Medier och internet

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Just som jag, igår, skrivit en högst uppgiven, sista suck – så händer det något i frågan om ”internetfilter” och ”länkskatt”

I det aviserade sista mötet idag  behövde ordförandelandet, Rumänien, söka stöd hos ministerrådet för att genomföra en rad kompromisser med Europaparlamentet inför det sista trilogmötet på måndag. Jag sökte justitiedepartementet igår, torsdag, som då satt och skrev de sista instruktionerna till hur Åsa Webber skulle argumentera. De kunde inte ge några detaljer om vad de instruerat, men meddelade ändå att Sverige, genom ministerrådet, inte har problem med artikel 11 (länkskatten) eftersom det i ministerrådets version finns möjlighet för medlemsländerna att ha alternativet att strunta i det – vilket är regeringens hållning att man ska göra. Artikel 13 har man större problem med, framför allt så som det är formulerat av parlamentet.

Och ikväll avslöjar Politico att Rumänien nu inte fått stöd att gå vidare med kompromisser med parlamentet och att nästa veckas trilogsamtal därför kommer att behöva skjutas fram.

Enligt parlamentsledamotet Julia Reda, Piratpartiet, (vars rapportering förresten även svenska justitiedepartementet följer noga för att uppdatera sig) är det Tyskland, Belgien, Nederländerna, Finland, Slovenien som är emot – de har varit emot även tidigare. Men också Italien, Polen, Kroatien, Luxemburg, Portugal och alltså Sverige, som också varit emot.

Vad detta exakt innebär nu är inte klart. Rumänien kommer behöva komma till trilogen och säga att ministerrådet inte vill kompromissa och då behöver parlamentet hitta en ny position, eller hitta nya förhandlingspunkter med rådet.

Detta höjer chanserna för att det inte blir ett beslut i frågan innan EU-valet, och att frågan därför kan bli en valfråga och få helt nya förutsättningar efter valet i maj.

Det visar också, som Julia Reda påpekar, att medborgares högljudda protester faktiskt kan få effekt i frågan.

Uppdaterat:

Svenska parlamentsledamoten Max Andersson (mp) har räknat på vad som stoppade kompromissen och vad som nu krävs:

På fredagskvällen bekräftade också en svensk regeringsrepresentant Sveriges hållning på sms till denna blogg.

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

{ 0 kommentarer }

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Jag har skrivit omfattande och mycket om det som kallas ”Internetfilter”, ”länklicens”, Artikel 13 och 11 i EU:s stora copyrightreform.

Nu är det nära sitt slut – och det ser mycket mörkt ut. Och jag ska ärligt säga att jag är så trött på det, på ämnet och mig själv i den här frågan. Sedan i juni har jag, nästan ensam, försökt lyfta den här frågan i svensk debatt. För det är en så otroligt, ofattbart dramatisk förändring för Europas medborgare. Jag ska verkligen erkänna att jag inte är någon expert, men när ingen annan har lyft har jag känt något slags ansvar att slå på alla trummor jag har.

Jag skrev i Göteborgsposten om ”En av vår generations största politiska ödesfrågor”, en artikel som fick stor spridning.

”Vad sägs om ett filter på internet som läser av vad du laddar upp, skriver och publicerar – och direkt tar bort om det är olagligt? Dystopiskt? Knappast, för Sverige har redan godkänt det. Och i mitten av juni kommer EU:s politiker hålla en avgörande omröstning i frågan.”

Svenska EU-korrar hörde av sig, var irriterade på att jag drog stora växlar, inte förstod att så där mycket kan man inte dra på det. Jag vidhöll att mitt ansvar och skyldighet som krönikör var att, vid behov, skriva med stora bokstäver. Och att jag inte alls kände samma tillförsikt. Jag fortsatte lyfta frågan i mitt återkommande uppdrag i Nyhetsmorgon och på sociala medier. Medier skrev inte.

