SVT Flow läggs ner. ”SVT vad?”, frågar du? Ja, det är väl exakt därför vi nu får nedläggning. Tjänsten har varit helt osynlig. Och för dem den synts för har den varit helt obegriplig. 

Jag vill inte tänka på hur mycket den kostade. Eller hur idén ens kunde lämna idébordet. För SVT flow är egentligen bara SVT play i nya ”ungdomliga” (antar jag) kläder. En till plats på nätet där man kan titta på SVT:s program. Skillnaden är att man till exempel kan se på programmen i en spellista. Det vill säga att efter man sett klart ett klipp börjar ett annat, därmed skapas ett flöde och mer likt tablålagd teve. 
Det är egentligen hela grejen och en funktion som funnits på till exempel Youtube i flera år. 
Trots det har sajten lanserats helt separat. Sockrats med unika program som ingen sett och så har man skojat till det med att kalla korta teveprogram för ”tvodd”, en lek med ordet ”podd” antar jag.
Att ingen sett det bekräftar SVT idag. Eller de säger i alla fall att de inte kan vara säkra på att de nått nya tittare, trots att just det varit hela poängen. 
Värst är antagligen förvirringen det skapat. Under Musikhjälpen, en av public service mest populära kampanjer och samarbeten i modern tid, pushades SVT flow hårt. Man skulle inte surfa in på SVT play, utan främst livetitta på SVT flow. Vad det nu var? Ingen förstod, ingen fattade heller vitsen. Varför har SVT två ställen där jag ska kolla på samma program? 
Det är en så fundamentalt enkel fråga och en sådan självklar förvirring att det är obegripligt hur SVT inte kunnat förutse det.

Det är bra SVT testar nya grepp, det är till och med bra att man vågar lägga ner när det floppar. Men det finns stor anledning att ifrågasätta omdömet i det mediehus där vi medborgare är finansiärer. Inte bara för att det var en dålig tjänst, utan också för att den kannibaliserade på SVT Play.
Jag vill fortfarande inte tänka på vad Flow kostade oss som licensbetalare, men kanske är den värsta förlusten att den förvirrade den unga publik som redan har en minst sagt diffus relation till Public service.

{ 4 kommentarer }

Jag fick en inbjudan idag till Samuel Ljunblahds release-konsert ikväll i Göteborg. Jag visste knappt att det var något nytt på gång, men är väldigt tacksam för inbjudan. För jag upptäcker att Samuel gör konserten med Nikki Ross, Kirk Franklins körsångare. Och det kastar mig fem år tillbaka i tiden.

Jag jobbade på som webbredaktör på Dagen.se. En av de bästa perioderna i mitt journalistiska liv. Ingen av mina chefer brydde sig riktigt om nätet, vilket gav mig närmast total frihet att göra vad jag trodde var bäst. Jag, en utvecklare och reporter hade en otroligt kreativ tid där vi byggde ny sajt, testade nya grepp och var totalt prestigelösa i våra försök att göra något som framförallt var bra för våra läsare.

Det var 2009 och gospelgiganten Kirk Frankling var på besök i Sverige. Han är enormt stor i gospelvärlden och Sverige och fyllde nästan Globen. Givetvis var det något som även Dagen skulle bevaka. Jag åkte dit med min arsenal av hemmasnickrade prylar. Det var en Nokia N95 (tror jag den hette) som jag kunde sända live på nätet via Bambuser med. Jag hade en annan mackapär som jag inte minns namnet på, men som hade en enda stor röd knapp och spelade in i väldigt bra kvalitet.633932904581517500_bild

Jag går på en lite småmärklig presskonferens innan, där jag samlade ihop Kirk Franklin, men framförallt de två förbanden, Samuel Ljungblahd och Ole Börud och gjorde någon slags intervju i en skakig bambusersändning.
Under presskonferensen ställer vi upp dem framför någon vägg och Kirk börjar be Samuel att sjunga. Och det uppstår viss magi. ”Vanilla soul” föds som begrepp och jag fångar det med min skakiga sändning:

Men det är bara början.
Under själva konserten i Globen är jag på plats och livebloggar. Dels sänder jag med min mobilkamera, så de som inte är där åtminstone ska få en idé om vad som händer. Men då och då springer jag också ner i pressdiket framför scenen med min rödknapp-mackapär och filmar. Plötsligt står Samuel på scenen med Kirk. Sverigesonen och världsgospelgiganten. Jag springer ner. Kirk får vad som verkar vara ett infall och frågar om Samuel har någon favoritlåt från honom. Det har Samuel och vad som händer sedan är magi.

Jag står där med min konstiga lilla kamera och fångar något som är det starkaste konsertminnet jag har. Det är en gospelballad, där plötsligt Kirk dirigerar Nikki Ross att ta plats på scenen och spontansjunga med. De synkar totalt och får till något som fortfarande ger mig rysningar. Kolla själva:

Jag minns att jag mot slutet bara stod och skrattade och skakade huvudet bakom kameran. Jag var knockad. Givetvis behövde man säkert vara där, givetvis behövde man säkert känna till någon av dem på scenen. Men ändå.

Vi la ut det på sajten. Jag fortsatte blogga, skrev recension och sånt. Helt otroligt egentligen, jag som varken var musikskribent eller gospelexpert. Men det var ingen annan som gjorde och sajten behövde innehåll. Det blev vår mest klickade artikel den månaden. Och videoklippet givetvis också.

Nu, alltså fem år senare, berättar Samuel Ljunblahd att han själv pratar om stunden där på scen minst en gång i veckan. Och när han skulle få med någon internationell artist på sin nya platta, hörde han av sig till Nikki Ross.
Ikväll står de på scen ihop igen, alltså.
Jag tror jag ska smyga mig dit i hopp om rysningar – igen.

{ 1 kommentar }

Bästa aprilskämt 2015

av Emanuel Karlsten den april 1, 2015

i Medier och internet

Det är en speciell tradition med mediers och numera också företags aprilskämtande. Rätt presenterat kan det verkligen höja både ett varumärke och en publikation.

I årets skörd finns flera guldkorn. Som Norrtelje tidning som så klart känner väl till vilken helig ko seriesidan är i papperstidning. Att därför ta bort Hälge är som att sälja tidningens själ. Läs bara kommentarerna:

 

Även VF lyckas väl här när de tar en het lokalfråga, krånglande vindkraftverk, och gör något fullkomligt absurt: behandlar det som en egendom som gått vilse.

 

Eller min egen hemstads tidning, Gotland Allehanda, som gör den heta debatten om parkeringsavgifter i Visby till en fråga för hela ön.

Det där kommer driva folk till vansinne vid frukostbordet – tills de kommer på datumet. Det är smart sätt att få folk att engageras och samtidigt stärka tidningens varumärke. Folk kommer inte ihåg vad du sagt, eller skrivit: men däremot hur de fått dig att känna. Och kan en tidning veva igång känslor och i efterhand också skapa en känsla av att man skapat ett nytt perspektiv, då har man lyckats.

Men det finns andra sätt att använda aprilskämt på. Som att positionera sig och berätta om sin egen förträfflighet, samtidigt som man driver med sig själv.

Tidningen Skriva gör just det i lanseringen av Tidningen Skriva och Skreva. Det är rätt imponerande läsning ändå:

Sedan finns det också de klassiska greppen. En absurd nyhet, som tonas ner genom att bli en notis:

Eller de mer avancerade, metaironiska. Som detta faktiskt briljanta skämtande av Arbetarbladet. Politiskt, distanserat och roligt (eftersom det är sant) på samma gång:

Men trots allt är det fortfarande inget som slår Västerbottenkurirens skämt från 2010. Frågan är om det någonsin finns något som kommer paketeras bättre:

{ 0 kommentarer }

Hur har jag det med Jesus?

av Emanuel Karlsten den mars 25, 2015

i Uncategorized

  Jag är ju som bekant kristen. Även om jag inte är aktiv i någon kyrka längre. Däremot engagerar den världen mig fortfarande mycket. Och jag tänker mycket på den.

Det tycks ibland finnas uppfattningar om att jag skulle vara bitter på kyrkan. Så är inte fallet. Kanske snarare passivt frustrerad.

Hursomhelst gjorde Dagen en podd med mig om allt det här för någon vecka sedan, under mediedagarna.

Där pratar jag om den här frustrationen. Vad är det för kyrkor vi har egentligen och varför någon skulle vilja vara med i dem?

Om du vill får du hursomhelst gärna lyssna. Det är mitt inspel om varför jag kanske inte längre orkar vara en aktiv del av kyrkan.

Här kan du lyssna på podden, ungefär 30 min.

Uppdaterat: Nu har Dagen gjort en transkribering, eller sammanfattning också, ifall man inte orkar lyssna på allt.

{ 1 kommentar }

Moderatoruppdrag Almedalen

av Emanuel Karlsten den mars 9, 2015

i journalistik

I år kommer jag åter att vara på plats i Almedalen, Visby, under Politikerveckan.

Och i år är jag öppen framför allt för moderatoruppdrag.

Efter mina uppdrag i Sveriges radio har jag god erfarenhet av att leda både brännande debatter och konstruktiva samtal.

I programmet ”P3 nyheter med Karlsten” har jag både intervjuat ministrar, lett känsliga möten och parerat i hetsiga diskussioner. I P4 extra har jag lett samtal med kändisar, liksom vanlisar och lärt mig hur man håller både gott tempo och ställer frågor så folk med olika bakgrund förstår.

Jag är på plats från söndag till torsdag under Almedalsveckan (och är förresten också uppväxt bara ett stenkast från Almedalen)

Skicka ett mejl eller ring på 0702772030 så pratar vi om hur jag kan hjälpa!

kontakt@emanuelkarlsten.se

{ 0 kommentarer }

I fredags publicerades min krönika i Göteborgsposten om att internetleverantörer nu pressas blockera innehåll på nätet – av privata företag.

Jag skriver i krönikan återkommande att det är ”filmjättar” som nu vill att Bredbandsbolaget ska blockera sajter som Pirate bay. Men bakom kravet står också tevebolag som SVT.
Det är såklart extra pikant, eftersom de är finansierade av oss medborgare.
Under helgen har jag därför försökt pressa SVT att svara på Twitter.
Och igår svarade de till slut.

Det ska göras klart redan från början att SVT inte är de som direkt processar i frågan, utan står med genom att de är med i Film och tevebranschens samarbetskommitté.

Men som sådan är det såklart intressant att veta hur de står och ställer sig i frågan. Deras svar är förvånande. Minst sagt.

Jag undrade i min krönika vilka som står på tur om filmjättarna vinner? Vilka sajter och eventuella brott som då ska blockeras från tillgång på nätet.
SVT har ett tydligt svar på den frågan:

SVT skriver i klartext att internetleverantörerna ”bör” kunna blockera sådant innehåll som av ”samhället i domstol befunnits olagligt”. En formulering som öppnar dörren helt och totalt.
SVT menar alltså att Bredbandsbolaget kan känna sig fria och med stöd av lagen ta bort sådant som domstolar funnit som brottsliga. Hat, hot, häleri, förtal. Allt sådant är olagligt och SVT menar alltså att parter borde kunna processa mot Bredbandsbolaget eftersom man med stöd av lagen kan hävda att dessa sidor är olagliga och därför inte vara tillgängliga för Bredbandsbolagets kunder. Förstå hur många domstolsprocesser detta skulle leda till.
Det är häpnandsväckande naivt formulerat av SVT och jag vill tro att det är ett misstag, lite för hastigt i tanken.

Det finns flera saker som är märkliga i deras svar. De menar att ett fritt internet inte är fritt för olaglig verksamhet. Det vet jag inte någon som skulle säga emot. Men problemet vi diskuterar är ju inte om saker är olagliga eller inte, utan om privata företag ska diktera vilka sajter en internetleverantör ska tillhandahåla till sina kunder.
Som jag skrev i GP:
”Föreställ dig till exempel att Posten skulle bli ansvariga för vad folk skickade till varandra i brev. Att Posten skulle hotas med vite för att folk skickade blandkassetter till varandra. Eller föreställ dig att telefonföretag skulle bli ansvariga för att någon begår brott över telefonlinjen. Eller elbolagen! Tänk om elbolag hade tvingats stänga av el hos kunder för att de använde den till juridiska tveksamheter?”

Jag är faktiskt förvånad. Jag visste att SVT stod bakom stämningen, men jag trodde inte de skulle formulera sig så här när de fick frågan.
Jag är med och finansierar ett SVT som står bakom en process mot nätfriheten.
Det trodde jag inte.

Nu undrar jag hur TV4 ser på saken. Var gärna med och fråga du också:

Läs mer i GP
och min tidigare text på ämnet här.

{ 53 kommentarer }

Det har gått ett tag sedan Aftonbladetpubliceringarna om Flashback nu. Jag har av pappalediga skäl inte haft tid att formulera någon uppföljning och man kan också tycka att allt är sagt. Men jag är snarare förvånad över hur lite som är sagt. I alla fall från mina kollegors håll. Jag är också förvånad över hur Jan Helin använde hela sin publiceringsmakt så arrogant, svepande och mästrande i sitt försök att dumförklara kritikerna. Jag ifrågasattes som galen, efter min krönika i GP i ämnet.
Det gör egentligen saken ännu mer intressant. Vad får en så stor publicist att ta till med sådana överord? Finns det verkligen inga tveksamheter kring att betala sig till obehöriga användaruppgifter och därmed hemlig information över hundratusentals privata, svenska medborgare? Finns ingen ödmjukhet kring makten man därmed får?
Jan Helin jämför i en debatt i Studio ett (där jag tyvärr inte kunde medverka pga samma pappaledighet) diskussionen med Wikileaks. Jag undrar om Helin hade otur i tanken, eller om han verkligen tror att information om hur staten använder offentliga medel för att kriga, kommunicera och övervaka är att jämföra med att sitta på Flashbacks databas – information som i huvudsak bara avslöjar den enskilda medborgares hemligheter.

Det argumenteras om att journalister är vana att sitta med stort material och göra urval. Sure. Det finns exempel där journalister begärt och fått ut sjukjournaler som offentliga handlingar på grupper av privatpersoner. Och nyligen satt ju DN med tillgång till polisens ”Rom-register”, till exempel. Men det är väsensskilt. Det förra är just tillåtna, offentliga handlingar, det senare ett exempel och avslöjande om polisens otillåtna sammanställning av data. Alltså hur makten samlat upp information om medborgaren, där själva sammanställningen (inte medborgarens eventuella hemligheter) är avslöjandet.

Faktum är att jag inte kan komma på en enda gång då svenska journalister suttit på ett så stort, obehörigt arkiv av privata medborgares egna data och hemligheter.
Jag frågar än en gång: vad motiverar ett så oerhört stort intrång i så många medborgares integritet?

Aftonbladet och dess försvarare menar nu att de inte alls gjort något fel, eftersom inte alla Flashbackare fått sina uppgifter publicerade. Att det därför inte är tal om någon kränkning om någons integritet.

