Jag blir programledare i P4 Extra

av Emanuel Karlsten den december 16, 2014

i Medier och internet

Igår skrev jag att jag slutar på DN. I dag skriver DN att jag börjar på P4 Extra. Jag antar att det därmed är en cirkel som sluts.

screenshot 2014-12-16 kl. 15.24.14
Detta blir alltså ett av mina nya uppdrag till våren, men det handlar bara om var tredje helg. Jag är fortfarande pappaledig fram till mars, men när frågan kom och det bara gällde helger fungerade det ändå – då kan Julia vara hemma.

Och precis som jag säger i pressmeddelandet, som citeras av TT, så är jag väldigt stolt och tycker att uppdraget är stort! P4 Extra är ändå ett av Sveriges radios allra största program med miljonpublik. Och det känns roligt också att testa det jag redan gjort på P3 i ett nytt format med äldre målgrupp.

Det blir grymt!

{ 0 kommentarer }

Nu slutar jag som fast nyhetskrönikör i DN

av Emanuel Karlsten den december 15, 2014

i Medier och internet

Det här blir min sista vecka som fast nyhetskrönikör på Dagens nyheter. Jag publicerar min sista, fasta krönika nu på lördag.  Det innebär att mitt kontrakt helt odramatiskt har sagts upp och att jag går vidare.

Jag återkommer till vad, men låt mig först bara förklara hur mycket det här DN-kontraktet har betytt.

2011 jobbade jag på Expressen som sociala medier-redaktör och när DN ringde och började prata om kolumnister var jag helt säker på att de önskade någon utbildning för dem eller liknande. Det ville de inte. De ville att jag skulle bli en av deras profilerade nyhetskrönikörer i en ny stor satsning i vad man då kallade ”a-sidorna”. Jag höll på att svimma, jag tyckte det var så oerhört stort.

Det blev en ny start för mig. Med DN-uppdraget i portföljen vågade jag säga upp mig från Expressen och lita på att jag kunde stå på egna ben, bli egen företagare och frilans.bild-2-300x224

Då, 2011, var det en stor – kanske min skrivmässigt största! – dröm som gick i uppfyllelse som jag också trodde närsomhelst skulle kunna ryckas ifrån mig. Jag var så glad att DN skrev ett tillsvidarekontrakt med tre månaders uppsägning för då tänkte jag att jag – hur dåligt jag än skrev – skulle åtminstone få publiceras i tre månader.
Det hann bli nästan fyra år. Och när min närmaste chef Caspar Opitz ringde kändes det därför ganska odramatiskt.

DN drar ner på alla sina externa nyhetskrönikörer. I kontexten att mer än var femte journalist fått gå från DN och man genomgår extrema sparkrav har jag all förståelse för att man också väljer att spara på externa skribenter.
Jag är väldigt stolt över tiden som varit. Stolt över nästan fyra år som fast DN-krönikör. Över att min krönika-dag flyttades från tisdag till den stora tidningsdagen lördag. Att jag fick vara kvar när drygt hälften av alla nyhetskrönikörer gallrades för något år sedan.

Men mest har jag sett det som ett ansvarsfullt uppdrag. Jag har stor räckvidd på flera plattformar, men DN når in till i så många av landets mest etablerade makthavare. Tidningen ligger på både kungen, statsministern och Ingvar Kamprads frukostbord. Jag har sett det som min uppgift att då försöka nyansera och lyfta de frågor som får nästan ingen bevakning i riksmedier: Nätpolitik.

Vi använder nätet jämt och i allt, men det är ett så oreflekterat område, både i vardag, men framförallt i det stora politiska perspektivet. Några av våra största och viktigaste framtidsfrågor handlar om hur politiker och makthavare hanterar nätet.

Det är också ett ämne som är svårt att skapa engagemang kring och har blivit allt svårare. Jag vet det och har inte alltid lyckats att förändra det, men hjälp så jag verkligen, verkligen har försökt. Hur jag kunnat lägga hela min själ i de här krönikorna och svettats in på småtimmarna för att slipa på formuleringar och inledningar för att suga in läsaren i texten.

Jag är stolt över vad de åstadkommit. Ett av mina stoltaste ögonblick är när någon skickade en bild på hur min krönika klistrats upp på lyktstolpar och på plakat under demonstrationer.
509932509

Eller den enorma skörd av mejl som kom efter att jag lyfte upp hur vi knäböjde för USA efter att det avslöjats att de signalspanar på oss.

Wow, öppnar mejlen och drunknar i respons på krönikan i DN idag!

Ett foto publicerat av Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten)

Jag är väldigt, väldigt stolt över den här tiden.

Som hur FRA själva, lite nervöst, ringde upp efter min krönika där jag efterlyste att någon därifrån skulle bli vår nästa Snowden.

Eller när jag fått skriva om hur företag och makthavare drar tveksamma slutsatser om framtiden. Som DAB-radio. Och krönikan om Wywallet som ledde till att presschefen hörde av sig och berättade att de nu ändrar produkten.

Jag har också särskilt starka minnen från krönikan om Breiviks plan att göra sociala medier till ett presskit efter terrordåden.

Ibland har jag bara gjort några försök att nyansera vår digitala vardag. Lyfta, nyansera eller etablera fenomen som ”blindskita”, emojis, eller hur telefonens ringande tagit över vårt liv. Ta bara den senaste krönikan, om hur vi samtidigt stigmatiserar mobilen. Som ledde till så många fantastiska uppföljande kommentarer och där så många jag träffat berättat hur den lett till långa och djupa samtal hemma vid köksbordet om varför man reagerar så negativt när någon sitter med telefonen. Det är exakt det jag hoppas ska hända!

Ah, det finns så mycket att titta tillbaka på! Så många debatter som uppstått, så mycket jag är stolt över!

Kort sagt, tack DN för den här tiden! På lördag skriver jag sista krönikan, och sedan kommer några års-sammanfattande nätkrönikor vad det lider. Och så ses vi ju nästa måndag för att fira era 150 år på Stadshuset i Stockholm. 

Jag vill också tacka min vän Kristofer Palmvik som varit ett helt ovärderligt bollplank under alla dessa år. Jag har bollat nästan varje krönika med honom och han har alltid vågat säga ifrån när något har varit för dåligt och kunnat ge den bästa konstruktiva feedbacken. Tack @kpalmvik!

För egen del vet jag inte vad som händer nu, var mitt skrivande tar plats. Jag för samtal med några aktörer, men inget är klart än. Och mest är jag ju just nu fortfarande pappaledig, även om jag också gjort utrymme för några nya uppdrag till våren.
Jag återkommer om det!

{ 2 kommentarer }

Jag skrev en krönika i DN om detta igår. Jag har tänkt på det länge och i veckan uppkom några situationer som gjorde saken särskild tydlig för mig.
”Måste du sitta med telefonen?” Det var häromdagen och vi sitter i soffan när det plötsligt frågas från andra sidan. Jag tittar upp. Hon sitter med en kopp te och ett magasin i knät. Därmed är hon vår generations sinnebild av egentid. Jag kollar tillbaka på mobilen. Jag läser en tidningsartikel. Jag vill reflexförsvara mig. Vad menar hon? Är hon mer närvarande, mer avslappnad, för att hon läser artiklar på pappersprodukter? Jag tog aldrig diskussionen. I stället kände jag mig lite träffad och la skamset ifrån mig mobilen och plockade upp något att läsa där texten fanns på döda träd.
Kvällen gick vidare, men händelsen skavde. Varför var det fult med digitalt läsande, men fint med analogt?

Läs gärna hela krönikan här.

Hursomhelst.
Det som var så intressant var de reaktioner och reflektioner jag fick. Flera mejlar och berättar hur de under morgonen suttit och samtalat om det här. Och flera berättade också vad de kom fram till. Jag frågade några om jag fick dela det, så här kommer några:

”Vilken krönika du levererar idag. Tack för att du belyser det här och drar så kloka slutsatser!
Jag läser DN i pappersform medan min kille alltid läser på telefonen. Och jag har reflekterat över att det känns som att han är mer frånvarande under vår gemensamma frukost, men varför skulle han vara det? Jag tror att jag är rädd att våra barn ska bli lockade att också ”spela” eftersom pappa får göra det. Om de ser en telefon eller iPad så skriker de ”också haaaa”. Men om jag får läsa DN vid bordet, borde inte de också få avskärma sig? Det är inte mindre socialt att spela toca boca Tea party än att försöka lösa lördagskrysset…”

Visst är tanken spännande? Att tillåta distraktionen, även när den är digital, för att du ju själv känner igen den härliga stunden när du får försvinna bort i en annan värld, en stund.