Det gick sedan igenom utskottet och jag skrev oroligt. Fortfarande var korrar lugna, det skulle stoppas av parlamentet. Det gjorde det inte.

I september var jag på plats i Strasbourg, pratade med svenska och europeiska ledamöter, satte mig in i frågan som ingen annan verkade tycka vara viktig eller hade tid för. Och den 12 juni röstade Europaparlamentet igenom frågan till trilogförhandlingar – till stående ovationer. Internet kommer inte bli sig likt, skrev jag.

Nu helt plötsligt skrev alla medier. Nu helt plötsligt förstod alla.

Att det här skulle förändra allt. Korrar ursäktade sig, men helt plötsligt rycktes också jag in som reporter av redaktioner och kanaler. I vissa fall som expert, i andra fall – som i SVT:s Aktuellt – blev jag helt plötsligt en slags part i målet. Så lite förstods om frågan, att rapportering om något hemskt omvandlades till en personlig åsikt, snarare än en djup, genomgripande samhällsförändring. Det var dystert. Ingen tycktes vilja sätta sig in i frågan. Knappt ens parlamentsledamöterna själva.

Att vara i Strasbourg var surrealistiskt. Jag har skrivit om hur så många ledamöter uppriktigt trodde sig vara utsatta av en konspiration från Facebook och Google, att det inte fanns några individer som tyckte det här var ett problem. Det var fullkomligt bisarrt, verklighetsfrånvänt!

Botten nåddes när jag i Strasbourg intervjuade den ledamot som föredrog hela förslaget från parlamentets håll. Han visste inte ens vad han röstat igenom. Jag spelade in samtalet, som blev en nyhet över hela Europa. Det var ofattbart.

I grunden – och helt kort – är dessa tre saker det värsta med copyrightdirektivet:
Artikel 13, också kallat internetfilter, gör plattformar skyldiga till alla upphovsrätts-överträdelser som medlemmar gör. I korthet innebär det att alla som har ett forum eller bygger ett socialt medie måste bygga någon tjänst som scannar igenom allt det du och jag laddar upp för att vara säkra på att de har licenser för allt innehåll. Det kan handla om bilder eller musik som hörs i bakgrunden på videon du laddar upp, eller att du saknar upphovsrätt till den skärmdump du tagit och vill dela i sociala medier. Men det kan också handla om ditt eget videoklipp – plattformen måste vara säker på att de har licens för att visa upphovsrättskyddad text, video och bild – oavsett om det är din eller någon annans. Det här innebär att de kommer tvingas ta det säkra före det osäkra – och att du som användare är skyldig tills motsatsen bevisas.

Artikel 11 handlar om länklicens. Att Länka är tillåtet – så länge det i länken inte finns upphovsrättskyddat material. Om det i URL:en finns en rubrik, är det upphovsrättskyddat. Kommer det med en bild eller ingress, är den upphovsrättskyddad – och plattformen skyldig att betala, eller bara ta bort.

Artikel 12a. Det fånigaste, helt obegripliga, och som smögs in i sista stund, så att parlamentet inte ens visste att de röstat igenom den. På riktigt! Det handlar om att den som arrangerar ett sportevent (så allmänt formuleras det) äger alla rättigheter för eventet. Skulle du alltså vilja filma din son som spelar fotboll, får du alltså inte publicera det på sociala medier – du äger inte rättigheterna. Och Facebook skulle vara tvungen att ta det säkra för det osäkra och ta bort det.

Den här sista är den sjukaste delen. Och innan jul rapporterade mina källor att den också var på väg bort.

För sedan i september pågår Trilogförhandlingar, mellan ministerrådet (där Sverige är representerat och där Sverige röstade för direktivet), kommissionen och parlamentet. När alla dessa har kompromissat klart om detaljer (i grunden är de överens), kan ett slutgiltigt direktiv antas i parlamentet.

I de här samtalen så skulle filmförbudet på sportevent försvinna. Jag skrev om det i Breakit. EU-kommissionen lovade att plocka ur det mot att de i en skrivelse skulle lova att utreda det längre fram. Men inget hände.

