Det har gått ett tag sedan Aftonbladetpubliceringarna om Flashback nu. Jag har av pappalediga skäl inte haft tid att formulera någon uppföljning och man kan också tycka att allt är sagt. Men jag är snarare förvånad över hur lite som är sagt. I alla fall från mina kollegors håll. Jag är också förvånad över hur Jan Helin använde hela sin publiceringsmakt så arrogant, svepande och mästrande i sitt försök att dumförklara kritikerna. Jag ifrågasattes som galen, efter min krönika i GP i ämnet.
Det gör egentligen saken ännu mer intressant. Vad får en så stor publicist att ta till med sådana överord? Finns det verkligen inga tveksamheter kring att betala sig till obehöriga användaruppgifter och därmed hemlig information över hundratusentals privata, svenska medborgare? Finns ingen ödmjukhet kring makten man därmed får?
Jan Helin jämför i en debatt i Studio ett (där jag tyvärr inte kunde medverka pga samma pappaledighet) diskussionen med Wikileaks. Jag undrar om Helin hade otur i tanken, eller om han verkligen tror att information om hur staten använder offentliga medel för att kriga, kommunicera och övervaka är att jämföra med att sitta på Flashbacks databas – information som i huvudsak bara avslöjar den enskilda medborgares hemligheter.

Det argumenteras om att journalister är vana att sitta med stort material och göra urval. Sure. Det finns exempel där journalister begärt och fått ut sjukjournaler som offentliga handlingar på grupper av privatpersoner. Och nyligen satt ju DN med tillgång till polisens ”Rom-register”, till exempel. Men det är väsensskilt. Det förra är just tillåtna, offentliga handlingar, det senare ett exempel och avslöjande om polisens otillåtna sammanställning av data. Alltså hur makten samlat upp information om medborgaren, där själva sammanställningen (inte medborgarens eventuella hemligheter) är avslöjandet.

Faktum är att jag inte kan komma på en enda gång då svenska journalister suttit på ett så stort, obehörigt arkiv av privata medborgares egna data och hemligheter.
Jag frågar än en gång: vad motiverar ett så oerhört stort intrång i så många medborgares integritet?

Aftonbladet och dess försvarare menar nu att de inte alls gjort något fel, eftersom inte alla Flashbackare fått sina uppgifter publicerade. Att det därför inte är tal om någon kränkning om någons integritet.

Betänk då det åsiktsregister Aftonbladet indirekt sitter på genom Researchgruppen. Genom databasen finns en kartläggning över allt dumt svenska medborgare skrivit genom åren. De kanske är privatpersoner idag och därför inte hängs ut av Aftonbladet. Men hur är det imorgon? Hur många har i veckorna börjat rannsaka sig och minnas saker de skrivit på Flashback under unga år? Eller kanske saker de skrivit under berusning? Saker de idag glömt, ångrat och mognat från, men som ändå finns där – och numera också i Aftonbladets våld.
Hur ska dessa personer se på sin framtida offentlighet? Sin eventuellt politiska karriär? Kommer det bli en fråga vi kommer få höra ställas till framtida ministrar, tillsammans med frågor om fortkörningsböter och svart betalning av barnflicka? ”Har du någonsin skrivit klumpigt eller hatiskt i förmodat skydd av anonymitet på sajter som Flashback?”

Det är här Aftonbladet inte vill förstå allvaret i vad de gjort. Det handlar inte om att ställa hatare och hotare till svars, det handlar om alla de som kommer i kläm i jakten på dem. Om vad rädsla gör för det dumma man gjort.
Det handlar om att hot mot den lilla medborgaren som kollektiv, en spark nedåt istället för uppåt.
Det Aftonbladet har skapat (eller iaf skapat skenet av att ha möjlighet till) är ett åsiktsregister de kan slå i inför varje politiskt val, inför varje person som blir offentlig. Här har de möjlighet att blottlägga allt – om det varit en person som någon gång blottat sig under skydd av förmodad anonymitet.

Hur ska medborgare kunna lita på att Aftonbladet inte missbrukar det? ”Lita på oss”, säger Aftonbladet, men det är just det som är problemet.

Mycket av obehaget tror jag bygger på ett skifte i vem och vad journalisten är. Sedan journalistutbildningarnas införande på 60-talet har journalisten upphöjts som en slags övermänniska. Som någon som ska och bör ha särskild tillgång till väldigt mycket information. Detta för att granska och avslöja. När nu alla har den möjligheten, alla kan berätta historier, blir journalistens roll inte lika tydlig. Den känner hot inte bara av makten, utan också från anonyma kollektiv. Dessa börjar i sin tur granska journalistiken, ofta med orättvisa medel. Ofta med hat och hot som vapen. Därför blir spjutspetsen särskilt hård mot dessa forum. Jag säger inte att granskning är fel, jag säger bara att vi inte får glömma vilka konsekvenser informationssamlandet får.

Min springande punkt gäller just det: Hur mycket information tycker en journalist att hon ska få ha obehörig tillgång till? All Facebooks data? All NSA:s? Vad är det i så fall som gör journalisten till denna övermänniska som vi tror skulle kunna handskas med denna information på ett mer rimligt sätt? Att hon har gått en utbildning? Att hon har pressetiska regler?

