internet

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

Jag har skrivit omfattande och mycket om det som kallas ”Internetfilter”, ”länklicens”, Artikel 13 och 11 i EU:s stora copyrightreform.

Nu är det nära sitt slut – och det ser mycket mörkt ut. Och jag ska ärligt säga att jag är så trött på det, på ämnet och mig själv i den här frågan. Sedan i juni har jag, nästan ensam, försökt lyfta den här frågan i svensk debatt. För det är en så otroligt, ofattbart dramatisk förändring för Europas medborgare. Jag ska verkligen erkänna att jag inte är någon expert, men när ingen annan har lyft har jag känt något slags ansvar att slå på alla trummor jag har.

Jag skrev i Göteborgsposten om ”En av vår generations största politiska ödesfrågor”, en artikel som fick stor spridning.

”Vad sägs om ett filter på internet som läser av vad du laddar upp, skriver och publicerar – och direkt tar bort om det är olagligt? Dystopiskt? Knappast, för Sverige har redan godkänt det. Och i mitten av juni kommer EU:s politiker hålla en avgörande omröstning i frågan.”

Svenska EU-korrar hörde av sig, var irriterade på att jag drog stora växlar, inte förstod att så där mycket kan man inte dra på det. Jag vidhöll att mitt ansvar och skyldighet som krönikör var att, vid behov, skriva med stora bokstäver. Och att jag inte alls kände samma tillförsikt. Jag fortsatte lyfta frågan i mitt återkommande uppdrag i Nyhetsmorgon och på sociala medier. Medier skrev inte.

Det gick sedan igenom utskottet och jag skrev oroligt. Fortfarande var korrar lugna, det skulle stoppas av parlamentet. Det gjorde det inte.

I september var jag på plats i Strasbourg, pratade med svenska och europeiska ledamöter, satte mig in i frågan som ingen annan verkade tycka vara viktig eller hade tid för. Och den 12 juni röstade Europaparlamentet igenom frågan till trilogförhandlingar – till stående ovationer. Internet kommer inte bli sig likt, skrev jag.

Nu helt plötsligt skrev alla medier. Nu helt plötsligt förstod alla.

Att det här skulle förändra allt. Korrar ursäktade sig, men helt plötsligt rycktes också jag in som reporter av redaktioner och kanaler. I vissa fall som expert, i andra fall – som i SVT:s Aktuellt – blev jag helt plötsligt en slags part i målet. Så lite förstods om frågan, att rapportering om något hemskt omvandlades till en personlig åsikt, snarare än en djup, genomgripande samhällsförändring. Det var dystert. Ingen tycktes vilja sätta sig in i frågan. Knappt ens parlamentsledamöterna själva.

Att vara i Strasbourg var surrealistiskt. Jag har skrivit om hur så många ledamöter uppriktigt trodde sig vara utsatta av en konspiration från Facebook och Google, att det inte fanns några individer som tyckte det här var ett problem. Det var fullkomligt bisarrt, verklighetsfrånvänt!

Botten nåddes när jag i Strasbourg intervjuade den ledamot som föredrog hela förslaget från parlamentets håll. Han visste inte ens vad han röstat igenom. Jag spelade in samtalet, som blev en nyhet över hela Europa. Det var ofattbart.

I grunden – och helt kort – är dessa tre saker det värsta med copyrightdirektivet:
Artikel 13, också kallat internetfilter, gör plattformar skyldiga till alla upphovsrätts-överträdelser som medlemmar gör. I korthet innebär det att alla som har ett forum eller bygger ett socialt medie måste bygga någon tjänst som scannar igenom allt det du och jag laddar upp för att vara säkra på att de har licenser för allt innehåll. Det kan handla om bilder eller musik som hörs i bakgrunden på videon du laddar upp, eller att du saknar upphovsrätt till den skärmdump du tagit och vill dela i sociala medier. Men det kan också handla om ditt eget videoklipp – plattformen måste vara säker på att de har licens för att visa upphovsrättskyddad text, video och bild – oavsett om det är din eller någon annans. Det här innebär att de kommer tvingas ta det säkra före det osäkra – och att du som användare är skyldig tills motsatsen bevisas.

