≡ Menu

Vad händer med din blogg och Facebookprofil när du dör?

Hängde, som sagt, i Nyhetsmorgon på tv4 i morse. Vågar knappt ta på min hud, är rädd för att det ska bli spår på samma sätt som när man drar fingret över en smutsig bilruta. Jag har sminkats, fejats och sprejats.

Vi pratade om digitala kyrkogårdar, eller vad som händer med våra digitala liv efter att vi dör. Och jag var inbjuden som sakkunnig om sociala medier.

Jag erkänner villigt att jag knappast tänker mycket på vad som händer efter att jag dör. Men i går kväll satte jag mig in ämnet, tittade på de tjänster som finns och framförallt vad andra har skrivit om ämnet och inser: Det här kommer bli en allt viktigare sak för oss att förhålla oss till.

Det blir såklart lite märkligt. Sociala medier har blivit en naturlig del av den generella svenskens liv först de fyra senaste åren. Och vilka fyraåringar tänker egentligen på vad som ska hända när de dör?

Ingången till ämnet den här gången var att ett amerikanskt företag släppt en internationell sajt där man kan ladda upp viktiga dokument, bilder, testamenten, brev och lösenord i säkert förvar. Sedan får den som registrerat sig ge en fil till en eller flera personer och beordra dem att öppna den först efter jag dör. När de gör det aktiveras de regler jag har satt upp via kyrkogårdstjänsten. Mina dokument kan raderas, eller skickas till mejladresser. Mitt Facebook- eller twitterkonto kan få en sista uppdatering och kanske skickas ett automatiskt mejl till en person som säger något jag inte vågade säga i livet.

Sajten har också skapat en slags virtuell kyrkogård, i-tomb, där jag – om jag vill – kan hamna.

De amerikanska sajterna är fula, konstiga och tveksamma. Allt är byggt i Flash och ikoner flyger runt på sajten som ”sajbergravstenar”. Jag tror det är ett tankefel i klass med second life att vi skulle vara intresserade av en ”virtuell kyrkogård”. En översättningsmiss från vårt analoga liv som inte har igenkänning i det digitala.

Så skit i den. Inte minst för att det är en startup utan jättekapital – den kommer att floppa och då måste du ändå göra om allt.

Då finns andra sajter. MyWebwill är, vad jag kan hitta, bäst. Dessutom en svensk tjänst som har funnits i knappt två år. Uppdaterat: sajten är i dag nedstängd

Det finns fler skäl att gilla sajten. De har en stark sponsor i internationella säkerhetsföretaget Symantec, vilket åtminstone föreslår att de kommer finnas längre än den amerikanska varianten. Deras datahantering och information om den är också trygg – samma krypteringssäkerhet som på bank. Men framförallt: De är kopplat till Statens personadressregister (SPAR), en svensk myndighet som har koll på när vi dör. Vilket underlättar hanteringen.

Mywebwill kan, likt den amerikanska varianten, se till att det skickas mejl, uppdateringar på Facebook, twitter, bloggen eller vilka sociala nätverk du nu har. Och också skicka dina lösenord till någon anhörig tillsammans med en önskan hur du vill göra med din blogg, facebookprofil osv.

 

Men en sak är viktig här: Enligt svensk lag överlämnas hela ditt jag, dina texter och upphovsrätt till dödsbot. Vill du styra något över vad som händer är det viktigt att du skriver ett juridiskt bindande testamente – bevittnat av två personer – som förklarar vad och hur du vill göra med dina konton.

Dina släktingar kan till exempel uppröras över att din Facebookprofil ligger kvar, eller att de ramlar över din blogg när de googlar, och kan – trots de här testamentssajterna – stänga ner dina konton.

Hur jag själv skulle göra? Jag lutar nog åt en väldigt analog lösning, med lösenord och testamente i en byrålåda som mina efterföljande får hitta.

En kort genomgång över de olika sajterna och vad man kan göra efter man dör:

Facebook:
Låta bilder, och statusuppdateringar vara kvar för dina nära och kära? Eller att allt raderas efter en tid? Båda sakerna går så klart bra, men Facebook har också själva en funktion på sajten som är som en slags minneslund. Anhöriga till den avlidne kan fylla i ett formulär på Facebook för att aktivera profilen till en minneslund. Då stängs profilen för utomstående och kan bara nås av de du är facebookvänner med. Någon annan kan inte logga in eller uppdatera profilen och den avlidne dyker inte upp som ”vänförslag” till nya vänner. Däremot kan du fortfarande dyka upp som förslag på Facebooks ”ansiktsigenkänning” när någon laddar upp en bild på dig.

Twitter:
Twitter har inga tidsgränser för sina konton och heller inga minneslunder. Men givetvis kan anhöriga begära att stänga ner kontot. Men kontot kommer inte avslutas förrän anhöriga ber om det. Här är mer info om vad som krävs.

