250px-Malou_von_SiversI torsdags delades journalistvärldens finaste pris ut, Stora journalistpriset. Och finast av de alla, hederspriset Lukas Bonniers Stora journalistpris, delades ut till Malou von Sivers.

Jag förstod inte varför. Jag skrev om det också på Twitter, att jag inte förstod. Det gjorde många andra också, med betydligt mer syrlighet i tweeten. Om reaktionerna har det därför skrivits flera krönikor. I Aftonbladet och DN, till exempel. Alla har tagit von Sivers till försvar och pekat på sexism som åtminstone delanledning till kommentarerna. Åsa Beckman tar till exempel upp hur en manlig skribent hänvisar till hennes broccoli-sång som bevis på att priset devalveras.
Det kunde lika gärna varit jag:

Men det där var inte cynism. Det var ärlighet, för jag vet inte mycket mer om von Sivers än det där halvt tramsiga förmiddagsprogrammet hon leder. Och strax innan den tweeten skrev jag också:

Malou von Sivers wikipediasida är nästan skamligt tunn. Åtminstone för att vara en – tydligen! – så anmärkningsvärd journalist. Jag säger inte att hennes journalistiska gärning är sammanfattad där, utan tvärtom!, den är inte alls sammanfattad där.
Så var ska jag få reda på mer information? Knappast i juryns motivering:
screenshot 2014-11-24 kl. 12.32.50

Åsa Beckman verkar mena att det är just ”Efter tio” som ger henne priset. Medan Kazmierska hänvisar bakåt, till en lång och gedigen karriär.
Om denna vet jag inget. Och jag får heller inte veta mer om den än några meningar hos Aftonbladet.
Man kan såklart hänvisa det här till att jag är Google-lat, men jag vill mena att det säger något om vår gemensamma kunskap. Vi förväntar oss att veta, eller att snabbt kunna ta reda på, vad någons storhet historia eller bakgrund är genom några knapptryck.
När vi inte kan det står vi handfallna och sträcker oss inte längre än till de referensramar vi själva äger.
Då blir det platt, kanske elakt, men framförallt okunnigt.

Jag väntar fortfarande på ett mer fullödigt svar. Får jag hjälp lovar jag att fylla på i von Sivers Wikipediasida.

(ps: läs gärna min kommentar om Stora journalistprisets förnyarklass, från DN i lördags)

Uppdaterat: Paulina påminner mig om att hon tipsade om podden Genier, där hon medverkar. Jag har ännu inte lyssnat på den.

{ 4 kommentarer }

Vilka tweets har fått mest delningar i Sverige? Det finns ingen bra lista någonstans och eftersom jag tidigare listat till exempel  mest delade artiklar, största svenska instagramkonton och största svenska youtubeklipp kommer här ett försök att lista även de tweets som blivit störst genom tiderna i Sverige.

Kriterierna är att tweeten måste har skrivits av en svensk, på svenska och inte vara raderad (Varför Telias tweet med 11 000 retweets inte är med)

Har jag missat något? Fyll på i kommentarerna:

Topp 10 mest retweetade tweets:

1)

2)

3)

4)

5)

6)

7)

8)
Pernilla Wahlgren

IMG_0664.JPG

9)

10)

{ 1 kommentar }

Dags att vakna – nu hotas nätfriheten

av Emanuel Karlsten den november 11, 2014

i Medier och internet

Dagens media avslöjar att svenska film- och tvbolag har stämt internetleverantören Bredbandsbolaget för att de tillhandahåller internetuppkoppling så att kunder kan komma åt piratsajterna Pirate bay och Swefilmer.

– Vi har medvetet valt att inte pusha det här. Ingen av parterna vill göra detta till en process i media, säger advokaten Henrik Bengtsson till Dagens media.

Det borde vara en väckarklocka för Sveriges samtliga medier och debattörer.

Jag diskuterade det här i Aktuellt ikväll (28 minuer in) med stämningens presstalesman. Du kan lyssna på det här.

screenshot 2014-11-11 kl. 22.25.34

Det är viktigt att skydda film och tv-serier från upphovsrättsbrott, ja. Men problemet är hur filmbolagen väljer att göra det här. Att de väljer att gå till den som tillhandahåller internet till medborgare och menar att de har ansvar för vad deras kunder gör med internet. Det förskjuter hela ansvaret från medborgaren till företag och riskerar rubba det vi känner och har värderat som nätfrihet och nätneutralitet. Att den som tillhandahåller nät ska hålla sig opartisk till vad kunden gör på nätet.

Att hota det är att öppna för ett samhälle med ökad kontroll. Där den som tidigare aldrig har haft ansvar plötsligt har yttersta ansvaret.

Det är lika märkligt som att säga att en el-leverantör är skyldig för vad deras kunder gör med elen. Att företag skulle gå till en el-leverantör och kräva att elen ska släckas ner på ett hus eller en plats för att det där begås brott. Så har vi väl aldrig gjort? Så gör vi väl inte? Vi börjar väl med att gå till den som gjort brottet och går inte det går vi till husägaren. Och jag vet inte något scenario vi skulle gå så långt som att säga att el-leverantören har ansvar?

