parlamentets version och smögs in precis innan parlamentets omröstning, trots att till och med politikern som ledde förslaget varken ville ha det eller visste att han röstade på det.  Detta alternativ är också påväg att plockas bort, även om det inte är helt klart.
Vad är problemet?
– Det går inte längre att posta bilder från ett sportevent, ens om det handlar om dina barns riduppvisning.
Vad är vinsten
– Det blir lättare för upphovsrättshavare, som köpt dyra rättigheter till olika sportevent, att stoppa alla illegala uppladdningar.

Kommer memes förbjudas?

Det vet vi inte. Eftersom detta har varit en av de saker som det varit lättast för en allmänhet att relatera till, är det också vad som blivit hårdast kritiserat. Därför har det pratats om undantag för satir. Men hur långt det kommer gå, eller om det kommer vara möjligt, vet vi ännu inte. Åsikterna är splittrade här. I grunden gäller dock: Är en bild upphovsrättskyddad ska den inte publiceras utan att det finns en tecknad licens med den som tagit fotot/videon/texten. Det gör att det ser mörkt ut för memes.

Varför vill EU göra det här?

De företag och organisationer som företräder upphovsrättsliga intressen har stor ekonomisk och kulturell makt i Europa. De äger medier, film- och bokförlag och de ser sin bransch störas kraftigt av att internet är oreglerat. De utövar därför stort tryck på EU att hjälpa dem i en värld där några få nätjättar (Facebook, Google) fått inte bara makt, utan också väldigt mycket pengar. Det är ett logiskt resonemang och det är också anledningen till att Copyrightdirektivet – som i många avseenden är bra – skapades.  Nätjättarna är dessutom usla på att betala skatt i Europa. Genom avancerade skatteupplägg skattar de bara en bråkdel mot vad andra europeiska bolag gör. Detta samtidigt som ”upphovsrättsindustrin” är särskilt viktig i Europa, genom den skatt de betalar. Det gör att många politiker lyssnar särskilt noga på upphovsrättsindustrin, och har utvecklat ett starkt agg gentemot amerikanska nätjättar.

Varför har inte medier skrivit om det nu är så allvarligt?

Först av allt: medier har skrivit om det. Och jag har skrivit om det i de medier jag har tillgång till. I Göteborgsposten 1 2 3 4 5 6, TV4 1 2 3, Breakit 1 2 3 4 5 6, men också genom deltagande i Aktuellt, Sveriges radio, med mera.
Men nästan alltid är det när beslut redan är taget, det bevakas inte inför beslut och inte alls i den omfattning som beslut av den här magnituden förtjänar. Det beror nog allra mest på att frågan är väldigt komplicerad. EU-frågor är nästan alltid det och ofta brukar ”konstiga” förslag försvinna under EU-processens gång, varför det är svårt att dra upp svarta rubriker direkt. Hela ärendet är svårt att rapportera om och kräver ganska stor kunskap, stark närvaro och kunskap om EU:s system. Framför allt är det svårt att sätta en rubrik på det – eftersom det alltid finns en instans kvar som förslaget ska tröskas igenom. Och till slut: Internetfrågor får nästan alltid väldigt lite uppmärksamhet, eftersom dess implikationer är svåra att förstå.

Vad säger allmänheten?

Mycket. Det har gjorts enorma namninsamlingar som protesterat mot förslaget, i december lämnades till exempel 4 miljoner namnunderskrifter över. Men det har också skickats mejl. Enorma mängder mejl. Så mycket att parlamentariker upplever sig utsatta för manipulation. Och eftersom många mejl är koordinerade via olika formulär och sajter, menar man att det är ”nätjättarna” som ligger bakom det. Uppfattningen är så utbredd hos både svenska och europeiska parlamentariker att man pratar med äckel om ”mejlen” och de så kallade ”medborgarna”. Det finns väldigt få som tror att det är autentisk oro, eller autentiska mejl.  Detta har också gjort att nästan alla externa protester viftas undan som ”propaganda” styrda, påverkade eller finansierade av nätjättar som Google och Facebook.

Vad tycker Sverige om det här?