Blogg:
Om jag dör hade jag velat att den här bloggen hade legat kvar. Men det innebär att någon måste betala för mitt webbhotell varje år och även för min domän, emanuelkarlsten.se. Annars kommer den försvinna från internets yta. En viktig sak att fundera på. För några år sedan dog bloggprofilen AlterEgo. Hon var sjuk en längre period och för de som följde var det såklart smärtsamt, men också märkligt när adressen helt plötsligt ledde till en annonssajt. Domänen hade gått ut, köpts upp av en domänhandlare. Hur vill du ha det? Kanske lägga över alla texter på en gratisblogg på wordpress.com?

Sedan finns det flera stora sajter som jag inte vet hur de gör. Youtube gissar jag blir oberörd, liksom mina googlekonton. Men hur fungerar det på Flickr? Vad händer med mina uppladdade bilder om jag inte betalar min årsavgift? Uppdaterad: Och LinkedIn? Kan jag bli headhuntad när jag dör? Kolla gärna kommentarsfältet.

Uppdateratat: Kolla sajten Deceaseaccount – här listas hur du kontaktar de olika sajterna för att rapportera eller stänga ner.
SVT nyheter skriver följande om vad som gäller för Google:
Användarnas personliga integritet är mycket viktig för oss på Google och den fortsätter gälla också efter vår död. Det går alltså inte att automatiskt få tillgång till en avliden persons Gmail. I vissa fall kan vi bevilja tillträde men det är en omfattande och långsam process och det är inte alls säkert att en begäran resulterar i att den som frågat faktiskt får tillgång till kontot.”

Fyll gärna på med mer information om du har.

Och vill du läsa mer, betydligt mer välskrivet än det här snabbt hopkrafsade, föreslår jag:
Fokus: När bloggaren dör
Mymlan: Jag ska dö, du också
En genomgång av kyrkogårdssajter  Missa heller inte den här genomgången som tar upp hur fyra amerikanska sajter agerar ifall de går i konkurs

Sedan har Fredrik Wass gjort föredömliga genomgångar av det här för några år sedan. Intressant hur saker och ting går i cirklar och hur relevansen för det ökar!

Uppdaterat: Här är inslaget från Nyhetsmorgon

Virtuella%20kyrkog%C3%A5rdar%20blir%20allt%20vanligare

Här ansvarar den som skriver kommentarer för sitt eget innehåll
  • AnnaT september 15, 2011, 06:14

    Viktig fråga, en del i livsplaneringen på något vis. Har diskuterat det med mina vänner men vi har inte vidtagit någon åtgärd.
    Fick du koll på hur det blir på LinkedIn?  Risken är att headhunters ringer efter jag lämnat livet, surt för anhöriga kan jag tro.

    • Emanuel Karlsten september 15, 2011, 06:25

      Ah, bra fråga! Hann inte kolla upp LinkedIn. Kanske någon annan vet?

  • Mikael Hansson september 15, 2011, 06:35

    En kollega till mig som tyvärr gick bort för tidigt fanns länge kvar på LinkedIn när jag loggade in. Månad efter månad förslogs att jag skulle adda honom till mitt nätverk. Kändes sorgligt varje gång jag såg det, eftersom jag visste att han gått bort.
    Men frågan om vad vi gör av våra konton är inte lätt. Ska jag använda My WebMill så överlåter jag lösenord till allt som är mitt till det företaget. Även om de krypterar så har jag ingen lust att lita på dem, eller de eventuella nya företagare som kanske en dag köper upp My Web Mill med all dessa databas och åtkomst till mina konton. Nej, det får vara.
    Säkerheten räcker inte till.

    • Emanuel Karlsten september 15, 2011, 06:39

      Själv lutar jag åt en väldigt analog lösning. Med papper i byrålåda. Men det känns fortfarande så väldigt distanserat, så det kommer nog ta en stund innan jag skriver ner något sådant.

  • Fredrik Wass september 15, 2011, 07:46

    Relevansen för det här ämnet var lika hög för två år sedan. Detsamma gäller debatten om nätkommentarer som var riktigt aktiv under våren 2007 till exempel. Historielösheten i medierna är kanske är en den debatt som alltid är relevant.

    • Emanuel Karlsten september 15, 2011, 07:48

      Ang relevans tänkte jag på det jag skriver i början – att det är först de fyra senaste åren som vi verkligen identifierat oss med vår nätidentitet och det, ju äldre vi och våra identiteter blir, oundvikligen är så att vi då tänker mer på döden. Och relevansen för samtalet ökar.
      Men, ja, jag hajar vad du menar.

  • Sleepaz september 15, 2011, 09:42

    Svår och bra fråga..   Man får nog tänka till ordentligt innan man fattar ett bra beslut kring detta..