Betänk då det åsiktsregister Aftonbladet indirekt sitter på genom Researchgruppen. Genom databasen finns en kartläggning över allt dumt svenska medborgare skrivit genom åren. De kanske är privatpersoner idag och därför inte hängs ut av Aftonbladet. Men hur är det imorgon? Hur många har i veckorna börjat rannsaka sig och minnas saker de skrivit på Flashback under unga år? Eller kanske saker de skrivit under berusning? Saker de idag glömt, ångrat och mognat från, men som ändå finns där – och numera också i Aftonbladets våld.
Hur ska dessa personer se på sin framtida offentlighet? Sin eventuellt politiska karriär? Kommer det bli en fråga vi kommer få höra ställas till framtida ministrar, tillsammans med frågor om fortkörningsböter och svart betalning av barnflicka? ”Har du någonsin skrivit klumpigt eller hatiskt i förmodat skydd av anonymitet på sajter som Flashback?”

Det är här Aftonbladet inte vill förstå allvaret i vad de gjort. Det handlar inte om att ställa hatare och hotare till svars, det handlar om alla de som kommer i kläm i jakten på dem. Om vad rädsla gör för det dumma man gjort.
Det handlar om att hot mot den lilla medborgaren som kollektiv, en spark nedåt istället för uppåt.
Det Aftonbladet har skapat (eller iaf skapat skenet av att ha möjlighet till) är ett åsiktsregister de kan slå i inför varje politiskt val, inför varje person som blir offentlig. Här har de möjlighet att blottlägga allt – om det varit en person som någon gång blottat sig under skydd av förmodad anonymitet.

Hur ska medborgare kunna lita på att Aftonbladet inte missbrukar det? ”Lita på oss”, säger Aftonbladet, men det är just det som är problemet.

Mycket av obehaget tror jag bygger på ett skifte i vem och vad journalisten är. Sedan journalistutbildningarnas införande på 60-talet har journalisten upphöjts som en slags övermänniska. Som någon som ska och bör ha särskild tillgång till väldigt mycket information. Detta för att granska och avslöja. När nu alla har den möjligheten, alla kan berätta historier, blir journalistens roll inte lika tydlig. Den känner hot inte bara av makten, utan också från anonyma kollektiv. Dessa börjar i sin tur granska journalistiken, ofta med orättvisa medel. Ofta med hat och hot som vapen. Därför blir spjutspetsen särskilt hård mot dessa forum. Jag säger inte att granskning är fel, jag säger bara att vi inte får glömma vilka konsekvenser informationssamlandet får.

Min springande punkt gäller just det: Hur mycket information tycker en journalist att hon ska få ha obehörig tillgång till? All Facebooks data? All NSA:s? Vad är det i så fall som gör journalisten till denna övermänniska som vi tror skulle kunna handskas med denna information på ett mer rimligt sätt? Att hon har gått en utbildning? Att hon har pressetiska regler?

Jag håller verkligen inte med Axel Andén i sin analys om att Aftonbladet gör rätt, men däremot är han kristallklar i sina sista två spaningar:

Två saker borde oroa mediebranschen i detta:

1) Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter. Det kan ha att göra med en förändrad syn på media och journalister. Som Eva Elmsäter från SVT sade på hearingen i riksdagen i går: Tidigare upplevdes journalister som professionella yrkesutövare. Nu upplevs de som en del av fiendesidan.

2) Det som sker kan ses som en begynnande maktkamp mellan två maktsfärer, en ny, byggd på decentralisering, anonymitet (för de som ingår) och snabbrörlighet, en gammal och centraliserad som vilar på traditioner och ett historiskt informationsmonopol. Båda med många besökare och stor makt över andra människors liv genom sina publiceringar och uthängningar.

 

Ett skifte har sedan länge börjat.

I övrigt hänvisar jag till min text i GP.

{ 2 kommentarer }

Jag börjar som krönikör i GP

av Emanuel Karlsten den februari 12, 2015

i Medier och internet

screenshot 2015-02-12 kl. 14.24.03Efter att jag slutade på DN vid årskiftet fick jag några frågor från andra tidningar om att skriva hos dem – både riks, lokal och nischtidningar. Den mesta delen av mitt jobb bygger på rådgivningar, föreläsningar och radio, varför jag har uppskattat att ha ett fast, återkommande skrivuppdrag.
Det var inte helt lätt beslut, men till slut kändes det ändå väldigt rätt att börja skriva för Göteborgsposten.

