carl bildt

Sedan i februari i år har jag på heltid (nåja, 20 procents pappaledig och DN-krönikor ovanpå det) jobbat på P3.

Men nu är det över.

Från och med idag är jag pappaledig och lämnar därmed P3.

screenshot 2014-09-29 kl. 12.36.35Det här var bestämt redan när jag tackade ja i vintras. Jag skulle egentligen vara pappaledig redan i våras, men tillsammans med Julia pusslade vi ihop så att det gick. Att P3 sände från Göteborg, att det skulle innebära ganska tydliga vardagliga rutiner och framförallt: Att det var ett supervalår var för bra för att tacka nej till. Så jag skrev kontrakt med SR fram till två veckor efter valet.

Vilket är nu. Vilket ju också känns lite vemodigt. Men allra mest bara väldigt bra.

Dels för att jag ser så väldigt mycket fram emot att umgås mer med min dotter. Men också för att vi gjorde så väldigt bra radio, som också gav Radioakademins pris ”Årets Rookie” på Stora radiopriset förra veckan.

Och jag känner också att jag vill sammanfatta den här tiden något, det arbete vi har gjort.

Jag minns några saker särskilt.

Mitt kanske starkaste minne är från när vi pratade om kristnas situation i Irak.

Det var i somras, när vi liksom var lite yrvakna inför hela situationen med Isis i Irak.

Flera svenska irakier berättade hemska berättelser från sin familj i Irak och anklagade också Sverige för att inte göra mer. Vilket gjorde utrikesminister CarlBildt upprörd på twitter.

Vi bokade upp ett samtal med en svensk med släkt i området, Assyriern Kara Hermez som också är född i Mosul, skulle berätta om situationen och vi twittrade även till Carl Bildt om han ville vara med.
Han svarade inte och vi drog igång programmet.

Men så plötsligt, precis i låten innan vi börjat prata med Kara Hermez, svarar Bildt på Twitter att han vill vara med. Min producent Thorbjörn Karlsson försöker ringa upp hans pressekreterare som dementerar att någon medverkan skulle vara aktuell. Så Thorbjörn får visa upp tweeten för honom och strax senare, halvvägs in i samtalet ropar Thorbjörn i mitt öra att ”nu är Carl Bildt med!”

Jag försöker fumla in Bildt på något sätt och kontrasten där och då blir sprakande. När Kara ryter ifrån skakar Bildt till på ett sätt jag inte hört tidigare. Det blir ett möte mellan människor, snarare än diplomater. Det blev känslor snarare än retorik.

Och det blev nog den bästa radio vi gjort.

Efteråt var vi i redaktionen helt adrenalinstinna av händelsen, hur levande det blev, vilket möte det blev och hur viktigt det kändes.

Under den här tiden har det ju också varit två val. Och vi har haft flera väldigt framgångsrika återkommande teman, tycker jag.

Om Valets alternativa makthavare, till exempel. 

Jag skrev en krönika om dessa alternativa makthavare i början på året och vi valde att göra ett antal profiler på dessa, inför valet. Vi pratade med allt från Alliansfritt (som är större än partierna på sociala medier) och Rödgrön röra (som till exempel avslöjade hur Vänsterpartiet vill lägga ner Bromma flygplats, men ändå inte hade några problem att flyga därifrån under valrörelsen).
Vi pratade med Avpixlat (ett eget kapitel i sig) liksom bloggen ”Inte rasist, men” (som ju stod för några av valrörelsens största avslöjanden, tex om hur en framträdande Sd-kandidat i Malmö skrivit på rasistblogg).

Och det fanns många fler. Politism, Cournicopia, Blondinbella, Slöseriombudsmannen, Kvinnohat, Underbaraclara, Makthavare.se mfl.

Att göra de porträtten på de här makthavarna har varit unikt i Sverige. De påverkar massor av vad vi länkar och pratar om, och nu fick vi en inblick i hur de ser på sin egen makt – vad vill de uppnå?

Vi är också stolta över vår serie ”Vad hände sen”, som följde upp nyheter som andra sprungit förbi. Vad hände med de storslagna antirasistiska kampanjerna där tusentals kändisar skrev upp sig? Vad hände efter FotbollsVM i Sydafrika? Eller vad hände egentligen med ordet Hen?
Det var ju när vi grävde i det sistnämnda som vi också sprang över en nyhet.

I vår research visade det sig att det gick ett rykte om att ”hen” skulle in i Svenska akademins ordlista. Vi ringde upp SAOL i direktsändning och fick en nyhet som spreds snabbt i hela landet.


Allt på grund av vår enkla fråga ”vad hände sen”.

Men vi har också testat mer okonventionella grepp. Som en ”utökad redaktion”.

Vi är väldigt stolta över den saken. Det började med att vi i våras efterlyste lyssnare som ville delta djupare i redaktionsarbetet på olika sätt. Komma med input från sin vardag, för att bredda programmets innehåll och låta det handla om andra saker än bara det vi här på redaktionen snubblar över.

