svt

Vad är egentligen artikel 11, det som kallas ”länkskatt”, eller mer korrekt länklicens?
Som en del av min rapportering inför EU:s avslutande omröstning om Upphovsrättsdirektivet går jag igenom de två mest kontroversiella delarna, artikel 11 och 13.

Snabbversion:
Artikel 11 ger möjlighet för medier att få betalt av alla kommersiella sajter som vill länka med ”rubrik och utdrag ur ingress”. Men sajter kan komma runt det på olika sätt och frågan är om svenska medier ens vill ha det?

Det har varit många turer, många kompromisser, men när vi nu står på tröskeln till att direktivet blir svensk lag, kan artikel 11 förklaras med att kommersiella internetsidor behöver teckna en licens om de vill göra “rika länkar” till nyhetsartiklar. ”Rika länkar” är mer än en klickbar länk, den har rubrik och ett utdrag av ingress. Ungefär som det här:

Länken här ovan skapas automatiskt när jag klistrar in en länk, men själva syftet med artikel 11 är mest att komma åt Google och deras tjänster, där det i sökresultatet ser ut såhär:


Tidningsutgivarna har tillsammans med flera svenska mediehus lobbat hårt för den här delen av direktivet. De menar att det är rimligt att Facebook och Google delar med sig, eftersom deras framgångsrika tjänster tar 90 procent av alla nya annonspengar i Sverige. Krisen för mediehus är stor – och från EU:s perspektiv handlar det om en bransch som – till skillnad från Facebook och Google – betalar skatt i länderna de verkar. Artikel 11 kan därför tolkas som ett sätt för EU att beskatta en bransch, för att finansiera en annan. Därav ordet ”länkskatt”.

– Det är för att komma åt det oschyssta utnyttjandet, förklarar Jan Fager, jurist på Tidningsutgivarna, den organisation som företräder de flesta av Sveriges tidningar.
Fager menar att tidningar riskerar förlora intäkter eftersom det finns en möjlighet att läsaren inte klickar sig vidare vilket innebär förlorade inkomster – samtidigt som Google tjänar pengar.
– Så man utnyttjar ju någon annans verk, säger Jan Fager.

Under de senaste veckorna har Tidningsutgivarna publicerat flera debattartiklar där de spelar ner konsekvenserna för enskilda användare. I en debattartikel skriver de att ”så kallade snippets eller puffar är helt undantaget” i direktivet. Men det är fel. I skäl 34a tar direktivet avstamp från dagens situation och gör tydligt att det enda som kommer vara tillåtet är att länka med ”enskilda ord” och ”väldigt korta utdrag” från artikeln. Exakt vad ”enstaka ord” är, eller gränserna för ”väldigt kort” blir, behöver avgöras i domstol, men klart är att det inte kommer att bli som idag. Det medger även Tidningsutgivarna nu.

-Ja, och det är en fråga som vi inte kan svara på idag, vad ”väldigt kort” är. Men att det är mindre än vad som är i Google news är idag, det kan vi säga. Men ifrån början i direktivet var det betydligt strängare, då fick man inte ha någon del av rubriken och det var bara hyperlänken kvar, så där har det skett ett kompromissande, säger Jan Fager.

I liknande mål tidigare har domstolar i Tyskland slagit fast att det handlar om 7 ord. Färre än denna texts rubrik.

Tidningsutgivarna har också velat framhäva att privatpersoner skulle vara undantagna från förändringen – även när de postar länkar till nyhetsmedier på till exempel sociala medier.

-Ja, det är min tolkning. Begränsningen som man har via utgivarrätten, den gäller inte enskilda.

Men även det är svårt att hitta stöd för i direktivet. Forskaren och nätjuridiska experten Daniel Westman menar att det förvisso är sant att artikel 11 inte ska drabba enskilda personer, utan plattformarna, men att direktivet som helhet förklarar att det är plattformar som är ansvariga för vad användarna lägger upp.