Idag rapporterade jag därför om denna uppdatering:

Och vi nu går in i den absoluta slutfasen:

Och ärligt talat orkar jag knappt ens kämpa in i det sista? Om det finns ett sånt här utbrett ointresse? Det är ett sådant lågvattenmärke för svenska medier och medier i allmänhet.

Men Julia Redas bloggpost här ovan är viktig läsning om man vill ha insyn i vad som händer nu mot slutet.

Jag kan inte nog understryka det: Internet som vi känner det verkar vara på väg bort.

Uppdaterat: i en ganska sensationell vändning stoppade bland annat Sverige måndagens trilog – men den fortsatte sedan. Nu kvartstår bara en sista votering i parlamentet innan det är lag.

Uppdaterat2: Jag startar en Kickstarter och söker finansiering för att åka ned och bevaka frågan i parlamentet.

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

{ 1 kommentar }

Facebook gör viktiga förändringar med sina grupper. Nu kommer de användare som automatiskt lagts till i grupper rensas bort. Det kommer innebära ett dramatiskt ras i medlemsantal för några av landets största politiska Facebookgrupper.
Det är på tiden, för det har påverkat det politiska samtalet länge nog.

Det kan tyckas vara en detalj, men förändringen har stor betydelse. Genom åren har olika politiska Facebookgruppers tillväxt använts som ett bevis på att en fråga är av stor betydelse. Ta till exempel Facebookgruppen “Stå upp för Springare”, som blev den snabbast växande gruppen någonsin i Sverige. Stödet för polisen Peter Springare, efter att han skrev om hur “jävla trött” han var på invandring i Sverige, var massivt och mynnade ut i Facebookgruppens början. Den blev en symbol för ett slags folkligt uppror, där Springare blev en ofrivillig ledare – trots att han varken startade eller ledde gruppen. Användare uppmanades lägga till alla sina vänner i gruppen och snart växte det. Facebook räknade alla inbjudna vänner som aktiva medlemmar trots att de kanske aldrig ens sett eller besökt gruppen. Tillväxten användes i debatten som ett bevis på att “alla” håller med Springare.
Det var bakvänt, men en standard Facebook hållt fast vid under många år.
Tills nu.
Nu måste alltså varje person som blir tillagd i en grupp först godkänna det, meddelar Facebook idag.
Men ännu viktigare: Personer som blivit tillagda i en grupp, men aldrig besökt den, kommer räknas av från gruppens medlemsantal.
Det här innebär rimligtvis att grupper som Stå upp för Springare (numera Stå upp för Sverige, sedan Springare tagit avstånd från gruppen) kommer minska kraftigt i antal.
Men det gäller även grupper på andra delar av det politiska spektrat.
Inför riksdagsvalet 2018 startade skådespelaren Kjell Bergquist Facebookgruppen “Vad som helst, men aldrig SD”. Gruppen fick snabbt över 70 000 medlemmar. För att folk la till sina vänner. Särskilt pikant var det att Bergquist sedan använde gruppens medlemmar som ett bevis på att de “skrivit på” en protestlista mot SD. Detta omvandlade han sedan till en protestlista. Trots att flera av de som var med i gruppen – och därmed “skrivit på” – inte ens visste att de var medlemmar.
Men allt detta är nu slut. Och det är obegripligt varför Facebook inte agerat tidigare.
Klart är i alla fall att det är en efterlängtad förändring. Nu blir det lättare att förstå och överblicka nya folkrörelsers framväxt.

 

Här är listan på största svenska Facebookgrupper

Uppdaterat:

Så gick det för grupperna:

Avsnitt 68: Facebookgrupper tappar tiotusentals medlemmar – e-handeln bär Metro

{ 0 kommentarer }

Jag tillbringade kvällen igår att gå igenom Johanna Emma Olssons instagram. Hon är en stor influencer med 500 000 följare och reser runt i världen och fotar sig själv i olika dyra kläder. Hon får betalt, minst 15 000 kr per bild, av företag.

Men på sistone har hon slarvat. Börjat photoshoppa in sig själv i bilder.

Jag skriver om det här i Breakit med länkar, men bara för att göra det extra tydligt, här kommer några inbäddade bilder:

Den första bilden är uppenbar, benen saknar helt skuggor, det ser ut som att hon svävar på Paris gator. Det var den här som fick internet att gå bananas i veckan.

Därifrån gick det snabbt att hitta andra, som denna:

Men de jag ville visa var dessa, där hon gjort ett ganska uselt jobb att klippa ur sig själv:

Bilden verkar istället komma från som hennes kompis postat, vilket jag skriver mer om hos Breakit.

Men kolla denna också, visst borde det finnas skugga under henne?

Och värst är detta

”I ett fall kommer Olssons bild från en annan större influencer, fotad bara några dagar tidigare. Johanna Olsson har helt fräckt snott bilden och retuscherat in sig själv.

 

 

Manito silk kan inte vara nöjda med att marknadsföras på bilder som Johanna rimligtvis inte äger upphovsrätten till?”

Skriver jag i Breakit.

Där man alltså läser mer. Inklusive analys. Gör det. Läs alltså

{ 0 kommentarer }

Jag är djupt fascinerad av den nya medievärld som nu finns. Och där, överst på tronen, sitter Joakim Lundell, med ett mindre imperium. Han är tveklöst mest inflytelserik av alla företag, medier och personer i svenska sociala medier. Han får alla att känna något och han är antitesen till de folkliga kändisar Sverige tidigare haft.

Men han är ändå det.

När Faderskapstestet under sommaren skulle ha en intervjuserie med pappor i offentligheten var Joakim, tidigare Jockiboi, Lundell högst upp på min önskelista. Han blir pappa efter sommaren, men är på ett sätt redan pappa för så många andra unga i Sverige. Han ifrågasätts kraftigt av en vuxenvärld och döms hårt av ett etablissemang som har väldigt svårt att förlika sig med att Joakim Lundell skulle kunna lämnat ”Jockiboi”, nu vara något annat.

Jag ville komma nära det där, förstå det där.

Och jag tycker att det blev väldigt fint, väldigt intressant, väldigt nära.

Vi pratar om att filma varje intimt ögonblick av sitt liv. Från att inte kunna få barn, till att få barn, till varje oro och varje gemensam upplevelse. Om att längta efter att kameran släcks, men att samtidigt leva på att den är tänd. Vi pratar om posering, diagnoser, att ha en mamma som hotar att ta livet av sig. Om vem man är, egentligen. Och om hur skrämmande det kan vara att vänta barn.

Poddens nya satsning, ”Faderskapstestet Sommarpappor”, har ett helt nytt format, ett intervjuformat, och jag skulle så gärna vilja höra vad du tycker!

Lyssna genom att klicka nedan, eller lyssna på Itunes/acast, sök på Faderskapstestet

 

 

{ 0 kommentarer }

Ett internetfilter som sorterar bort olagligheter, en länkskatt som försvårar internets infrastruktur. EU-direktivet har godkänts i två av tre instanser och idag röstar parlamentets utskott om att godkänna det i det tredje.

Ändå har det inte blivit en fråga i Sverige. Trots dess djupa implikationer på internet – även här i Sverige.

Jag har nu skrivit och talat om det i alla kanaler jag har tillgång till.

Det började i Göteborgsposten för knappt två veckor sedan. Då tyckte jag att jag var ute i grevens tid.

Sedan dröjde det till veckan efter, i Nyhetsmorgon, som jag under min fasta tid med ”veckans svep” fick prata om hur förslaget aktiverat hela internet.

Och sedan i min krönikörsyta på Breakit

För att till sist också prata om det i P4 extra.