Det kan såklart lyssnare göra hela tiden, men oftast sker det på ett ganska ojämlikt sätt. Lyssnare får höra av sig med mejl som kanske sällan besvaras, eller i kommentarsfält som är tydligt underordnat artikel- eller bloggposten. Vi hade en idé om att samarbetet skulle kännas tydligare och också vara mer givande om vi hittade ett forum där lyssnaren kunde känna sig mer jämlik med resten av programmets redaktion. Inte för att de skulle göra vårt jobb – vi är ju fortfarande de som är betalda – utan för att vi trodde att utbytet skulle bli bättre om man som lyssnare känner att man värderas som en viktig kugge i redaktionsarbetet.

Vi gjorde därför ett test, en projektgrupp där vi handplockade ett gäng från de som sökte in efter våra efterlysningar. Tillsammans bildade de en ”utökad redaktion” som helt enkelt blev en Facebookgrupp med människor från olika delar av Sverige, med olika intressebakgrunder.

Den här gruppen har varit vårt bollplank rakt igenom och gett oss massor av idéer och tips på personer att prata om. Det kan vara allt från så enkla saker som att någon har kontakt med en student som saknar bostad och därför bosatt sig i en husvagn. Till en bonde som hjälper oss få perspektiv på både mjölkbönders panikartade situation och när vargattacker är historiskt stora.
En av de mest talande exempel var när vi genom gruppen till exempel fick tag på den unga studenten Ilya, långt in bakom rebellgränserna i Ukraina. Vi kunde prata med honom via Skype, men hur visste vi att han verkligen var den han utgav sig för?
Specialkunskaperna i vår redationsgrupp hjälpte oss med en avancerad identifikationsprocess. Med foton på upphållett pass, specialskrivna lappar, dagstidningar och kontroll av geopositionering i bilder.
Och då kunde vi till sist veta att vi faktiskt pratade med Ilya, som blev en ganska unik röst i svensk radio om vardagen och rädslan inifrån rebell-kontrollerade områden.

Ett annat möte jag minns från den här tiden var intervjun med mannen som tryckte upp en bakelse i ansiktet på Göran Hägglund under valrörelsen.
Vi ville ha med honom i programmet, försöka förstå hur han tänkte när han gjorde något så tveksamt. Men det var inte helt okomplicerat. Dels att få tag på honom, men också att faktiskt intervjua honom. Det var inte helt okontroversiellt för ansvarig utgivare.  Men vi förbandade intervjun, fick den godkänd och i efterhand blev den faktiskt väldigt, väldigt bra tycker jag.

Sammanfattat är jag väldigt stolt över den här tiden. Jag har lärt mig så otroligt mycket, fått så mycket respekt för radioyrket, för alla kollegor och för den journalistik de gör.

Och jag är såklart också väldigt tacksam till mina kollegor. Utan er hade det aldrig blivit så bra, utan er hade faktiskt ingenting gått. Tack för att ni stått ut med mina nycker, peppat mig och framförallt er hängivenhet till att göra programmet så bra som det blev!

Tack Thorbjörn Karlsson och Anna Johannessen som turats om med att producera programmet.  Tack för att att ni stått ut med mina nycker och all pepp ni gjort!

Och tack Hanna Sandgren, Elina Haimi, Aldjiana Talic, Niklas Mannheimer-Ruberg, Emelie Hagbard som inte bara jobbat med programmet utan också lagt sin själ i det, jobbat hårdare än kanske någon annan redaktion för att live, en timme varje dag, göra den bästa radio vi bara kunde göra! Jag är väldigt tacksam för det!

För P3:s del så kommer programmet fortsätta, nu med Camila Astorga Diaz, som kommer fortsätta att göra radio i världsklass.

Själv kommer jag fortsätta skriva krönikor i DN, ta något enstaka föreläsningsuppdrag, men annars mest bara försöka vara världens bästa pappa till Billie!

Tack för att ni lyssnat!

{ 0 kommentarer }

Jag var utomlands i helgen, helt nedkopplad, och fick beskedet om Juholts avgång via sms. Därför har jag inte riktigt hängt med så mycket i reaktioner. Tills jag kom hem. Då alla pratar om det. Om vilken partiledare som hade kunnat sitta kvar i ett sådant drev. Om det var rätt av honom att avgå osv.

Jag vet inte. Men det är så klart svårt att inte jämföra Carl Bildt och Juholt. Och tänka på att det är någon typ av kulturfråga, kanske till och med klassfråga?

För medier är det enkelt att hänga Juholt. Det är enkelt att racka ner på honom, kalla honom Fleksnes och håna honom för hans, till synes, totala okunskap för hur det mediala spelet fungerar. Det finns inga drag av smidighet hos Juholt. Han bara är. Bullrig, engagerad, passionerad. Försöker så gott han kan, men är långt ifrån alla de egenskaper vi förknippar med ett statsmannaskap.