– Som jag förstår det skulle till exempel Facebook därmed kunna vara skyldiga att sluta avtal med publicister eller anstränga sig för att få bort innehållet, säger Daniel Westman.

Tidigare försök att införa länklicenser

Det är inte första gången en idé som artikel 11 testas i Europa. I både Tyskland och Spanien har det gjorts försök med länklicenser på nationell nivå – utan framgång.
I Spanien stiftades 2014 en lag som tvingade Google att betala ifall de ville fortsätta göra ”rika länkar” till tidningar. Resultatet blev att tjänsten Google news stängde ner i Spanien. I efterhand släpptes analyser där som berättade att de stora sajternas trafik minskade med 6 procent, men ännu värre för de mindre sajterna: trafiken föll med 14 procent. Totalt minskade produktionsöverskottet med 10 miljoner euro per år, rapporterade den spanska mediebranschen och värst blev det för de mindre tidningar och tidskrifter som förlitade sig på Google för att kunna tävla om publiken på samma villkor som de stora mediehusen. 2015 gick 900 spanska tidskrifter och 150 lokaltidningar ut och vädjade till EU att vara försiktig vid liknande lagstiftning.

I Tyskland gjordes ett försök med en lag ett år tidigare, 2013. Det är mer likt artikel 11, då den inte kräver att Google ska betala länkar – tidningar får själv välja om de vill utnyttja rätten. Men även här blev det tydligt hur svårt det är. Google valde att ta bort alla tidningar som ville ha pengar för länkar, men släppte in dem så snart de undanbad sig ersättning. De största medierna gav sig snabbast, efter att det visade sig att 40 procent av deras google-trafik försvunnit.

Alla är medvetna om misslyckandet i Tyskland och Spanien, så även Tidningsutgivarnas Jan Fager. Men han resonerar som sina kollegor på branschorganisationerna i Europa: Det här kommer att fungera, om vi är fler bakom kraven.

– Lösningen är i form av EU, det är betydligt svårare att lösa det här nationellt, säger Jan Fager.

Han ser inte heller några problem eller risker i att det skulle innebära några spridningsproblem för de minsta aktörerna, så som det varit i Tyskland och Spanien, även om han inte kan utveckla varför.

– Jag tror bara inte det.

Andra, utanför branschorganisationerna, är inte lika hoppfulla. 169 akademiker över hela Europa har gått ihop och uttryckt skepsis, men framförallt oro över att det är de små publicisterna som kommer skadas mest. Oron stöds av bland annat av flera från Europas ledande forskningscenter, Innovative media publishers och andra forskare som gått ihop till upprop. Men det är också viktigt att betona att i princip samtliga branschorganisationer ställer sig bakom artikel 11 (och att flera av de länkade uppropen skrivits innan de senaste kompromisserna offentliggjorts).

Vill svenska tidningar vill ha artikel 11?

Så frågan är: Vill svenska medier det här? En rundringning hos de största svenska mediehusen ger inget entydigt svar, men SVT, Expressen och SR är alla överens om att de inte kommer kräva någon licens av mindre svenska kommersiella aktörer. Schibsted vill inte ta ställning alls än, men Expressens Thomas Mattsson säger att de har ”en öppen hållning till att låta andra aktörer sprida vårt innehåll”. Det är en hållning som man kan anta att fler medier delar. För lobbande från svenska branschorganisationer kommer samtidigt som i princip alla svenska mediehus jobbar intensivt med att hjälpa Google och Facebook hitta och ”ta” deras innehåll. Genom små kodtaggar indikerar mediehusen hur Facebook ska hitta rätt bild, rubrik och ingress att kopiera från mediernas sajter. Det hyrs in dyra konsulter som ska hjälpa tidningar att hamna högt upp i Googles sökresultat och ingen använder sig av den tekniska möjlighet som finns redan idag att exkludera sig från till exempel Google (genom en funktion i något som kallas robots.txt). Nätjättarnas trafik är helt enkelt för viktig för medier. Det är inte ovanligt att en enskild tidning får en tredjedel av sin trafik från Google och Facebook.

