Nyhetsmorgon


Ok, vi måste prata om prinsens gnistskydd. För tre år sedan satt han i Nyhetsmorgon och pratade om hur han kommit på designen för gnistskyddet. Men i dagarna har mångsysslaren Eric Ericsson sagt att han stod för hela ritningen – och prinsen inte gjort något.
Med bakgrund av det är närmast surrealistiskt att höra prinsen i klippet ovan svara på frågan om gnistskyddet var en egen idé eller tanke:
”Som en tanke på posten kan man säga.”, svarar han.
Men jag fastnar också för utdraget där det pratas om att prinsen får det förspänt i designkretsar med tanke på att han är just prins. Vilket prinsen medger, men menar att han också därmed är utsatt för mycket mer press och granskning:
”Det granskas så pass mycket mer, vilket sätter en stor press både på en själv och de som är med och tillverkar de här produkterna”
Där någonstans borde ju prinsen, eller människorna i hans närhet, förstått att det inte är hållbart att en person som delvis eller helt gör gnistskyddet tillåts vara anonym.
Och ännu värre: när den anonyme är Eric Ericsson, en i sina sammanhang känd satiriker som så sent som förra året fick Expressens satirpris.
Gnistskyddets namn är ”Slottet brinner”. Det är svårt att värja sig för tanken att allt är en planterad politisk kommentar från en satiriker som förberett sig i tre år.

{ 1 kommentar }

Nyhetsmorgonsnack om Nya Facebook

av Emanuel Karlsten den september 29, 2011

i Medier och internet

Nu på morgonen var jag med på Nyhetsmorgon. Igen. Det är roligt att göra tv-tv! Det är det jag gjort allra minst av och därför känns allt fortfarande nytt och spännande. Att sitta i frukostrummet. Se hur Ronny Svensson bullrar runt och pratar med alla och, bokstavligen, allt. Eller trisslottsdragaren som kommer in från sändning, genuint ledsen över att de bara vunnit 100 000. Att Morgan Alling plötsligt studsar in och gapar och att sminket har ögondroppar som gör att röda ögon får en chock och blir vita.

Jag pratade om nya Facebook och det kändes alldeles för kort och för splittrat. Jag försökte samla mig innan, men när jag kom in i studion och fick fixa igång allt insåg jag att ”Nya Facebook” inte gick igång på Nyhetsmorgons dator. Där stod jag med gamla Facebook på storbildsskärm tre minuter innan sändning. Som tur var hade jag med mig min egen dator och en adapter och jag hann springa ut och hämta den, koppla upp mig och bli klar precis innan det var min tur.

Så duttigt det blev. Vi hann inte gå igenom särskilt mycket, hoppade fram och tillbaka, men jag antar att vi fick prata om det som var den stora grejen – att man är orolig. För det handlar om något som är en väldigt nära, väldigt kärt. Det är sättet vi umgås med våra vänner. Och Facebook vill förändra det.

Well, det blev kort och lite splittrat. Men det var roligt! Och jag gillar nerven det är att vara med live.

Om du vill läsa mer om nya Facebook har jag skrivit en krönika i DN och igår chattade jag med Aftonbladets läsare.

Och det här med att jag sa att jag lyssnat på Celine Dion. Det var ett skämt. Det fattade ni väl? Det fattar ju alla.

Uppdaterat: Nu finns klippet på play! Inser då att den första delen gick ut på att försöka rädda ljudet som inte fungerade. Det hade jag glömt. Det blev säkert bra ändå.

Emanuel%20Karlsten%20l%C3%A4r%20dig%20nya%20Facebook

{ 12 kommentarer }

Hängde, som sagt, i Nyhetsmorgon på tv4 i morse. Vågar knappt ta på min hud, är rädd för att det ska bli spår på samma sätt som när man drar fingret över en smutsig bilruta. Jag har sminkats, fejats och sprejats.

Vi pratade om digitala kyrkogårdar, eller vad som händer med våra digitala liv efter att vi dör. Och jag var inbjuden som sakkunnig om sociala medier.