Problemet här är att el-liknelsen inte är i närheten som så omfattande som internet är. Om elen möjliggör att vi kan få ljus och laga mat hemma, är internet både el, spis, kastrull och matingredienserna. Det är hela våra jag. Ska företag bjudas in att tassa på det området öppnar vi en farlig dörr av kontroll och begränsningar.

Skiv- och filmbolagen har en historia att göra det här. Man har försökt lobba igenom lagar och direktiv, SOPA, ACTA, Ipred för att öka kontrollen av medborgaren så att det ska bli lättare att fånga de brottslingar som ser på deras filmer, lyssnar på deras musik.

Det löjliga med detta förslag är att det är så tandlöst. Skulle en internetleverantör blockera en sida, dyker det upp på en ny, under annan domän, annat namn. Det är som hålla fram ett skynke framför teven. Den som vill fortsätta titta behöver bara gå fram och lyfta på skynket.

Det finns, vad jag vet, inget annat som varit närheten av det här. Polisen har tidigare skickat ut en lista på sajter som innehåller barnporr, som Internetleverantörerna frivilligt får använda sig av. Inte ens där finns det alltså något tvång och framförallt – barnporrfiltret är just tandlöst.

Det allvarliga i det här är symboliken. Att enskilda företag visar tänderna, försöker skrämma sig till att internetleverantörer har ansvar. Det är viktigt för politiker och myndigheter att ha is i magen just nu.

Det enda positiva med deta är att debatten nu börjar. Vi har ett gemensamt ansvar att ta den.

Uppdaterat: Jag kommenterar mer till Dagens opinion.

John Oliver sammanfattar debatten om nätfrihet på ett fantastiskt sätt! Måste ses.

Är det oklart vad nätneutralitet betyder? The oatmeal har gjort en enkel teckning av det. 

{ 6 kommentarer }

Jag skriver i Dagens nyheter idag om att Taylor Swift helt dragit sig tillbaka från Spotify. I en slags protest. I ett slags PR-knep. I ett knep att både tjäna pengar och slå branschrekord. Vilket fungerade. Men det är knappast en väg framåt för branschen:
screenshot 2014-11-08 kl. 12.50.05

Det finns väldigt mycket mer att säga om det här.

Som det märkliga i att Taylor Swift väljer att markera mot just Spotify – en kanal som hon faktiskt fortfarande tjänar några miljoner i månaden på att ha sin musik.

För Samtidigt som hon drar tillbaka all sin musik från Spotify så får albumen ligga kvar gratis på Youtube. Och Pandora. Och Google music. Till exempel. Tjänster där hon tjänar marginellt jämfört med vad hon skulle gjort på Spotify.

Faktum är att Spotify drar in mer pengar till sina artister i Europa just nu än vad Itunes gör.

Därför är det märkligt när Swift menar att hon gör det för att hon tror det är rätt för musiken i framtiden.

 Hursomhelst. Det finns mycket mothugg mot den här sortens texter. Som kommer allra mest från branschen. Jag vet verkligen inte allt om det här och jag förstår att många ser dystert på hela utvecklingen.

Men min krönika handlar om just det – att det kan vara viktigt att byta perspektiv här. Så låt oss nämna några sådana viktiga perspektivskiften här:

Betalt per stream. Tycker man att Spotify betalar för lite för en enskild spelad låt (idag ungefär mellan 4-6 öre per spelning) kan man jämföra det med radio. Jag gjorde det för flera år sedan, när debatten var som hetast. Den jämförelsen håller än, som princip.

Utbetalningarna är för små. Ja, det är sant. Förra året betalade Spotify ut en halv miljard dollar. Det är en piss i sjön i det stora hela. Samtidigt har Spotify, för varje år de växt, också dubblerat sina royalty-utbetalningar:

Total-Annual-Royalty-Pay-Out

Låtskrivare tjänar dessutom mer på Spotify än Itunes i Europa just nu, som jag skrev här ovan. Och Pandora, Youtube och andra nätradiolösningar är inte i närheten av att betala vad Spotify gör. Borde Spotify betala ut mer? Ja. Men 70 pocent av vad de får in i dag går tillbaka till artisterna. Det är inte en dålig deal och handlar mer om nästa punkt:

Spotifys förlustaffär. Om nu Spotify är en sådan frälsning för branschen (81 procent av svenskarna streamar, det senaste året ökade försäljningen med 5 procent i Sverige) varför går Spotify (som själva tar 30 procent av alla intäkter) fortfarande back? TT gjorde nyligen ett omfattande reportage om detta och Spotify förklarar själva tydligt i artikeln: För att företag nu jobbar på en global marknad. Självklart kan Spotify nöja sig med den svenska marknaden. Men det vore inte bara kortsiktigt utan också dumt. Givet att man har hittat en god affärsmodell och äger en god produkt är det självklart beslut att skala upp internationellt. Det innebär också att det kostar. Men där det finns en affär finns det också investerare som är villiga att gå med förlust kortsiktigt, för att gå med vinst långsiktigt.
Så vad innebär det? Att Spotify som företag har innoverat och kastat ut en frälsarkrans till en bransch som höll på att kriminalisera hela internet genom lagar som Acta, Sopa och Ipred.  Frälsarkransen togs knappast emot med öppna armar, tvärtom kostade det på för Spotify och deras affärsmodell och flera av de största skivbolagen blev delägare med tuffa krav som följd. Men innovationen har visat sig fungera på lokala marknader, har vänt pirater till betalande användare. Vilket i sin tur har fått jättarna Google och Apple att vakna och försöka göra egna kopior.
Det kommande året och de kommande åren kommer det alltså avgöras om Spotifys försprång (tjänsten har funnits sedan 2006) räckte, eller om nätjättarnas enorma kapital kommer krossa (eller köpa upp) all konkurrens.