Även branschorganisationerna själva vet så klart allt detta. De har till och med själva tillhandahållit utbildningar för medier om hur de ska använda sig av plattformarna. De senaste årens trender har också inneburit att allt fler uppmuntras lägga inte bara ingresser och rubriker utan hela artiklar direkt hos Google (genom AMP) och Facebook (genom Instant articles), för att öka relevans, synlighet och trafik.

Hur ska man förstå att Tidningsutgivarna å ena stunden lär ut hur man placerar taggar för att Facebook ska hämta rubriker och ingresser rätt, och sedan några år senare säger ”Google ska betala”?

-Jag…tycker inte att jag behöver, eller kan svara på om det skett någon förändring, men utgångspunkten är att vi stöder utgivarrätten, men hur man använder utgivarrätten det får framtiden utvisa och det är respektive mediehus som måste fatta de besluten, säger Jan Fager från Tidningsutgivarna.

4 alternativa konsekvenser om artikel 11 blir verklighet

1) Länkar blir kortare
Sajter som Google bestämmer sig för att hålla sig inom lagens tillåtna gräns och publicerar endast rika länkar med ”enskilda ord” eller ”väldigt korta utdrag”. I Tyskland slog domstol fast att en liknande definition innebar 7 ord. En sådan begränsning skulle göra att inte ens denna texts rubrik hade funnits med.

2) Länkar till nyhetssajter som kräver pengar upphör
De kommersiella sajterna, till exempel Google och Facebook, slutar länka eller inkludera nyhetssajter på deras sajter. Det skulle innebära en stor förlust både för de som söker och för sajterna – som förlorar trafik.

3) Alla sajter börjar betala
Google, Facebook och alla mindre kommersiella sajter som krävs på licens kommer att öppna plånboken och internet kommer se ut och fungera precis som idag.

4) Nyhetssajter ger kostnadsfria licenser
Medier kräver inte ekonomisk kompensation för att visa rubriker eller utdrag från ingresser i samband med länk. Internet kommer se ut och fungera precis som idag.

Den här texten finansieras av en ännu aktiv insamling på Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.

KOMMENTAR:

Läs mer:
Läs vad svenska ledamöter står i frågan om upphovsrättsdirektivet.

TITTA:
Hela intervjun med Jan Fager:


{ 0 kommentarer }

Uppdrag gransknings program om hur medierna hanterade Metoo och våldtäktsanklagelserna mot Fredrik Virtanen är märkligt, men också en axelryckning.

Märkligt eftersom Uppdrag granskning tycks vara helt tondöv angående vad Me too är. Som att rörelsen handlar om anklagelserna mot Fredrik Virtanen. Anklagelserna borde snarare ses som ett ”skotten i sarajevo”, en början som satte igång en kedja av händelser som ledde till den revolution Me too blev i Sverige. Det här vet Uppdrag granskning, men kanske är det frestande att försöka konstruera att man är något större på spåren, så man sammanblandar dessa berättelser friskt, misstänkliggör och stänker därför på hela metoo-rörelsen. Dels genom bildval (klipp till skådespelare som hand i hand tågar in på Guldbagge-galan i protest mot övergrepp) och ordval (en journalists arbete om metoo ifrågasätts, på grund av vänskapsband med Wallin).

Samtidigt är reportaget en axelryckning, för greppet hade kunnat användas mot varje reportage Uppdrag granskning någonsin sänt. Det vill säga, vara djävulens advokat. Lyfta fram advokatens argument och med vinkel, musik och ton framföra: ”Här finns också en annan bild”. Jaha?

Är det oväntat att Virtanen, som nekat till anklagelserna, skulle ha ett försvar bakom sina nekanden? Är det oväntat att den polisutredning som lades ner hade skäl till det? Är det oväntat att den som är våldtagen handlar irrationellt?
Det där sista kräver dock några extra kommentarer.

