artikel 13

ccbysa

Efter att franska Google under dagen förklarat att de kommer sluta visa rubriker, ingresser och bilder för medier som kräver pengar för att synas, reagerar nu regeringen.
Frankrikes kulturminister Franck Riester skriver i ett
pressmeddelande att Googles uttalande är ”oacceptabelt”. Han kommer nu samla sina europeiska kollegor för att komma tillrätta med Googles hållning.

Googles svar på upphovsrättsdirektivet blev en överraskning i Frankrike. Flera representanter från franska mediehus har reagerat och sagt att ”kampen fortsätter”.

Och den franska kulturministern har alltså reagerat kraftfullt.

Efter att i ett pressmeddelande först förklarat Googles svar ”oacceptabelt” fortsätter han att förklara att andan i direktivet inte kan läsas på ett sätt som möjliggör denna utväg för Google.

”Lagen är extremt tydlig: att tillåta en rättvis fördelning av det skapade värdet/…/Utifrån det perspektivet är Googles förslag uppenbarligen inte acceptabelt, som jag sagt till Mr. Gingras och hans team (Google, reds anm)”.

Kulturministern kräver nu att det ska ske förhandling på en högre nivå mellan Google och utgivare över hela Europa.

”Jag kommer snart att prata med mina europeiska motsvarigheter för att åtgärda denna situation”, avslutar Franck Riester.

Den här artikeln är gratis och tillgänglig med hjälp av personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistik ska vara öppen. 
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

{ 0 kommentarer }

Polen har dragit upphovsrättsdirektivet till domstol. Sverige var ett av länderna som vill rösta ned det som kallades ”Artikel 13” – och nu efterfrågas deras stöd inför rättsprocessen.

Jag har tidigare skrivit om Polens långskott, att försöka dra det kontroversiella upphovsrättsdirektivet till domstol. För några veckor sedan registrerades Polens anmälan av domstolen och publicerades öppet. Anmälan riktar in sig på det som kallats ”internetfilter” och menar att det borde utgöra ett brott, eftersom det i praktiken är en begränsning av yttrandefriheten.

Daniel Westman, forskare och expert på IT- och medierätt, menar att läget ännu är svårbedömt eftersom det vi hittills fått se är kortfattat. Han menar också att det är problematiskt att det är just Polen som står för anmälan.

– Givet kontexten i Polen kan man oroa sig lite över hur väl de kommer att driva målet. Invändningen kan rent rättsligt framstå som abstrakt. Det blir intressant att se ett mer utförligt resonemang längre fram, säger Westman.

Polen önskar att fler länder ställer sig bakom anmälan, något som skulle ge symbolisk och politisk tyngd, men det avvisar regeringspartiet Socialdemokraterna.
– Med utgångspunkt i att Socialdemokraterna – som enda parti – stod bakom direktivet torde det framstå som självklart att vi inte delar Polens bedömning av artikel 17 (tidigare Artikel 13, reds anmärkning) eller stödjer det som sagts från polsk sida beträffande artikel 17, hälsar partiet genom sin presstalesperson.

Miljöpartiet nyfikna
Men regeringspartnern Miljöpartiet är nyfikna. Lorentz Tovatt är partiets ledamot i EU-nämnden och den som drev den historiskt, unika linjen att gå emot sin regeringspartner och tvinga regeringen att byta fot i Ministerrådet. Han menar att han och partiet nu följer anmälan med intresse.
– Just artikel 17, som det är Polen riktar in sig på att ogiltigförklara, är ett av de skälen till att vi gröna har varit emot direktivet så som det var utformat. Det är fullt rimligt att detta testas mot EU:s grundstadga om yttrandefrihet och informationsfrihet. Så som direktivet nu är utformat riskerar det att bli en munkavel på fri informationsspridning. Därför välkomnar jag Polens initiativ, säger Lorentz Tovatt.

Även Vänsterpartiet välkomnar anmälan, liksom Centerpartiet.
– Eftersom det politiska slaget är förlorat, står hoppet till domstolen, säger Fredrick Federley.