Artikel 11 handlar om länklicens. Att Länka är tillåtet – så länge det i länken inte finns upphovsrättskyddat material. Om det i URL:en finns en rubrik, är det upphovsrättskyddat. Kommer det med en bild eller ingress, är den upphovsrättskyddad – och plattformen skyldig att betala, eller bara ta bort.

Artikel 12a. Det fånigaste, helt obegripliga, och som smögs in i sista stund, så att parlamentet inte ens visste att de röstat igenom den. På riktigt! Det handlar om att den som arrangerar ett sportevent (så allmänt formuleras det) äger alla rättigheter för eventet. Skulle du alltså vilja filma din son som spelar fotboll, får du alltså inte publicera det på sociala medier – du äger inte rättigheterna. Och Facebook skulle vara tvungen att ta det säkra för det osäkra och ta bort det.

Den här sista är den sjukaste delen. Och innan jul rapporterade mina källor att den också var på väg bort.

För sedan i september pågår Trilogförhandlingar, mellan ministerrådet (där Sverige är representerat och där Sverige röstade för direktivet), kommissionen och parlamentet. När alla dessa har kompromissat klart om detaljer (i grunden är de överens), kan ett slutgiltigt direktiv antas i parlamentet.

I de här samtalen så skulle filmförbudet på sportevent försvinna. Jag skrev om det i Breakit. EU-kommissionen lovade att plocka ur det mot att de i en skrivelse skulle lova att utreda det längre fram. Men inget hände.

Idag rapporterade jag därför om denna uppdatering:

Och vi nu går in i den absoluta slutfasen:

Och ärligt talat orkar jag knappt ens kämpa in i det sista? Om det finns ett sånt här utbrett ointresse? Det är ett sådant lågvattenmärke för svenska medier och medier i allmänhet.

Men Julia Redas bloggpost här ovan är viktig läsning om man vill ha insyn i vad som händer nu mot slutet.

Jag kan inte nog understryka det: Internet som vi känner det verkar vara på väg bort.

Uppdaterat: i en ganska sensationell vändning stoppade bland annat Sverige måndagens trilog.

Vad är copyrightdirektivet? Läs min sammanfattande grundkurs i vad internetfilter och länklicens handlar om

{ 1 kommentar }

Det är sällan jag känt en så samlad kraft, en så fokuserad kraftsamling från så många, så unisont.

Efter månader av främlingsfientlighet, hat och rasism fått allt djupare grepp om den offentliga debatten är det som att vi fått nog. Kanske berodde det på den anonyma hatbloggaren ”Julia Caesar”. Kanske var det för att hon försökte försvara sin rätt att spy ur sig rasistiska texter som engagerade tusentals genom att hänga ut och hetsa mot de journalister som ville ifrågasätta det. Kanske var det för att hennes identitet och verk avslöjades. För att vi för kanske första gången förstod vilken avgrundsvidrig, rasbiologisk smörja som får fäste hos de politiker som representerar oss i riksdagen.

Kanske var det de bilder som spreds. På döda barn. Uppsköljda på medelhavets stränder som strandved.

Jag har tidigare skrivit om hur tveksam jag varit till de bilderna. Hur vi kanske ska fundera över varför vi delar vidare bilder på andras döda barn.

Men något har hänt. Något har vänt. Istället för slappa vidaredelningar av döda kroppar och meningslösa facebookstatusar om att någon borde göra något, har saker på riktigt hänt. Folk har engagerat sig, samlat sig och kanaliserat frustration till något produktivt. Jag vet inte om jag någonsin känt en sådan stark motreaktion på nätet. En så samlad motattack mot all den vidriga, främlingsfientliga, invandringskritiska ondska som finns. Vi inte bara skriker att det får vara nog, vi söker också desperata sätt att praktiskt göra skillnad.

På Facebook har ett initiativ, ”Insamling till flyktingarna på Lesbos”, på ett dygn blivit en folkrörelse.

På ett dygn har de samlat in över 3 miljoner kronor.

Detta är alltså en organisation som för några dagar sedan inte ens fanns. Eller ”organisation”, det är ett privat initiativ, en löst sammansatt grupp utan vare sig 90-konto eller särskild organisering. Det är människor som bara vill göra något. Och som uppenbarligen träffar så rätt, att det räcker att de ”lovar” för att andra ska våga sätta in miljontals kronor på deras privata konton.