Jag erkänner villigt att jag knappast tänker mycket på vad som händer efter att jag dör. Men i går kväll satte jag mig in ämnet, tittade på de tjänster som finns och framförallt vad andra har skrivit om ämnet och inser: Det här kommer bli en allt viktigare sak för oss att förhålla oss till.

Det blir såklart lite märkligt. Sociala medier har blivit en naturlig del av den generella svenskens liv först de fyra senaste åren. Och vilka fyraåringar tänker egentligen på vad som ska hända när de dör?

Ingången till ämnet den här gången var att ett amerikanskt företag släppt en internationell sajt där man kan ladda upp viktiga dokument, bilder, testamenten, brev och lösenord i säkert förvar. Sedan får den som registrerat sig ge en fil till en eller flera personer och beordra dem att öppna den först efter jag dör. När de gör det aktiveras de regler jag har satt upp via kyrkogårdstjänsten. Mina dokument kan raderas, eller skickas till mejladresser. Mitt Facebook- eller twitterkonto kan få en sista uppdatering och kanske skickas ett automatiskt mejl till en person som säger något jag inte vågade säga i livet.

Sajten har också skapat en slags virtuell kyrkogård, i-tomb, där jag – om jag vill – kan hamna.

De amerikanska sajterna är fula, konstiga och tveksamma. Allt är byggt i Flash och ikoner flyger runt på sajten som ”sajbergravstenar”. Jag tror det är ett tankefel i klass med second life att vi skulle vara intresserade av en ”virtuell kyrkogård”. En översättningsmiss från vårt analoga liv som inte har igenkänning i det digitala.

Så skit i den. Inte minst för att det är en startup utan jättekapital – den kommer att floppa och då måste du ändå göra om allt.

Då finns andra sajter. MyWebwill är, vad jag kan hitta, bäst. Dessutom en svensk tjänst som har funnits i knappt två år. Uppdaterat: sajten är i dag nedstängd

Det finns fler skäl att gilla sajten. De har en stark sponsor i internationella säkerhetsföretaget Symantec, vilket åtminstone föreslår att de kommer finnas längre än den amerikanska varianten. Deras datahantering och information om den är också trygg – samma krypteringssäkerhet som på bank. Men framförallt: De är kopplat till Statens personadressregister (SPAR), en svensk myndighet som har koll på när vi dör. Vilket underlättar hanteringen.

Mywebwill kan, likt den amerikanska varianten, se till att det skickas mejl, uppdateringar på Facebook, twitter, bloggen eller vilka sociala nätverk du nu har. Och också skicka dina lösenord till någon anhörig tillsammans med en önskan hur du vill göra med din blogg, facebookprofil osv.

 

Men en sak är viktig här: Enligt svensk lag överlämnas hela ditt jag, dina texter och upphovsrätt till dödsbot. Vill du styra något över vad som händer är det viktigt att du skriver ett juridiskt bindande testamente – bevittnat av två personer – som förklarar vad och hur du vill göra med dina konton.

Dina släktingar kan till exempel uppröras över att din Facebookprofil ligger kvar, eller att de ramlar över din blogg när de googlar, och kan – trots de här testamentssajterna – stänga ner dina konton.

Hur jag själv skulle göra? Jag lutar nog åt en väldigt analog lösning, med lösenord och testamente i en byrålåda som mina efterföljande får hitta.

En kort genomgång över de olika sajterna och vad man kan göra efter man dör:

Facebook:
Låta bilder, och statusuppdateringar vara kvar för dina nära och kära? Eller att allt raderas efter en tid? Båda sakerna går så klart bra, men Facebook har också själva en funktion på sajten som är som en slags minneslund. Anhöriga till den avlidne kan fylla i ett formulär på Facebook för att aktivera profilen till en minneslund. Då stängs profilen för utomstående och kan bara nås av de du är facebookvänner med. Någon annan kan inte logga in eller uppdatera profilen och den avlidne dyker inte upp som ”vänförslag” till nya vänner. Däremot kan du fortfarande dyka upp som förslag på Facebooks ”ansiktsigenkänning” när någon laddar upp en bild på dig.