Det är anmärkningsvärt hur Uppdrag granskning lyfter fram vissa bevis som ”avgörande”. Som att Wallin ”fnissat” när hon berättat om våldtäkten i efterhand. Uppdrag granskning hade inte planerat fråga Wallin om den saken. I en oklippt version av intervju med Wallin (totalt 12 minuter) framgår att intervjun med henne avslutas efter fem minuter och att Wallin då själv får be om att kommentera reportagets påstående om fnissandet. Hade UG tänkt låta en så avgörande sak annars stå okommenterad?

Ännu mer att Uppdrag granskning framhåller det som avgörande att de terapeutiska samtal Wallin haft inte skett med en legitimerad psykolog, utan med en ”samtalsterapeut” (oskyddad titel), men att titeln blivit “psykolog” i Svd:s granskning av händelserna. Ännu mer att UG låter framföra det bästa argument till Svd:s beslut först i eftertexterna: Även polisen använde ordet ”psykolog” i dokument.

Ytterligare: Uppdrag granskning lyfter fram det som avgörande att Virtanens sexpropå till en 14-åring inte föregåtts av en direkt fråga praoplats. Att det därmed dramatiskt skulle kasta händelsen i annat ljus?

Och till slut programmets uppräkning av vilka som ”gillat” Cissi Wallins första post där hon avslöjar att Virtanen våldtagit henne. Det är en till synes vanlig missuppfattning, att en like innebär att någon går i god för en post. Att det innebär att man ställer sig bakom allt och alla dess konsekvenser. Men Wallins post var inte bara ett outande av hennes våldtäktsman, det var också ett startskott för en Me too-rörelse. En like på den kan alltså betyda tusen olika saker.

Det sista är viktigt och försvinner när UG reducerar Virtanen/Wallin till en isolerad händelse: Instagramposten var ingen vanlig publicering, det var ingen vanlig händelse, det var inget vanligt våldtäktsmål. Det blev starten på en kvinnorevolution Sverige aldrig tidigare sett.

Därför känns hela reportaget lite märkligt. Dess tondövhet gör det till en axelryckning.
För kan man inte förstå eller förklara den större bilden, vad är det då man försöker nyansera?

{ 0 kommentarer }

SVT Flow läggs ner. ”SVT vad?”, frågar du? Ja, det är väl exakt därför vi nu får nedläggning. Tjänsten har varit helt osynlig. Och för dem den synts för har den varit helt obegriplig. 

Jag vill inte tänka på hur mycket den kostade. Eller hur idén ens kunde lämna idébordet. För SVT flow är egentligen bara SVT play i nya ”ungdomliga” (antar jag) kläder. En till plats på nätet där man kan titta på SVT:s program. Skillnaden är att man till exempel kan se på programmen i en spellista. Det vill säga att efter man sett klart ett klipp börjar ett annat, därmed skapas ett flöde och mer likt tablålagd teve. 
Det är egentligen hela grejen och en funktion som funnits på till exempel Youtube i flera år. 
Trots det har sajten lanserats helt separat. Sockrats med unika program som ingen sett och så har man skojat till det med att kalla korta teveprogram för ”tvodd”, en lek med ordet ”podd” antar jag.
Att ingen sett det bekräftar SVT idag. Eller de säger i alla fall att de inte kan vara säkra på att de nått nya tittare, trots att just det varit hela poängen. 
Värst är antagligen förvirringen det skapat. Under Musikhjälpen, en av public service mest populära kampanjer och samarbeten i modern tid, pushades SVT flow hårt. Man skulle inte surfa in på SVT play, utan främst livetitta på SVT flow. Vad det nu var? Ingen förstod, ingen fattade heller vitsen. Varför har SVT två ställen där jag ska kolla på samma program? 
Det är en så fundamentalt enkel fråga och en sådan självklar förvirring att det är obegripligt hur SVT inte kunnat förutse det.

Det är bra SVT testar nya grepp, det är till och med bra att man vågar lägga ner när det floppar. Men det finns stor anledning att ifrågasätta omdömet i det mediehus där vi medborgare är finansiärer. Inte bara för att det var en dålig tjänst, utan också för att den kannibaliserade på SVT Play.
Jag vill fortfarande inte tänka på vad Flow kostade oss som licensbetalare, men kanske är den värsta förlusten att den förvirrade den unga publik som redan har en minst sagt diffus relation till Public service.

{ 4 kommentarer }

I fredags publicerades min krönika i Göteborgsposten om att internetleverantörer nu pressas blockera innehåll på nätet – av privata företag.

Jag skriver i krönikan återkommande att det är ”filmjättar” som nu vill att Bredbandsbolaget ska blockera sajter som Pirate bay. Men bakom kravet står också tevebolag som SVT.
Det är såklart extra pikant, eftersom de är finansierade av oss medborgare.
Under helgen har jag därför försökt pressa SVT att svara på Twitter.
Och igår svarade de till slut.

Det ska göras klart redan från början att SVT inte är de som direkt processar i frågan, utan står med genom att de är med i Film och tevebranschens samarbetskommitté.

Men som sådan är det såklart intressant att veta hur de står och ställer sig i frågan. Deras svar är förvånande. Minst sagt.

Jag undrade i min krönika vilka som står på tur om filmjättarna vinner? Vilka sajter och eventuella brott som då ska blockeras från tillgång på nätet.
SVT har ett tydligt svar på den frågan:

SVT skriver i klartext att internetleverantörerna ”bör” kunna blockera sådant innehåll som av ”samhället i domstol befunnits olagligt”. En formulering som öppnar dörren helt och totalt.
SVT menar alltså att Bredbandsbolaget kan känna sig fria och med stöd av lagen ta bort sådant som domstolar funnit som brottsliga. Hat, hot, häleri, förtal. Allt sådant är olagligt och SVT menar alltså att parter borde kunna processa mot Bredbandsbolaget eftersom man med stöd av lagen kan hävda att dessa sidor är olagliga och därför inte vara tillgängliga för Bredbandsbolagets kunder. Förstå hur många domstolsprocesser detta skulle leda till.
Det är häpnandsväckande naivt formulerat av SVT och jag vill tro att det är ett misstag, lite för hastigt i tanken.

Det finns flera saker som är märkliga i deras svar. De menar att ett fritt internet inte är fritt för olaglig verksamhet. Det vet jag inte någon som skulle säga emot. Men problemet vi diskuterar är ju inte om saker är olagliga eller inte, utan om privata företag ska diktera vilka sajter en internetleverantör ska tillhandahåla till sina kunder.
Som jag skrev i GP:
”Föreställ dig till exempel att Posten skulle bli ansvariga för vad folk skickade till varandra i brev. Att Posten skulle hotas med vite för att folk skickade blandkassetter till varandra. Eller föreställ dig att telefonföretag skulle bli ansvariga för att någon begår brott över telefonlinjen. Eller elbolagen! Tänk om elbolag hade tvingats stänga av el hos kunder för att de använde den till juridiska tveksamheter?”

Jag är faktiskt förvånad. Jag visste att SVT stod bakom stämningen, men jag trodde inte de skulle formulera sig så här när de fick frågan.
Jag är med och finansierar ett SVT som står bakom en process mot nätfriheten.
Det trodde jag inte.

Nu undrar jag hur TV4 ser på saken. Var gärna med och fråga du också:

Läs mer i GP
och min tidigare text på ämnet här.

{ 55 kommentarer }

Problemet med Lambertz och ett förslag till SVT

av Emanuel Karlsten den november 27, 2013

i Mellansnack

Jag såg Göran Lambertz, Leif GW och Dan Josefsson drabba samman i Veckans brott i går. Det var en besvärande upplevelse som kanske sammanfattas bäst av GW själv.

Jag har läst det mesta som jag kommit över när det gäller Quick-fallet. Det fascinerar mig djupt och det petar och pekar på så många jobbiga saker i samhället. Som debattens konstanta dikeskörning. Från att vi under 90-talet hetshatade Quick för de påstådda morden förfäras och närmast föraktar vi nu justitierådet Göran Lambertz för hans inställning i frågan.
Och det är klart att känslorna slår i taket när man ser honom gå in i debatten och säga att han ”inte heller vill träffa Quick”. Det är klart att man, med rätta, har skyhöga krav på honom:

Men det finns flera problem med sådana här debatter: Det blir ett skrap på ytan, ett populistiskt skådespel som inte klarlägger särskilt mycket.

Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till roten med ett problem. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!

Det är den känslan Leif GW har i gårdagens program av Veckans brott.

Man har väl två val här. Att antingen skratta eller gråta.
Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick. Det är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.
Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde.

Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?
För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begått brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rätts- och skuldfrågan för en man som frikänts.

Men när något sådant händer får inte debatten bli så ytlig som de blev igår. För hur gärna vi vill avfärda Lambertz som foliehatt sitter han kvar i vår högsta domstol.

Det debatten då behöver är en sakdebatt där fakta ställs mot fakta, utan fnysningar. Inte för Quicks eller skuldfrågans skull, utan för att tydliggöra den tunna is vårt justitieråd är ute på.

Lambertz är skicklig i debatten som förs nu. När bara ord står mot ord kan han så in tankar om ett ”tänk om” och kan – med den skärva av trovärdighet han har kvar – slå fast att alla andra har fel. Att allt nu bara handlar om ”tyckande”.
Vilket det såklart inte gör. Förutom i tv-debatter.

Igår såg vi exempel på just det. När Lambertz i debatten tog upp likhundens markerande som ett bevis kunde det lätt ha slagits ner som ett villospår. GW och Josefsson försökte i debatten, men det mesta som hördes var ett frustande kring vilket löjlig, löjlig bevisföring Lambertz för. Men Lambertz håller fast vid det och får inte bemöta särskilt mycket kring att hunden markerat vid så löjligt många ställen, eller att den benbit som påträffades och hållts som ett av de bästa bevisen inte ens var en benbit.

I morse bad Lambertz i Gomorron Sverige om en tvåtimmars livesänd debatt om allt det här. Jag håller med honom.

Den gången det hållts en sådan tidigare – där bevisning och fakta fick stå först – blev det plågsamt tydligt var sanningen fanns. Då var det Hannes Råstam mot Gubb Jan Stigson som möttes.
Den här gången skulle Göran Lambertz och Dan Josefsson kunna mötas. Det skulle kunna vara ronder där Lambertz i varje rond får ta med ett bevis som gjorde domarna mot Quick rimliga. Dessa får sedan bemötas av Dan Josefsson, som i förväg fått reda på vilka bevis Lambertz kommer ta upp.
Då har båda sidor en rimlig chans och möjlighet att förbereda sig och publiken – vi! – en chans att sätta sig in i och förstå det komplexa men sannolikt också överväldigande manipulation av bevis som pågått och skett.

Vi kan sända den i SVT forum, på dagtid under två timmar. Det behöver inte vara mer avancerat än så. En moderator, tre ståbord och så kör vi.

Efter en sådan debatt är det enklare och rimligare att avgöra och bedöma hur och vad Lambertz drivs av. Och framförallt skulle debatten gå från att bara handla om att ord står mot ord. Det skulle bli en referenspunkt för debatten som skulle bidra med djup.

Debatten skulle må bra av det.

Så: Kan vi göra det här, SVT?

{ 10 kommentarer }

Jag dödar lite tid innan flyget går

av Emanuel Karlsten den juli 27, 2011

i Medier och internet

Godmorgon Sverige är klart. Just nu känns det lite ovärt att ha rest hela kvällen igår för tio minuters tv och nu sitta och vänta till 10.50 innan flyget tillbaka till semestervisby kommer. Men det är klart att det var en väldigt nyttig erfarenhet.

Samtalet gick bra, tror jag. Det kommer säkert upp på Svt play senare i dag. Men det är samma snack som varit sedan i söndags. Om hur vi inte blir en bricka i en terrorists spel, men ändå rapporterar relevant utifrån den information terroristen har tillgängliggjort.