Svårt att ställa sig bakom
Men ingen av dem tror på att tvinga regeringen att ställa sig bakom det. Vänsterpartiets Ilona Szatmári Waldau, kommer inte kräva det och Fredrick Federley (C) menar att han inte ens är säker på hur det skulle gå till.

– Detta kommer ju inte som formellt ärende i vare sig riksdagen som helhet eller i EUN så svårt att tvinga dom där igen.

Sverigedemokraterna är dock av annan åsikt.
– Vi stödjer alla initiativ till att begränsa direktivet och avser begära att regeringen ställer sig bakom Polen i detta arbete, säger Martin Kinnunen gruppledare för SD i EU-nämnden.

Daniel Westman påminner dock att en domstol inte tar hänsyn till vilka som står bakom anmälan, utan vilka argument som anförs.
– Medlemsstater får intervenera, men det är en rättsprocess så antalet som ställer sig bakom är inte relevant utan vilka argument/bevis som förs fram, säger Daniel Westman.

Den här artikeln är gratis och tillgänglig med hjälp av personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistik ska vara öppen. 
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.

{ 0 kommentarer }

Just som allt tycktes vara klart med Upphovsrättsdirektivet, kommer en sista vändning. Svenska riksdagsledamöter planerar nu att göra ett försök att ändra Sveriges hållning i Ministerrådet – och tvinga Sverige att rösta nej.
Men det är komplicerat…

Uppdaterat: Här läser du det senaste i frågan.

För att Upphovsrättsdirektivet ska kunna antas måste det godkännas av EU:s två lagstiftande församlingar, parlamentet och Ministerrådet.

Det ena skedde i tisdags förra veckan, när EU-parlamentet röstade igenom direktivet, med artikel 13.
Det andra skedde strax innan parlamentets röstning, men bara på ambassadörsnivå, i ”de ständiga representanternas kommitté”, Coreper.

Fortfarande måste beslutet alltså tas på formell ministernivå.

Det är här de svenska ledamöterna nu ser en lucka – och sin chans. Bland svenska partier är det bara Socialdemokraterna som är för Upphovsrättsdirektivet (även om också Sverigedemokraterna ”råkade” rösta fel, senast). Övriga har varit och röstat emot, även i EU-parlamentet.

Trots det har Sveriges S-ledda regering godkänt direktivet på ministernivå, även om de först var kritiska och försökte stoppa det. Ansvarigt utskott för frågan, Näringsutskottet, har tidigare framfört kritik mot att regeringen inte inhämtat tillräckligt med stöd hos riksdagen för det. Regeringens har då svarat att ingen tidigare visat intresse och hänvisat till dokument där regeringen getts ett stort och fritt mandat i frågan.

– Det stämmer till viss del, men eftersom regeringen har ett informationsövertag är det svårt för oss att kalla till en överläggning om vi inte ser att regeringen tänker byta åsikt, säger Arman Teimouri (L), ledamot i näringsutskottet, efter regeringens svar.

Men den sista instansen innan Sverige formellt kan godkänna direktivet är alltså EU-nämnden. En av riksdagens tyngsta organ med 17 ledamöter, där regeringen måste inhämta godkännande inför avgörande omröstningar.

EU-nämndens handlingsutrymme är begränsat, men de sammanträder med regeringen varje fredag. Dagen innan mötet får ledamöter en lista över vilka frågor som är ”A-punkter”, det vill säga sådana frågor som kommer att klubbas igenom utan diskussion på EU:s nästa ministerråd. När en fråga dyker upp som A-punkt, har ledamöterna en chans.

Om fem ledamöter i nämnden kräver det, måste ordföranden kalla ansvarig minister till nämnden för överläggning.

Flera ledamöter har aviserat att detta är deras plan. Nämndens vice ordförande, Tomas Tobé (M) har sagt det, och även Annika Qarlsson (C).

– När frågan kommer upp till EU-nämnden kommer jag att begära överläggning och att justitieminister Morgan Johansson (S) kommer till nämnden. Vi kommer att rösta nej och hoppas att vi får en majoritet för det i EU-nämnden så att Sveriges ståndpunkt blir ett nej, säger Annika Qarlsson.

Skulle partierna rösta enligt sin tidigare hållning, skulle det bli enkelt att samla en fällande majoritet i EU-nämnden.