Det är helt unikt. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett något liknande. Som att hela internet mullrar och är desperata efter att bara göra någonting, någonstans.

Projektets sajt har tiotusentals Facebookreaktioner. UNHCR:s bidragssida ännu mer. Organisationer som jobbar med flyktingar är nedringda.

Kvällstidningarna startar varsin Facebooksida för att samla engagemanget och varje argument, varje videoklipp som går tillbaka till fakta, till medmänsklighet, till sanning får enorm spridning. Se bara på det klippet som alla tycks sprida från Hans Rosling idag:

 

– Man kan ikke benytte sig af medierne, hvis man skal forstå verden. Tror man, at flertallet af verdens befolkning er meget fattige, at pigerne ikke går i skole og at de forsøger at flygte til de rige lande, så ved man ikke, hvordan det er.Sådan lød det i går fra professor og TED talk-stjerne Hans Rosling, som var en tur forbi Adam Holm i Deadline – DR. Han mener, at arrogance og uvidenhed er en farlig cocktail, som mange medier har drukket lidt vel rigeligt af. I stedet opfordrer han til, at vi ser verdens udvikling i et mere positivt perspektiv.

Posted by DR Nyheder on Wednesday, September 2, 2015

Internet må innebära att även hat och hot får spridning.

Men i slutändan är det ändå den bästa av alla verktyg för mänskligheten att visa vår kollektiva godhet och medmänsklighet.

{ 4 kommentarer }

Jag går igenom mina anteckningar och hittar ett utkast från ett anförande jag höll inför en debatt någon gång i våras. Rubriken var som rubriken härovan och jag tycker ämnet och innehållet passar in lite på debatten den senaste tiden. Så jag publicerar det här istället för att det ska samla digitalt damm i någon låda. Det är lite stolpigt ibland men jag har gjort lite snabba utfyllningar så det ska bli lättare att läsa. Så, varsågoda:

”Jag fick frågan om jag kunde vara med här av Gunnar Lassinantti när jag var i Vietnam, ett land som är kraftigt kontrollerat av den kommunistiska regimen. Och det passar ganska bra. Landet går igenom en explosion av nätanvändande, trots att en högst kontrollerande kommunistisk diktatur styr landet.

Hur går det ihop?

Jag tänker att vi ska återkomma till det.

Men innan det kanske man kan dela upp spåren i ämnet.

1) den romantiska sociala medier-utvecklingen
2) Den postromantiska verkligheten
3) det kapitalistiska hotet integriteten

Om vi börjar med den romantiska utvecklingen räcker det egentligen att säga ”arabiska våren”. Det finns inget som känns så färdigpratat som just arabiska våren.

Revolutioner uppstod och människor hjälpte till att skapa den.

Den kommunikativa Infrastrukturen fanns redan förberedd genom bloggar som skrivit i flera år, och allt väntade på sin gnista. När den kom blev det en svårstoppad kraft.

Här finns en stark romantik, det blev en milstolpe med sitt breda genomslag. Det har skrivits böcker om ämnet och inspirerat föredrag. Men det har också dragit till sig mycket kritik, att sociala medier har tagit äran av folket. Som att det var de facebookande telefonerna som drev på revolutionen, inte personerna bakom dem.

Vilket väl känns ganska konstigt. Att någon vinner ett krig beror väl inte bara på vilka vapen man har, utan också vilka personerna är som manövrerar dem.

Men arabaiska våren var första gången de nya telefonerna användes, vilket blev banbrytande. Och är det fortfarande! Arabiska våren pågår fortfarande.

När kriget i Syrien pågår och västerländska journalister inte vågar vara på plats är det medborgare själva som kopplar upp sina telefoner med den svenska tjänsten Bambuser och livesänder de övergrepp som landet utsätts för.

*Bambuserbilden där person filmade samtidigt som han dog*

Och det här är lika vackert som brutalt, nätet har gjort informationen fri – för världen, mellan människor. Det här älskar vi att höra om, läsa berättelser om. Sagor och hjältar skapas i realtid.

Men det leder in i den postromantiska verkligheten.

POSTROMANTISKA 

Det är den jag möter i Vietnam.

Vietnam har exploderat i digitalt användande. I städerna har alla en mobil eller läsplatta, uppkoppling är superbilligt.

Bara senaste halvåret har Facebook växt med nästan en miljon aktiva användare – i månaden.

Kapitalismen har öppnat upp landet. Och det finns massor fler berättelser här.

I Vietnam är pressen och informationsfriheten kraftigt begränsad, men censuren varierar. Facebook har varit blockerat i perioder för att sedan inte vara det.

Det var i den kontexten en lokaltidningsreporter ställde sig upp under den kurs jag ledde och undrade

”Hur gör vi när nyheter sprids utan vår kontroll?”

* STORY Myndighetsman misshandlad – någon filmade.*

Vietnams medier är hårt kontrollerade och det går inte att sprida vilken myndighetsfientlig information som helst.

Men nu var filmen spridd överallt via Youtube och Facebook. Alla i stan visste om det.

Och när tidningen inte skrev blev stadens medborgare rasande. De upplevde det som ett symboliskt svek av tidningen att inte skriva. På kort tid tappade tidningen 20 procent av sina prenumeranter. Tidningen fick skära ned på tjänster.

Andra gånger väljer journalister att kringå censuren genom att publicera sina alster under anonyma signaturer på bloggar och hoppas på spridning.

Det där är ju en romantisk fortsättning, kan man tänka. Men skillnaden nu är att ländernas regimer har vaknat. 

De har förstått vilka krafter informationsfrihet innebär och börjar vidta åtgärder.

De första stegen var klumpiga. Kazakstan släckte helt sonika ner internet i städer där upplopp pågick för att försöka gjuta olja på vågorna.

Och i västvärlden lyfte David Cameron ett hårt kritiserat förslag i samband med London riots om att ha en nödbroms, kunna släcka ner nätet vid stora upplopp.

Och om det inte har varit omöjligt tidigare så är det så nu – allt för stora och vitala delar av näringslivet går genom nätet. Ekonomin skulle kollapsa.
STRAFF

Därför har man förfinat strategier.

I Vietnam har man det senaste året fängslat ett tiotal bloggare för ”aktiviteter som siktat försökt förkasta landets ledning” och ”underminera nationell enhet” och fört ”propaganda mot republiken Vietnam”.

EXEMPEL PÅ STRAFF

Fem bloggare, en dömd till mentalsjukhus, 22 aktivister dömda för mellan 10 år och livstid, en dömd  för skattebrott osv osv.

Antas tjäna som exempel för vad som händer med ”uppstickare”.

Genom att vara diffus med åtalspunkterna hoppas regimen skapa en självcensur som ska få folket att rätta in sig i ledet.

Och kanske också en angiverikultur som ska göra det lättare att hitta kritiker.

 

PROPAGANDAKRIGET

Men det finns exempel på långt mer förfinade strategier. När det av ekonomiska skäl blir svårt att släcka ner internet och det av nätanonyma skäl blir svårt att komma åt bloggare som sprider propaganda använder regimer samma metoder som nätaktivisterna – att sprida propaganda.

I januari berättade Vietnams propagandaavdelning öppet att de har anställda som hanterar 400 online-konton och kring 20 bloggar som ska hylla det kommunistiska partiet.

Själva menar de att de gör medborgarna en tjänst, myndigheter informerar och berättar öppet om saken.

I Kina har man sedan länge rekryterat en armé av partitrogna som vill blogga, skriva kommenterar och dränka kritik i positiva tillrop eller avledande manövrar. De kallas 50 cent-rörelsen, eftersom de antas få 50 cent för varje positiv postning de skriver.

I ett läckt dokument förklaras uppdraget bland annat som:

– Försök i den mån det går att hänvisa kritik till USA och spela ner Taiwans betydelse.

– Hänvisa till Kinas vändning från svag till stark och vad landet har offrat.

– Använd exempel på länder i västvärlden som gått överstyr med våld och förklara hur demokrati inte fungerar tillsammans med kapitalism.

 

Metoden handlar alltså om att dränka kritik i propaganda och få det att framstå som att det är ”din granne” som uttrycker det, snarare än auktoriteter. De har förstått en stor del av sociala mediers själ, vilket också gör deras propagandakrig så mycket mer effektivt.

Många noder vinner gräsrötternas förtroende.

Och skulle man ändå misslyckas står rader av partitrogna hackare redo att sänka kritska sajter med hackerattacker.

Här finns kanske den största utmaningen för aktivister som vill skapa nya revolutioner.

 

Det sista spåret, kapitalistiska hotet mot integriteten handlar om de lagar som skapats för att hjälpa företag att bibehålla gamla affärsmodeller.

Vi har haft en rad de senaste åren, de har hetat Acta, Sopa, Ipred och har alla syftat till att övervaka mer för att se till att brott mot upphovsrätten inte begås över nätet.

Man har tagit vägar över riskdag eller över EU och formulerat helt ofattbara regler ibland. Oftast har man inte lyckats, ibland har man det.

Man kan tycka att det är viktigt att lagar upprätthålls, men det är inte alltid så att lagen hänger med utvecklingen och då kanske vi se över lagstiftningen istället för att göra hela generationer kriminella.

Men ännu viktigare: Övervaka alla medborgares kommunikation.

Det är här vi kan se det största hotet komma i västvärlden. För så snart kommunikation börjar lagras kommer det att missbrukas. Vi har redan alldeles för många exempel på det.

Lagstiftare går en farlig balansgång här.  De måste ha is i magen och lyckas känna efter när något är utveckling eller när något är lagbrott.

Det är inte så att upphovsrättshavarna har blivit fattiga – det har varit en resa för dem att hitta nya paketeringar för att nå sin målgrupp. Idag tjänar till exempel musikbranschen mer pengar på streaming än på radio.

Trots det har vi redan felra lagar som går ut på att begränsa nätfriheten.

Fortsätter vi utveckligen riskerar vi få ett internet som bara kan nås via appar, som gör att företag och myndigheter kan kontrollera allt och nätfriheten bli något man läser om i böcker.

Den utvecklingen är farlig. Och kan ge den romantiska sagan om internet få ett olyckligt slut.”

{ 1 kommentar }

Jag sitter och researchar till min krönika i DN. Det är såklart frestande att skriva något om alla beslut som ger makthavare mer makt, ökar slutenheten. Men det känns som att jag tjatar. Att det blir ohållbart med någon som sitter och skriker om hur vi knäböjer för USA, hur någon svensk måste läcka angående FRA. Men jag kan inte låta bli att dela min oro:

Idag har Sverige klubbat igenom en lag som inskränker offentlighetsprincipen. Som gör det lättare för våra myndigheter att undanhålla fakta för allmänhet och media. Samtidigt har regeringen Reinfeldt vägrat media insyn i vilka aktier hans minister placerat i. Beslutet är prejudicerande, vilket innebär att journalister nu aldrig kommer kunna ställa frågan igen.

För några dagar sedan avslöjades att SÄPO ska få direkttillgång till delar av vår data- och teletrafik. Sedan tidigare övervakar FRA all trafik som passerar landets gränser. Ovanpå det IPRED, Datalagringsdirektiv och så vidare…

Och jag förstår inte hur det ska sluta.

På högsta nivå sitter gubbar och beslutar att media och allmänhet inte borde få veta mer om dem, men att de ska veta allt om oss.

Hur ska detta någonsin vändas? Hur ska ett sådant skeende ens se ut? Vem ska gå in och häva besluten? Kommer det ens fungera att riva upp övervakningslagar – vem skulle våga det?

 

Vem står på vår sida? Folkets och frihetens sida? Ge mig ett trovärdigt alternativ. Någon eller något som kan dra upp riktlinjerna för ett samhälle där de folkvalda tjänar folket, inte sätter sig över det.

Jag skiter i om det är höger eller vänster. Jag vill bara veta om det finns ett hopp någonstans. Där frihet inte uppnås genom att några få har makt och kontroll.

 

Men om det här går det inte att skriva ytterligare en krönika om, för jag saknar hopp om en konstruktiv lösning.

Kanske är det som min vän förklarade det:

”det är väl som alltid i slutet av en civilisation, det blir värre. sen kraschar det. och så bygger man upp det lite bättre nästa gång”

{ 4 kommentarer }