Sverige har två sätt att tycka till: Dels genom de ledamöter i Europaparlamentet vi valt genom val, dels genom vår regering som representeras i ministerrådet. I Europaparlamentet röstade alla svenska ledamöter mot förslaget – utom Feministiskt initiativ och Socialdemokraterna (såhär motiverar S det).
I ministerrådet har Sverige godkänt copyrightdirektivet som, i allt väsentligt, var mycket positiv till det ursprungliga förslaget. I ministerrådets förhandlingar har Sverige motsatt sig några förändringar som varit för skarpa och därmed stoppat förhandlingarna åtminstone en gång.

Vad händer nu – när blir det här verklighet?

Just nu sitter ministerrådet och parlamentet i avslutande förhandlingar, det som kallas triloger. Versionerna är väldigt lika och det är rimligt att ovanstående i allt väsentligt kommer att gå igenom. Fortfarande krävs ett sista beslut av EU-parlamentet och kritikerna hoppas att det beslutet ska skjutas upp till maj och därmed bli en valfråga i EU-valrörelsen.
När det väl passerar Europaparlamentet en sista gång är det upp till EU-länderna att göra direktivet till lokala lagar. Det är inte en snabb process – och kan se olika ut i olika EU-länder. Efter det kommer också flera mål drivas till domstol, och EU-domstolens första beslut blir prejudicerande.

Vem är jag som skriver om det här?

Jag som skriver är journalist som i Sverige försökt bevaka den här frågan både hemifrån och på plats i EU-parlamentet. Jag är ingen expert, men jag har pratat med experter, svenska parlamentsledamöter och regeringsföreträdare, liksom intervjuat mannen som föredragit hela förslaget i EU-parlamentet. Jag har inga egna intressen i frågan, men är mycket orolig över den låga bevakningen runt beslutet och har på grund av det blivit allt mer alarmistisk. Det hindrar inte att jag försöker balansera och framför allt behålla ett oberoende i frågan.

Har du fler frågor som inte besvarats? Skriv här, till kontakt@emanuelkarlsten.se eller i sociala medier så ska jag försöka förklara.

{ 1 kommentar }

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Jag har tidigare skrivit mycket om Copyrightdirektivet och även om det har känts mörkt tändes ett litet hopp för några veckor sedan när bland annat Sverige vägrade kompromissa i ministerrådet. I praktiken innebar det att den sista avgörande trilogen inte kunde hållas och att beslutet sköts upp. Skulle pausen hålla till EU-valet i maj? Där det skulle kunna skapas en ny dynamik i parlamentet, och frågan till och med bli en valfråga?

Svaret på den frågan blev nej. Så ser det i alla fall ut. För i veckan meddelade Frankrike och Tyskland att de nu har kommit överens om en gemensam hållning. Därmed så var den ”blockerande minoritet” som tidigare stoppade förslaget över. Tysklands röst är så stor i alla EU-sammanhang att det räcker att de byter sida för att förhandlingarna kan gå vidare.

Men framför allt blev förslaget nu ännu värre.

Julia Reda har gått igenom det här mer i detalj, men i korthet innebär det inte bara att nätjättarna ska införa ”internetfilter”, utan i princip alla sajter/tjänster som har någon social funktion och funnits i längre än 3 år.

I praktiken skulle det räcka att ha en blogg där användare kan posta bilder och text, för att du skulle klassas som en sajt som behöver ha gjort ”allt i sin makt” mot upphovsrättsbrott kan hända på din sida (alltså KAN hända – det räcker inte med efterhandsmoderering). För att vara säker på det behöver de flesta sajter ha ett filter som går igenom allt material som kommer in – annars är det sajten som kommer krävas på skadestånd.

Det här innebär att forum som Familjeliv, KPwebben eller Svenskafans – bara för att ta några exempel – behöver hitta och utveckla någon teknik som skyddar dem. Hur de ska ha råd med det är oklart.

För Sveriges del är utvecklingen bekymmersam. Jag pratade under dagen med den sakkunnige som nu förbereder Sveriges förhandlingslinje inför ministerrådet imorgon.

Det som fick Sverige att rösta nej till ett utökat förhandlingsmandat i ministerrådet förra gången var framför allt artikel 11, den så kallade ”länkskatten” eller ”länklicensen”. I den tidigare versionen av copyrightdirektivet, som Sverige godtog, fanns en möjlighet för medlemsländerna att göra långtgående individuella anpassningar. Sverige menade då att de kunde, som land, strunta i länkskatten. I det nya förslaget finns inte längre denna möjlighet. Tvärtom skärptes och exemplifierades nu exakt vad artikel 11 skulle innebära.

