Har precis kommit hem från frisören. Jag är så nöjd med min nya frisörsalong. Inte bara för att de är tysta under klippning, utan också för att de gör utomordentliga frisyrer. De kan styla!
Ni vet hur man hatar den där sista touchen de gör på klippningen? När de tar fram nån vaxvariant och skruvar till det som de sett i något magasin eller som någon rökig tant visat dem på en mässa i Göteborg. De frågar vad man tycker och då ler man och tackar för att så fort som möjligt komma därifrån så man kan peta till håret så att det blir rätt.
Så är det inte hos min nya frisör. I dag blev det helt magiskt. Jag tittade på det där håret och förstod inte att det var mitt. Hur kunde det se så fylligt ut? Hur kunde det se så filmstjärnigt ut? Jag gick ut från frisören och spatserade runt hela staden. Ville visa hela världen mitt vackra hårsvall. Njuta – näras – av avundsjuka blickar från förbipaserande.
Gick in i affärsbutik. Kände det som att alla tittade på mig. Provade kläder. Var oövervinnerlig. Tills jag drog på mig först provtröjan – och förstörde frisyren. ”Hoppsan”, tänkte jag och började rätta till håret. Men det fungerar inte. Panik. Jag kammar sliter, slickar och drar i håret. Försöker få till det svallet, de där gjutna vågorna. Men det gick inte.
Det har nu gått två timmar. Jag är hemma, tittar mig i spegeln, gör ett sista försök, men inser: Nån stans där i det platta försök till frisyr jag nu äger finns en diamant. Men jag kommer aldrig kunna mejsla fram den.
Foton, foton, foton, var finns de?
Det är ju det där med mobil och kamera som jag skrev om igår. Får inte ut några bilder.
Foton, foton, foton, var finns de?
Det är ju det där med mobil och kamera som jag skrev om igår. Får inte ut några bilder.
Jag älskar när du skriver sådana här inlägg. Mer! :)
Jag älskar när du skriver sådana här inlägg. Mer! :)
hahaha – så precis är det!
hahaha – så precis är det!