  • Anonym september 15, 2011, 13:45

    Inslaget på TV4 Play: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=virtuella_kyrkogardar_blir_allt_vanligare&videoid=2032236

  • Ingela september 15, 2011, 22:30

    Förra våren var det en tjej som i något av nyhetsprogrammen beklagade sig över att Facebook vägrade stänga hennes avlidne sambos konto. Jag och min man konstaterade att vi borde ta del av varandras kontouppgifter, men gjorde aldrig riktigt allvar av saken. Två månader senare var det för sent. Han dog, 39 år och 1 vecka gammal, i sviterna av en operation som misslyckades.
    Jag har valt att låta hans Facebooksida vara kvar som den är. Där skriver jag små hälsningar till honom med jämna mellanrum. Även flera av hans vänner ”pratar” med honom där. Visst skulle jag väl kunna anmäla dödsfallet och låta Facebook göra om det till en minnessida, men det skulle bli så definitivt. Än så länge tycker jag det här känns bäst, kanske hittar jag hans lösenord en vacker dag?! 
    Tyvärr finns det många i hans omgivning som inte hann bli vän med honom på Facebook (ffa sådana som blivit medlemmar där efter hans död). Och det är klart – det blir lite konstigt när de får förslag om att bli vän med honom, eller som en av vännerna skrev: ”Facebook konstaterar att det var längesedan jag hörde något från dig och tycker att jag ska ta kontakt. Det finns ingenting jag hellre skulle vilja…”
    Om man som anhörig kunde lägga till folk som får tillgång till minnessidan skulle jag kunna tänka mig en sådan variant.
    För egen del tror jag mest på Emanuels ”byrålådsvariant”, att ha inloggningsuppgifterna lagom svårt åtkomliga.

    • Emanuel Karlsten september 17, 2011, 15:02

      Smärtsamt att läsa. Och påminner om hur viktigt det är att få till det där kuvertet i byrålådan.

  • Hanna Fridén september 16, 2011, 10:58

    Det fanns ju ett svenskt företag som levererade en sån tjänst för inte så längesedan, och kanske finns de fortfarande kvar, jag vet inte! Men de besökte Drakarna också men det gick inge vidare när de sökte finansiell hjälp där. Gick in på sidan någon dag och det var rätt dyrt, dessutom inte en engångssumma, utan en summa man betalade en gång om året. Kändes rätt ovärt att betala pengar till ett företag varje år som såsmåningom, när man dog, skulle stänga ner alla ens konton. Då är jag mer för den analoga lösningen med papperslapp i lådan precis som du!

  • Robban september 16, 2011, 21:36

    Ramen för informations-och kommunikationsteknik (IKT) håller på att förändras dramatiskt. Idag är Web 2.0-applikationer som Facebook och MySpace används ubiquitously i den allmänna befolkningen, och virtuella världar blir alltmer populära i näringslivet, till exempel via simuleringar i Second Life. Men kapaciteten i virtuella världar är underutnyttjat i utbildningssammanhang. Utbildningsinstitutioner i allmänhet, men särskilt de som erbjuder Information Systems (IS) kurser, måste hålla jämna steg med nya IKT och sociala trender eller riskerar att bli irrelevant. Dessutom finns särskilda pedagogiska fördelar i att utnyttja ny teknik, t.ex. virtuella världar på är utbildning. Till exempel erbjuder Second Life en inneboende motiverande, säker och låg kostnad miljö att lära sig är färdigheter som programmering, kravanalys, systemutveckling, projektledning och affärsmodeller. Dras från erfarenheterna av författarna och aktuella innovationer inom pedagogisk forskning och praktik, är förslag gjorda för läroplanen design och implementation av Second Life i är utbildning, bland annat fördelarna med blandning av verkliga och virtuella världar, förbättring av elevernas inre motivation; industri-relevanta kunskapsöverföring och innovativ utbildning som överskrider traditionella pedagogiska metoder. Dessa punkter illustreras med hänvisning till fallstudier av IS studentprojekt i Second Life från universitetet i Hamburg och Curtin Business School. Uppmärksamhet ägnas åt de nuvarande begränsningarna av denna nya teknik, vad gäller hårdvara, mjukvara och anslutning. Framtida utveckling i både teknik och hur det implementeras i pedagogiska sammanhang, att integrera de verkliga och virtuella världar via ny teknik, nämns.

  • SocialD januari 4, 2014, 03:20

    Vi på SocialD har specialiserat oss på detta och jobbar dagligen med denna typ av ämne.

    SocialD jobbar mot begravningsbyråer genom att hjälpa anhöriga till avlidna personer att stänga den avlidnes sociala närvaro online på ett enkelt sätt. Genom att kostnadsfritt hjälpa den avlidnes anhöriga stänga den sociala närvaron kan vi garantera ett bättre avslut för den avlidna.

    Bra inlägg dock!

Lämna ett svar till IngelaAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Upptäck mer från Emanuel Karlsten

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa