lägenhet

Jag sitter på ett tak. Haha. Nä, inte ett tak. MITT tak! Just det. Här sitter jag och bloggar, twittrar och har det skönt. Och stryker mig lite över mitt glesa försök till mustasch. Några vänner har uppmanat mig att skaffa en sådan. Mustasch. ”Nu under sommaren gör det ju inget om det ser lite illa ut”. Det innebär att jag knappt kan gå ut. Pappa försökte en gång med mustasch och åkte på konferens. Där kom arbetskamrater fram och viskade i örat ”så där kan du inte se ut”. Det var likadant för farfar. Vi män i släkten är liksom födda med små barnsjärtar i ansiktet. Så nu får jag sitta här på terassen och gömma mig. Mustaschbild? Glöm. Men ni kan få en bild av terassen där man inte kan urskilja min överläpp:

Egentligen sitter jag mest här för att jag just nu bor i ett kaos av flyttlådor, möbler och kläder. Men också bland saker som jag inte fattar varför jag har, men inte har hjärta att kasta bort.

Vilken märklig sak det är ändå.

Jag vill egentligen inte veta av mina gamla anteckningsblock, böcker, printartiklar, kläder och lakan, men så är det som ett framtida jag till spöke viskar att jag kommer ångra mig om 30 år. Eller att mina framtida barn kommer anklaga mig på samma sätt som jag anklagade min far för att han kastat bort hela sin Kalle Anka-tidningssamling (eller rättare sagt – lånat ut dem till en alkoholiserad man han förbarmat sig över som sedan kräktes över dem).

Så jag sparar skiten. Behandlar det som oäktingar, låter det vandra från förråd till förråd.

Förutom kläderna. Där har jag nu förberett ett tal för mina framtida barn, ifall att de skulle anklaga mig för att slänga kläder som i framtiden skulle bli inne igen. Jag kommer mena att jag för det första knappast var något modeorakel (jag bar tex ingen bröstpung) och om de nu är så intresserad av retroprylar kan jag visa massor av bra, välsorterade second hand-affärer dit vi tillsammans kan gå och fynda. För det var så jag gjorde, planerar jag säga, sålde och skänkte mina prylar till just sådana butiker, och så blev världen bättre, mindre nyköp, mer återköp. Heja och sånt.

Därför gjorde jag i dag ett varsamt urval och av de kläder jag hade, gjorde två kassar. En – eller i ärlighetens namn flera – till Myrorna och en, mycket mindre, till en hipp urvald second hand, som betalar för fina inlämnade kläder.

Så samlade jag allt mod jag hade och begav mig av till en hipstersecondhand för att få min dom. Tänk om de går igenom hela kassen, skrattar lite, och säger ”nä, här finns inget”. Vad säger jag då? ”Nä, det var det jag tänkte. Var bara på väg till Myrorna och tänkte svänga in ändå”. Usch. Hipstermardröm.

Jag gick i alla fall. För att upptäcka 1) Jag har ju fortfarande töntmustaschen. Crap. 2) Mina billiga torghandelkopior till raybans har gått sönder. Hipsterfail.

Det innebär att jag pajat mitt tredje par rayban-kopior. Den första en dyrare, skitsnygg variant, som försvann mystiskt en kväll. Den andra, för samma pris, knäcktes mitt itu efter att ha legat på en handduk under en båttur. Samtliga i båten hävdar sin oskuld. Då hade det bara hunnit bli försommar. Så jag köpte dessa på torget. Som nu knäcktes bara genom att jag tog på mig dem. Himla skitkvalitet.

Så med noll hipsterpoäng står jag utanför secondhandbutiken med den finaste pappkassen jag kunde hitta – och upptäcker att det är stängt.

Så jag tog bussen hem igen.

Och nu sitter jag här och gömmer mig för allt jag borde göra, men inte orkar.

{ 3 kommentarer }

Dag [?] #bostadfunnen!!

av Emanuel Karlsten den juni 26, 2011

i Bostad sökes

Här har jag funnit en bostad! Efter tre år i en lägenhet jag inte trivts i, fyra månader av bostadsletande, har jag äntligen en lägenhet som jag tycker är riktigt, riktigt bra.

Och det gör mig så glad, så rörd och så lättad.

Jag har precis varit och skrivit på ett lägenhetskontrakt. Det är ett andrahandskontrakt på en hyreslägenhet jag tar över efter ett par som ska flytta till en större bostadsrätt. Och med chans på förstahand efter ett år.

Men framförallt är det en fantastisk lägenhet.

Jag hade ganska stränga och fullkomligt orimligt höga krav i min bostadsjakt, med en medvetet naiv inställning till vad som går att förvänta. Hyreslägenheter finns i Stockholm, och någon får dem, så varför kan inte jag få? Någon får dem ju.