Twitter:
Twitter har inga tidsgränser för sina konton och heller inga minneslunder. Men givetvis kan anhöriga begära att stänga ner kontot. Men kontot kommer inte avslutas förrän anhöriga ber om det. Här är mer info om vad som krävs.

Blogg:
Om jag dör hade jag velat att den här bloggen hade legat kvar. Men det innebär att någon måste betala för mitt webbhotell varje år och även för min domän, emanuelkarlsten.se. Annars kommer den försvinna från internets yta. En viktig sak att fundera på. För några år sedan dog bloggprofilen AlterEgo. Hon var sjuk en längre period och för de som följde var det såklart smärtsamt, men också märkligt när adressen helt plötsligt ledde till en annonssajt. Domänen hade gått ut, köpts upp av en domänhandlare. Hur vill du ha det? Kanske lägga över alla texter på en gratisblogg på wordpress.com?

Sedan finns det flera stora sajter som jag inte vet hur de gör. Youtube gissar jag blir oberörd, liksom mina googlekonton. Men hur fungerar det på Flickr? Vad händer med mina uppladdade bilder om jag inte betalar min årsavgift? Uppdaterad: Och LinkedIn? Kan jag bli headhuntad när jag dör? Kolla gärna kommentarsfältet.

Uppdateratat: Kolla sajten Deceaseaccount – här listas hur du kontaktar de olika sajterna för att rapportera eller stänga ner.
SVT nyheter skriver följande om vad som gäller för Google:
Användarnas personliga integritet är mycket viktig för oss på Google och den fortsätter gälla också efter vår död. Det går alltså inte att automatiskt få tillgång till en avliden persons Gmail. I vissa fall kan vi bevilja tillträde men det är en omfattande och långsam process och det är inte alls säkert att en begäran resulterar i att den som frågat faktiskt får tillgång till kontot.”

Fyll gärna på med mer information om du har.

Och vill du läsa mer, betydligt mer välskrivet än det här snabbt hopkrafsade, föreslår jag:
Fokus: När bloggaren dör
Mymlan: Jag ska dö, du också
En genomgång av kyrkogårdssajter  Missa heller inte den här genomgången som tar upp hur fyra amerikanska sajter agerar ifall de går i konkurs

Sedan har Fredrik Wass gjort föredömliga genomgångar av det här för några år sedan. Intressant hur saker och ting går i cirklar och hur relevansen för det ökar!

Uppdaterat: Här är inslaget från Nyhetsmorgon

Virtuella%20kyrkog%C3%A5rdar%20blir%20allt%20vanligare

{ 14 kommentarer }

Om Idol, en låt och ett kort meddelande

av Emanuel Karlsten den september 14, 2011

i Personligt

Minns ni att vi pratade om Idol för ett tag sedan? Att det kommer lyckas 2011? Till och med lyfta. Det beror på Alexander Bard. Och han den nya stockholmsdryga utan läppar, Pelle-nånting.

Jag ser sidor i Alexander Bard som är fantastiska. Han sitter som en trampmina i juryn och kan explpodera – i bifall eller hat – hursomhelst. Jag älskar det. Det får mig att vilja se mer idol.

I år har jag dessutom en gotlandsvän som är med. I nåt av programmen. Så jag tittar. Och så såg jag den här tjejen. Eller det gjorde jag inte alls. Men jag hörde låten de spelade, som fadades in i hennes uppträdande (som vi bara fick sekunder av), och som man aldrig riktigt uppfattade var den kom ifrån. Så jag googlade några meningar och insåg att det var en egenskriven låt, som bara finns på Youtube.

Och som jag gillar den. Så jag vill dela med mig. Ni måste lyssna! Så trallig, liksom!

 

Förresten! Imorgon ska jag vara med i Nyhetsmorgon. Strax innan 07 på morgonen. 06.45? Vi ska prata om digitala kyrkogårdar och jag ska träda in i min allra myndigaste roll och agera expert. Om nätet. Och digitala kyrkogårdar, då.

{ 2 kommentarer }