  • Den som länkar till en tidningsartikel får inte citera ens rubriken på artikeln utan att det blir upphovsrättsbrott. Detta innebär att man till exempel inte får använda länkar från Göteborgsposten, eftersom deras rubrik ligger i länken (ex: http://www.gp.se/kultur/kultur/förbjud-hundar-och-höga-sängben-1.12161779 )

Det är alldeles för djupgående för att Sverige ska kunna acceptera och därför stoppade de tillsammans med bland annat Tyskland förslaget.

Men det är alltså tillbaka på bordet nu.

Och nu finns det också andra saker som är bekymmersamma – även i artikel 13.

Det Sverige motsätter sig i artikel 13 nu är en skärpning angående satir. Förslaget till ministerrådet och parlamentet är att det ska införas ett undantag för parodier i internetfiltret. Det vill säga: Det ska vara ok att posta saker som kan vara upphovsrättskyddade, om de är menade som parodier. Det är ett uppenbart försök att blidka en bred kritik om att internet nu ska ”döda memes” och därför kan det på ytan låta bra. Men det som gör att Sverige vill reservera sig är att om EU-länderna ska komma överens om vad en parodi är, kommer EU-länderna också vara överens om vad en parodi _inte_ är.

Det här är problematiskt, eftersom en sådan skrivning kommer innebära att en EU-domstol ska avgöra parodins, humorns och satirens gränser. Och inom Europa finns det många olika länder, med många olika kulturer och religioner som ska samsas om vad som är rimligt kränkande och vad som inte är det. Vad som är en rimlig parodi i Sverige är kanske inte det i Frankrike eller Rumänien, men med en sådan skrivning kommer nu alla behöva samsas om en definition.

Det vill Sverige inte gå med på. Men Sverige är ett litet land.

För att stoppa vidare förhandlingar behövs en blockerande minoritet i ministerrådet. Eller rättare sagt: Minst fyra rådsmedlemmar (dvs representanter från EU-medlemsländer) som företräder minst 35 procent av EU:s befolkning. Skulle man inte få Tyskland med sig krävs det _väldigt_ många små EU-länder för att nå upp i sådana siffror.

Imorgon avgörs allt det igen.

Och fortfarande: Hur kan det komma sig att nästan ingen i Sverige skriver eller bevakar det här? Hur kan vi inte förstå vilka långtgående konsekvenser det här kommer få för vår vardag, digitala samhällsutveckling och våra internetliv?

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Uppdaterat:

Sverige höll emot, till liten nytta:

{ 0 kommentarer }


Det finns många saker som är fascinerande med 87 influencers som skriver en debattartikel om att statsministern måste göra något drastiskt och dramatiskt för klimatet. Dels att de väljer traditionella medier – för att nå ut. Trots att de gemensamt når över 2 miljoner personer, enligt deras egna siffror.

Men mest intressant är kanske hycklandet. I den gemensamma debattartikeln skriver de:
”Vi behöver någon som gör flygresan orimlig för plånboken i jämförelse med tåget. Eller ge oss en flygkvot! Vi kan uppenbarligen inte hantera friheten. Vi behöver någon som styr om en nation av över-dagen-flygande karriärister till en nation av skypeande eko-aktivister. Vare sig vi vill eller inte. Denna någon är [statsministern].”

Det är såklart logiskt, givet att de säger att ”vi kan inte hantera oss själva”, men det är också magstarkt att skriva texten just som man kommer hem från New york, likt Sandra Beijer, eller att för en månad sedan ha publicerat en bild som kraftigt romantiserar flygresan, som Sania här nedan. Det är väl…hycklande?

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

fav thinking spot ☁️☁️☁️

Ett inlägg delat av Sania Claus Demina 💋 (@saniaclausdemina)

Eller att bosätta sig i Bali och mena att det däremot är hållbart att åka fram och tillbaka till Sverige, medan andras flygkvot ska begränsas?

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Det tog månader att bilda en regering och under tiden så har klimatrapport efter rapport kommit ut med bedrövlig information. Vi måste göra stora förändringar och detta nu! Redan direkt efter valet skrev Maria Soxbo/@husligheter & @emmasundh en uppmaning till vår nya stadsminister, ett brev jag och 87 andra har skrivit under och som nu finns att läsa i Expressen, länk i min profil. Vi har ingen tid att dalta med miljöbovar och vi behöver politikers hjälp. Och vad man nu än gillar för sorts politk så måste detta ske över alla slags partigränser. Jag förstår svårigheten med att en regering har 4 år på sig att lösa vissa saker men många miljömål visar resultat först efter kanske 10 men bara därför så betyder ju inte det att man inte ska göra någonting. Läs och sprid gärna tack! Och jag undrar också hur vi ska få de stora företagen att göra ännu mer på egen hand?