Preliminärt kommer Ministerrådet ta upp frågan som A-punkt under sammanträdet den 15 april. Det innebär att EU-nämnden kan ta upp det tidigast på torsdag nästa vecka. Och att frågan avgörs på fredag, nästa vecka. Bara tre dagar innan mötet.

Men. Och det är ett viktigt men.

Inte ens om Sverige byter hållning i Ministerrådet, räcker det för att stoppa direktivet. Däremot: Om Sverige byter sida, finns chans att fler gör det.

Det är många ”men” – men det är också en ny utveckling i en fråga som avgjordes för att 13 ledamöter råkade trycka på fel knapp i EU-parlamentet.

{ 0 kommentarer }

English version
Över 100 000 tog sig ut på gatorna i Tyskland igår. Bara i München var det runt 50 000 och i Berlin beräknades det varit 30 000. De gav sig ut på gatorna som ett svar mot att parlamentariker i EU återkommande kallat kritiker för ”botar”, att de egentligen inte existerade utan att de var ett resultat av nätjättarnas försök att manipulera EU.

När de under gårdagen syntes på gatorna fanns nya förklaringar. Det tyska storpartiet CDU:s gruppledare i EU, Daniel Caspary, gick i tidningen Bild ut och menade att demonstranter var köpta – för 450 euro.

”Nu försöker de såklart att förhindra antagandet av upphovsrättsdirektivet även med köpta demonstranter. Upp till 450 euro erbjuds av en så kallad NGO för demonstrationen. Pengarna verkar komma, åtminstone delvis, från stora amerikanska Internetföretag. När amerikanska företag med massiv användning av desinformation och köpta demonstranter försöker förhindra lagar är vår demokrati hotad. ”

Daniel Caspary i Bild 23/3 2019

Uttalandet källhänvisas inte och några vidare frågor ställs inte, men CDU lyfter det på Twitter för att understryka det man upplever som ett djupt problem.

CDU har under lördagen och söndagsmorgonen inte återkommit med en kommentar, men av allt att döma syftar Caspary på den ideella organisationen EDRI som delat ut kostnadsersättning om totalt 450 euro till medborgare som vill resa till Strasbourg och ”träffa parlamentsledamöter och be dem rösta emot ett uppladdningsfilter”.

Det är alltså ett uppenbart försök från EDRI att lobba och påverka. Men det är 1) inte för att demonstrera och 2) kostnadsersättning till parlamentet, inte någon av demonstrationsstäderna och, viktigast, 3) det handlar om ett tiotal personer som fått ersättning.

De här:

Mattias Bjärnemalm, Svenska piratpartiets kandidat till EU, pekade ut kopplingen till Edri. ”De flesta felaktigheter bygger på någon form av verklig händelse som förvrängts”, säger han.

Uppdaterat: Under söndagen bekräftar Caspary att det är Edri han syftar på. Han skriver det också i en tweet:

”Jag har stor respekt för de många som tar på gatorna för din åsikt. Jag kommer alltid att kämpa för frihet, demokrati och rätten att demonstrera. Jag ångrar om ett annat intryck uppstått. Men när organisationer försöker påverka den allmänna opinionen genom tvivelaktiga metoder som ”ekonomiskt stöd” är det också möjligt att kritisera”, säger Caspary och hänvisar till Edri.

Klart är att Edri knappast är någon rik förening med tung finansiering från amerikanska nätjättar. I alla fall inte för att täcka ersättning till 100 000 demonstranter. Det faller på sin egen rimlighet att ens 1 procent av dem skulle vara finansierade, det skulle i så fall innebära att nätjättarna betalade ut 5 miljoner kronor, bara för att fylla ut en minimal del av protesterna.

Flera av organisationerna bakom demonstrationen har också kämpat för att få in pengar för att finansiera de utgifter som demonstrationerna inneburit. Den samlande organisationen Save your internet har till exempel bara fått in drygt hälften av de 50 000 euro de begärt. Även under lördagens demonstration i Berlin var det uppenbart att budgeten till både scen och ljudanläggning var kraftigt begränsad. Från denna scen hölls anföranden som skulle nå 100 000 personer. Det blev en föreställning för de tusen som var närmast.

