anorexi

För några veckor sedan skrev jag om den maktlöshet jag kände efter att ha sett bilder på en av Sveriges största bloggare, Kissie, viktnedgång. Det blev en bra debatt i kommentarsfälten efter det. Flera påpekade då hur konstigt det var att jag skulle tycka till om en ung kvinnas kropp. Vad och vem hjälper det? Blir Kissie hjälpt? Eller ger jag genom det den uppmärksamhet beteendet eftersträvar?

För mig handlade min bloggpost inte så mycket om en offentlig tillrättavisning, förfasning eller ett mansperspektiv på en ung kvinnas kropp, utan en öppen fråga om hur vi som är runtomkring bör reagera? Kan vi reagera?

Med det perspektivet känns det jobbigt att se Aftonbladets löp i dag.

Jag länkade till intervjun redan häromdagen när Klickbilagan kom ut. Men i dag väljer Aftonbladet att sätta Kissies viktnedgång på löpet.

Det finns flera saker som är beklämmande här.

Hela Kissies karriär har byggt på att provocera. Bråka sig till att vara i centrum. Kallat människor grisar, bögar, låtsats bli knivskuren och inlagd på sjukhus, opererat bröst, läppar och lagt om sin diet till att bara äta barnmat. På sistone har hon retuscherat sig själv till att bli smalare än ett streck.

Allt är sagt att vara en del av en karaktär, att driva trafik till blogg och hamna i fokus. Till en början fungerade det provokativa bra. Kissie var Sveriges största blogg. Men det senaste året har det stagnerat, till och med minskat. Den trashiga bloggdokusåpatrenden började bli norm och bloggpubliken ryckte på axlarna.

Så Kissie tog det ett steg till. Och svälte sig ikapp med den karaktär hon skapat.

Hon tog bilder på sig själv, svimmade på gatan av utmattning och blev plötsligt hela Sveriges snackis. Bloggstatistiken sköt i höjden:

Aftonbladets skvallerbilaga Klick följde så klart utvecklingen, insåg att Kissie säljer. Och så hamnade hon på framsida och löp.

Plötsligt är alla de frågorna som ställdes i kommentarsfältet till min första bloggpost befogade. Vem hjälps av det här? I vilket annat sammanhang hade vi hängt ut någons sjuka beteende på ett löp? Ett beteende som dessutom får sin näring av just den här sortens uppmärksamhet.

Jag vill egentligen inte moralisera över Aftonbladets beslut. Jag nekar inte till att allmänintresset finns – det är ju skapat av Sveriges numera mest välbesökta blogg. Men jag trevar efter var gränserna går. Vad är det som betraktas som sjukdom? Vi skulle aldrig skriva om självmordsförsök. Pressetiken tar särskild hänsyn till sammanhang där väldigt unga är inblandade. Men vad gör vi i situationer där karaktärer byggs upp av och i nya medier och vi har lika svårt att skilja på verklighet och fiktion som personen själv?

Jag vill säga något om att medier borde vara restriktiva. Att det förvisso är bra att man har koll och förståelse på att även nätkändisar säljer, men att vi inte kan stirra oss blinda på det.

För annars blir vi som min frisörska sa igår: Människor som bara bryr oss om det som kan mätas.

Bloggposten skulle kunna sluta här, bara föreslå en problembeskrivning. Men med bakgrund av diskussionen kanske vi borde både acceptera och förstå vad Aftobladet Klick försöker göra och föreslå en lösning? Bilagan lever på att rapportera om det som folk skvallrar om. Och i ny värld vandrar skvallret över nätet, hittar nya kändisar och nya sammanhang. En lägsta sortens journalistik, skulle många säga, men den finns där och kanske behöver vi förhålla oss även till det.

