Är det mediernas fel att presskonferensen om Palme blev ett antiklimax?
Nej, snarare en kollision mellan tjänstemannamässig sävlighet och mediers explosiva intresse i en av världens dyraste brottsutredningar.
Det här är en text som skulle kunna börja med att Sverige stod stilla. Om ett kollektivt sus i folkhemmen vid halv tio en onsdag, när de avgörande bevisen om Palmes mördare skulle presenteras.
Inramningen var perfekt. Två myndighetstjänstemän med illa knutna slipsar. Några glas vatten, roll-ups med loggor, en powerpoint som det lästes högt ifrån. Roy Andersson hade inte mejslat fram ett bättre svenskt vemod.
Men ifall Sverige stod stilla måste de fått kramp. För i en och en halv timme fick vi höra _allt_ om Palmeutredningen. Om digitalisering av arkiv, om gamla spår som inte ledde någonstans (men som det länge hoppades på). Och egentligen framkom väldigt lite nytt.
Antiklimax. Var fanns vapnet? Kunde inte någon åtminstone tagit med ett rekvisita, ett litet bevis att peka på? Nej, istället fick vi se en gammal rekonstruktion från SVT. Journalister fick ställa en fråga var och sen var det slut.
“Dåligt av Krister Petersson att inte hålla vad media lovat.”, twittrade krönikören Andrev Walden lakoniskt.
Det är träffande, men samtidigt för enkelt att beskylla medier för att hajpa den aviserade finalen för en av världens största brottsutredningar.
För vi pratar om en utredning som ofta benämnts som en av världens största och dyraste. Som innefattar 90 000 personer och nämner totalt 140 000 personer – nästan två procent av Sveriges dåvarande befolkning! Och vi pratar om ett besked som gavs redan i februari, om att kunna komma med en lösning.
“Jag är positiv till att kunna presentera vad som hänt kring mordet och vem som är ansvarig för det”, sa chefsåklagare Krister Petersson till SVT 18 februari. Till Sveriges radio antydde han senare att det fanns teknisk bevisning, men i övrigt sades inget mer konkret.
Hur ska allmänheten tolka det som annat än sprängstoff? Hur ska medier spegla det på annat sätt att det nu skulle pågå en nedräkning till sommaren – då vi äntligen skulle få svaret. Förväntningarna var på max och de hade skruvats upp dit av våra myndigheter.
Men det är samtidigt svårt att belasta Krister Petersson för det. Han är en tjänsteman, ovanligt bra på sitt jobb tycks det, men knappast någon som förstår mediedramaturgi. Han är en vanlig tjänsteman som försökte svara på frågor i SVT, vara allmänheten till tjänst, men samtidigt inte säga mer än det han absolut visste: Att han var positiv till att presentera vad som hänt, och vem som är ansvarig.
Det fick allmänheten reda på under onsdagen. Det var exakt vad han berättat att vi skulle få reda på.
Krister Petersson är tjänstemannen som försökte göra sitt jobb. Han gjorde det bättre än någon annan och konstaterade att säkrare än såhär går det inte att bli och nu är det lagt till handlingarna.
Presskonferensen avslutas. Krister Petersson går vidare till någon ny utredning.
Det var en av världens största mordgåtor – som fick världens svenskaste slut.
Och så var det med det.
Ämnet du behandlar är intressant för däri ligger en (väpnad) konflikt mellan offentligheten och media. Jag är utbildad journalist men jobbar idag för offentlig förvaltning och har så att säga sett bägge sidor och trots att jag aldrig hört en offentlig tjänsteperson göra någon annan bedömning av media än att den är en kritisk del av en väl fungerande demokrati går agerandet åt ett annat håll. Misstro och rädsla präglar agerandet från både medarbetarhåll och chefshåll. Och trots att det i mitt uppdrag ingår att förklara medielogik och vikten av en granskade funktion blir det svårare och svårare att försvara. I teorin är förhållandet viktigt. Till och med livsviktigt för vårt öppna demokratiska samhälle. Men i praktiken gör offentlighetens allt ökande komplexitet och mediernas allt mer snuttifierade, snabba och kommersiella verksamhet att klyftan mellan massmedia och offentligheten ökar.
Sant, men jag tänker ofta på att medier i det fallet är en spegling av allmänheten. Om vi nu tänker att mediehusen kommer försvinna och något nytt uppstå: Kommer de verkligen vara mindre koleriska? Jag tänker tvärtom.
Jag skulle lätt lägga en slant på att crowdfunda att ”köpa loss” utredningsmaterialet. (Även om man kan undra hur denna summa rimmar med offentlighetsprincipen) Men jag tror inte de stora mediehuset vet vad det är för nåt :) https://www.svt.se/nyheter/svt-chefen-1-miljon-kronor-finns-inte-i-var-budget
Håller med dig i princip, men kanske ska man förvänta sig att någon med det jobbet får lite mer av medieträning. Vad gjorde egentligen åklagarmyndighetens press- och infoavdelning?