Här är vår rapport från demonstrationen:

Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.

{ 0 kommentarer }

English translation

Alla svenska ledamöter har sagt att de kommer att rösta mot artikel 13 – utom Socialdemokraterna. Trots upprepade försök att få en kommentar, har partiets ledamöter i EU vägrat svara på hur de kommer att rösta.

Men i torsdags släpptes ändringsförslagen inför voteringen på tisdag och där fanns en överraskning. Ett svenskt socialdemokratiskt namn, Anna Hedh, hade skrivit under ändringsförslaget. Och förslaget förordar att stryka hela det kontroversiella artikel 13,” internetfilter”, i upphovsrättsdirektivet.

Anna Hedh har varit ledamot sedan 2004, men meddelade i december att hon kommer att lämna sin plats och inte ställa upp för omval 2019. Det kan vara en anledning till att hon, som ensam svensk S-ledamot, skrivit på ändringsförslaget. Eftersom hon inte ska gå till omval, kan hon gå mer efter egen övertygelse, än partiets eventuella linje. Det kan också vara ett sätt för henne att sätta press på de övriga ledamöterna.

Foto-AG Gymnasium Melle, CCBY

Men mer om de bakomliggande orsakerna vet vi inte. Vi har sökt Anna Hedh via alla kanaler, men hon vill inte kommentera ytterligare. Socialdemokraternas pressekreterare meddelar återigen att ingen ledamot uttalar sig innan omröstningen, men bekräftar att Hedh har skrivit under ändringsförslaget.

Beskedet är avgörande, eftersom det bland svenska ledamöter nu är minst två som har ändrat sig. Och det bland de 751 ledamöter som röstade om direktivet senast det var i parlamentet, bara skiljde drygt 30 röster.

Samtidigt är det ovanligt att parlamentet röstar ned ett direktiv i sista röstningen, det har bara hänt några få gånger tidigare, men hände till exempel med ACTA-avtalet 2012.

Uppdaterat: Artikel 13 har i det senaste utkastet av direktivet fått namnet artikel 17. Men ledamöterna ser också de gamla artikelnumren, och i ovansteånde fall handlar det alltså om den ”gamla” artikel 13, ”internetfilter”, som Hedh motsatt sig.

Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.

Läs också:

{ 0 kommentarer }

Foto: Marco Verch, cc-by

Vad är artikel 13, det som kallats ett internetfilter? Som en del av min rapportering inför EU:s avslutande omröstning om Upphovsrättsdirektivet går jag igenom de två mest kontroversiella delarna, artikel 11 (läs här) och 13.

Artikel 13 handlar i korthet om att den som äger en bild, text eller video ska få betalt när den sprids. Publiceras verket utan ägarens tillåtelse är det ett brott – och nu ska sajtägaren hållas ansvarig för det.

Problemen är uppenbara: Hur ska en sajt, med miljarder användare som Facebook, eller med mindre resurser, kunna skapa en funktion som håller isär tillåtet från otillåtet innehåll? Det behövs någon typ av filter.

Det här är redan idag ett problem, eftersom det är svårt att skapa smarta filter. Youtube har ett på plats , ”Content ID”, som har kostat ungefär en halv miljard kronor att utveckla. Trots det fungerar det idag såhär:

Redan idag räcker det alltså att ett upphovsrättskyddat verk skymtar för att det ska räknas som ett intrång för Youtubes filter, men skulle det också vara ett juridiskt intrång är det du som användare som är skyldig. Med artikel 13 blir även sajten skyldig – och då måste sajten vara säker på att aldrig begå brott. Men hur ska ett filter kunna hålla isär vad som är kritik eller parodi av ett upphovsrättsskyddat verk?

Under de avslutande förhandlingarna har det försökts göra bättre versioner av upphovsrättsdirektivet. Sajter är nu fria från ansvar för användares brott mot upphovsrätten, ifall de:

1) Försökt att få licens till upphovsrättskyddat material
2) Gjort ”best effort” för att försäkra sig att om upphovsrättskyddat material inte publiceras
3) Har ett anmälningssystem och när något är anmält som upphovsrättsskyddat kommer det inte upp igen.