De små aktörerna förlorare. Det här är säkert sant för vissa. Spotify har olika avtal för olika skivbolag. Men det finns väldigt dålig, generell inblick i allt det här. Bono pratade om det här i veckan. ”“The real enemy is not between digital downloads or streaming. The real fight is between opacity and transparency”. Han menar att skivbolagens avtal med tjänster som Spotify är belagda med sekretess – till och med gentemot artister och låtskrivare. Vad de olika bolagen tjänar och får ut från Spotify vet vi inte. Och sannolikt vet vi det inte för att skivbolagen tar enorma summor i egen ficka. Varför? För att skivbolagen kan. För att de äger rättigheterna. För att de tidigare har varit skillnaden mellan framgång och flopp i en värld där skivbolagen ägt distributionsmonopol. När de nu förlorar den makten använder de alla metoder och medel de har för att hänga kvar vid sin position. Det är inte konstigt, men det gör hela saken något skev.
Taylor Swift beskrev själv i en debattartikel hur framgång idag beror på hur väl du hanterar din relation till fansen. Hur du skapar mervärde, överraskningar i dina digitala relationer för att öka din räckvidd och därmed din genomslagskraft. Swift förklarar själv att den artist som får skivkontrakt idag får det på grund av sin fanbase, inte tvärtom. Trots det går väldigt mycket pengar till skivbolagen.
Det här är en relation som ännu inte påverkats eller luckrats upp tillräckligt av internet, men som vi antagligen kommer se mer av. Artister som skapar sina egna bolag, äger mer av distributionen själv.
Vi har och kommer antagligen få se det ännu mer på lägre nivåer.
Jag skrev redan för några år sedan om Nomy, den svenske artisten som sa upp sig från sitt vanliga jobb, enbart för att leva på intäkterna från bla Spotify.  Det är ett perspektiv som inte får lika stor plats i debatten.
Uppdaterat: Läs också en indie-artists perspektiv på utbetalningarna

 

Allt är inte klart än, lösningarna inte färdiga. Men här finns i alla fall väldigt mycket mer hopp och tydliga lösningar än i andra branscher vars affärsmodeller upplösts av internet.

{ 1 kommentar }

Jag fick ett mejl från Göran Lambertz

av Emanuel Karlsten den november 5, 2014

i Personligt

Låt mig åter avbryta pappaledigheten en stund för detta. För några dagar sedan fick jag ett mejl från Göran Lambertz. Göran är en av Sveriges absolut mäktigaste personer. Han är justitieråd i Högsta domstolen och är därmed nästan helt oantastlig.

Göran Lambertz har också varit Justitiekansler i många år och som sådan fick han också 2006 fallet Quick i sitt knä. Ett fall som idag, efter en rad avslöjanden, ses som Sveriges kanske största fall av rättsröta. Lambertz avfärdade det snabbt, då. Och allt sedan dess har han i otaliga debatter försvarat det beslutet i synnerhet och utredningen i allmänhet. Han tycker allt har gått rätt till, helt enkelt, domarna var riktiga.

Då och då träffar Lambertz andra som varit engagerade för att fälla Quick. Åklagaren, polisutredaren, journalisten och psykologiprofessorn. Som här i Öje, för ett knappt halvår sedan. De kallar sig ”Quicklaget” och låter sig helt öppet intervjuas om sin relation.

screenshot 2014-11-03 kl. 13.01.05

Hursomhelst. Jag fick ju ett mejl.

Såhär skrev Göran Lambertz från sin personliga Hotmail:

screenshot_2014-11-03_kl__12_33_44

Jag ber honom bekräfta sig på något sätt och igår fick jag svar från en Högsta domstol-adress. Mejlet är alltså verkligen från Göran Lambertz.

Och jag vet inte var jag ska börja. Jag tycker det finns så många saker som är besvärliga här.

Är det verkligen rimligt att ett justitieråd lägger så mycket tid på ett enskilt, färdigt fall? Till den grad att han nu finkammar nätet på reaktioner, letar upp personerna och konfronterar? En googling på mejladressen visar att det knappast är första gången. Lambertz har varit aktiv i bloggar och kommentarsfält för att försvara sig. Vad säger det om någon i Högsta domstolen att man blir så drabbad av ett nederlag att man gör det till sin livsuppgift att frigöra sig?