Ett annat, från en pensionerad ledare för Frälsningsarmén i Sverige, Hasse Kjellgren:

”Tack för krönikan idag! Jag läser dig alltid med intresse och behållning.
Möjligen har du hört från närmare håll om officeren som hade bibelstudium i en nationell ungdomssamling och frustrerades av att ett par hundra ungdomar satt och tittade i sina mobiler. Tills han förstod att det vat i mobilerna dom hade sin biblar!
Själv installerade jag en kommendör som TC (Territorial Commander, som du vet) i ett nytt land, och när han skulle hålla sin inträdespredikan i territoriet tog han fram sin iPad och sa: ‘Vi läser från Paulus brev till……’ och chockade det mycket stor församlingen! Dom vande sig med åren!
Nåväl, tack för dina spännande, och viktiga tror jag, skrivningar!”

Just om kyrkan som en särskilt besvärlig plats för det digitala är det flera som har reagerat. På Facebook skrev till exempel ”Jonas” så här:
”Jag får i bland lite knepiga blickar när jag i kyrkan lyssnar på en predikan eller textäsning men sitter och tittar ner i mobilen. Det ingen verkar förstå är att jag följer med i Bibeltexten.”
Och Emil, som är pastor skriver vidare:
” Då kan du kanske tänka dig hur de blickarna ser ut när det är Pastorn som tittar i mobilen under gudstjänsten. Vet inte hur många gånger jag har ursäktat mig med att jag både har Bibeln och för anteckningar däri.”

Men det finns även andra ställen där det tycks särskilt känsligt. Jacques de Maré är nämndeman och mejlade det här:

”Jag har funderat på samma sak som du. Jag är nämndeman i en domstol. Och ibland är det bra att kunna följa med på en karta under förhandlingarna. Då använder jag en papperskarta och inte min mobil. Varför? Det är ohövligt och närmast förbjudet att använda mobilen under rättegången. Skälet torde vara det du påpekar. Man befaras att göra helt andra saker på mobilen än vad kartan kan erbjuda.”

Sedan fick jag också flera som försöker gå till botten med vad det faktiskt är som skaver och att det kanske finns en kraftig nedsida med det hela. Som Åsa Persson Annersten mejlade:

”Tack för spännande krönika i dagens DN. Den fick mig att tänka till om varför jag blir irriterad över läsande i mobilen. Jag tror det handlar om gemenskap och förförståelse, grundläggande sociala mänskliga känslor. Den som använder sin mobil i en social situation är helt anonym, avslöjar inte på något sätt vad den gör. En papperstidning eller ett kollegieblock är visuellt tydligt och personer i din omgivning ser vad du gör, utan att behöva fråga. Det märks om du är okoncentrerat på ett möte och sitter och klottrar eller för intensiva anteckningar. Hemma i soffan pysslar alla med sitt, men man har en förförståelse för vad den andra gör ” läser en vetenskaplig artikel” – bästa att inte störa. Kollar matrecept ” planerar du mat till middag?” Barnet vet vad pappa gör och kan ställa frågor, peka på bild i tidningen och fråga ” vad är det”. I mobilen umgås man men andra i mobilen – digital gemenskap, men jag tror man missar viktig ickeverbal kommunikation med de fysiska personer man har i sin närhet. Det kan nog även vara grogrund och källa till mer negativa och för gemenskapen nedbrytande känslor, som misstänksamhet och svartsjuka. Var rädd om varandra, det är svårt att kramas digitalt.”

Jag tycker det sätter fingret på något väldigt intressant. Har mobilen blivit en symbol för stukat förtroende i relationer? En grogrund för svartsjuka? När allt är så tillgängligt bygger vi upp tankeslott om social otrohet? Ännu intressantare är det med förförståelse. Kan vi hitta sätt att prata med varandra om det vi gör för att inkludera varandra mer? Eller handlar det bara om att förstå att livet blivit annorlunda nu – vänja oss och acceptera en ny kultur?

Martin Skoglöv har också reflekterat över det här och har en egen lösning i en bloggpost: mobilskal som avslöjar vad du läser i mobilen. Intressant tanke!

En annan mejlare som vill vara anonym är inne på samme spår:

”Tack för din Krönika i dagens DN. Den fick mig att fundera ytterligare ett varv kring
min reaktion på den dagliga åsynen av medborgare med ”digitala utväxter” .
Jag erkänner gärna att jag ofta känner mig provocerad, vid åsynen av denna ”ledstjärna”,
ständigt lysande i var mans och kvinnas hand. Jag kan ibland drabbas av en elak impuls
att rycka den ur handen på någon och säga: Ha! vad gör du nu? Vem är du nu?