Så har vi Bildt. Som vi ursäktar när han sluter sig från pressen och sätter sig vid tangentbordet för att formulera ett slugt teflonuttalande på blogg eller Twitter. Som arrogant rycker på axlarna åt eventuell kritik och häller bekymmerfritt upp ett glas whisky till på sin Ikea-befriade vindsvåning.

Bildt gör lika många – men värre – misstag än Juholt. Men hans relation till media har varit så lång att han känner spelet bättre än någon annan. När man går journalistutbildningar handlar till och med hela kapitel i journalisternas läroböcker om hur man handskas med Bildt. Han är en slags inverterad Janne Josefsson.

Onåbar för journalister. Vi kan inte håna honom för att vi inte känner till vilka grepp vi ska använda.

Men Juholt har ingen klassisk credd. Ingen dialekt eller vindsvåning att gömma sig bakom. Han är samme jovialiske farbror vi alla känner till och har i vår närhet.

Det gör knappast hans ledarskap bättre, hans entré i politikens absoluta fokus bra, men det gjorde absolut drevet mot honom betydligt enklare för de (oss?) journalister, medborgare, twittrare, som bevakade honom.

I stället för en modern teflonBildt är Juholt samma gamla jobbiga stekpanna där allt skit fäster.

Vi har så länge velat ha en mänsklig politiker, men när han väl är här så chockas, bländas vi av alla brister och slentrian- och reflexutbrister: ”Ge oss mer Bildt!”

Som om vi tycker det är skönare att bli lurad av yta, än att exponeras av mänsklighet.

Ah, var tvungen att skriva av mig mina spontana tankar kring saken. Inte minst eftersom jag råkade springa på min gamla krönika om just Juholt där jag skrev mer om det där.

Jaja. Här är i alla fall krönikan jag skrev när det begav sig:

”Alla har en Juholt i sin närhet”

{ 4 kommentarer }

Almedalens 10 mest populära tweets

av Emanuel Karlsten den juli 10, 2011

i Medier och internet

Almedalsveckan är speciell på det sättet att Twitter, som i alla andra lägen knappast är särskilt representativ, plötsligt blir löjligt representativ. Här är PR-människor, politiker, journalister och moderator Almedalen överrepresenterade. Därför borde det åtminstone i teorin det bästa sättet att illustrera veckans snackisar att kolla på Twitter.

Så med ett högst inofficiellt samarbete med Twingly live listar jag här de tweets som blivit mest rundskickade, retweetade. Vi börjar i omvänd ordning:

Plats 10: @Arkelsten

Partisekreterarens (M) utspel om Juholt nådde inte bara @Expressens förstasida, utan också en tiondeplats på årets mest retweetade.

Plats 9: @EmanuelKarlsten

Under förmiddagen gick Jimmie Åkesson upp på Almedalens scen. Mycket om det kan sägas. Som hur flera hade ritat små hitlermustascher på läppen i en tyst protest. Eller hur besvärande det är att se en vit medelklass ge Jimmie Åkesson stående ovationer när han träder in på scenen. Men märkligast av allt var den SD-man som smög omkring och fotograferade ”motståndare” inte bara i inledningen, utan under hela talet. Uppdaterat: Aftonbladet skriver mer om SD-mannen

Plats 8: @Owenil

TT:s utsände reporter hade ögonen med sig tidigare under veckan.

Plats 7: @JanGradvall

Tweets i kategorin ”vi som inte var där” haglade under veckan. Några lyckades bättre än andra. Som krönikören Jan Gradvall.

Plats 6: @Owenil

Den nya almedarlingen Owe Nilsson plockar även plats sex med sin dräpande spaning under måndagens partiledartal:

Plats 5: @annika_lantz

Sveriges mest följda kvinnliga twittrare förklarade att hon inte var i Almedalen. Det var tillräckligt för att hennes följare skulle retweeta henne upp till plats fem.

Plats 4: @BatraDavid

Det kan tyckas tråkigt att även plats fyra stjäls av någon som inte var i Almedalen – och twittrade om att vara i Almedalen. Men är det egentligen inte väldigt beskrivande för känslan i Sverige? Och hursomhelst – ganska roligt även för oss som var där:

Plats 3: @CarlBildt

Det skulle antagligen räcka med att Carl Bildt aviserade att han var på väg, men när han dessutom gör det med sådär torr humor blir det oemotståndligt.

Plats 2: @AronFlam

Komikern Aron Flam åkte till Almedalen för att proffs-roasta några politiker. Men han fortsatte även på fritiden. På bara sju timmar har hans tweet blivit veckans näst mest retweetade:

Och till sist:

Plats 1: @CarlBildt

Det vore väl skam om Sveriges utrikesminister inte skulle få även tronen. Inte bara skrev han årets mest retweetade, han gjorde det från fickan. Saken blev ett meme och Twitter-Sverige blev genast lite roligare. Tack för att du bjöd på den, Carl Bildt!

{ 8 kommentarer }

http://twitter.com/#!/carlbildt/statuses/89289643484385280

Uppdaterat: Det är svårt att inte älska internet. Minuter senare skapas följande konto och första tweeten:

 

{ 4 kommentarer }