2010 jobbade jag på Expressen och hade en idé att sammanfatta året som gått i den digitala världen. Genom att göra topplistor skulle man kunna förklara och överskådligt visa vilket enormt inflytande den digitala världen har på oss och på samhällsdebatten. Vi publicerade tre listor då och sedan dess har jag gjort de där listorna varje år.

De två senaste åren i Dagens nyheter.

Så också i år.

I mellandagarna publicerade DN listorna, en om dagen, men eftersom jag var borta och gärna samlar listorna på ett ställe länkar jag de här.

Som vanligt var det väldigt, väldigt svårt och också nervöst att missa något stort, att inte ha fångat upp de allra största. Men med tanke på reaktionerna verkar det ändå ha gått detta år också.

Här är fyra listor som sammanfattar det digitala året 2014:

Årets bloggpost 2014

För mig blev det till sist Genusfotografen. Inte helt lätt val, men sammantaget är det svårt att bortse från hans genomslag för sitt bloggande reportage om American Apparel

Årets Tweet 2014 1-10

Även om det inte är det mest retweetade någonsin, är det ändå näst mest och sätter fingret på hela den valkarusell Twitter drabbats av under året. Och då pratar jag inte bara om de politiska valen. Nummer ett på listan blev därför en tweet från @fridadiana. Att hon dessutom bara har 250 följare ringar in det vackra med Twitter.

Årets youtubeklipp 2014

Nej, det kan inte bli Zlatan. Och ja, det är märkligt att det inte pratats mer om Kung Fury. Men ettan är ändå ytterst välförtjänt: @sthlmpanda

Årets Facebookstatus 2014

I alla år har jag aktat mig för det här. Facebookstatusars genomslag är extremt svåra att mäta. Men i år försökte jag ha en tidig strategi att fånga in dem efterhand och mäta dem med flera olika verktyg. Och till sist vågade jag lägga till en lista om årets största Facebookstatusar. Svårt. Även om ettan ändå var ganska självklar, inte minst med tanke på dess genomslag över tid.

Saknar du något på listan? Eller har en idé om hur man nästa år till exempel skulle kunna mäta och lägga till Instagram på listan? Hör gärna av dig!

{ 0 kommentarer }

Podden Serial lämnar tveksam eftersmak

av Emanuel Karlsten den januari 13, 2015

i Uncategorized

Under julen hann jag lyssna klart på podden Serial. Den amerikanska podden om ett mord för 15 år sedan har skapat stor uppmärksamhet i västvärlden.

Jag var helt fängslad från start. Hänförd till och med. Tvingade min omgivning att också lyssna och alla fastnade.

Det fanns här ett radioberättande som kändes helt nytt. Avklätt från den ibland kletiga ljudkuliss-kosmetikan i P3 dokumentär, men närmare och personligare i sitt tilltal än någon annan P1 dokumentär.

Det finns så mycket att lära här för den som vill.

När allt färre journalister gör mer, blir avstånden till produkten större. Det skapar ett oengagemang som märks hos läsaren.
Att göra framgångsrik journalistik – oavsett medie – handlar inte längre om att göra allt, utan att göra några saker bra (och sedan länka till de nyheter andra gör bättre). Ett framgångsrikt mediehus behöver därför skapa strukturer och organisationer där journalister ges utrymme att utveckla en relation till vad de skriver om. Det gör att journalisten håller i längre, lyssnar bättre på läsarreaktioner, gör en trovärdigare journalistik och bygger en långsiktig läsarrelation.

Allt det här är podden Serial ett stilexempel på.
Programledaren, grävaren och journalisten Sarah Koenigs tilltal redan i första avsnittet är helt unikt. Här finns en självklarhet i hur hon tar plats hos lyssnaren. Ett självförtroende byggt genom en lång tidigare relation till sina lyssnare genom andra poddar (som jag inte har lyssnat på, men det spelar ingen roll, hon talar till mig på samma sätt – med samma ton! – som om jag gjort det).
Det finns ett ”jag” och en naken öppenhet här som direkt skapar ett djupt förtroende.
Koenig förklarar tidigt att hela podden handlar om hur hon snubblat över ett rättsfall som verkar mystiskt. Där anledningen till att hon väljer det inte handlar om någon urvalsprocess eller redaktör som lagt det i hennes knä, utan att hon personligen fick ett tips och bara råkade bli besatt. Fullkomligt besatt. I ett år försökte hon ta reda på allt om fallet. Tolv avsnitt senare förstår man att hon med det verkligen menar – allt. Det är ett otroligt stycke välresearchad, imponerande journalistik som presenteras. Som hela tiden utgår från Koenig själv.