Sedan jag flyttade till Göteborg för två och ett halvt år sedan har mitt medieperspektiv förändrats. När jag kom hit insåg jag att Dagens nyheter här ansågs vara en lokaltidning i Stockholm. Inte den rikstidning jag tidigare trott och som jag fått uppfattningen att hela Sverige trott. Inte någonstans gick DN att köpa i pappersform här. Inte ens hotellen tillhandahöll den. Istället är GP som religion i den här staden. Alla förhåller sig till den, alla pratar om den. Hemma hos mina svärföräldrar pratar man om Hjörne som Gud, hans söndagskrönikor (är det väl?) som de tio guds budord. Tidningen är helt enkelt en daglig Bibel för västkusten. En ställning som är helt ojämförbar med lokaltidningar i någon annan stad jag bott i.
Allt det här är kittlande att vara en del av.

Mina ämnen blir de vanliga. Nätkultur, samhällsförändringar, men kanske också bredda lite till religion? Efter texten om Ekh känner jag ett växande sug efter att skriva mer om det där. Ett kraftigt underrepresenterat ämne.
Läs mer i GP om hur jag tänker på tiden där och framåt.

Imorgon kommer min första text och sedan skriver jag varannan vecka, precis som jag gjort tidigare. Givetvis handlar det imorgon om Flashback. Jag har gått som på nålar för att vänta med att publicera och imorgon smäller det.

Det blir bra detta.

{ 0 kommentarer }

Rickard Söderberg: Jag har inte fejkat tweets

av Emanuel Karlsten den februari 7, 2015

i Medier och internet

Under förmiddagen idag har det framkommit besvärande bevis för att Rickard Söderberg skulle ha fejkat twittrande hat mot honom.

Det gäller denna tweet:

En konversation som är över på fyra minuter. Fredrik Strömberg går metodiskt igenom varför allt pekar på att det är fabricerat, ett sätt att skapa viral uppmärksamhet inför Söderbergs framträdande ikväll.

Så vad säger Rickard Söderberg själv?

Jag sänder P4 extra idag och ringde upp honom för att kolla och eventuellt ha med honom i programmet angående saken.

Såhär gick vårt samtal:

Har du själv skapat de här tweetsen eller är det så att den här faktiska, citerade konversationen har ägt rum?

– Ja, den har hänt. Jag önskar att det inte hade hänt, och jag pratar inte så ofta om hur tungt det är, men det är tungt.

Så varför tog du bort dina egna tweets?
– Om du tittar på mina flöden så är nästan allt sådant borta, för jag vill inte ha det i min värld. Och jag vill inte att unga hbt-personer ska se att det är sådant här de behöver möta när de kommer ut, så därför håller jag de borta.

Men att allt det här gick på fyra minuter, 18 sekunder efter din sista tweet skärmdumpar du hela konversationen?
– Det går snabbt när jag skriver, jag skriver fort, Twitter går det fort. Och jag kan mina 80-talshits.

Ok, men kan du förstå de som blir misstänksamma av det, att det är väldigt många lyckliga omständigheter som hänger ihop? 
– Jag kan förstå att eftersom jag är med i mello nu, så kan jag förstå att man letar efter skandaler. Det enda jag önskar, och nu är jag helt ärlig, att den kärlek jag får skulle jag aldrig äventyra, och jag skulle aldrig fejka något sådant här, säger Rickard Söderberg.

Själv lämnar jag nog både detta och dig som läser med hans svar så får var och en dra vilka slutsatser man vill.