Jag skrev en kravspecifikation eller önskelista i viktighetsordning:
# 2 rok, centrala Stockholm (ja, det kan funka med 1rok om det är schysst).
# 1:a handskontrakt eller RENHÅRIGT OCH LÅNGT 2:a hand.
# Balkong med kvällssol (det har varit en dröm SÅ länge)

Bostadsrätt var aldrig ett alternativ och min idé var att använda nätet – sociala medier om du så vill – för att vinna min omgivnings medvetenhet om jakten. Jag hade en tes om att man skapa förutsättningar för tur, så jag såg till att synas så ofta som möjligt, påminna min omgivning om min jakt. Det var svårt att hålla uppe tempot. Att inte bara strunta i det, ta vadsomhelst. Men när jag började autotjata, eller autoposta, om mitt bostadsletande började det hända saker. Min omgivning började tipsa allt mer intensivt, fråga hur det gick och jag gjorde en del visningar och fick tips om olika bostadstjänster. (En snabb resumé om dem: Fixakontraktet fungerar, men knappast om du vill ha lägenheter i innerstan. Även Bostaddirekt fungerar, men bara för tillfälliga lägenheter) Jag har varit på så många visningar där det antingen varit svartkontrakt, eller märkliga andrahandskontrakt.

Till slut fick jag tag på en lägenhet genom Facebook. En dag för nästan en månad sedan hörde båda mina föräldrar av sig. En gemensam bekant hade på Facebook skrivit en status om ett lägenhetskontrakt på Södermalm. Jag hade missat, de hade sett.

Jag såg lägenheten, förstod hur noga de var med kontrakten, hur noga de var att det bara kunde vara ett år – eftersom lagen säger så – och inte minst hur noga fastighetsägaren var med samma sak. Att allt skulle gå rätt till. Lägenheten, en 42 kvm 1,5:a vid Skanstull, var fantastisk. Precis tillräcklig för mig. Ett kök med plats att sitta, en möblerbar hall med plats för skrivbord och ett stort rum som kan delas av till två. Knarrande trägolv, högt i tak och vackra små detaljer.

Men det bästa: En takterass. Med kvällssol. Högt över alla andra närliggande balkonger. Högt över alla söders takåsar. Och även om jag delar den med resten av hyreshuset är vi bara några få som använder den.

Hela saken gör mig så glad, så lycklig. Det är en fantastisk lägenhet och ikväll var jag och skrev på mitt kontrakt. Det kanske inte alls kommer att fungera med förlängning till förstahand om ett år, men det finns goda chanser. Och framförallt kommer jag att få bo i en lägenhet jag trivs i.

Det räcker väldigt, väldigt långt efter allt detta letande.

Tack för att ni hjälp, stöttat och tipsat! Jag är väldigt glad för ert engagemang.

Välkommen på twittinflyttningsfest!

{ 16 kommentarer }

Usch så smärtsamt länge sedan jag uppdaterade sist. Det innebär förvisso inte att jag inte letat. Men knappast så intensivt som jag önskat. Det har så klart berott på att väldigt mycket annat hänt. Som att jag sagt upp mig.

Det är också huvudanledningen till att jag inte kan köpa bostadsrätt. Tack för alla tipsen om det förresten. Att köpa bostadsrätt istället. Jag vet era skäl, om att det lönar sig i längden, att ni ångrar att ni inte själva gjorde det eller är tacksamma att ni vågade.

Men för mig är det omöjligt. Jag har precis blivit egen företagare. Inte ens om jag försökte skulle jag få några lån av banken. Och frågan är om jag ens skulle vilja. Även om jag tror mitt företagande kommer gå bra är det svårt för mig att sia om det de första sex månaderna. Och var är jag om fem år? Ingen aning. När jag flyttade in i min nuvarande bostad tyckte jag tre år var oöverstigligt. Att ta lån för pengar jag aldrig kommer kunna betala tillbaka innebär att jag behöver 1) Ha garanti på fast inkomst – för bankens skull. 2) Veta var jag är de kommande fem åren.

Jag har valt ett annat liv nu. Ett liv där hyresrätt är ett måste.

Och arbetet med att hitta en sådan fortsätter nu. Måste intensifieras. Jag har bara några månader kvar där jag bor nu.

Samtidigt inser jag varför de flesta ger upp. Tar en dyr andrahandslägenhet, eller bara köper nåt. Jag höll ut till dag fyra på min jakt, sedan har jag inte uppdaterat tills nu. Det har, som beskrivet ovan, sina skäl. Men det är så klart ingen godtagbar ursäkt. Jag måste ju ha bostad. Och jag tänker inte ge upp på det här.

Gjort sedan senast:

# Signat upp mig på ett gäng lägenheter som jag blivit erbjuden genom Fixakontraktet.se. Inte blivit bjuden på en enda visning hittills. Lite tröstlöst.

# Försökt höra mig för hur andra hittat sin lägenhet. Lika tröstlöst.

Att göra:

# Försöka använda kontaktvägarna jag har genom Twitter. Kanske sätta upp en daglig tweet om att jag söker lägenhet. Det är ändå nästan 4 000 som kan se och kanske skicka vidare. Att sätta det på agendan i det sammanhanget borde rimligtvis ge utdelning.

# Förenkla möjligheten att tipsa. Kanske sätta upp kontaktformulär på Bostad sökes-sidan.

# Något kampanjartat. Kanske köra en drive på stan, fråga vanligt folk hur de hittat sina lägenheter. Kanske livesända det via mobilen samtidigt. Göra det till en kul sak.

Till sist: Tipsa om du hör om något! Du hittar kontaktuppgifter på om mig-sidan.

{ 2 kommentarer }