second hand

Om min pinsamma mustasch

av Emanuel Karlsten den juli 22, 2011

i Personligt

Det här med mustaschen kommer att bli min död.

Det fungerar möjligtvis att göra mustaschexperiment på fjuniga läppar när man är ute på landet, eller någon annanstans där man har ett avslappnat förhållande till saker som tex foppatofflor. Nu skulle det kunna vara en ganska bra beskrivning på Stockholms innerstad som nästan totalt avbefolkas under juli. Så är inte fallet. Som häromdagen när jag skulle göra min golgatavandring till hipstersecondhanden. Ni minns det där? Stället där alla coola lämnar in och köper sina märkeskläder.

Precis när jag sätter ner kassen på affärsdisken ser jag en hand sträckas fram. Det är Tomas Andersson Wij.

Jag vet nu inte hur väl ni känner till min faiblesse för Wij. Men om vi försöker sammanfatta det: Den första spellista jag gjorde på Spotify bestod bara av Wijs bästa låtar. Jag har inte bara lyssnat på honom, jag har levt till hans låtar.

Så där står nu Tomas Andersson Wij. Med en utsträckt hand och vill hälsa. Vi har aldrig förr träffats. Våra vägar har förvisso korsats några gånger tidigare, men vi har aldrig träffats.

Vi skakar hand. Han säger att det är trevligt att träffas. Jag försöker ta kommando över situationen på det där pinsamma sättet jag gör när jag känner mig nervös. Försöker att vara avslappnad och cool med det. Prata om saker som vi har varit i kontakt om tidigare.

Och så plötsligt – plötsligt! – inser jag vad jag har på läppen. Fuck. Skit. Röv! MUSTASCH-ASET! Detta misslyckade blonda försök till läppbehåring. Detta som jag vägrat ta en enda digital bild på för att försäkra mig om att det aldrig någonsin ska hamna i något komprometterande sammanhang. Och här står jag med mitt hemligaste experiment mitt emot mannen vars musik jag dyrkar.

Jag börjar stamma. Försöker fortsätta den mening jag precis var i. Cirkelpratar. Upprepar samma sak om och om igen. Försöker registrera hans blick. Flackar den inte ner mot läppen? Fuck. Den flackar. Vad tänker han? Hur ser det här ut egentligen? Vad är det för idiotförsök jag gör??! Jag vet ju att mustasch inte fungerar på blonda fjuniga killar!!! VARFÖR NU?!?!!

Jag börjar prata om allt möjligt, råkar ta mig för pannan och inser att det där pågår ett vattenfall av svett. Vi avslutar vårt samtal, jag försvinner ner i ett svart hål i marken. Dör.

Jag är nu hemma, knappt återuppstånden, men likväl med mustaschförsöket kvar på läppen.

Men nu åker den banne mig ut.

Förlåt mig, Tomas.

{ 0 kommentarer }

Jag sitter på ett tak. Haha. Nä, inte ett tak. MITT tak! Just det. Här sitter jag och bloggar, twittrar och har det skönt. Och stryker mig lite över mitt glesa försök till mustasch. Några vänner har uppmanat mig att skaffa en sådan. Mustasch. ”Nu under sommaren gör det ju inget om det ser lite illa ut”. Det innebär att jag knappt kan gå ut. Pappa försökte en gång med mustasch och åkte på konferens. Där kom arbetskamrater fram och viskade i örat ”så där kan du inte se ut”. Det var likadant för farfar. Vi män i släkten är liksom födda med små barnsjärtar i ansiktet. Så nu får jag sitta här på terassen och gömma mig. Mustaschbild? Glöm. Men ni kan få en bild av terassen där man inte kan urskilja min överläpp:

Egentligen sitter jag mest här för att jag just nu bor i ett kaos av flyttlådor, möbler och kläder. Men också bland saker som jag inte fattar varför jag har, men inte har hjärta att kasta bort.

Vilken märklig sak det är ändå.

Jag vill egentligen inte veta av mina gamla anteckningsblock, böcker, printartiklar, kläder och lakan, men så är det som ett framtida jag till spöke viskar att jag kommer ångra mig om 30 år. Eller att mina framtida barn kommer anklaga mig på samma sätt som jag anklagade min far för att han kastat bort hela sin Kalle Anka-tidningssamling (eller rättare sagt – lånat ut dem till en alkoholiserad man han förbarmat sig över som sedan kräktes över dem).

Så jag sparar skiten. Behandlar det som oäktingar, låter det vandra från förråd till förråd.

Förutom kläderna. Där har jag nu förberett ett tal för mina framtida barn, ifall att de skulle anklaga mig för att slänga kläder som i framtiden skulle bli inne igen. Jag kommer mena att jag för det första knappast var något modeorakel (jag bar tex ingen bröstpung) och om de nu är så intresserad av retroprylar kan jag visa massor av bra, välsorterade second hand-affärer dit vi tillsammans kan gå och fynda. För det var så jag gjorde, planerar jag säga, sålde och skänkte mina prylar till just sådana butiker, och så blev världen bättre, mindre nyköp, mer återköp. Heja och sånt.

Därför gjorde jag i dag ett varsamt urval och av de kläder jag hade, gjorde två kassar. En – eller i ärlighetens namn flera – till Myrorna och en, mycket mindre, till en hipp urvald second hand, som betalar för fina inlämnade kläder.

Så samlade jag allt mod jag hade och begav mig av till en hipstersecondhand för att få min dom. Tänk om de går igenom hela kassen, skrattar lite, och säger ”nä, här finns inget”. Vad säger jag då? ”Nä, det var det jag tänkte. Var bara på väg till Myrorna och tänkte svänga in ändå”. Usch. Hipstermardröm.

Jag gick i alla fall. För att upptäcka 1) Jag har ju fortfarande töntmustaschen. Crap. 2) Mina billiga torghandelkopior till raybans har gått sönder. Hipsterfail.

Det innebär att jag pajat mitt tredje par rayban-kopior. Den första en dyrare, skitsnygg variant, som försvann mystiskt en kväll. Den andra, för samma pris, knäcktes mitt itu efter att ha legat på en handduk under en båttur. Samtliga i båten hävdar sin oskuld. Då hade det bara hunnit bli försommar. Så jag köpte dessa på torget. Som nu knäcktes bara genom att jag tog på mig dem. Himla skitkvalitet.

Så med noll hipsterpoäng står jag utanför secondhandbutiken med den finaste pappkassen jag kunde hitta – och upptäcker att det är stängt.

Så jag tog bussen hem igen.

Och nu sitter jag här och gömmer mig för allt jag borde göra, men inte orkar.

{ 3 kommentarer }