Därför – antar jag – skriver alltså Göran Lambertz en bok. Därför vill han ha en kommentar till en tweet jag en gång skrivit.

Min tweet skrevs i samband med en numera klassisk intervju i SVT:s Veckans brott. Jag har skrivit om programmet och fallet Quick förut och skrev då bland annat:

”Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till botten med något som skavde. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!”

Jag skriver vidare:

”Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättsskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick – är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.”

”Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde – skratta. Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?

”För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begick brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rättsfrågan för en man som frikänts.”

Allt det här gissar jag att Lambertz har läst. Ändå vill Lambertz nu ha citat till sin bok. Han vill veta om också veta om en av mina uppdragsgivare, Dagens nyheter, står bakom det.

Jag uppfattar frågan som nästan hotfull och väljer därför att svara såhär, öppet. Ska det ändå in i en bok är det lika bra att ta debatten redan nu.

Här är därför mitt öppna svar, Göran Lambertz.

Hej Göran,

Nej, jag twittrade inte i egenskap av DN-medarbetare. Däremot som medborgare, privatperson och småbarnspappa. Och det agerandet jag ser från dig, du som symboliserar det allra högst uppsatta i vårt rättsväsende, gör mig djupt orolig. Att du som aktivt justitieråd väljer att skriva en bok om saken får mig att tro att du har lätt att drabbas av personliga vendettan, känna revanschlust och det gör mig ärligt talat rädd.

Jag vet inte om min tweet om rättsröta är juridiskt korrekt. Jag vet inte heller om jag verkligen tycker att ett justitieråd ska kunna avsättas av yttre, politiska krafter, hur mycket jag än ogillar dennes åsikter. Och det förklarar också i vilken egenskap jag skrev min tweet: Som rädd privatperson som undrar om du inte förstår signalvärdet du sänder genom att göra det till din livsuppgift att försvara denna illaluktande rättsprocess.

Jag vill tro och hoppas att du omvärderar. Inte för att du behöver tycka att du har fel, utan för att du representerar något som är större än dig själv. Tilltron till rättsväsendet.

mvh
Emanuel Karlsten

{ 23 kommentarer }

Så klarar svenska medier skogsbranden

av Emanuel Karlsten den november 4, 2014

i Medier och internet

För en vecka sedan stod jag i Agenda och pratade om tidningens död. Detta efter att jag skrivit en DN-krönika om just det, att medier behöver en skogsbrand.

screenshot 2014-11-04 kl. 12.29.30

Läs gärna krönikan.

Jag vill försöka att sammanfatta debatten lite (snabbt och oredigerat). En debatt som ju i efterhand mer handlat om varför Agenda inte släppte in lokaltidningsredaktörer i studion. (Läs tex DM, Resumé, Medievärlden)

Om vi börjar med det: min uppfattning var att Agenda valde mellan olika vinklar och ville täcka in en bredd. Både mediepolitik, lokal-, riksfrågor och principer. Slutprodukten blev en slags kompromiss, där reportaget fick handla om det lokala tidningsdöden. Det blev ett exempel att ha med sig in i debatten som sedan mer skulle handla om den principiella utvecklingen och om det var rätt att politiker skulle använda sig av presstöd för att rädda tidningar.

Reportaget, förresten, var ju nästan parodiskt. Extremt fokuserat på papperstidningar och på människor som saknade den. Och  lokalpolitiker som förtvivlades över presskonferenser där bara en reporter närvarade.

Men reportaget satte också fingret på något. Hur världen har förändrats, men inte alla med den. Internet har gjort att alla kan skapa sin plattform. Att tidningen inte längre har monopol på informationen och att politiker därmed kan nå sin publik – medborgaren – utan mediefiltret.

Så varför trodde lokalpolitikern att han är beroende av lokalmedia för att publicera eller få ut sina vallöften i valrörelsen? Om journalister nu väljer bort hans valfläsk, hur kommer det sig att han inte sett till att använda och bygga upp egna kanaler?

Någonstans här blir det tydligt att formerna har hämmat utvecklingen, i alla led. Och att de sitter så hårt att för många kommer det kräva en skogsbrand innan en ny förändring kan växa fram.

Det där ett uttalande som provocerar och, som Thomas Mattsson sa i sin podd häromdagen, tycker även jag att jag kommit nästan lätt undan med påståendet. Även i Agenda, av Mattsson själv.

För jag förklarar gärna mer hur jag tänker.

Såhär: Först och främst är papperstidningen ett ok. Den gör att tidningar har svårt att ruska av sig rapporteringskomplexet. Det skrivs artiklar som om information är statisk. Urvalet görs utifrån en idé om att man är eller ska vara bygdens/läsarens enda informationskälla. Allt det här härstammar från papperstidningen och har fullkomligt lamslagit redaktioners utveckling.

Trots detta älskar folket – vi – fortfarande deras innehåll. Tidningar idag har fler läsare än någonsin genom nätet. Ändå tjänar vi inte pengar. Och det är därför redaktioner krymper, journalister får sparken.

Hur kan detta anses vara journalistikens problem? Eller ännu mer: journalistens? Ändå har jag aldrig en enda gång sett en annonschef, en vd, stå pressad i tv-debatter om just det här.