Missas någon punkt är sajten ansvarig för uppladdningen. Det skulle alltså räcka att en sajt beslutade att de vill vara en sajt för upphovsrättsskyddat material och därmed inte ens försöka få någon licens, för att ha en skyldighet att inget brott begås på deras sajt, det vill säga skaffa ett filter. Samma sak gäller punkt 3: Ska en sajt se till att ett anmält verk inte publiceras igen måste man ha ett filter som känner igen just detta verk.

Fler saker som behöver beaktas:

Upphovsrättshavaren måste själv ha hävdat sin upphovsrätt.

Nästan allt vi publicerar på nätet kan falla under upphovsrätt. Alla statusar, bilder och filmer vi själva producerat är så klart våra egna, men i användarvillkoren hos till exempel Facebook ger vi dem rätten att visa det vi själva producerar och publicerar. Det Artikel 13 gör är att hindra andra från att publicera dina verk i sociala medier – om du vill. Har ingen hävdat upphovsrätt för verket, kan sajten publicera det fritt. Har däremot någon hävdat upphovsrätt måste Facebook antingen 1) inhämta godkännande och betala licens eller 2) se till att verket aldrig publiceras igen. Svårigheten är uppenbar: Hur ska Facebook veta att personen som hävdar upphovsrätt verkligen äger verket? Föreställ följande scenario: Din kompis tar en bild du inte gillar. I teorin skulle det räcka att du hävdar att du fotat bilden, för att sajten skulle tvingas filtrera bort den (eller betala). Eftersom det är brottsligt av Facebook att publicera upphovsrättsskyddade verk är det viktigare att snabbt ta bort, än att ifrågasätta upphovsmannen.

Sajter ska ha gjort ”best effort” mot upphovsrättsbrott

I punkt 4(b) i artikel 13 står det alltså att sajten ska ha gjort ”best efforts” ”in accordance with high industry standards of professional diligence” för att se till att upphovsrättskyddat material inte olovligen tillgängliggörs. I skäl 38b tydliggörs också att ett sajter inte får stoppa annat lagligt material från att synas och användas. Hur det ska gå till i praktiken framgår inte, idag finns inget filter som är så avancerat att det inte skulle råka stoppa även lagligt material.
I praktiken kan artikel 13 alltså fungera såhär: Upphovsrättsorganisationer kommer att tillhandahålla en lista på alla texter, bilder, ljud och filmer som är upphovsrättsskyddade. Sajter behöver då skapa en tjänst som kan korsköra denna lista mot allt användare laddar upp – för att registrera hur det använts och ta bort otillåten publicering.

Daniel Westman
Daniel Westman.

Det här låter omöjligt dyrt för små och mindre sajter. Men det skulle kunna gå att utläsa ytterligare undantag:

Dels förklaras det i artikel 2:5 att om sajten är ideell (som Wikipedia), en köp och sälj-sajt (som Blocket), eller en molntjänst för internt bruk (som Dropbox), så undantas man från direktivet.

I skäl 37a försöker direktivet också klargöra att inte alla små tjänster behöver drabbas av direktivet, utan endast ”uppkopplade tjänster som spelar en viktig roll på den digitala innehållsmarknaden, genom att det tävlar med andra uppkopplade tjänster, som ljud- eller videostreamade tjänster, för samma målgrupp” (min översättning).
Det direktivet försöker säga är att artikel 13 främst ska sikta in sig på stora sajter som Google och Facebook. Det vill säga de som hotar Spotify, HBO eller andra tjänster som tydligt genererar pengar till upphovsrättshavare. Men den här skrivningen (37a) står inte i artiklarna, utan i skälen.

Daniel Westman är jurist och nätforskare. Han menar att var denna formulering står är viktigt när domstol senare kommer att avgöra hur direktivet ska tolkas.
– Det en domstol är bunden av är det som står i artikeln, det som sägs i skälen är tolkningshjälpmedel. Om det skulle vara juridiskt korrekt borde man gått tillbaka och formulerat om det även i artikeln, säger Westman.
Formuleringen kan vara ett resultat av hårda förhandlingar, där skrivningen fördes in för att blidka kritiska röster, tror Westman. Ett sätt att skjuta upp den exakta tolkningen till en domstol längre fram.
– Man kan se det (skälen, reds anm) som ett juridiskt kompromissverktyg, när man har olika uppfattning kan man lägga in saker i de här skälen och det blir inte bindande lagtext, säger Westman.