Skulle man i stället kunna valt en vinkel som hade sålt lika bra, men hade tagit ett större ansvar? Skulle ”Så hjälper bloggarna Kissie till insikt” fungera? Den har fortfarande kändisfokuset, vinkla på de halvstora bloggare som har har gjort ansträngningar att vända på trenden. Som har lyft upp hur vanliga tjejkroppar ser ut. Vänt på resonemanget och publicerat bilder på lår och andra kroppsdelar där unga tjejer ser ut som…unga tjejer. Ringa upp bloggarna, träffa dem och låna bloggarnas insikt om idealsjukan och rida på ett redan befintligt engagemang.

Det kanske är naivt och ridderligt att tro att något sådant skulle fungera. Men jag föreställer mig en minst lika god säljeffekt på det som att försöka ropa ut ”ung kvinna självsvälter – igen”.

Eller hur ska vi annars göra? Ge upp för en värld som långsamt faller offer för det vi kan mäta?

{ 9 kommentarer }

Min postning om Kissies ätstörningar fick mycket uppmärksamhet och väckte en bra debatt i kommentarsfältet. Min post var inte riktad till Kissie, utan till oss andra. Som läser, tittar och pratar. Vad kan man göra?

Kanske som Egoina.

Egoina är ingen Kissie. Inte heller någon Blondinbella. Men hon hör till de kanske 50 största svenska bloggarna och når 50 000 unika/veckan. Och framförallt i samma målgrupp som Kissie och gänget.

Det är därför hennes bloggposter från helgen är så viktiga.

I fredags publicerade hon ett mejl från en läsare som beklagade sig över att hennes ”lår går ihop”.


Det är ett gripande mejl och Egoina svarar genom att dela något från sitt eget liv. Om tjejkompisar som varit större än henne, lät ”magen bilda ringar” på stranden, men hur hon själv inte ens vågade ta av sig tröjan. Och så beslutar hon sig för att göra något modigt. Visa sina egna lår. Att de går ihop.

Under bloggposten skriver hundratals tjejer med tårar hur skönt och befriande det var att läsa och se Egoina. Att läsa att det var ok.

Den enorma responsen får Egoina att skriva en ny bloggpost och uppmuntra andra att skicka in lårbilder. Responsen blir omedelbar och enorm. Egoina kan publicera massor av bilder på vanliga, friska lår.

I kommentarsfältet hyllar nu tjejer Egoina för initiativet.

Jag brukar ibland prata om att nätet nästan alltid är självsanerande. Att det finns onda och goda krafter, men om man ger alla utrymme kommer det onda alltid mötas upp, neutraliseras av det goda.

Egoina är en del av den självsaneringen. Hennes beslut att själv vara en motvikt fick hundratals tjejer att själv också våga. Men framförallt fick det ytterligare tusentals att inse att en svulten kropp inte är något eftersträvansvärt.

Det gör mig varm långt in i hjärtat.

{ 8 kommentarer }

Kissie får mig känna total maktlöshet

av Emanuel Karlsten den maj 23, 2011

i Medier och internet

Jag brukar ibland försvara Sveriges största bloggare Kissie när moraldiskussioner blossar upp. Om att det är en del av det spel hon lärt sig bemästra – att provocera sig till att bli en snackis. Få länkar, sätta sig själv på agendan. Låtsas vara knivskuren, fettsuga sig och defualtphotoshoppa upp ögon, bröst och minska midjor. Det är kanske destruktivt, men hela högstadiet var fullt av sådana. Det går över. Ta av dig moralhatten.

Men bilderna från häromdagen ser verkliga ut. Och hoppbilderna bekräftar saken. Det här handlar om någon som har riktigt kraftiga ätstörningar.

Det här är Sveriges i särklass största blogg. Lika stor som hela tv4.se. Lika stor som GP.se. Normsättande på ett sätt få andra kommer i närheten av.

Kanske är det en upptrappning av den skruvade verklighet hon både försöker leva upp till och lärt sig bemästra. Kanske har hon fortfarande i någon mening kontroll. Men för första gången på väldigt länge börjar jag i panik leta efter ord som censur, interventions och förbud.

Vad gör man? Vad gör vi?

{ 31 kommentarer }