Det opretentiösa, självsäkra men avslappnade tilltalet är det som gör att jag fängslas. Känslan av att någon tar en i handen och leder med på en svindlande resa längs en väg i rättsfall så krokigt att varje krön känns hisnande. Hela tiden med en saklig, lite skeptisk, men alltid djupt engagerad Koenig som måste få reda på vad som hänt.

Det är verkligen små detaljer, små nyanser som skiljer Serial från en vanlig dokumentärserie. Men tillsammans skapar de hela skillnaden. Den sparsmakade musiken och perfekta – inte för putsade! – redigeringen. Dispositionen av berättandet, hur det så smart portioneras ut och griper tag nästan hela vägen fram.

Nästan.

För det är mot slutet så mycket avgörs och så mycket fallerar.

Jag vet inte hur medveten Koenig är om det, men genom att göra podden som en journalistisk produkt skriver hon ett kontrakt med lyssnaren. Att hon har grävt där stått, men hittat något där andra gått bet.

Podden handlar om ett 15 år gammalt fall, där domen har fallit och den dömda sedan länge sitter i fängelse och givetvis hävdar sin oskuld. Där advokater jobbar på en resning i vad alla verkar tycka är ett ganska snårigt och svårbedömt fall.

När Sarah Koenig då väljer att trassla ut det genom extremt noggrann journalistik och sedan paketerar det i tolv avsnitt skapar det en förväntan av att det finns något nytt att berätta, något som kastar om allt.
Kanske tänkte Koenig att hon skulle få lösningen, bara hon började sända. Bara tusentals fler blev lika besatta som hon. Bara världen fick reda på vilket bisarrt fall det här var.
Kanske skulle det skapa ett slut. Kanske hade hon inget val efter att ha lagt alldeles för mycket tid och arbetskraft på fallet. Något måste det bli för att hon ska kunna motivera det både för sig själv och sin plånbok.
Efter nio avsnitt börjar det sina i podden. Det finns inte mycket mer innehåll att berätta och det finns ännu ingen lösning. Koenig har förvisso kunnat visa på brister i förundersökningen och hittat nya bevis, men inget som i sak klargör något i skuldfrågan.
I några avsnitt börjar hon i vad man i engelskan skulle kalla för ”reaching”. Det börjar kännas desperat.
Hon har fått mängder med lyssnarrespons och därmed massor av konspirationer eller lösa trådar att följa. Ingen leder någonstans, men hon presenterar dem ändå. Som för att visa för oss som lyssnar att hon i alla fall gjort något, även om det inte lett någonstans.
Avsnitten styr över allt mer på karaktärsbeskrivningar, även om Koenig försöker brasklappa så mycket hon kan om att sådant egentligen inte säger någonting alls om skuldfrågan.

Den tidigare så nyktra journalistiska hållningen börjar svaja över i rykten och desperata väjningar. Kanske för att visa hur mycket de verkligen försöker.

Och där slutar det. I att det inte finns något slut. I att det grundläggande är lika förvirrat som i början och att det till slut grundar sig i vad du som lyssnare tror. Eventuellt borde också domstolen friat enligt principen om att det inte var ställt bortom rimligt tvivel att den åtalade var skyldig.

Jag älskade poddens anslag, tilltal och ton, men kanske var dess brist att de inte hade råd att lägga ner när de väl kommit fram till att de inte hade något case?
Eller så är det en ny genre i ett nytt journalistiks landskap? Där man följer med journalistikens utveckling kring en fråga i realtid i förhoppning om att nå ett slut, ett resultat?
Sådana satsningar har vi ju sett allt oftare, öppna granskningar kring olika ämnen till exempel.

Skillnaden här är kanske att det handlade om ett så avgränsat case, 15 år tillbaka. Som plockades upp, researchades och publicerades för att journalist blev besatt av det. Att göra det är att göra sig ansvarig för berättelsen, personerna i den och relationen mot läsaren. Att knyta det där kontraktet om att det görs för att vi har något nytt att berätta. En krok.
Att vi är en bok med någon form av slut.

Serial är redan en framgång på många sätt och det planeras redan uppföljning. Vi har sett början på ett nytt berättande som redan satt starka avtryck. Säkert har de själva lärt sig massa saker till nästa gång.
Som att välja ett fall där man faktiskt kan tillföra något.
Eller bara göra en podd med ett slut.

{ 3 kommentarer }

Vem har pressat myndigheten PTS att ändra sig?

av Emanuel Karlsten den december 19, 2014

i Medier och internet

Jag hinner inte skriva mycket, men ni måste läsa det här.

Myndigheten Post och telestyrelsen har idag tvingats offentliggöra sin egen utredning om Datalagringen.

Jag har skrivit om Datalagringsdirektivet, i till exempel DN:

För i veckan ogiltigförklarade Europadomstolen EU:s datalagringsdirektiv. Det direktiv riksdagen antog 2012 och som inneburit att all data om vilka svenskar har varit i kontakt med över telefon, sms och mejl sparas och kan kontrolleras. Svenska politiker tycker lagen varit ”bra” och Säpo har gillat den så mycket att de försökt pressa operatörer att ge dem direkttillgång till all data.

Europadomstolens beslut är en slakt av datalagringsdirektivet. I domslutet skriver man att den gör grova överträdelser av medborgarens rätt till privatliv. Ogiltigförklarandet är så grundläggande att Post- och telestyrelsen säger att de inte längre kan tillämpa lagen, att svensk lagstiftning måste göras om. Operatörerna har redan börjat radera den kunddata de sparat.

Hur kunde Sverige överhuvudtaget rösta igenom en sådan lag? Hur kunde det inte vara större protester från våra beslutsfattare? Är kunskapen
så låg? Har vi blivit EU:s knähundar?

Nu framkommer det alltså att PTS gjort en utredning av den svenska anpassningen och kommit fram till att vår version av Datalagringen är lika vidrig som den EU-domstolen rivit upp.

Men trots detta har PTS offentligt drivit linjen att bötfälla de internetoperatörer som vägrar datalagra.

Något har alltså hänt mellan PTS egna utredning och beslutet att bötfälla de operatörer som vägrade datalagra.

Frågan är därför: Vem är det som fått eller tvingat PTS att ändra sig?

Det här är en fråga som måste upp på bordet nu.

Läs mer hos IDG.

{ 1 kommentar }

Jag blir programledare i P4 Extra

av Emanuel Karlsten den december 16, 2014

i Medier och internet

Igår skrev jag att jag slutar på DN. I dag skriver DN att jag börjar på P4 Extra. Jag antar att det därmed är en cirkel som sluts.

screenshot 2014-12-16 kl. 15.24.14
Detta blir alltså ett av mina nya uppdrag till våren, men det handlar bara om var tredje helg. Jag är fortfarande pappaledig fram till mars, men när frågan kom och det bara gällde helger fungerade det ändå – då kan Julia vara hemma.

Och precis som jag säger i pressmeddelandet, som citeras av TT, så är jag väldigt stolt och tycker att uppdraget är stort! P4 Extra är ändå ett av Sveriges radios allra största program med miljonpublik. Och det känns roligt också att testa det jag redan gjort på P3 i ett nytt format med äldre målgrupp.

Det blir grymt!

{ 1 kommentar }

Nu slutar jag som fast nyhetskrönikör i DN

av Emanuel Karlsten den december 15, 2014

i Medier och internet

Det här blir min sista vecka som fast nyhetskrönikör på Dagens nyheter. Jag publicerar min sista, fasta krönika nu på lördag.  Det innebär att mitt kontrakt helt odramatiskt har sagts upp och att jag går vidare.

Jag återkommer till vad, men låt mig först bara förklara hur mycket det här DN-kontraktet har betytt.

2011 jobbade jag på Expressen som sociala medier-redaktör och när DN ringde och började prata om kolumnister var jag helt säker på att de önskade någon utbildning för dem eller liknande. Det ville de inte. De ville att jag skulle bli en av deras profilerade nyhetskrönikörer i en ny stor satsning i vad man då kallade ”a-sidorna”. Jag höll på att svimma, jag tyckte det var så oerhört stort.

Det blev en ny start för mig. Med DN-uppdraget i portföljen vågade jag säga upp mig från Expressen och lita på att jag kunde stå på egna ben, bli egen företagare och frilans.bild-2-300x224

Då, 2011, var det en stor – kanske min skrivmässigt största! – dröm som gick i uppfyllelse som jag också trodde närsomhelst skulle kunna ryckas ifrån mig. Jag var så glad att DN skrev ett tillsvidarekontrakt med tre månaders uppsägning för då tänkte jag att jag – hur dåligt jag än skrev – skulle åtminstone få publiceras i tre månader.
Det hann bli nästan fyra år. Och när min närmaste chef Caspar Opitz ringde kändes det därför ganska odramatiskt.

DN drar ner på alla sina externa nyhetskrönikörer. I kontexten att mer än var femte journalist fått gå från DN och man genomgår extrema sparkrav har jag all förståelse för att man också väljer att spara på externa skribenter.
Jag är väldigt stolt över tiden som varit. Stolt över nästan fyra år som fast DN-krönikör. Över att min krönika-dag flyttades från tisdag till den stora tidningsdagen lördag. Att jag fick vara kvar när drygt hälften av alla nyhetskrönikörer gallrades för något år sedan.

Men mest har jag sett det som ett ansvarsfullt uppdrag. Jag har stor räckvidd på flera plattformar, men DN når in till i så många av landets mest etablerade makthavare. Tidningen ligger på både kungen, statsministern och Ingvar Kamprads frukostbord. Jag har sett det som min uppgift att då försöka nyansera och lyfta de frågor som får nästan ingen bevakning i riksmedier: Nätpolitik.

Vi använder nätet jämt och i allt, men det är ett så oreflekterat område, både i vardag, men framförallt i det stora politiska perspektivet. Några av våra största och viktigaste framtidsfrågor handlar om hur politiker och makthavare hanterar nätet.

Det är också ett ämne som är svårt att skapa engagemang kring och har blivit allt svårare. Jag vet det och har inte alltid lyckats att förändra det, men hjälp så jag verkligen, verkligen har försökt. Hur jag kunnat lägga hela min själ i de här krönikorna och svettats in på småtimmarna för att slipa på formuleringar och inledningar för att suga in läsaren i texten.

Jag är stolt över vad de åstadkommit. Ett av mina stoltaste ögonblick är när någon skickade en bild på hur min krönika klistrats upp på lyktstolpar och på plakat under demonstrationer.
509932509

Eller den enorma skörd av mejl som kom efter att jag lyfte upp hur vi knäböjde för USA efter att det avslöjats att de signalspanar på oss.

Wow, öppnar mejlen och drunknar i respons på krönikan i DN idag!

Ett foto publicerat av Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten)

Jag är väldigt, väldigt stolt över den här tiden.

Som hur FRA själva, lite nervöst, ringde upp efter min krönika där jag efterlyste att någon därifrån skulle bli vår nästa Snowden.

Eller när jag fått skriva om hur företag och makthavare drar tveksamma slutsatser om framtiden. Som DAB-radio. Och krönikan om Wywallet som ledde till att presschefen hörde av sig och berättade att de nu ändrar produkten.

Jag har också särskilt starka minnen från krönikan om Breiviks plan att göra sociala medier till ett presskit efter terrordåden.

Ibland har jag bara gjort några försök att nyansera vår digitala vardag. Lyfta, nyansera eller etablera fenomen som ”blindskita”, emojis, eller hur telefonens ringande tagit över vårt liv. Ta bara den senaste krönikan, om hur vi samtidigt stigmatiserar mobilen. Som ledde till så många fantastiska uppföljande kommentarer och där så många jag träffat berättat hur den lett till långa och djupa samtal hemma vid köksbordet om varför man reagerar så negativt när någon sitter med telefonen. Det är exakt det jag hoppas ska hända!

Ah, det finns så mycket att titta tillbaka på! Så många debatter som uppstått, så mycket jag är stolt över!

Kort sagt, tack DN för den här tiden! På lördag skriver jag sista krönikan, och sedan kommer några års-sammanfattande nätkrönikor vad det lider. Och så ses vi ju nästa måndag för att fira era 150 år på Stadshuset i Stockholm. 

Jag vill också tacka min vän Kristofer Palmvik som varit ett helt ovärderligt bollplank under alla dessa år. Jag har bollat nästan varje krönika med honom och han har alltid vågat säga ifrån när något har varit för dåligt och kunnat ge den bästa konstruktiva feedbacken. Tack @kpalmvik!

För egen del vet jag inte vad som händer nu, var mitt skrivande tar plats. Jag för samtal med några aktörer, men inget är klart än. Och mest är jag ju just nu fortfarande pappaledig, även om jag också gjort utrymme för några nya uppdrag till våren.
Jag återkommer om det!

{ 2 kommentarer }

Jag skrev en krönika i DN om detta igår. Jag har tänkt på det länge och i veckan uppkom några situationer som gjorde saken särskild tydlig för mig.
”Måste du sitta med telefonen?” Det var häromdagen och vi sitter i soffan när det plötsligt frågas från andra sidan. Jag tittar upp. Hon sitter med en kopp te och ett magasin i knät. Därmed är hon vår generations sinnebild av egentid. Jag kollar tillbaka på mobilen. Jag läser en tidningsartikel. Jag vill reflexförsvara mig. Vad menar hon? Är hon mer närvarande, mer avslappnad, för att hon läser artiklar på pappersprodukter? Jag tog aldrig diskussionen. I stället kände jag mig lite träffad och la skamset ifrån mig mobilen och plockade upp något att läsa där texten fanns på döda träd.
Kvällen gick vidare, men händelsen skavde. Varför var det fult med digitalt läsande, men fint med analogt?

Läs gärna hela krönikan här.

Hursomhelst.
Det som var så intressant var de reaktioner och reflektioner jag fick. Flera mejlar och berättar hur de under morgonen suttit och samtalat om det här. Och flera berättade också vad de kom fram till. Jag frågade några om jag fick dela det, så här kommer några:

”Vilken krönika du levererar idag. Tack för att du belyser det här och drar så kloka slutsatser!
Jag läser DN i pappersform medan min kille alltid läser på telefonen. Och jag har reflekterat över att det känns som att han är mer frånvarande under vår gemensamma frukost, men varför skulle han vara det? Jag tror att jag är rädd att våra barn ska bli lockade att också ”spela” eftersom pappa får göra det. Om de ser en telefon eller iPad så skriker de ”också haaaa”. Men om jag får läsa DN vid bordet, borde inte de också få avskärma sig? Det är inte mindre socialt att spela toca boca Tea party än att försöka lösa lördagskrysset…”

Visst är tanken spännande? Att tillåta distraktionen, även när den är digital, för att du ju själv känner igen den härliga stunden när du får försvinna bort i en annan värld, en stund.

Ett annat, från en pensionerad ledare för Frälsningsarmén i Sverige, Hasse Kjellgren:

”Tack för krönikan idag! Jag läser dig alltid med intresse och behållning.
Möjligen har du hört från närmare håll om officeren som hade bibelstudium i en nationell ungdomssamling och frustrerades av att ett par hundra ungdomar satt och tittade i sina mobiler. Tills han förstod att det vat i mobilerna dom hade sin biblar!
Själv installerade jag en kommendör som TC (Territorial Commander, som du vet) i ett nytt land, och när han skulle hålla sin inträdespredikan i territoriet tog han fram sin iPad och sa: ‘Vi läser från Paulus brev till……’ och chockade det mycket stor församlingen! Dom vande sig med åren!
Nåväl, tack för dina spännande, och viktiga tror jag, skrivningar!”

Just om kyrkan som en särskilt besvärlig plats för det digitala är det flera som har reagerat. På Facebook skrev till exempel ”Jonas” så här:
”Jag får i bland lite knepiga blickar när jag i kyrkan lyssnar på en predikan eller textäsning men sitter och tittar ner i mobilen. Det ingen verkar förstå är att jag följer med i Bibeltexten.”
Och Emil, som är pastor skriver vidare:
” Då kan du kanske tänka dig hur de blickarna ser ut när det är Pastorn som tittar i mobilen under gudstjänsten. Vet inte hur många gånger jag har ursäktat mig med att jag både har Bibeln och för anteckningar däri.”

Men det finns även andra ställen där det tycks särskilt känsligt. Jacques de Maré är nämndeman och mejlade det här:

”Jag har funderat på samma sak som du. Jag är nämndeman i en domstol. Och ibland är det bra att kunna följa med på en karta under förhandlingarna. Då använder jag en papperskarta och inte min mobil. Varför? Det är ohövligt och närmast förbjudet att använda mobilen under rättegången. Skälet torde vara det du påpekar. Man befaras att göra helt andra saker på mobilen än vad kartan kan erbjuda.”

Sedan fick jag också flera som försöker gå till botten med vad det faktiskt är som skaver och att det kanske finns en kraftig nedsida med det hela. Som Åsa Persson Annersten mejlade:

”Tack för spännande krönika i dagens DN. Den fick mig att tänka till om varför jag blir irriterad över läsande i mobilen. Jag tror det handlar om gemenskap och förförståelse, grundläggande sociala mänskliga känslor. Den som använder sin mobil i en social situation är helt anonym, avslöjar inte på något sätt vad den gör. En papperstidning eller ett kollegieblock är visuellt tydligt och personer i din omgivning ser vad du gör, utan att behöva fråga. Det märks om du är okoncentrerat på ett möte och sitter och klottrar eller för intensiva anteckningar. Hemma i soffan pysslar alla med sitt, men man har en förförståelse för vad den andra gör ” läser en vetenskaplig artikel” – bästa att inte störa. Kollar matrecept ” planerar du mat till middag?” Barnet vet vad pappa gör och kan ställa frågor, peka på bild i tidningen och fråga ” vad är det”. I mobilen umgås man men andra i mobilen – digital gemenskap, men jag tror man missar viktig ickeverbal kommunikation med de fysiska personer man har i sin närhet. Det kan nog även vara grogrund och källa till mer negativa och för gemenskapen nedbrytande känslor, som misstänksamhet och svartsjuka. Var rädd om varandra, det är svårt att kramas digitalt.”

Jag tycker det sätter fingret på något väldigt intressant. Har mobilen blivit en symbol för stukat förtroende i relationer? En grogrund för svartsjuka? När allt är så tillgängligt bygger vi upp tankeslott om social otrohet? Ännu intressantare är det med förförståelse. Kan vi hitta sätt att prata med varandra om det vi gör för att inkludera varandra mer? Eller handlar det bara om att förstå att livet blivit annorlunda nu – vänja oss och acceptera en ny kultur?

Martin Skoglöv har också reflekterat över det här och har en egen lösning i en bloggpost: mobilskal som avslöjar vad du läser i mobilen. Intressant tanke!

En annan mejlare som vill vara anonym är inne på samme spår:

”Tack för din Krönika i dagens DN. Den fick mig att fundera ytterligare ett varv kring
min reaktion på den dagliga åsynen av medborgare med ”digitala utväxter” .
Jag erkänner gärna att jag ofta känner mig provocerad, vid åsynen av denna ”ledstjärna”,
ständigt lysande i var mans och kvinnas hand. Jag kan ibland drabbas av en elak impuls
att rycka den ur handen på någon och säga: Ha! vad gör du nu? Vem är du nu?

Men jag har lika ofta funderat över varför jag blir så störd. Jag har ju ingen aning
om orsaken till det världsfrånvända intrycket jag får i just den stunden.
Är det ett livsviktigt sms, en spännande och intressant bok/artikel, en stunds förströelse
med ett dataspel på väg till ett viktigt men tråkigt möte på jobbet?

Orsaken till min irritation är nog främst känslan av obehag av att dela rum, i bussen,
butiken eller kanske främst i en tunnel under jorden, med okända ”zombies”.
Jag ser dem fysiskt i vagnen men har ingen aning om var deras tankar och känslor befinner sig.
Hela deras kroppsspråk signalerar ”frånvaro”, ”ingen hemma”, ”gone fishing”.

Eller åsynen av en förälder helt upptagen av att läsa, skriva eller samtala i mobilen,
medan barnet ropar på uppmärksamhet, i vagnen eller klängandes runt benen.
Men återigen: jag har ju ingen aning om den bakomliggande orsaken…

Och så om läsandet, det digitala och/eller det fysiska.

När jag läser en bok kan jag lägga ner den ett ögonblick och fundera, återuppta läsningen,
bläddra tillbaka. Utan att riskera att batteriet tar slut, eller att allt försvinner med
ett knapptryck. Jag kan se omslagets design, känna papperets kvalitet, doften av boken
som stått i bokhyllan på antikvariatet eller biblioteket.
Vad doftar en digital bok? Vem valde typsnittet?

I tunnelbanan kan jag se när någon läser en ”fysisk” bok, jag kanske också kan se vilken
bok det är, kanske jag också skulle vilja läsa den boken, kanske jag redan läst den och minns…

Jag kan se att någon läser en tidning. Aha, hon läser Metro, han läser DN hon därborta
läser Svenskan. Hon läser börsnoteringarna, han läser en intressant artikel, jag måste nog
ta med mig en Metro idag, läsa den där DN-krönikan ordentligt när jag kommer hem.

Men omgiven av detta allmänna stirrande in i en liten ljusflimrande tingest har jag
ju sällan eller aldrig en aning om vad medmänniskor och medresenärer har för sig!
Förutom alla de gånger jag får ta del av högljudda telefonsamtal, intressanta eller
bara irriterande och förvånande intima. Eller den gång jag fick en god insyn i en killes
preferenser då han klickade sig fram mellan bilder av unga kvinnor, på en datingsite,
blixtsnabbt markerande gillande eller ogillande för varje bild.

Nåja, det är nya tider nu, och jag måste väl vända blad, eller klicka fram nästa sida…”

Ja, kanske är det så? Att vi får vänja oss?

Vi har uppenbarligen vant oss vid telefonen. När jag växte upp var det fullt naturligt att när hemtelefonen ringde så släppte man allt. Det kunde vara något viktigt. Det har följt med oss med mobiltelefonen. När det ringer ska vi svara. Vi förväntas svara.
Jag har försökt bryta det här.
Jag skrev en DN-krönika om det för ett tag sedan:

”Ett enkelt samtal med en vän eller kollega och telefonen ringer. Genast sätts hela världen på paus. Vad som än pågår måste det avbrytas för att personen i luren potentiellt är viktigare än allt annat. Det är en spärr i vår hjärna, ett metodflöde vi inte kan undvika: Telefon, samtal, svara, nu. ”Jag ska bara ta det här”, säger vi och smiter från verkligheten.”
Läs hela krönikan här.

Och i allt det här finns ju också gränser. När det slår över till missbruk. När vi tar upp mobilen i varje liten stund, så fort det blir tråkigt, så fort stimulansen avbryts vid en fika, vid ett samtal, eller vad det nu kan vara.

Men det har det ju funnits förut också? Min mor skrev till exempel såhär nyss:
”Tror nog att vi i dag har tappat bort hur tidningsläsandet varit en källa till ständig konflikt i relationer, speciellt vid matbordet där man lugnt kunde gömma sig bakom tidningen som var dubbel så stor som dagens dagstidningar.”

Samtidigt är det ju så väldigt mycket mer i en mobil som kan störa, ta och begära vår uppmärksamhet än i en tidning.

Jag antar att allt handlar om balansgång, förändring och acceptans. Av rätt saker.

{ 2 kommentarer }

Caspar och chokladmaskinen

av Emanuel Karlsten den december 5, 2014

i Mellansnack

Jag sitter och sammanställer Årets-listor för Dagens nyheter. Just nu går jag igenom de tweets som haft störst betydelse under året som gått. När jag letar igenom mina egna favoritmarkeringar hittar jag Caspar Håkanssons tweets. Som kanske inte klassar in som någon av årets största tweets, men som definitivt har fått för lite spridning. Kanske för att de är svåra att återge tillsammans.

Därför är det inte mer än rätt att återge dem här, så världen kan återupptäcka vad som är ödets sätt att säga: fuck you.

{ 0 kommentarer }

screenshot 2014-11-26 kl. 23.00.21

Daniel Frank är 21 år gammal, bor i Uppsala och är en av Sveriges tyngsta makthavare inom mode.
I alla fall om man räknar nätinflytande.
Med kontot Menwithclass når han över en miljon modeintresserade. Det innebär också att han är en av Sveriges topp fem största instagrammare, med en placering strax över Kenza.
Bäst av allt? Han försörjer sig helt på Instagramkontot.

screenshot 2014-11-26 kl. 22.35.03

Daniel Frank postade sin första bild på Instagram för drygt två år sedan. Det var bilder han hittade på nätet, på kläder, modeller, saker han tyckte var snyggt och sådant han kunde stå för. Han märkte direkt att det skapade engagemang. Och följare. Långsamt byggde han upp en bas på 100 000 följare. Sedan gick det snabbt.

– Efter det var det som man gick över en tröskel, då flög följarna samt kända följare in. Idag snittar jag 4 000 nya följare per dag med MenWithClass.

Kontot är ett redaktörskonto, något som är vanligt på Instagram – i Sverige är det kanske mest kända det svenskstyrda Tattoos of instagram – och bygger alltså på att en redaktör väljer ut och postar bilder de hittar eller blir tipsade om via nätet. Det är fortfarande bara Daniel Frank som gör urvalet och han ser inte något problem med att det inte är hans bilder.

Något problem med upphovsrätten har jag inte haft då jag taggar antingen fotografen eller modellen på bilden när jag vet vem det är. Det har varit en gång att jag fått ett mail utav en fotograf som sa att han tagit en bild och då taggade jag in honom direkt på bilden i fråga.

Just nu lever Daniel på intäkterna från kontot. Däremot är han väldigt förtegen om hur det arbetet går till eller hur stora summor det handlar om. I vår mejlkontakt duckar han för frågorna.
– Hehe, yes jag duckade den frågan lite då Instagram är en ganska oprövad marknad och jag inte vill ge bort för mycket information angående detta.

Klart är i alla fall att han har ser en framtid på Instagram. Systerkontot Menwithstreetstyle är redan startat och med draghjälp av MenWithClass har det redan hunnit få över 200 000 följare. Idén är att bredda sig och målet att inspirera ännu fler män.

Nästa steg? En hemsida.

– Hemsidan som är på G kommer att hjälpa följarna att hitta och köpa klädesplaggen/liknande klädesplagg som jag lägger upp.

Se hela listan på Sveriges största instagrammare.

{ 0 kommentarer }

LISTA: Facebooks populäraste statusar i Sverige

av Emanuel Karlsten den november 26, 2014

i Medier och internet

Vilka svenska Facebookstatusar, bilder, filmer eller kommentarer har fått mest engagemang? Det finns ingen officiell lista, men precis som med Twitter, artiklar och Instagramkonton har jag sammanställt en crowdsourcad lista här.
Listan sammanställer gillaklick och delningar. Vilket inte är ett fullständigt sätt att räkna engagemang, inte minst eftersom en delning ger betydligt mer engagemang. Det innebär också att Jimmy Fredrikssons Facebookpost antagligen är den som har haft störst spridning i Sverige genom tiderna, men eftersom gillamarkeringar var avslagna är den inte med på listan.
Vet du en post som fått mer engagemang? Hör av dig i kommentarsfältet eller på kontakt@emanuelkarlsten.se

Listan uppdaterad 5/12
Här är de tio största Facebookstatusarna i Sverige (räknat i likes+delningar) Uppdaterad 11/1

1) Polisen Hallstavik – 245 444

2) Solsidan – 244 279

(tipstack @moonhouse)

3) Malin Ström – 190 932

4) Sandra Hallen – 187 219

5) Kungahuset – 162 084

6) Jönssonligan – 159 196

7) Vi som vill ha den riktiga Kalle Anka – 148 200

8) Kungahuset – 145 788

9) Inte rasist men – 136 371

10) Solsidan – 134 829

Tidigare med på listan:

Pierre Bahi om Kinnaman – 117 000
Mattias Lassén – 111 323
Malin Gustafsson – 104 800
Petter Georg Flyers Almgren – 98 505
Polisen Växjö/Alvesta – 96 747
Linda-Marie Nilsson

Andra listor:
Största svenska tweets
Största svenska Instagramkonton
Mest delade artiklar på Facebook

{ 5 kommentarer }

250px-Malou_von_SiversI torsdags delades journalistvärldens finaste pris ut, Stora journalistpriset. Och finast av de alla, hederspriset Lukas Bonniers Stora journalistpris, delades ut till Malou von Sivers.

Jag förstod inte varför. Jag skrev om det också på Twitter, att jag inte förstod. Det gjorde många andra också, med betydligt mer syrlighet i tweeten. Om reaktionerna har det därför skrivits flera krönikor. I Aftonbladet och DN, till exempel. Alla har tagit von Sivers till försvar och pekat på sexism som åtminstone delanledning till kommentarerna. Åsa Beckman tar till exempel upp hur en manlig skribent hänvisar till hennes broccoli-sång som bevis på att priset devalveras.
Det kunde lika gärna varit jag:

Men det där var inte cynism. Det var ärlighet, för jag vet inte mycket mer om von Sivers än det där halvt tramsiga förmiddagsprogrammet hon leder. Och strax innan den tweeten skrev jag också:

Malou von Sivers wikipediasida är nästan skamligt tunn. Åtminstone för att vara en – tydligen! – så anmärkningsvärd journalist. Jag säger inte att hennes journalistiska gärning är sammanfattad där, utan tvärtom!, den är inte alls sammanfattad där.
Så var ska jag få reda på mer information? Knappast i juryns motivering:
screenshot 2014-11-24 kl. 12.32.50

Åsa Beckman verkar mena att det är just ”Efter tio” som ger henne priset. Medan Kazmierska hänvisar bakåt, till en lång och gedigen karriär.
Om denna vet jag inget. Och jag får heller inte veta mer om den än några meningar hos Aftonbladet.
Man kan såklart hänvisa det här till att jag är Google-lat, men jag vill mena att det säger något om vår gemensamma kunskap. Vi förväntar oss att veta, eller att snabbt kunna ta reda på, vad någons storhet historia eller bakgrund är genom några knapptryck.
När vi inte kan det står vi handfallna och sträcker oss inte längre än till de referensramar vi själva äger.
Då blir det platt, kanske elakt, men framförallt okunnigt.

Jag väntar fortfarande på ett mer fullödigt svar. Får jag hjälp lovar jag att fylla på i von Sivers Wikipediasida.

(ps: läs gärna min kommentar om Stora journalistprisets förnyarklass, från DN i lördags)

Uppdaterat: Paulina påminner mig om att hon tipsade om podden Genier, där hon medverkar. Jag har ännu inte lyssnat på den.
Uppdaterat2: Däremot har jag nu läst detta om henne från podden. Vilket verkligen gör att jag förstår bättre hennes insats.

{ 6 kommentarer }