Ett inlägg delat av ⚡️ISABELLE McALLISTER⚡️ (@isabellemcallister)

Eller till sist:
Att samtidigt publicera en debattartikel om minskat flygande, och sedan publicera romantiserande instagrambilder från en inrikesresa till norra Sverige – dit man åkt med flyg. Det är….ändå verklighetsfrånvänt.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

En dröm blir sann – inatt sover jag här! Tror ni jag kommer frysa ihjäl? #bucketlist #icehotel photo by incredible @asafkliger #awonderofnature – – – #icehotelsweden #jukkasjärvi #ishotellet #northernlights #auroraborealis #northernlight

Ett inlägg delat av Nina Campioni (@ninacampioni)

Vad de har att säga till sitt försvar? Inte mycket:

{ 3 kommentarer }

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Just som jag, igår, skrivit en högst uppgiven, sista suck – så händer det något i frågan om ”internetfilter” och ”länkskatt”

I det aviserade sista mötet idag  behövde ordförandelandet, Rumänien, söka stöd hos ministerrådet för att genomföra en rad kompromisser med Europaparlamentet inför det sista trilogmötet på måndag. Jag sökte justitiedepartementet igår, torsdag, som då satt och skrev de sista instruktionerna till hur Åsa Webber skulle argumentera. De kunde inte ge några detaljer om vad de instruerat, men meddelade ändå att Sverige, genom ministerrådet, inte har problem med artikel 11 (länkskatten) eftersom det i ministerrådets version finns möjlighet för medlemsländerna att ha alternativet att strunta i det – vilket är regeringens hållning att man ska göra. Artikel 13 har man större problem med, framför allt så som det är formulerat av parlamentet.

Och ikväll avslöjar Politico att Rumänien nu inte fått stöd att gå vidare med kompromisser med parlamentet och att nästa veckas trilogsamtal därför kommer att behöva skjutas fram.

Enligt parlamentsledamotet Julia Reda, Piratpartiet, (vars rapportering förresten även svenska justitiedepartementet följer noga för att uppdatera sig) är det Tyskland, Belgien, Nederländerna, Finland, Slovenien som är emot – de har varit emot även tidigare. Men också Italien, Polen, Kroatien, Luxemburg, Portugal och alltså Sverige, som också varit emot.

Vad detta exakt innebär nu är inte klart. Rumänien kommer behöva komma till trilogen och säga att ministerrådet inte vill kompromissa och då behöver parlamentet hitta en ny position, eller hitta nya förhandlingspunkter med rådet.

Detta höjer chanserna för att det inte blir ett beslut i frågan innan EU-valet, och att frågan därför kan bli en valfråga och få helt nya förutsättningar efter valet i maj.

Det visar också, som Julia Reda påpekar, att medborgares högljudda protester faktiskt kan få effekt i frågan.

Uppdaterat:

Svenska parlamentsledamoten Max Andersson (mp) har räknat på vad som stoppade kompromissen och vad som nu krävs:

På fredagskvällen bekräftade också en svensk regeringsrepresentant Sveriges hållning på sms till denna blogg.

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

{ 0 kommentarer }

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Jag har skrivit omfattande och mycket om det som kallas ”Internetfilter”, ”länklicens”, Artikel 13 och 11 i EU:s stora copyrightreform.

Nu är det nära sitt slut – och det ser mycket mörkt ut. Och jag ska ärligt säga att jag är så trött på det, på ämnet och mig själv i den här frågan. Sedan i juni har jag, nästan ensam, försökt lyfta den här frågan i svensk debatt. För det är en så otroligt, ofattbart dramatisk förändring för Europas medborgare. Jag ska verkligen erkänna att jag inte är någon expert, men när ingen annan har lyft har jag känt något slags ansvar att slå på alla trummor jag har.

Jag skrev i Göteborgsposten om ”En av vår generations största politiska ödesfrågor”, en artikel som fick stor spridning.

”Vad sägs om ett filter på internet som läser av vad du laddar upp, skriver och publicerar – och direkt tar bort om det är olagligt? Dystopiskt? Knappast, för Sverige har redan godkänt det. Och i mitten av juni kommer EU:s politiker hålla en avgörande omröstning i frågan.”

Svenska EU-korrar hörde av sig, var irriterade på att jag drog stora växlar, inte förstod att så där mycket kan man inte dra på det. Jag vidhöll att mitt ansvar och skyldighet som krönikör var att, vid behov, skriva med stora bokstäver. Och att jag inte alls kände samma tillförsikt. Jag fortsatte lyfta frågan i mitt återkommande uppdrag i Nyhetsmorgon och på sociala medier. Medier skrev inte.

Det gick sedan igenom utskottet och jag skrev oroligt. Fortfarande var korrar lugna, det skulle stoppas av parlamentet. Det gjorde det inte.

I september var jag på plats i Strasbourg, pratade med svenska och europeiska ledamöter, satte mig in i frågan som ingen annan verkade tycka vara viktig eller hade tid för. Och den 12 juni röstade Europaparlamentet igenom frågan till trilogförhandlingar – till stående ovationer. Internet kommer inte bli sig likt, skrev jag.

Nu helt plötsligt skrev alla medier. Nu helt plötsligt förstod alla.

Att det här skulle förändra allt. Korrar ursäktade sig, men helt plötsligt rycktes också jag in som reporter av redaktioner och kanaler. I vissa fall som expert, i andra fall – som i SVT:s Aktuellt – blev jag helt plötsligt en slags part i målet. Så lite förstods om frågan, att rapportering om något hemskt omvandlades till en personlig åsikt, snarare än en djup, genomgripande samhällsförändring. Det var dystert. Ingen tycktes vilja sätta sig in i frågan. Knappt ens parlamentsledamöterna själva.

Att vara i Strasbourg var surrealistiskt. Jag har skrivit om hur så många ledamöter uppriktigt trodde sig vara utsatta av en konspiration från Facebook och Google, att det inte fanns några individer som tyckte det här var ett problem. Det var fullkomligt bisarrt, verklighetsfrånvänt!

Botten nåddes när jag i Strasbourg intervjuade den ledamot som föredrog hela förslaget från parlamentets håll. Han visste inte ens vad han röstat igenom. Jag spelade in samtalet, som blev en nyhet över hela Europa. Det var ofattbart.

I grunden – och helt kort – är dessa tre saker det värsta med copyrightdirektivet:
Artikel 13, också kallat internetfilter, gör plattformar skyldiga till alla upphovsrätts-överträdelser som medlemmar gör. I korthet innebär det att alla som har ett forum eller bygger ett socialt medie måste bygga någon tjänst som scannar igenom allt det du och jag laddar upp för att vara säkra på att de har licenser för allt innehåll. Det kan handla om bilder eller musik som hörs i bakgrunden på videon du laddar upp, eller att du saknar upphovsrätt till den skärmdump du tagit och vill dela i sociala medier. Men det kan också handla om ditt eget videoklipp – plattformen måste vara säker på att de har licens för att visa upphovsrättskyddad text, video och bild – oavsett om det är din eller någon annans. Det här innebär att de kommer tvingas ta det säkra före det osäkra – och att du som användare är skyldig tills motsatsen bevisas.

Artikel 11 handlar om länklicens. Att Länka är tillåtet – så länge det i länken inte finns upphovsrättskyddat material. Om det i URL:en finns en rubrik, är det upphovsrättskyddat. Kommer det med en bild eller ingress, är den upphovsrättskyddad – och plattformen skyldig att betala, eller bara ta bort.

Artikel 12a. Det fånigaste, helt obegripliga, och som smögs in i sista stund, så att parlamentet inte ens visste att de röstat igenom den. På riktigt! Det handlar om att den som arrangerar ett sportevent (så allmänt formuleras det) äger alla rättigheter för eventet. Skulle du alltså vilja filma din son som spelar fotboll, får du alltså inte publicera det på sociala medier – du äger inte rättigheterna. Och Facebook skulle vara tvungen att ta det säkra för det osäkra och ta bort det.

Den här sista är den sjukaste delen. Och innan jul rapporterade mina källor att den också var på väg bort.

För sedan i september pågår Trilogförhandlingar, mellan ministerrådet (där Sverige är representerat och där Sverige röstade för direktivet), kommissionen och parlamentet. När alla dessa har kompromissat klart om detaljer (i grunden är de överens), kan ett slutgiltigt direktiv antas i parlamentet.

I de här samtalen så skulle filmförbudet på sportevent försvinna. Jag skrev om det i Breakit. EU-kommissionen lovade att plocka ur det mot att de i en skrivelse skulle lova att utreda det längre fram. Men inget hände.

Idag rapporterade jag därför om denna uppdatering:

Och vi nu går in i den absoluta slutfasen:

Och ärligt talat orkar jag knappt ens kämpa in i det sista? Om det finns ett sånt här utbrett ointresse? Det är ett sådant lågvattenmärke för svenska medier och medier i allmänhet.

Men Julia Redas bloggpost här ovan är viktig läsning om man vill ha insyn i vad som händer nu mot slutet.

Jag kan inte nog understryka det: Internet som vi känner det verkar vara på väg bort.

Uppdaterat: i en ganska sensationell vändning stoppade bland annat Sverige måndagens trilog.

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

{ 1 kommentar }

Facebook gör viktiga förändringar med sina grupper. Nu kommer de användare som automatiskt lagts till i grupper rensas bort. Det kommer innebära ett dramatiskt ras i medlemsantal för några av landets största politiska Facebookgrupper.
Det är på tiden, för det har påverkat det politiska samtalet länge nog.

Det kan tyckas vara en detalj, men förändringen har stor betydelse. Genom åren har olika politiska Facebookgruppers tillväxt använts som ett bevis på att en fråga är av stor betydelse. Ta till exempel Facebookgruppen “Stå upp för Springare”, som blev den snabbast växande gruppen någonsin i Sverige. Stödet för polisen Peter Springare, efter att han skrev om hur “jävla trött” han var på invandring i Sverige, var massivt och mynnade ut i Facebookgruppens början. Den blev en symbol för ett slags folkligt uppror, där Springare blev en ofrivillig ledare – trots att han varken startade eller ledde gruppen. Användare uppmanades lägga till alla sina vänner i gruppen och snart växte det. Facebook räknade alla inbjudna vänner som aktiva medlemmar trots att de kanske aldrig ens sett eller besökt gruppen. Tillväxten användes i debatten som ett bevis på att “alla” håller med Springare.
Det var bakvänt, men en standard Facebook hållt fast vid under många år.
Tills nu.
Nu måste alltså varje person som blir tillagd i en grupp först godkänna det, meddelar Facebook idag.
Men ännu viktigare: Personer som blivit tillagda i en grupp, men aldrig besökt den, kommer räknas av från gruppens medlemsantal.
Det här innebär rimligtvis att grupper som Stå upp för Springare (numera Stå upp för Sverige, sedan Springare tagit avstånd från gruppen) kommer minska kraftigt i antal.
Men det gäller även grupper på andra delar av det politiska spektrat.
Inför riksdagsvalet 2018 startade skådespelaren Kjell Bergquist Facebookgruppen “Vad som helst, men aldrig SD”. Gruppen fick snabbt över 70 000 medlemmar. För att folk la till sina vänner. Särskilt pikant var det att Bergquist sedan använde gruppens medlemmar som ett bevis på att de “skrivit på” en protestlista mot SD. Detta omvandlade han sedan till en protestlista. Trots att flera av de som var med i gruppen – och därmed “skrivit på” – inte ens visste att de var medlemmar.
Men allt detta är nu slut. Och det är obegripligt varför Facebook inte agerat tidigare.
Klart är i alla fall att det är en efterlängtad förändring. Nu blir det lättare att förstå och överblicka nya folkrörelsers framväxt.

 

Här är listan på största svenska Facebookgrupper

Uppdaterat:

Så gick det för grupperna:

Avsnitt 68: Facebookgrupper tappar tiotusentals medlemmar – e-handeln bär Metro

{ 0 kommentarer }

Jag tillbringade kvällen igår att gå igenom Johanna Emma Olssons instagram. Hon är en stor influencer med 500 000 följare och reser runt i världen och fotar sig själv i olika dyra kläder. Hon får betalt, minst 15 000 kr per bild, av företag.

Men på sistone har hon slarvat. Börjat photoshoppa in sig själv i bilder.

Jag skriver om det här i Breakit med länkar, men bara för att göra det extra tydligt, här kommer några inbäddade bilder:

Den första bilden är uppenbar, benen saknar helt skuggor, det ser ut som att hon svävar på Paris gator. Det var den här som fick internet att gå bananas i veckan.

Därifrån gick det snabbt att hitta andra, som denna:

Men de jag ville visa var dessa, där hon gjort ett ganska uselt jobb att klippa ur sig själv:

View this post on Instagram

Paris 🖤 wearing @INGIEParis for their show yesterday. #INGIEParis #INGIE #INGIEPARISSS19 advertisement

A post shared by Johanna Emma Olsson (@johannaeolsson) on

Bilden verkar istället komma från som hennes kompis postat, vilket jag skriver mer om hos Breakit.

Men kolla denna också, visst borde det finnas skugga under henne?

View this post on Instagram

Back in London 🇬🇧 🏠 wearing this amazing fake fur coat from @marykatrantzou loved the show yesterday and congratulations on your 10 years anniversary!

A post shared by Johanna Emma Olsson (@johannaeolsson) on

Och värst är detta

”I ett fall kommer Olssons bild från en annan större influencer, fotad bara några dagar tidigare. Johanna Olsson har helt fräckt snott bilden och retuscherat in sig själv.

 

 

Manito silk kan inte vara nöjda med att marknadsföras på bilder som Johanna rimligtvis inte äger upphovsrätten till?”

Skriver jag i Breakit.

Där man alltså läser mer. Inklusive analys. Gör det. Läs alltså

{ 0 kommentarer }

Jag är djupt fascinerad av den nya medievärld som nu finns. Och där, överst på tronen, sitter Joakim Lundell, med ett mindre imperium. Han är tveklöst mest inflytelserik av alla företag, medier och personer i svenska sociala medier. Han får alla att känna något och han är antitesen till de folkliga kändisar Sverige tidigare haft.

Men han är ändå det.

När Faderskapstestet under sommaren skulle ha en intervjuserie med pappor i offentligheten var Joakim, tidigare Jockiboi, Lundell högst upp på min önskelista. Han blir pappa efter sommaren, men är på ett sätt redan pappa för så många andra unga i Sverige. Han ifrågasätts kraftigt av en vuxenvärld och döms hårt av ett etablissemang som har väldigt svårt att förlika sig med att Joakim Lundell skulle kunna lämnat ”Jockiboi”, nu vara något annat.

Jag ville komma nära det där, förstå det där.

Och jag tycker att det blev väldigt fint, väldigt intressant, väldigt nära.

Vi pratar om att filma varje intimt ögonblick av sitt liv. Från att inte kunna få barn, till att få barn, till varje oro och varje gemensam upplevelse. Om att längta efter att kameran släcks, men att samtidigt leva på att den är tänd. Vi pratar om posering, diagnoser, att ha en mamma som hotar att ta livet av sig. Om vem man är, egentligen. Och om hur skrämmande det kan vara att vänta barn.

Poddens nya satsning, ”Faderskapstestet Sommarpappor”, har ett helt nytt format, ett intervjuformat, och jag skulle så gärna vilja höra vad du tycker!

Lyssna genom att klicka nedan, eller lyssna på Itunes/acast, sök på Faderskapstestet

 

 

{ 0 kommentarer }

Ett internetfilter som sorterar bort olagligheter, en länkskatt som försvårar internets infrastruktur. EU-direktivet har godkänts i två av tre instanser och idag röstar parlamentets utskott om att godkänna det i det tredje.

Ändå har det inte blivit en fråga i Sverige. Trots dess djupa implikationer på internet – även här i Sverige.

Jag har nu skrivit och talat om det i alla kanaler jag har tillgång till.

Det började i Göteborgsposten för knappt två veckor sedan. Då tyckte jag att jag var ute i grevens tid.

Sedan dröjde det till veckan efter, i Nyhetsmorgon, som jag under min fasta tid med ”veckans svep” fick prata om hur förslaget aktiverat hela internet.

Och sedan i min krönikörsyta på Breakit

För att till sist också prata om det i P4 extra.

Ändå har det inte spridit sig bredare. Ändå har det inte tagits upp och analyserats på bredare front. Jag begriper det inte? Det handlar inte om att det inte engagerar. Varje text jag skrivit har fått tusentals reaktioner i sociala medier, mer än något annat medier vanligtvis skriver om EU. Och det är en samhällsviktig fråga. Jag tror inte alls att det beror på att medier har att vinna på en länkskatt, det enda svaret jag har är att det handlar om okunskap. Att man inte förstår.