Vilket är väldigt konstigt. För alla i branschen vet ju hur tidningar är organiserade. Det är uppdelat mellan redaktion och affär. Ibland är avdelningarna till och med lika stora. Det finns alltså horder av folk som har som enda uppgift att kapitalisera på dem läsare journalister släpar in.

Hur är det möjligt att de i femton år misslyckats anpassa sig till nätet? I stort är det enda som hänt att man överfört annonsrutan i print till webben. Lagt in lite advertorials, dvs reklambilagor, mellan det redaktionella.

Hur är det möjligt att lokaltidningar – som ofta har totalt monopol på sin annonsmarknad – så totalt misslyckas på webben? Hur kan man inte vara den mest självklara digitala marknadsplattformen för de lokala handlarna? Hur tappade man det? Hur kommer det sig att man inte lyckats plocka upp det?

Det handlar ju inte om att marknaden inte finns. TV4 mutade in den genom lokala tv-sändningar. Aftonbladet har nyligen förklarat att de anställt ett gäng nya säljare för att kapa lokala reklammarknaden i flera städer. Så uppenbarligen finns här pengar att hämta, för den som vill och kan.

Anledningen, tror jag, ligger längre upp i kedjan. Jag har träffat flera tidningsledningar där man inte varit medveten om att man betalar sina annonssäljare mer pengar för en såld printannons än en webbannons. För det är vad som driver annonssäljare – hur hög provision de får på en såld annons. Så vad spelar det för roll om de kan sälja på en ny smart, digital produkt, om de ändå får mycket mer pengar om de säljer en halvsida på sidan 23?

Det skapar en kultur som knappast uppmuntrar till digital innovation. Istället blir webbannonsen strössel på annonspaketlösningar. Något som görs med vänsterhanden och framförallt något presenteras för annonsörer som en andrahandsprodukt.

Så vad gör det med journalistiken?

Den kommer finnas. Det kommer bli betydligt tuffare, för den brand som redan pågår är inte klar. Och även om flera kommer klarar omställningen utan brand, kommer alla känna av den. Det är tragiskt.

Men i det stora perspektivet bra,

Med minskade resurser behöver tidningen omprioritera, hitta tillbaka till sin kärna, vad det är journalistiken och tidningen handlar om.

Är det att skriva om pressmeddelanden från politiker eller näringsliv? Är det att gå på samma presskonferenser som tio andra tidningar går på?

Kanske kan vi släppa det. Kanske kan vi välja bort. Kanske hjälper krisen oss att välja bort. Att varje gång fundera: Kan vi som tidning tillföra något här för våra läsare från den här presskonferensen? Om inte – länka till den tidning som redan gör det. Kanske till och med bädda in det företag, fotbollslag eller departement som livesänder presskonferensen. Och lägg under tiden resurserna på att hitta något där du verkligen blir unik. Ett gräv. Ett unikt tips.

Låt journalisten få älska och äga sin artikel längre. Det gör att engagemanget ökar, att innehållet aldrig blir statiskt eftersom det lever med reportern. Att det växer med läsarens input och att relationen till tidningen blir starkare.

Tidningar behöver hitta sin plats i ekosystemet.

När hundratals, tusentals, journalister nu förlorar sina jobb kommer de inte bara foga sig. De kommer inte alla ta ett kommunikatörsjobb på kommunen. De kommer vilja berätta, hitta nya sätt, nya vägar. De kommer gå in i kollektiv, skriva för att de brinner, för att de vill. De kommer har räckvidd och relationer genom sociala medier, de kommer driva trafik därigenom. De kommer vara beroende av läsare och deras respons, de kommer lära sig beteenden och växa med det.

Vi ser redan massor av exempel på detta. Dels superlokala. Där regionstidningen inte längre har råd att göra en större bevakning, då kliver enskilda journalister in och försöker göra något nytt.

Eller försöker rida på redaktörskapet.

Just redaktörskapets ökade betydelse blev synlig redan i början på året, då Hyllat.se klev in på marknaden. Gjorde en svensk klon av engelska succén Upworthy och gjorde ett klassiskt redaktörskap. Plockade upp alla feelgood-klipp och bilder på nätet och gav det en svensk inramning. Blev kuratorer för den som ville gråta en skvätt, må bra, skratta.

På bara någon vecka fick de miljontals unika besökare. Därmed större än alla tidningar utanför Stockholm. Det säger något om potentialen i att förstå sin produkt och läsarna man vill nå.

Jag gjorde ett inslag med skaparen i programmet jag då ledde, P3 nyheter med Karlsten, och han var redan då inne på att det säkert kommer leda till kopior. Vilket det gjorde.

Inte minst från kvällstidningarna. Som nu stoltserar med sin miljonpublik på Omtalat och Lajkat.

Den här publiken, som kommer från sociala medier, föraktas också ibland. Den anklagas för att vara otrogen, att inte stanna kvar på sajten, inte ge några sidvisningar. Men det är återigen ett papperstidningsperspektiv att tro så.