{ 2 kommentarer }

Jag har tänkt mycket på Livets ord på sistone. Jag har skrivit om dem många gånger förut och jag tror inte många förstår, knappt ens vi inom kyrkan, vilket inflytande församlingen ändå har och har haft på svensk frikyrklighet. Hatad och älskad har den ändå gått före, provocerat och brutit ny mark i många sammanhang. Liksom den så många gånger har totalt spårat ur.

Och nu läser jag att Robert Ekh, en av pastorerna som grundade församlingen, avgår, utgår, lämnar både församlingen och sin familj för att han hittat kärleken i en annan kvinna.

Det är en bomb. En otrolig nyhet.

Som grundare är Ekh en av de som hängt med längst, som betytt mest, efter Ulf Ekman. Precis som alla andra pastorer har han skrivit många böcker. Till exempel om äktenskap, familj och relationer. En bok som för övrigt knappast är särskilt nyanserad. Boken beskriver till exempel samhällets familjepolitik såhär: ”Under en lång följd av år har en medveten politisk agenda i jämlikhetens namn marginaliserat äktenskapet mellan man och kvinna och gjort det allt svårare för föräldrar att kunna ta hand om sina egna barn.”

Det som alltså varit Ekhs paradfrågor är nu det han själv faller på. Hans böcker har nu dragits tillbaka.

Givetvis är det här ytterst en tragedi för Roberts familj. Men lika mycket för församlingen Livets ord.

Jag kan inte tänka mig en mer förvirrad tid att vara medlem i nu.

Först inte bara avgår grundaren Ulf Ekman, utan byter fundamentalt trosinriktning och förkastar därmed hela den teologi kring vilken han byggt upp Livets ord. Han lämnar en skock får – ett samfund! – med orden om att han kommit till insikt att det ärligaste en kristen kan göra är att foga sig under Påven och den katolska läran. Jorden måste ha skälvt under medlemmarna på Livets ord. Men de gick vidare.

Sedan kom den ekonomiska smällen. Att ledningen, inklusive Ulf Ekman, får en livslång pension från Livets ord – även när de inte är verksamma. Ulf och hans fru Birgitta Ekman avstod sedan från pensionen. Sonen Jonathan, som är vd i Livets ord, tog ett års time out. Robert Ekh meddelade dock i december att han tänkte behålla pensionen, som innebar att han får full lön fram till 75 år och att det därefter trappas det ner. Medlemmarna fick hela tiden knapphändig information. Vad skulle de tro, tänka, göra?

Och så nu. Den pastor som gjort sig ett namn för att stå upp mot samhällets söndertrasande av kärnfamiljen lämnar nu sin familj för en flamma utomlands. En person han haft en relation till i flera år. I. Flera. År.

Först en teologisk smäll, sedan en ekonomisk smäll och nu detta.

Kan ens församlingen resa sig efter det här? Vill de?

Nuvarande huvudpastorn Joakim Lundqvist gör ett tappert arbete med att fokusera på att det handlar om just en enskild person, att alla är människor, alla gör snedsteg.

Men en församling som så tydligt byggt sitt budskap kring några enskilda personers helighet, ledarskap och budskap kommer få svårt att komma runt det svek som det här innebär.

Ett korthus faller. Och jag undrar så hur Ulf Ekman tänker. Om han såg det komma när han försvann. Om han någonstans ser ett ljus i händelserna, att fler kanske nu vågar ta steget över till katolska kyrkan. Om han ser det här som ett tecken på den orimliga idoldyrkan ett ledarskap i en fragmenterad kyrka skapar. Att enhet under påven är enda vägen.

Med allt det där sagt: att lämna Livets ord skulle för många vara som att vända ryggen till sin familj. Jag gissar ändå att man reser sig upp igen, men aldrig kommer kunna skaka av känslan av att man när som helst kan bli sviken av de man litar på mest.

Och egentligen är det nog en ganska sund insikt. Vi är ju bara människor.

Läs också:
Sofia Lilly Jönsson om ledarsveket

Mina tidigare texter om Livets ord

{ 25 kommentarer }