Klart är att sajter tvingas till förhandlingsbordet med upphovsrättshavare på grund av direktivet. Vilket så klart är syftet, men det innebär inte per automatik att allt innehåll kommer vara kvar på sajterna. Precis som det redan fungerar på Youtube idag så kommer några upphovsrättshavare inte vilja att deras bilder, video eller musik hörs på Facebook. Och då försvinner det.

Privata företag som polis, åklagare och domare?

Det mest kontroversiella med direktivet är just straff- och skadeståndsansvar. Att staten genom straff vill tvinga företag att agera poliser – och radera innehåll innan det har publicerats. Idén att privata företag kan ha ansvar gällande medborgares gärningar är förvisso inte helt ny. Till exempel kan banker ha visst ansvar för att stoppa kunder att begå brott innan de begås, eller en hyresvärd ha ansvar för brott som koppleri, ifall det pågår i hyreshuset. Men skillnaden nu är att intrången denna gång görs i en central mänsklig rättighet: Yttrandefriheten. För när sajter får straffansvar av staten, signalerar den att det krävs särskild försiktighet och att det är viktigare att ta bort för mycket än för lite.

Juristen och nätforskaren Daniel Westman menar att här går skiljelinjen i debatten: Mellan de som ser artikel 13 som en yttrandefrihetsfråga och de som ser det som en ren marknadsfråga. De senare har inga problem med att marknaden äntligen får hjälp att överleva.

– Ser man internet bara som en arena som har att göra med en marknad och distribution av någons skyddade verk, då är detta ganska oproblematiskt. Men ser man att det träffar bredare än så, då är det problematiskt.

Daniel Westman menar också att det är viktigt att fundera över nästa konsekvens. Om vi öppnar dörren för att hindra upphovsrättsintrång innan publicering, vad kommer efter det? EU-kommissionen har redan pratat om att förhindra terrorpropaganda på samma sätt, men man kan lika gärna föreställa sig andra brott, som att publicera personuppgifter. Ska privata företag vara ansvariga för den gränsdragningen och är det värt att riskera blockera vår kommunikation för att stävja dessa brott?

– En del kanske tycker det skulle vara bra, men det skulle bli en väldigt stor begränsning i yttrandefriheten. Det är därför många ser allvarligt på det, men det kan framstå subtilt för den enskilda användaren, säger Daniel Westman

Kommer memes försvinna?

En av de vanligaste ingångarna i artikel 13 har handlat om memes, en internetkultur där man ofta använder upphovsrättskyddade verk för att skoja med eller kommentera samtiden. Kommer det att förbjudas?
Kommer gifar som den här inte längre kunna postas?

Nja, memes kommer inte att förbjudas helt, men memes som den här ovan ägs av Disney och därför kommer den att fastna i filter och innebära att Disney får avgöra om de vill ha kompensation eller om klippet ska blockeras. Men:
I den senaste versionen av artikel 13 har förhandlarna försökt runda det i punkt 5. Där står det att följande innehåll ska undantas i direktivet: ”a) Citering, kritik, granskning b) Karikatyr, parodi eller pastisch”.

Det finns alltså inget uttryckligt undantag för memes, eftersom memes inte alltid är en karikatyr, parodi eller pastisch. I gif-bilden ovan används bara en Disney-scen för att göra en rolig jämförelse med dagens politik. Eller skulle det kunna vara en pastisch? Allt detta kommer en domstol behöva ta beslut om. En domstol som alltså ska avgöra vad hela Europa ska anse vara parodins och pastischens gränser. Det blir en uppenbar svårighet för sajterna.
– Det svåra är att göra den bedömningen på förhand. Vad är bara ett enkelt snyltande på någon annans verk och vad är någonting som verkligen är skyddat som satir och parodi. Det är jättesvåra bedömningar, säger Daniel Westman.
– Gränsen är svår för juridiska experter och domare, men det är ännu svårare för de ungdomar som vill klippa ihop ett meme, säger Daniel Westman.