Rätt hanterad är en social sajt bara en landningsyta, en plats att landa på för en längre relation. Rätt hanterat ser de virala sajterna till att bjuda in läsaren att följa eller gilla deras facebooksidor, instagram- eller twitterkonton. Gör man det är det inte längre en chansning varje gång man postar något.

Då blir allt en kalkylerad affär.

Rätt hanterat lär man sig vad läsaren gillar, vad de går igång på, kommenterar, lajkar och delar. Därmed kan man räkna hem trafiken på varje Facebookstatus man postar.

Och där, när man har en stabil grund, kan man ta nästa steg.

Vi har sett det hända internationellt flera gånger redan. Buzzfeed är det kanske vanligaste exemplet. Som förfinat allt det här, byggt upp en enorm organisation och redaktion kring folks lajkande. De säljer annonser på det, skräddarsyr landningssidor.

Och mitt i allt det här – när de har publiken, när de gjort sitt smarta redaktionella urval, lärt sig förstå sin publik – tar de ett steg vidare.

Inser vinsten i att bredda sitt innehåll. Så de värvar Pulitzer-prisvinnare till sin grävredaktion. Gör långa reportage och blir betydande även journalistiskt.

Därmed har vi en färdig struktur för hur det skulle kunna fungera, efter, i och i samband med skogsbranden.

Jag säger inte att det kommer bli lätt, eller problemfritt, jag säger bara att det långsiktigt kommer bli bra. Journalistiken kommer överleva så länge det finns berättelser att berätta.

{ 0 kommentarer }

Sedan i februari i år har jag på heltid (nåja, 20 procents pappaledig och DN-krönikor ovanpå det) jobbat på P3.

Men nu är det över.

Från och med idag är jag pappaledig och lämnar därmed P3.

screenshot 2014-09-29 kl. 12.36.35Det här var bestämt redan när jag tackade ja i vintras. Jag skulle egentligen vara pappaledig redan i våras, men tillsammans med Julia pusslade vi ihop så att det gick. Att P3 sände från Göteborg, att det skulle innebära ganska tydliga vardagliga rutiner och framförallt: Att det var ett supervalår var för bra för att tacka nej till. Så jag skrev kontrakt med SR fram till två veckor efter valet.

Vilket är nu. Vilket ju också känns lite vemodigt. Men allra mest bara väldigt bra.

Dels för att jag ser så väldigt mycket fram emot att umgås mer med min dotter. Men också för att vi gjorde så väldigt bra radio, som också gav Radioakademins pris ”Årets Rookie” på Stora radiopriset förra veckan.

Och jag känner också att jag vill sammanfatta den här tiden något, det arbete vi har gjort.

Jag minns några saker särskilt.

Mitt kanske starkaste minne är från när vi pratade om kristnas situation i Irak.

Det var i somras, när vi liksom var lite yrvakna inför hela situationen med Isis i Irak.

Flera svenska irakier berättade hemska berättelser från sin familj i Irak och anklagade också Sverige för att inte göra mer. Vilket gjorde utrikesminister CarlBildt upprörd på twitter.

Vi bokade upp ett samtal med en svensk med släkt i området, Assyriern Kara Hermez som också är född i Mosul, skulle berätta om situationen och vi twittrade även till Carl Bildt om han ville vara med.
Han svarade inte och vi drog igång programmet.

Men så plötsligt, precis i låten innan vi börjat prata med Kara Hermez, svarar Bildt på Twitter att han vill vara med. Min producent Thorbjörn Karlsson försöker ringa upp hans pressekreterare som dementerar att någon medverkan skulle vara aktuell. Så Thorbjörn får visa upp tweeten för honom och strax senare, halvvägs in i samtalet ropar Thorbjörn i mitt öra att ”nu är Carl Bildt med!”

Jag försöker fumla in Bildt på något sätt och kontrasten där och då blir sprakande. När Kara ryter ifrån skakar Bildt till på ett sätt jag inte hört tidigare. Det blir ett möte mellan människor, snarare än diplomater. Det blev känslor snarare än retorik.

Och det blev nog den bästa radio vi gjort.

Efteråt var vi i redaktionen helt adrenalinstinna av händelsen, hur levande det blev, vilket möte det blev och hur viktigt det kändes.

Under den här tiden har det ju också varit två val. Och vi har haft flera väldigt framgångsrika återkommande teman, tycker jag.

Om Valets alternativa makthavare, till exempel. 

Jag skrev en krönika om dessa alternativa makthavare i början på året och vi valde att göra ett antal profiler på dessa, inför valet. Vi pratade med allt från Alliansfritt (som är större än partierna på sociala medier) och Rödgrön röra (som till exempel avslöjade hur Vänsterpartiet vill lägga ner Bromma flygplats, men ändå inte hade några problem att flyga därifrån under valrörelsen).
Vi pratade med Avpixlat (ett eget kapitel i sig) liksom bloggen ”Inte rasist, men” (som ju stod för några av valrörelsens största avslöjanden, tex om hur en framträdande Sd-kandidat i Malmö skrivit på rasistblogg).