Idag, alltså samma dag som EU-utskottet ska rösta, skriver DN en bra och klargörande artikel. Igårkväll låg den ute på nätet. Alltså dagen innan!

Jag är för första gången på länge ganska svarslös kring varför det här diskuteras så lite i medier, när det uppenbart engagerar medborgarna mycket.

Uppdaterat:

Utskottet röstade igenom förslaget till nästa instans. Jag har skrivit om det i GP och Breakit, pratat om det i några andra medier också, bland annat TV4 nyheterna som kommer under kvällen.

{ 0 kommentarer }

Uppdrag gransknings program om hur medierna hanterade Metoo och våldtäktsanklagelserna mot Fredrik Virtanen är märkligt, men också en axelryckning.

Märkligt eftersom Uppdrag granskning tycks vara helt tondöv angående vad Me too är. Som att rörelsen handlar om anklagelserna mot Fredrik Virtanen. Anklagelserna borde snarare ses som ett ”skotten i sarajevo”, en början som satte igång en kedja av händelser som ledde till den revolution Me too blev i Sverige. Det här vet Uppdrag granskning, men kanske är det frestande att försöka konstruera att man är något större på spåren, så man sammanblandar dessa berättelser friskt, misstänkliggör och stänker därför på hela metoo-rörelsen. Dels genom bildval (klipp till skådespelare som hand i hand tågar in på Guldbagge-galan i protest mot övergrepp) och ordval (en journalists arbete om metoo ifrågasätts, på grund av vänskapsband med Wallin).

Samtidigt är reportaget en axelryckning, för greppet hade kunnat användas mot varje reportage Uppdrag granskning någonsin sänt. Det vill säga, vara djävulens advokat. Lyfta fram advokatens argument och med vinkel, musik och ton framföra: ”Här finns också en annan bild”. Jaha?

Är det oväntat att Virtanen, som nekat till anklagelserna, skulle ha ett försvar bakom sina nekanden? Är det oväntat att den polisutredning som lades ner hade skäl till det? Är det oväntat att den som är våldtagen handlar irrationellt?
Det där sista kräver dock några extra kommentarer.

Det är anmärkningsvärt hur Uppdrag granskning lyfter fram vissa bevis som ”avgörande”. Som att Wallin ”fnissat” när hon berättat om våldtäkten i efterhand. Uppdrag granskning hade inte planerat fråga Wallin om den saken. I en oklippt version av intervju med Wallin (totalt 12 minuter) framgår att intervjun med henne avslutas efter fem minuter och att Wallin då själv får be om att kommentera reportagets påstående om fnissandet. Hade UG tänkt låta en så avgörande sak annars stå okommenterad?

Ännu mer att Uppdrag granskning framhåller det som avgörande att de terapeutiska samtal Wallin haft inte skett med en legitimerad psykolog, utan med en ”samtalsterapeut” (oskyddad titel), men att titeln blivit “psykolog” i Svd:s granskning av händelserna. Ännu mer att UG låter framföra det bästa argument till Svd:s beslut först i eftertexterna: Även polisen använde ordet ”psykolog” i dokument.

Ytterligare: Uppdrag granskning lyfter fram det som avgörande att Virtanens sexpropå till en 14-åring inte föregåtts av en direkt fråga praoplats. Att det därmed dramatiskt skulle kasta händelsen i annat ljus?

Och till slut programmets uppräkning av vilka som ”gillat” Cissi Wallins första post där hon avslöjar att Virtanen våldtagit henne. Det är en till synes vanlig missuppfattning, att en like innebär att någon går i god för en post. Att det innebär att man ställer sig bakom allt och alla dess konsekvenser. Men Wallins post var inte bara ett outande av hennes våldtäktsman, det var också ett startskott för en Me too-rörelse. En like på den kan alltså betyda tusen olika saker.

Det sista är viktigt och försvinner när UG reducerar Virtanen/Wallin till en isolerad händelse: Instagramposten var ingen vanlig publicering, det var ingen vanlig händelse, det var inget vanligt våldtäktsmål. Det blev starten på en kvinnorevolution Sverige aldrig tidigare sett.

Därför känns hela reportaget lite märkligt. Dess tondövhet gör det till en axelryckning.
För kan man inte förstå eller förklara den större bilden, vad är det då man försöker nyansera?

{ 0 kommentarer }