Ändå har det inte spridit sig bredare. Ändå har det inte tagits upp och analyserats på bredare front. Jag begriper det inte? Det handlar inte om att det inte engagerar. Varje text jag skrivit har fått tusentals reaktioner i sociala medier, mer än något annat medier vanligtvis skriver om EU. Och det är en samhällsviktig fråga. Jag tror inte alls att det beror på att medier har att vinna på en länkskatt, det enda svaret jag har är att det handlar om okunskap. Att man inte förstår.

Idag, alltså samma dag som EU-utskottet ska rösta, skriver DN en bra och klargörande artikel. Igårkväll låg den ute på nätet. Alltså dagen innan!

Jag är för första gången på länge ganska svarslös kring varför det här diskuteras så lite i medier, när det uppenbart engagerar medborgarna mycket.

Uppdaterat:

Utskottet röstade igenom förslaget till nästa instans. Jag har skrivit om det i GP och Breakit, pratat om det i några andra medier också, bland annat TV4 nyheterna som kommer under kvällen.

{ 0 kommentarer }

Uppdrag gransknings program om hur medierna hanterade Metoo och våldtäktsanklagelserna mot Fredrik Virtanen är märkligt, men också en axelryckning.

Märkligt eftersom Uppdrag granskning tycks vara helt tondöv angående vad Me too är. Som att rörelsen handlar om anklagelserna mot Fredrik Virtanen. Anklagelserna borde snarare ses som ett ”skotten i sarajevo”, en början som satte igång en kedja av händelser som ledde till den revolution Me too blev i Sverige. Det här vet Uppdrag granskning, men kanske är det frestande att försöka konstruera att man är något större på spåren, så man sammanblandar dessa berättelser friskt, misstänkliggör och stänker därför på hela metoo-rörelsen. Dels genom bildval (klipp till skådespelare som hand i hand tågar in på Guldbagge-galan i protest mot övergrepp) och ordval (en journalists arbete om metoo ifrågasätts, på grund av vänskapsband med Wallin).

Samtidigt är reportaget en axelryckning, för greppet hade kunnat användas mot varje reportage Uppdrag granskning någonsin sänt. Det vill säga, vara djävulens advokat. Lyfta fram advokatens argument och med vinkel, musik och ton framföra: ”Här finns också en annan bild”. Jaha?

Är det oväntat att Virtanen, som nekat till anklagelserna, skulle ha ett försvar bakom sina nekanden? Är det oväntat att den polisutredning som lades ner hade skäl till det? Är det oväntat att den som är våldtagen handlar irrationellt?
Det där sista kräver dock några extra kommentarer.

Det är anmärkningsvärt hur Uppdrag granskning lyfter fram vissa bevis som ”avgörande”. Som att Wallin ”fnissat” när hon berättat om våldtäkten i efterhand. Uppdrag granskning hade inte planerat fråga Wallin om den saken. I en oklippt version av intervju med Wallin (totalt 12 minuter) framgår att intervjun med henne avslutas efter fem minuter och att Wallin då själv får be om att kommentera reportagets påstående om fnissandet. Hade UG tänkt låta en så avgörande sak annars stå okommenterad?

Ännu mer att Uppdrag granskning framhåller det som avgörande att de terapeutiska samtal Wallin haft inte skett med en legitimerad psykolog, utan med en ”samtalsterapeut” (oskyddad titel), men att titeln blivit “psykolog” i Svd:s granskning av händelserna. Ännu mer att UG låter framföra det bästa argument till Svd:s beslut först i eftertexterna: Även polisen använde ordet ”psykolog” i dokument.

Ytterligare: Uppdrag granskning lyfter fram det som avgörande att Virtanens sexpropå till en 14-åring inte föregåtts av en direkt fråga praoplats. Att det därmed dramatiskt skulle kasta händelsen i annat ljus?

Och till slut programmets uppräkning av vilka som ”gillat” Cissi Wallins första post där hon avslöjar att Virtanen våldtagit henne. Det är en till synes vanlig missuppfattning, att en like innebär att någon går i god för en post. Att det innebär att man ställer sig bakom allt och alla dess konsekvenser. Men Wallins post var inte bara ett outande av hennes våldtäktsman, det var också ett startskott för en Me too-rörelse. En like på den kan alltså betyda tusen olika saker.

Det sista är viktigt och försvinner när UG reducerar Virtanen/Wallin till en isolerad händelse: Instagramposten var ingen vanlig publicering, det var ingen vanlig händelse, det var inget vanligt våldtäktsmål. Det blev starten på en kvinnorevolution Sverige aldrig tidigare sett.

Därför känns hela reportaget lite märkligt. Dess tondövhet gör det till en axelryckning.
För kan man inte förstå eller förklara den större bilden, vad är det då man försöker nyansera?

{ 0 kommentarer }

Om juryarbetet i Guldtuben

av Emanuel Karlsten den april 23, 2018

i Medier och internet

Jag sitter i juryn för Guldtuben och eftersom nomineringarna släpptes imorse och väckt starka reaktioner vill jag bara förtydliga några grejer:

1) Juryn var stor och det var många kategorier som avhandlades. Vi var inte överens i alla beslut, men majoritetens röst vann. Juryn består knappast av ”gubbar”, jag var nog äldst i gänget.

2) #Guldtuben har breddats från att bara handla om youtubers till att också handla om sociala medier generellt. Därför kan alltså någon som har en liten Youtube-kanal även vara nominerad (förutom ”årets youtuber”, så klart)

3) Storlek behöver inte betyda något. Varje kategori hade ett antal riktlinjer för juryn att förhålla sig till. I de smalare kategorierna som till exempel ”Årets lifestyle” eller ”Årets humor” fanns kriterier som storlek och spridning inte med, varför juryn då kunde fokusera på konstnärlig höjd eller kvalitet. I många andra kategorier, som ”Årets video” var däremot storlek avgörande. Det har dykt upp kritik mot att Johanna Nordströms klipp om posten bara hade tusen visningar, men klippet har också synts på andra konton vilket gett många fler visningar. Även om visningar vägde tungt i denna kategori var det inte den enda riktlinjen att förhålla sig till.

4) I de fall en person var jävig, genom att själv var representerad, fick man välja att lämna juryn eller ta bort bidragen. I de fall man var jävig i meningen att man arbetade med en kanal eller en kreatör så – för att använda Guldtubens eget begrepp – ”uppmanades” de att agera oberoende.

5) Det är också viktigt att se det övergripande kriterier som juryn hade att förhålla sig till: ”För att bli nominerad i Guldtuben behöver du följa galans riktlinjer som handlar om att du måste producera ett innehåll som är fritt från hat, diskriminering, rasism, hot och som ett eller annat sätt kan uppfattas som stötande.”

6) Det är både ok och rimligt att kritisera juryn för våra val. Även jag är kritisk, precis som jag antar att många andra är kritiska (för att deras favoritbidrag inte valdes) och jag hoppas att om kritiken fortsätter att det kan leda till ett ännu bättre Guldtuben nästa år.
MEN. Kom ihåg att om det inte hade funnits en jury, att svenska folket hade fått rösta även de nominerade, hade det sannolikt inneburit att de med flest engagerade följare hade vunnit. I min värld är det en rätt förutsägbar och lite tråkig gala. (och kanske ännu mer ” #riggtuben?)

Uppdaterat:

7) Jag skriver i GP om varför jag tycker det var rimligt att Joakim Lundell hade nominerats.

{ 4 kommentarer }

UPPDATERAD 28/3 2019 Här är en listan över de svenska kampanjer och initiativ som dragit in mest pengar genom tiderna på crowdfunding. För att det ska vara jämförbart krävs att crowdfundingen ska erbjuda en produkt i utbyte, alltså inte bara vara en välgörenhetsinsamling.

LÄNGRE NER FINNS EN LISTA ÖVER DE SVENSKSPRÅKIGA KAMPANJER SOM SAMLAT IN MEST PENGAR

1) Pugz – 1 433 779 USD, 10 119 personer – Kickstarter (oktober 2015)

Det svenska bolaget Pugz var tidig med trådlösa lurar, men lovade också automatisk laddning via hörlursuttaget på iphones. Något företaget senare fick backa från, efter att Apple förbjöd.

2) Earin – 972 594 GBP, 8 359 pers – Kickstarter (juli 2014)

Lanserades nästan samtidigt som Pugz gick i mål, gör också trådlösa lurar.

3) Flic – 965 307 USD, 13 870 pers – Indiegogo (januari 2015)

En liten knapp som via Bluetooth kopplas till en telefon och utföra olika kommandon.

4) Wheelys green warrior 784 652 USD, 333 pers – Indiegogo (april 2016)

Grundarna av Studio total svirade om och producerade istället kaffevagnar som skulle konkurrera med Starbucks. Har gått väldigt bra och av de totalt sex kampanjerna har den miljövänliga vagnen gått bäst.

5) Kung Fury – 630 019 USD, 17 713 pers – Kickstarter (januari 2014)

Trailern som gjorde pastisch på 80-talsactionrullar blev otroligt populär världen över. Blev senare en kortare film som bland annat sändes på SVT play.

6) Freedrum – 622 877 USD,  4 054 pers – Kickstarter (december 2016)

Luftgitarr har du kanske hört om, men lufttrummor? En manick som spänns på trumpinnar, så att man kan spela var som helst och med hörlurar höra riktiga trummor.

7) Flyte – 617 258 USD, 2 085 pers – Kickstarter (maj 2015)

En svävande lampa! Som lyser! Klart alla vill ha det.

8) Altered:Nozzle – 4 961 032 SEK, 6 935 pers – Kickstarter (oktober 2016)

En liten plugg att sätta på vattenkranen som sparar vatten.

9) Narrative Clip – 550 189 USD, 2 871 pers – Kickstarter (november 2012)

Grundaren bakom bloggbevakningsverktyget Twingly skapade en liten kamera som fästes på tröjan och dokumenterade din vardag. Konkursade några år senare, efter att det då hunnit byta namn från Memoto till Narrative clip.

10) Crusader kings – 4 660 842 SEK, 6 170 pers – Kickstarter (juni 2018)

Fria ligan har genom åren gjort många framgångsrika Kickstarters, inte minst med hjälp av Simon Stålenhags teckningar. Detta brädspel är deras bästa insamling mätt i totalt insamlade pengar.

Svenskspråkiga kampanjer som dragit in mest pengar

Det finns flera kampanjer som erbjuder en svenskspråkig produkt, men den här listan fokuserar på de kampanjar som TOTALT riktat sig mot svenskar, genom att ha sin crowdfunding på svenska, med en svenskspråkig produkt. Ann Heberlein menar att hon samlat in över en miljon kronor till sin bok, men eftersom det skedde utan tredjepartsverifiering så platsar det inte på denna lista.

1) Valhall – Jubileumsbox – 2 474 670 SEK, 1 448 pers – (december 2018)

Serietidningen firade jubileum och vill släppa en glammig utgåva av gamla nummer.

2) SERIEFÖRLAGET Herman Hedning – 1 676 677 SEK, 1891 – Kickstarter (februari 2019)

Egmont la ner serietidningen Herman Hedning, så skaparen bad om hjälp att starta ett eget förlag. Det gick bra. Lyssna på Mediepoddens analys här.

3) Bio capitol i Stockholm – 1 640 851 SEK, 1165 personer – Kickstarter (januari 2017)

En biograf sökte ekonomiskt stöd inför en uppbyggnad.

4) Mutant: Hindenburg – 1 126 913 SEK, 1008 pers – Kickstarter (feb 2019)

Fria ligans främsta svenskspråkiga framgång är – givetvis – ett rollspel.