UPPDATERAT: Här är klippet:

När man har pratat om det mycket känns det som att man vill hitta nya vinklar, att det blir ett ganska trött upprepande samtal, men det gick säkert bra. Thomas Mattsson, min förre arbetsgivare, var med. Han var väl förberedd med sin bild av hur de har gjort ett bra och gediget arbete. Det utgår jag från att alla har gjort och då blev det mer intressant att höra honom resonera kring hur man hade gjort om häktningsförhandlingarna – där terroristen läser högt ur sitt manifest – hade hållts inför öppna dörrar. Ni får lyssna på det själva sedan.

I övrigt var resan en katastrof. Jag packade så lätt jag kunde för att slippa krångel i flyget och när jag kom fram till lägenheten upptäckte jag att jag glömt nyckeln – i Visby. Paniken. Som tur var så hade jag en skjorta hos en kompis som var hemma. Så jag fick både skjorta, säng och en lånad kofta av honom. Skönt. Bambusade yrvaket om saken i morse, i taxin på väg till SVT.

Men nu: Döda tid. Det går rätt bra på SVT:s terass, med frukostbuffé och utsikt över Gärdet.

(för övrigt har jag aldrig varit så vacker som i dag. TV-smink borde vara en rättighet för varje människa. Eller man. Även om det är märkligt att klia sig i pannan och sedan hitta ett lager smink under naglarna. Är det så här det känns att vara fjortonårig tjej?)

{ 1 kommentar }

Så, jag kom hem och såg Allsång på Skansen på SVT play igårkväll. Jag ser det som en slags populärkulturell allmänbildning att göra sådant, även när jag missar det i tablån. I synnerhet den här gången. Första Allsång på skansen för året och framförallt debut för programledaren Måns Zelmerlöw.

Och jag blev så vansinnigt provocerad av det senare. Jag förstår inte riktigt varför. Men det blir jag.

Måns är artist. Det är inget konstigt eller dåligt i det. Man gillar honom, eller så gillar man honom inte och alla kan styra sina spotifylistor utifrån det.

Men Måns är inte programledare. Han vet inte hur man lyssnar eller ställer frågor. Men framförallt har han varken pondus eller person nog att leda Sveriges största sommarprogram. Att han ändå fått frågan är en produkt av tusen målgruppsanalytikers kalkyler. Han är stilig, artig och charmig, har redan tonåringarnas hjärtan och kommer vinna de äldre grupperna. Dessutom kan han, till skillnad från katastrof-Lundin, sjunga.

Så vad får vi? Ett Allsång på skansen som vill skapa sin programledare. Avla honom likt en Britney Spears. Det irriterar och provocerar mig något så enormt.

Måns skulle vara en perfekt sidekick. Någon som kan pellejönsa, flörta, och ställa lite tok-käcka frågor till publiken.
Men han kan banna mig inte vara grundstommen i det här programmet.

Så hur kommer det här utspela sig? Några första program där han älskas. Måns tas väl emot, gillas, svärmorshyllas. Sedan kommer baksmällan. Ni vet den lite fadda känslan när man ätit för mycket godis och plötsligt inser att man behöver potatis, makaroner – eller vilket skit som helst – bara inte godis.

Då kommer vi se löpsedelsrubriker. Då kommer vi se Måns gråta.

Och det där är inte någon värd. Allra minst Måns.

{ 7 kommentarer }

Att vara vidrigt hjälplös i Haiti

av Emanuel Karlsten den januari 17, 2010

i Mellansnack

Jag hade tänkt följa upp min bloggpost om cachning från igår. Men så såg jag det här klippet (via Bison) och känner inte riktigt att det är viktigt just nu.

Stefan Åsberg står mitt i Haiti och rapporterar om en verklighet som man inte kan göra ett skit åt. Utom att skaka på huvudet, sätta en tom blick i väggen och inse: Vi lever i en himlaskitvärld. Och jag kan inte göra någonting åt det. Inga pengar i världen hjälper de som inga pengar har, uppenbarligen. Så vidrigt.

{ 6 kommentarer }