Och det fanns många fler. Politism, Cournicopia, Blondinbella, Slöseriombudsmannen, Kvinnohat, Underbaraclara, Makthavare.se mfl.

Att göra de porträtten på de här makthavarna har varit unikt i Sverige. De påverkar massor av vad vi länkar och pratar om, och nu fick vi en inblick i hur de ser på sin egen makt – vad vill de uppnå?

Vi är också stolta över vår serie ”Vad hände sen”, som följde upp nyheter som andra sprungit förbi. Vad hände med de storslagna antirasistiska kampanjerna där tusentals kändisar skrev upp sig? Vad hände efter FotbollsVM i Sydafrika? Eller vad hände egentligen med ordet Hen?
Det var ju när vi grävde i det sistnämnda som vi också sprang över en nyhet.

I vår research visade det sig att det gick ett rykte om att ”hen” skulle in i Svenska akademins ordlista. Vi ringde upp SAOL i direktsändning och fick en nyhet som spreds snabbt i hela landet.


Allt på grund av vår enkla fråga ”vad hände sen”.

Men vi har också testat mer okonventionella grepp. Som en ”utökad redaktion”.

Vi är väldigt stolta över den saken. Det började med att vi i våras efterlyste lyssnare som ville delta djupare i redaktionsarbetet på olika sätt. Komma med input från sin vardag, för att bredda programmets innehåll och låta det handla om andra saker än bara det vi här på redaktionen snubblar över.

Det kan såklart lyssnare göra hela tiden, men oftast sker det på ett ganska ojämlikt sätt. Lyssnare får höra av sig med mejl som kanske sällan besvaras, eller i kommentarsfält som är tydligt underordnat artikel- eller bloggposten. Vi hade en idé om att samarbetet skulle kännas tydligare och också vara mer givande om vi hittade ett forum där lyssnaren kunde känna sig mer jämlik med resten av programmets redaktion. Inte för att de skulle göra vårt jobb – vi är ju fortfarande de som är betalda – utan för att vi trodde att utbytet skulle bli bättre om man som lyssnare känner att man värderas som en viktig kugge i redaktionsarbetet.

Vi gjorde därför ett test, en projektgrupp där vi handplockade ett gäng från de som sökte in efter våra efterlysningar. Tillsammans bildade de en ”utökad redaktion” som helt enkelt blev en Facebookgrupp med människor från olika delar av Sverige, med olika intressebakgrunder.

Den här gruppen har varit vårt bollplank rakt igenom och gett oss massor av idéer och tips på personer att prata om. Det kan vara allt från så enkla saker som att någon har kontakt med en student som saknar bostad och därför bosatt sig i en husvagn. Till en bonde som hjälper oss få perspektiv på både mjölkbönders panikartade situation och när vargattacker är historiskt stora.
En av de mest talande exempel var när vi genom gruppen till exempel fick tag på den unga studenten Ilya, långt in bakom rebellgränserna i Ukraina. Vi kunde prata med honom via Skype, men hur visste vi att han verkligen var den han utgav sig för?
Specialkunskaperna i vår redationsgrupp hjälpte oss med en avancerad identifikationsprocess. Med foton på upphållett pass, specialskrivna lappar, dagstidningar och kontroll av geopositionering i bilder.
Och då kunde vi till sist veta att vi faktiskt pratade med Ilya, som blev en ganska unik röst i svensk radio om vardagen och rädslan inifrån rebell-kontrollerade områden.

Ett annat möte jag minns från den här tiden var intervjun med mannen som tryckte upp en bakelse i ansiktet på Göran Hägglund under valrörelsen.
Vi ville ha med honom i programmet, försöka förstå hur han tänkte när han gjorde något så tveksamt. Men det var inte helt okomplicerat. Dels att få tag på honom, men också att faktiskt intervjua honom. Det var inte helt okontroversiellt för ansvarig utgivare.  Men vi förbandade intervjun, fick den godkänd och i efterhand blev den faktiskt väldigt, väldigt bra tycker jag.

Sammanfattat är jag väldigt stolt över den här tiden. Jag har lärt mig så otroligt mycket, fått så mycket respekt för radioyrket, för alla kollegor och för den journalistik de gör.

Och jag är såklart också väldigt tacksam till mina kollegor. Utan er hade det aldrig blivit så bra, utan er hade faktiskt ingenting gått. Tack för att ni stått ut med mina nycker, peppat mig och framförallt er hängivenhet till att göra programmet så bra som det blev!

Tack Thorbjörn Karlsson och Anna Johannessen som turats om med att producera programmet.  Tack för att att ni stått ut med mina nycker och all pepp ni gjort!

Och tack Hanna Sandgren, Elina Haimi, Aldjiana Talic, Niklas Mannheimer-Ruberg, Emelie Hagbard som inte bara jobbat med programmet utan också lagt sin själ i det, jobbat hårdare än kanske någon annan redaktion för att live, en timme varje dag, göra den bästa radio vi bara kunde göra! Jag är väldigt tacksam för det!

För P3:s del så kommer programmet fortsätta, nu med Camila Astorga Diaz, som kommer fortsätta att göra radio i världsklass.