Allt det här behöver ledamöterna i parlamentet nu sätta sig in i och överväga. Ser de det som en unik möjlighet att tvinga nätjättar till förhandlingsbordet med en krisande upphovsrättsbransch? Eller ser man det som ett allt för stort ingrepp i yttrandefriheten.

– Ska man vara helt ärlig så är det ingen som vet exakt hur Youtube eller Facebook kommer att agera om man får en sådan här bestämmelse. Kommer man att ta ut svängarna och ta lite risker, för att behålla den här friheten. Eller kommer de att vara försiktiga för att inte exponera sig för några stämningar, säger Daniel Westman.

Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.

Se hela intervjun med Daniel Westman:


BUS, SKAP och STIM har avböjt att medverka i en intervju för denna text, men STIM skriver själva omfattande om direktivet här.

Läs också:


{ 0 kommentarer }

Det blir, som bekant, en sista, avgörande omröstning i Europaparlamentet om Copyrightdirektivet innan det blir svensk lag. Då ska 751 ledamöter rösta om artikel 13, ”internetfilter” och artikel 11, ”länklicens” innan det blir lag i Sverige. Alla andra instanser har sagt ja, inklusive Sveriges regering genom Ministerrådet.

Även Europaparlamentet har sagt ja till en tidigare version, när de röstade under sensommaren 2018. Hela direktivet röstades då igenom till trilogsamtal med en förkrossande majoritetöver 200 rösters marginal. Men när det skulle röstas specifikt om artikel 13 skilde bara knappt 40 röster. Därför skulle det räcka med att bara 40 ledamöter har bytt uppfattning för att artikel 13 skulle ombearbetas – eller falla.

Då, i den senaste parlamentsomröstningen, röstade alla partier emot direktivet i och de nämnda artiklarna – förutom Feministiskt initiativ och Socialdemokraterna.

Frågan är därför hur de svenska parlamentarikerna står nu i frågan?

Här är vad vi vet just nu:

Socialdemokraterna – 5 ledamöter

Det kanske viktigaste beskedet – eftersom Socialdemokraterna röstade för hela direktivet, även om de röstade emot artikel 11 och 13 i september. I mitten på februari uttalade sig ledamoten Jytte Guteland starkt kritiskt mot direktivet.

Frågan är också känslig, eftersom att den S-ledda regeringen har röstat slutgiltigt ja till direktivet, trots att den tidigare arbetat hårt för att stoppa det.

Uppdaterat 23/3: Anna Hedh skriver under ett ändringsförslag att stryka hela artikel 13, ”internetfilter”.
Uppdaterat 25/3: Två socialdemokrater röstar för direktivet

Miljöpartiet – 3 ledamöter

Som representanter för regeringen har även Miljöpartiet, genom Ministerrådet, röstat ja till direktivet. Men ledamöterna i parlamentet kommer hålla samma linje som i september – de röstar nej.

”Vi kommer rösta nej till artikel 11, artikel 13 och direktivet som helhet”, hälsar ledamöterna genom sin presstalesman.

Moderaterna – 3 ledamöter

Tomas Tobé kandiderar till parlamentet, men är också rättspolitisk talesperson för Moderaterna i riksdagen. Han menar att moderaterna kommer att rösta nej till direktivet som helhet – och artikel 11 och 13.

Liberalerna – 2 ledamöter

Båda kommer att rösta nej till helheten, utifrån hur artikel 11 och 13 ser ut idag. Jasenko Selimovic skrev om sin hållning i en debattartikel i Computer Sweden. Wikström har också lovat:

Sverigedemokraterna – 2 ledamöter

Vänsterpartiet – 1 ledamot

Centerpartiet – 1 ledamot

Centerpartiet röstar mot artikel 11 och 13, men kan tänka sig att med förändringar rösta igenom ett omarbetat direktiv.

Kristdemokraterna – 1 ledamot

Feministiskt initiativ – 1 ledamot

Vändpunkt – 1 ledamot

Ett lite speciellt parti, eftersom det grundades i februari och miljöpartisten och parlamentsledamoten Max Andersson då valde att lämna sitt parti för att ansluta sig till Vändpunkt.

{ 0 kommentarer }