Men jag har lika ofta funderat över varför jag blir så störd. Jag har ju ingen aning
om orsaken till det världsfrånvända intrycket jag får i just den stunden.
Är det ett livsviktigt sms, en spännande och intressant bok/artikel, en stunds förströelse
med ett dataspel på väg till ett viktigt men tråkigt möte på jobbet?

Orsaken till min irritation är nog främst känslan av obehag av att dela rum, i bussen,
butiken eller kanske främst i en tunnel under jorden, med okända ”zombies”.
Jag ser dem fysiskt i vagnen men har ingen aning om var deras tankar och känslor befinner sig.
Hela deras kroppsspråk signalerar ”frånvaro”, ”ingen hemma”, ”gone fishing”.

Eller åsynen av en förälder helt upptagen av att läsa, skriva eller samtala i mobilen,
medan barnet ropar på uppmärksamhet, i vagnen eller klängandes runt benen.
Men återigen: jag har ju ingen aning om den bakomliggande orsaken…

Och så om läsandet, det digitala och/eller det fysiska.

När jag läser en bok kan jag lägga ner den ett ögonblick och fundera, återuppta läsningen,
bläddra tillbaka. Utan att riskera att batteriet tar slut, eller att allt försvinner med
ett knapptryck. Jag kan se omslagets design, känna papperets kvalitet, doften av boken
som stått i bokhyllan på antikvariatet eller biblioteket.
Vad doftar en digital bok? Vem valde typsnittet?

I tunnelbanan kan jag se när någon läser en ”fysisk” bok, jag kanske också kan se vilken
bok det är, kanske jag också skulle vilja läsa den boken, kanske jag redan läst den och minns…

Jag kan se att någon läser en tidning. Aha, hon läser Metro, han läser DN hon därborta
läser Svenskan. Hon läser börsnoteringarna, han läser en intressant artikel, jag måste nog
ta med mig en Metro idag, läsa den där DN-krönikan ordentligt när jag kommer hem.

Men omgiven av detta allmänna stirrande in i en liten ljusflimrande tingest har jag
ju sällan eller aldrig en aning om vad medmänniskor och medresenärer har för sig!
Förutom alla de gånger jag får ta del av högljudda telefonsamtal, intressanta eller
bara irriterande och förvånande intima. Eller den gång jag fick en god insyn i en killes
preferenser då han klickade sig fram mellan bilder av unga kvinnor, på en datingsite,
blixtsnabbt markerande gillande eller ogillande för varje bild.

Nåja, det är nya tider nu, och jag måste väl vända blad, eller klicka fram nästa sida…”

Ja, kanske är det så? Att vi får vänja oss?

Vi har uppenbarligen vant oss vid telefonen. När jag växte upp var det fullt naturligt att när hemtelefonen ringde så släppte man allt. Det kunde vara något viktigt. Det har följt med oss med mobiltelefonen. När det ringer ska vi svara. Vi förväntas svara.
Jag har försökt bryta det här.
Jag skrev en DN-krönika om det för ett tag sedan:

”Ett enkelt samtal med en vän eller kollega och telefonen ringer. Genast sätts hela världen på paus. Vad som än pågår måste det avbrytas för att personen i luren potentiellt är viktigare än allt annat. Det är en spärr i vår hjärna, ett metodflöde vi inte kan undvika: Telefon, samtal, svara, nu. ”Jag ska bara ta det här”, säger vi och smiter från verkligheten.”
Läs hela krönikan här.

Och i allt det här finns ju också gränser. När det slår över till missbruk. När vi tar upp mobilen i varje liten stund, så fort det blir tråkigt, så fort stimulansen avbryts vid en fika, vid ett samtal, eller vad det nu kan vara.

Men det har det ju funnits förut också? Min mor skrev till exempel såhär nyss:
”Tror nog att vi i dag har tappat bort hur tidningsläsandet varit en källa till ständig konflikt i relationer, speciellt vid matbordet där man lugnt kunde gömma sig bakom tidningen som var dubbel så stor som dagens dagstidningar.”

Samtidigt är det ju så väldigt mycket mer i en mobil som kan störa, ta och begära vår uppmärksamhet än i en tidning.

Jag antar att allt handlar om balansgång, förändring och acceptans. Av rätt saker.

{ 2 kommentarer }

Caspar och chokladmaskinen

av Emanuel Karlsten den december 5, 2014

i Mellansnack

Jag sitter och sammanställer Årets-listor för Dagens nyheter. Just nu går jag igenom de tweets som haft störst betydelse under året som gått. När jag letar igenom mina egna favoritmarkeringar hittar jag Caspar Håkanssons tweets. Som kanske inte klassar in som någon av årets största tweets, men som definitivt har fått för lite spridning. Kanske för att de är svåra att återge tillsammans.

Därför är det inte mer än rätt att återge dem här, så världen kan återupptäcka vad som är ödets sätt att säga: fuck you.

{ 0 kommentarer }

screenshot 2014-11-26 kl. 23.00.21

Daniel Frank är 21 år gammal, bor i Uppsala och är en av Sveriges tyngsta makthavare inom mode.
I alla fall om man räknar nätinflytande.
Med kontot Menwithclass når han över en miljon modeintresserade. Det innebär också att han är en av Sveriges topp fem största instagrammare, med en placering strax över Kenza.
Bäst av allt? Han försörjer sig helt på Instagramkontot.

screenshot 2014-11-26 kl. 22.35.03

Daniel Frank postade sin första bild på Instagram för drygt två år sedan. Det var bilder han hittade på nätet, på kläder, modeller, saker han tyckte var snyggt och sådant han kunde stå för. Han märkte direkt att det skapade engagemang. Och följare. Långsamt byggde han upp en bas på 100 000 följare. Sedan gick det snabbt.

– Efter det var det som man gick över en tröskel, då flög följarna samt kända följare in. Idag snittar jag 4 000 nya följare per dag med MenWithClass.

Kontot är ett redaktörskonto, något som är vanligt på Instagram – i Sverige är det kanske mest kända det svenskstyrda Tattoos of instagram – och bygger alltså på att en redaktör väljer ut och postar bilder de hittar eller blir tipsade om via nätet. Det är fortfarande bara Daniel Frank som gör urvalet och han ser inte något problem med att det inte är hans bilder.

Något problem med upphovsrätten har jag inte haft då jag taggar antingen fotografen eller modellen på bilden när jag vet vem det är. Det har varit en gång att jag fått ett mail utav en fotograf som sa att han tagit en bild och då taggade jag in honom direkt på bilden i fråga.

Just nu lever Daniel på intäkterna från kontot. Däremot är han väldigt förtegen om hur det arbetet går till eller hur stora summor det handlar om. I vår mejlkontakt duckar han för frågorna.
– Hehe, yes jag duckade den frågan lite då Instagram är en ganska oprövad marknad och jag inte vill ge bort för mycket information angående detta.

Klart är i alla fall att han har ser en framtid på Instagram. Systerkontot Menwithstreetstyle är redan startat och med draghjälp av MenWithClass har det redan hunnit få över 200 000 följare. Idén är att bredda sig och målet att inspirera ännu fler män.

Nästa steg? En hemsida.

– Hemsidan som är på G kommer att hjälpa följarna att hitta och köpa klädesplaggen/liknande klädesplagg som jag lägger upp.

Se hela listan på Sveriges största instagrammare.

{ 0 kommentarer }

LISTA: Facebooks populäraste statusar i Sverige

av Emanuel Karlsten den november 26, 2014

i Medier och internet

Vilka svenska Facebookstatusar, bilder, filmer eller kommentarer har fått mest engagemang? Det finns ingen officiell lista, men precis som med Twitter, artiklar och Instagramkonton har jag sammanställt en crowdsourcad lista här.
Listan sammanställer gillaklick och delningar. Vilket inte är ett fullständigt sätt att räkna engagemang, inte minst eftersom en delning ger betydligt mer engagemang. Det innebär också att Jimmy Fredrikssons Facebookpost antagligen är den som har haft störst spridning i Sverige genom tiderna, men eftersom gillamarkeringar var avslagna är den inte med på listan.
Vet du en post som fått mer engagemang? Hör av dig i kommentarsfältet eller på kontakt@emanuelkarlsten.se

Listan uppdaterad 5/12
Här är de tio största Facebookstatusarna i Sverige (räknat i likes+delningar)

1) Polisen Hallstavik – 245 444

2) Solsidan – 244 279

(tipstack @moonhouse)

3) Malin Ström – 190 932

4) Sandra Hallen – 187 219

5) Kungahuset – 162 084

6) Vi som vill ha den riktiga Kalle Anka – 148 200

7) Kungahuset – 145 788

8) Inte rasist men – 136 371

9) Solsidan – 134 829

10) Jönssonligan – 127 596

Tidigare med på listan:

Pierre Bahi om Kinnaman – 117 000
Mattias Lassén – 111 323
Malin Gustafsson – 104 800
Petter Georg Flyers Almgren – 98 505
Polisen Växjö/Alvesta – 96 747
Linda-Marie Nilsson

Andra listor:
Största svenska tweets
Största svenska Instagramkonton
Mest delade artiklar på Facebook

{ 5 kommentarer }

250px-Malou_von_SiversI torsdags delades journalistvärldens finaste pris ut, Stora journalistpriset. Och finast av de alla, hederspriset Lukas Bonniers Stora journalistpris, delades ut till Malou von Sivers.

Jag förstod inte varför. Jag skrev om det också på Twitter, att jag inte förstod. Det gjorde många andra också, med betydligt mer syrlighet i tweeten. Om reaktionerna har det därför skrivits flera krönikor. I Aftonbladet och DN, till exempel. Alla har tagit von Sivers till försvar och pekat på sexism som åtminstone delanledning till kommentarerna. Åsa Beckman tar till exempel upp hur en manlig skribent hänvisar till hennes broccoli-sång som bevis på att priset devalveras.
Det kunde lika gärna varit jag:

Men det där var inte cynism. Det var ärlighet, för jag vet inte mycket mer om von Sivers än det där halvt tramsiga förmiddagsprogrammet hon leder. Och strax innan den tweeten skrev jag också:

Malou von Sivers wikipediasida är nästan skamligt tunn. Åtminstone för att vara en – tydligen! – så anmärkningsvärd journalist. Jag säger inte att hennes journalistiska gärning är sammanfattad där, utan tvärtom!, den är inte alls sammanfattad där.
Så var ska jag få reda på mer information? Knappast i juryns motivering:
screenshot 2014-11-24 kl. 12.32.50

Åsa Beckman verkar mena att det är just ”Efter tio” som ger henne priset. Medan Kazmierska hänvisar bakåt, till en lång och gedigen karriär.
Om denna vet jag inget. Och jag får heller inte veta mer om den än några meningar hos Aftonbladet.
Man kan såklart hänvisa det här till att jag är Google-lat, men jag vill mena att det säger något om vår gemensamma kunskap. Vi förväntar oss att veta, eller att snabbt kunna ta reda på, vad någons storhet historia eller bakgrund är genom några knapptryck.
När vi inte kan det står vi handfallna och sträcker oss inte längre än till de referensramar vi själva äger.
Då blir det platt, kanske elakt, men framförallt okunnigt.

Jag väntar fortfarande på ett mer fullödigt svar. Får jag hjälp lovar jag att fylla på i von Sivers Wikipediasida.

(ps: läs gärna min kommentar om Stora journalistprisets förnyarklass, från DN i lördags)

Uppdaterat: Paulina påminner mig om att hon tipsade om podden Genier, där hon medverkar. Jag har ännu inte lyssnat på den.
Uppdaterat2: Däremot har jag nu läst detta om henne från podden. Vilket verkligen gör att jag förstår bättre hennes insats.

{ 6 kommentarer }

Vilka tweets har fått mest delningar i Sverige? Det finns ingen bra lista någonstans och eftersom jag tidigare listat till exempel  mest delade artiklar, största svenska instagramkonton och största svenska youtubeklipp kommer här ett försök att lista även de tweets som blivit störst genom tiderna i Sverige.

Kriterierna är att tweeten måste har skrivits av en svensk, på svenska och inte vara raderad (Varför Telias tweet med 11 000 retweets inte är med)

Har jag missat något? Fyll på i kommentarerna:

Topp 10 mest retweetade tweets:

1)

2)

3) Pernilla Wahlgren

IMG_0664.JPG

4)

5)

6)

7)

8)

9)

10)

Tidigare på listan:

Andra listor:
Sveriges största Facebookstatusar
Sveriges största youtubeklipp
Sveriges största instagramkonton

{ 1 kommentar }

Dags att vakna – nu hotas nätfriheten

av Emanuel Karlsten den november 11, 2014

i Medier och internet

Dagens media avslöjar att svenska film- och tvbolag har stämt internetleverantören Bredbandsbolaget för att de tillhandahåller internetuppkoppling så att kunder kan komma åt piratsajterna Pirate bay och Swefilmer.

– Vi har medvetet valt att inte pusha det här. Ingen av parterna vill göra detta till en process i media, säger advokaten Henrik Bengtsson till Dagens media.

Det borde vara en väckarklocka för Sveriges samtliga medier och debattörer.

Jag diskuterade det här i Aktuellt ikväll (28 minuer in) med stämningens presstalesman. Du kan lyssna på det här.

screenshot 2014-11-11 kl. 22.25.34

Det är viktigt att skydda film och tv-serier från upphovsrättsbrott, ja. Men problemet är hur filmbolagen väljer att göra det här. Att de väljer att gå till den som tillhandahåller internet till medborgare och menar att de har ansvar för vad deras kunder gör med internet. Det förskjuter hela ansvaret från medborgaren till företag och riskerar rubba det vi känner och har värderat som nätfrihet och nätneutralitet. Att den som tillhandahåller nät ska hålla sig opartisk till vad kunden gör på nätet.

Att hota det är att öppna för ett samhälle med ökad kontroll. Där den som tidigare aldrig har haft ansvar plötsligt har yttersta ansvaret.

Det är lika märkligt som att säga att en el-leverantör är skyldig för vad deras kunder gör med elen. Att företag skulle gå till en el-leverantör och kräva att elen ska släckas ner på ett hus eller en plats för att det där begås brott. Så har vi väl aldrig gjort? Så gör vi väl inte? Vi börjar väl med att gå till den som gjort brottet och går inte det går vi till husägaren. Och jag vet inte något scenario vi skulle gå så långt som att säga att el-leverantören har ansvar?

Problemet här är att el-liknelsen inte är i närheten som så omfattande som internet är. Om elen möjliggör att vi kan få ljus och laga mat hemma, är internet både el, spis, kastrull och matingredienserna. Det är hela våra jag. Ska företag bjudas in att tassa på det området öppnar vi en farlig dörr av kontroll och begränsningar.

Skiv- och filmbolagen har en historia att göra det här. Man har försökt lobba igenom lagar och direktiv, SOPA, ACTA, Ipred för att öka kontrollen av medborgaren så att det ska bli lättare att fånga de brottslingar som ser på deras filmer, lyssnar på deras musik.

Det löjliga med detta förslag är att det är så tandlöst. Skulle en internetleverantör blockera en sida, dyker det upp på en ny, under annan domän, annat namn. Det är som hålla fram ett skynke framför teven. Den som vill fortsätta titta behöver bara gå fram och lyfta på skynket.

Det finns, vad jag vet, inget annat som varit närheten av det här. Polisen har tidigare skickat ut en lista på sajter som innehåller barnporr, som Internetleverantörerna frivilligt får använda sig av. Inte ens där finns det alltså något tvång och framförallt – barnporrfiltret är just tandlöst.

Det allvarliga i det här är symboliken. Att enskilda företag visar tänderna, försöker skrämma sig till att internetleverantörer har ansvar. Det är viktigt för politiker och myndigheter att ha is i magen just nu.

Det enda positiva med deta är att debatten nu börjar. Vi har ett gemensamt ansvar att ta den.

Uppdaterat: Jag kommenterar mer till Dagens opinion.

John Oliver sammanfattar debatten om nätfrihet på ett fantastiskt sätt! Måste ses.

Är det oklart vad nätneutralitet betyder? The oatmeal har gjort en enkel teckning av det. 

{ 7 kommentarer }

Jag skriver i Dagens nyheter idag om att Taylor Swift helt dragit sig tillbaka från Spotify. I en slags protest. I ett slags PR-knep. I ett knep att både tjäna pengar och slå branschrekord. Vilket fungerade. Men det är knappast en väg framåt för branschen:
screenshot 2014-11-08 kl. 12.50.05

Det finns väldigt mycket mer att säga om det här.

Som det märkliga i att Taylor Swift väljer att markera mot just Spotify – en kanal som hon faktiskt fortfarande tjänar några miljoner i månaden på att ha sin musik.

För Samtidigt som hon drar tillbaka all sin musik från Spotify så får albumen ligga kvar gratis på Youtube. Och Pandora. Och Google music. Till exempel. Tjänster där hon tjänar marginellt jämfört med vad hon skulle gjort på Spotify.

Faktum är att Spotify drar in mer pengar till sina artister i Europa just nu än vad Itunes gör.

Därför är det märkligt när Swift menar att hon gör det för att hon tror det är rätt för musiken i framtiden.

 Hursomhelst. Det finns mycket mothugg mot den här sortens texter. Som kommer allra mest från branschen. Jag vet verkligen inte allt om det här och jag förstår att många ser dystert på hela utvecklingen.

Men min krönika handlar om just det – att det kan vara viktigt att byta perspektiv här. Så låt oss nämna några sådana viktiga perspektivskiften här:

Betalt per stream. Tycker man att Spotify betalar för lite för en enskild spelad låt (idag ungefär mellan 4-6 öre per spelning) kan man jämföra det med radio. Jag gjorde det för flera år sedan, när debatten var som hetast. Den jämförelsen håller än, som princip.

Utbetalningarna är för små. Ja, det är sant. Förra året betalade Spotify ut en halv miljard dollar. Det är en piss i sjön i det stora hela. Samtidigt har Spotify, för varje år de växt, också dubblerat sina royalty-utbetalningar:

Total-Annual-Royalty-Pay-Out

Låtskrivare tjänar dessutom mer på Spotify än Itunes i Europa just nu, som jag skrev här ovan. Och Pandora, Youtube och andra nätradiolösningar är inte i närheten av att betala vad Spotify gör. Borde Spotify betala ut mer? Ja. Men 70 pocent av vad de får in i dag går tillbaka till artisterna. Det är inte en dålig deal och handlar mer om nästa punkt:

Spotifys förlustaffär. Om nu Spotify är en sådan frälsning för branschen (81 procent av svenskarna streamar, det senaste året ökade försäljningen med 5 procent i Sverige) varför går Spotify (som själva tar 30 procent av alla intäkter) fortfarande back? TT gjorde nyligen ett omfattande reportage om detta och Spotify förklarar själva tydligt i artikeln: För att företag nu jobbar på en global marknad. Självklart kan Spotify nöja sig med den svenska marknaden. Men det vore inte bara kortsiktigt utan också dumt. Givet att man har hittat en god affärsmodell och äger en god produkt är det självklart beslut att skala upp internationellt. Det innebär också att det kostar. Men där det finns en affär finns det också investerare som är villiga att gå med förlust kortsiktigt, för att gå med vinst långsiktigt.
Så vad innebär det? Att Spotify som företag har innoverat och kastat ut en frälsarkrans till en bransch som höll på att kriminalisera hela internet genom lagar som Acta, Sopa och Ipred.  Frälsarkransen togs knappast emot med öppna armar, tvärtom kostade det på för Spotify och deras affärsmodell och flera av de största skivbolagen blev delägare med tuffa krav som följd. Men innovationen har visat sig fungera på lokala marknader, har vänt pirater till betalande användare. Vilket i sin tur har fått jättarna Google och Apple att vakna och försöka göra egna kopior.
Det kommande året och de kommande åren kommer det alltså avgöras om Spotifys försprång (tjänsten har funnits sedan 2006) räckte, eller om nätjättarnas enorma kapital kommer krossa (eller köpa upp) all konkurrens.

De små aktörerna förlorare. Det här är säkert sant för vissa. Spotify har olika avtal för olika skivbolag. Men det finns väldigt dålig, generell inblick i allt det här. Bono pratade om det här i veckan. ”“The real enemy is not between digital downloads or streaming. The real fight is between opacity and transparency”. Han menar att skivbolagens avtal med tjänster som Spotify är belagda med sekretess – till och med gentemot artister och låtskrivare. Vad de olika bolagen tjänar och får ut från Spotify vet vi inte. Och sannolikt vet vi det inte för att skivbolagen tar enorma summor i egen ficka. Varför? För att skivbolagen kan. För att de äger rättigheterna. För att de tidigare har varit skillnaden mellan framgång och flopp i en värld där skivbolagen ägt distributionsmonopol. När de nu förlorar den makten använder de alla metoder och medel de har för att hänga kvar vid sin position. Det är inte konstigt, men det gör hela saken något skev.
Taylor Swift beskrev själv i en debattartikel hur framgång idag beror på hur väl du hanterar din relation till fansen. Hur du skapar mervärde, överraskningar i dina digitala relationer för att öka din räckvidd och därmed din genomslagskraft. Swift förklarar själv att den artist som får skivkontrakt idag får det på grund av sin fanbase, inte tvärtom. Trots det går väldigt mycket pengar till skivbolagen.
Det här är en relation som ännu inte påverkats eller luckrats upp tillräckligt av internet, men som vi antagligen kommer se mer av. Artister som skapar sina egna bolag, äger mer av distributionen själv.
Vi har och kommer antagligen få se det ännu mer på lägre nivåer.
Jag skrev redan för några år sedan om Nomy, den svenske artisten som sa upp sig från sitt vanliga jobb, enbart för att leva på intäkterna från bla Spotify.  Det är ett perspektiv som inte får lika stor plats i debatten.
Uppdaterat: Läs också en indie-artists perspektiv på utbetalningarna

 

Allt är inte klart än, lösningarna inte färdiga. Men här finns i alla fall väldigt mycket mer hopp och tydliga lösningar än i andra branscher vars affärsmodeller upplösts av internet.

{ 1 kommentar }