5) Blankspot project – 1 086 289 SEK, 1890 pers – Fundedbyme (mars 2015)

En svensk tidning som ska göra utrikesjournalistik. Hade ovanligt många backare, jämfört med övriga på denna lista.

6) Tio tusen miljarder – lånekalas i folkhemmet – 802 070 SEK, 935 pers – Kickstarter (November 2017)

Den invandringskritiska debattören och ekonomen Tino Sanandaji samlade pengar till att skriva en bok.

7) Drakar och demoner – 783 683 SEK, 1435 – Kickstarter (oktober 2015)

Det klassiska rollspelet i nygammal tappning. Samlade bara 200kr mindre än Gulliksson.

8) Nils Gulliksson – bilder från rollspelens guldålder – 738 867 SEK, 1016 pers – Kickstarter (oktober 2016)

Illustratörens klassiska rollspelsbilder samlade i en bok.

9) Så tar genusideologin över svenska universitet – 722 470 SEK, 1445 pers – Kickstarter (december 2018)

Svenska dagbladets ledarskribent Ivar Arpi har tagit tjänstledigt för att utveckla sin kritik kring genusvetenskap. Lyssna på Mediepoddens analys här.

10) Mutant: Elysium – rollspel om mänsklighetens sista dagar 585 348 SEK, 718 pers – Kickstarter (november 2016)

Svenskt rollspel.

{ 1 kommentar }

Störst på Facebook 2017

av Emanuel Karlsten den januari 23, 2018

i Medier och internet

Jag har tidigare listat årets största Instagramposter, Tweets och artiklar. Nu är det dags för svenska Facebookposter.
Eftersom jag inte har tillgång till faktisk räckvidd har jag använt delningar + likes som modell för räckviddsberäkning.
Detta är de poster som alltså fått flest delningar och likes under året som gått.

Här är de största Facebookposterna från 2017

10)
Sveriges radio är nästan aldrig med när det blir listor på innehåll som engagerar mest i sociala medier. Men när en lyssnare fångat den vita älgen och skickat in sin video till sin lokala P4-station, fick Sveriges radio sin kanske mest virala Facebookpost någonsin.

 

9)

Det är möjligt att Svenska spel har ”köpt” sin räckvidd här, men eftersom jag inte har tillgång till sådan data får postningen vara med. Klart är att många Facebookstatusar med ett jublande svenskt hockeylag var med och tävlade i toppen.

8)

Polisen är exempellöst framgångsrika i sociala medier med sina organiska, engagemangsdrivna poster. Denna från den lokala polisen är den främsta från året som gått.

7)

Den relativt nystartade organisationen Aldrig ensam nådde ut enormt med sin post under året.

6)

Undertecknad frågade om jag fick återpublicera Herman Caroans twittervideo på Facebook. Den fick enorm spridning, med över 3,5 miljoner visningar hittills. Det är den största svenska videon på Facebook 2017.

5)

Mia Skäringer har haft ett mycket framgångsrikt 2017 i sociala medier, men det var postningen efter att Trump svurits in i Vita huset som blev den största.

4)

Viralsajten Teknikpalatset fick en supersuccé med mobilpopulism.

3)

Facebooksidan ”En jämlik värld” återpublicerade videon som snurrade överallt under 2017.

2)

Den enda live-videon på topp 10. Dagens nyheter fotograferade svenskarna som överöste polisen med blommor efter terrorattentatet 2017.

1)

Marcus Oscarssons framgång och popularitet på Facebook tycks aldrig falna. Han driver sidan själv, postar själv, utan uppdrag av tv4. Hans sida, med runt 350 000 gillare, är större än alla andra partiledares och större än de flesta andra svenska mediers.

Han har blivit en folkets man, med mycket makt och när han sammanfattade polisens insats under terrorattacken var det hans bild (som kom från svd) som blev enskilt största för 2017.

 

Läs också: Tidernas största facebookstatusar

{ 0 kommentarer }