Själv kommer jag fortsätta skriva krönikor i DN, ta något enstaka föreläsningsuppdrag, men annars mest bara försöka vara världens bästa pappa till Billie!

Tack för att ni lyssnat!

{ 0 kommentarer }

Youtubes mest sedda klipp någonsin – på svenska

av Emanuel Karlsten den september 23, 2014

i Medier och internet

Efter att ha saknat både nationella listor över mest delade artiklar och största svenska instagramkonton är det nu dags att lista de största svenska Youtubeklippen.

Villkoren är att youtubeklippet ska vara på svenska, gjort av en svensk. Att den måste innehålla någon typ av svenska gör också att Laughing baby faller bort, trots att det är ett av internets mest spelade klipp.

Det här är svenska Youtubes största klipp, någonsin:

1) Jag är en gummibjörn – 35 710 000 visningar

2) Boten Anna – 31 934 000

3) Babblarna – Första sången – 9 951 000 visningar (krönika)

4) Mange Makers – Fest hos mange - 8 132 000  (bakgrund, krönika)

5) Big brother Sweden - 7 378 000

6) Meatball Massacre – 6 860 000

7) Babblarna Stompalång Pling Sång - 6 654 000

8) Lazy town dancing duel - 6 042 000

9) Nattliv - 5 822 000

10) Mange Makers – Mange bjuder (OFFICIAL VIDEO) – 5 386 000

(andra klipp som inte kvalade på grund av att de inte innehåller någon svenska: Painful cake, Tractor race, Zara Larsson)
Tipstack: @kwasbeb

{ 3 kommentarer }

När blir en skärmdump journalistik?

av Emanuel Karlsten den september 11, 2014

i Medier och internet

Jag vill dela en tanke här.

Jag postade det här på Twitter tidigare idag:

 

Det är en skärmdump från en Facebookstatus som delats massor idag. Jag har ingen aning om den är sann och tyckte inte heller att det var extremt viktigt i det här fallet. Genom att ta bort personens namn så var själva storyn mer intressant. Som diskussionsunderlag eller tankebränsle om civilkurage och dess gränser.

Bilden blir allt mer spridd och Aftonbladet, Sveriges största tidning, jagar efter personen som skrivit bilden. De får inte tag på henne. Och tar då ett beslut att göra en skärmdump och göra en artikel bara kring det.

Det är en illa gjord artikel. Som först inte alls täckte över hennes namn, men en tid efter publiceringen ändå suddade ut det. Men trots det fortsätter hennes namn – det enda namn hon uppgett på Facebook – finnas i rubriken.

aftonb

Artikeln handlar inte om något mer. Aftonbladet säger att de ”förgäves” försökt att nå Johanna.

Så är det här journalistik? Nej.

Måste allt Aftonbladet gör vara journalistik? Nej.

Men visst finns ändå någon typ av ansvar att åtminstone låta personen själv få avgöra om den ska synas på Sveriges största tidning?

Vi har en situation nu där alla tidningar har förstått makten man har med sin egen räckvidd. Vilka snöbollseffekter det kan ge att snurra igång en viral post. Den här artikeln, som totalt inte kommer upp i ens 500 teckens text, har redan fått över 18 000 reaktioner på Facebook. Det är mer än vad facebookposten hade likes när den skärmdumpades.

Så vad är då skillnaden? Dels att Aftonbladet har ett särskilt och mycket större ansvar än den med 10 eller 100 000 följare på sociala medier. Och dels att det som gör dem unika är att deras artiklar gör anspråk på att vara journalistik, inte bara blinkningar och retweets. Det har vi sociala medier till.

Hur personen själv reagerat? Hon har stängt eller tagit bort sin Facebooksida. Utan att ge någon övrig hänvisning.

{ 6 kommentarer }

LISTA: Sveriges största Instagram-konton

av Emanuel Karlsten den juni 23, 2014

i Medier och internet

Vilka svenskar är störst på Instagram i Sverige? En lista med Sveriges fem största instagramkonton.

Efter försöket med att lista Sveriges mest virala artiklar blir det här yttterligare ett test. Listan uppdateras manuellt allteftersom tips kommer in på konton är större än de listade. För att begränsa administrationen kommer listan bara innehålla topp fem. Det kommer också bara lista personer, inte företag som HM (som också är det enda företag som kvalar på listan)

Känner du till ett svenskt instagramkonto som är större – tipsa i kommentarsfältet eller på mejl: kontakt@emanuelkarlsten.se

Här är alltså Sveriges fem största personer på Instagram: (uppdaterat 15/9)

1) Pewdiepie, Felix Kjellberg (youtubestjärna) – 2 651 000 följare (intervju)

2) Tattoos of Instagram, Kevin Bergendahl (företagare) – 1 650 000 (Intervju)

3) Avicii, Tim Bergling (artist) – 1 019 000

4) Yoga_Girl, Rachel Bråthen (yogainstruktör) – 984 000  (intervju)

5) Kenzas, Kenza Zouiten (bloggare) – 861 000 (intervju)

Vet du någon svensk med fler följare? Hör av dig med ditt tips.

{ 6 kommentarer }