Jag håller verkligen inte med Axel Andén i sin analys om att Aftonbladet gör rätt, men däremot är han kristallklar i sina sista två spaningar:

Två saker borde oroa mediebranschen i detta:

1) Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter. Det kan ha att göra med en förändrad syn på media och journalister. Som Eva Elmsäter från SVT sade på hearingen i riksdagen i går: Tidigare upplevdes journalister som professionella yrkesutövare. Nu upplevs de som en del av fiendesidan.

2) Det som sker kan ses som en begynnande maktkamp mellan två maktsfärer, en ny, byggd på decentralisering, anonymitet (för de som ingår) och snabbrörlighet, en gammal och centraliserad som vilar på traditioner och ett historiskt informationsmonopol. Båda med många besökare och stor makt över andra människors liv genom sina publiceringar och uthängningar.

 

Ett skifte har sedan länge börjat.

I övrigt hänvisar jag till min text i GP.

{ 2 kommentarer }

Jag börjar som krönikör i GP

av Emanuel Karlsten den februari 12, 2015

i Medier och internet

screenshot 2015-02-12 kl. 14.24.03Efter att jag slutade på DN vid årskiftet fick jag några frågor från andra tidningar om att skriva hos dem – både riks, lokal och nischtidningar. Den mesta delen av mitt jobb bygger på rådgivningar, föreläsningar och radio, varför jag har uppskattat att ha ett fast, återkommande skrivuppdrag.
Det var inte helt lätt beslut, men till slut kändes det ändå väldigt rätt att börja skriva för Göteborgsposten.

Sedan jag flyttade till Göteborg för två och ett halvt år sedan har mitt medieperspektiv förändrats. När jag kom hit insåg jag att Dagens nyheter här ansågs vara en lokaltidning i Stockholm. Inte den rikstidning jag tidigare trott och som jag fått uppfattningen att hela Sverige trott. Inte någonstans gick DN att köpa i pappersform här. Inte ens hotellen tillhandahöll den. Istället är GP som religion i den här staden. Alla förhåller sig till den, alla pratar om den. Hemma hos mina svärföräldrar pratar man om Hjörne som Gud, hans söndagskrönikor (är det väl?) som de tio guds budord. Tidningen är helt enkelt en daglig Bibel för västkusten. En ställning som är helt ojämförbar med lokaltidningar i någon annan stad jag bott i.
Allt det här är kittlande att vara en del av.

Mina ämnen blir de vanliga. Nätkultur, samhällsförändringar, men kanske också bredda lite till religion? Efter texten om Ekh känner jag ett växande sug efter att skriva mer om det där. Ett kraftigt underrepresenterat ämne.
Läs mer i GP om hur jag tänker på tiden där och framåt.

Imorgon kommer min första text och sedan skriver jag varannan vecka, precis som jag gjort tidigare. Givetvis handlar det imorgon om Flashback. Jag har gått som på nålar för att vänta med att publicera och imorgon smäller det.

Det blir bra detta.

{ 0 kommentarer }

Rickard Söderberg: Jag har inte fejkat tweets

av Emanuel Karlsten den februari 7, 2015

i Medier och internet

Under förmiddagen idag har det framkommit besvärande bevis för att Rickard Söderberg skulle ha fejkat twittrande hat mot honom.

Det gäller denna tweet:

En konversation som är över på fyra minuter. Fredrik Strömberg går metodiskt igenom varför allt pekar på att det är fabricerat, ett sätt att skapa viral uppmärksamhet inför Söderbergs framträdande ikväll.

Så vad säger Rickard Söderberg själv?

Jag sänder P4 extra idag och ringde upp honom för att kolla och eventuellt ha med honom i programmet angående saken.

Såhär gick vårt samtal:

Har du själv skapat de här tweetsen eller är det så att den här faktiska, citerade konversationen har ägt rum?

– Ja, den har hänt. Jag önskar att det inte hade hänt, och jag pratar inte så ofta om hur tungt det är, men det är tungt.

Så varför tog du bort dina egna tweets?
- Om du tittar på mina flöden så är nästan allt sådant borta, för jag vill inte ha det i min värld. Och jag vill inte att unga hbt-personer ska se att det är sådant här de behöver möta när de kommer ut, så därför håller jag de borta.

Men att allt det här gick på fyra minuter, 18 sekunder efter din sista tweet skärmdumpar du hela konversationen?
– Det går snabbt när jag skriver, jag skriver fort, Twitter går det fort. Och jag kan mina 80-talshits.

Ok, men kan du förstå de som blir misstänksamma av det, att det är väldigt många lyckliga omständigheter som hänger ihop? 
– Jag kan förstå att eftersom jag är med i mello nu, så kan jag förstå att man letar efter skandaler. Det enda jag önskar, och nu är jag helt ärlig, att den kärlek jag får skulle jag aldrig äventyra, och jag skulle aldrig fejka något sådant här, säger Rickard Söderberg.

Själv lämnar jag nog både detta och dig som läser med hans svar så får var och en dra vilka slutsatser man vill.

{ 2 kommentarer }

Jag har tänkt mycket på Livets ord på sistone. Jag har skrivit om dem många gånger förut och jag tror inte många förstår, knappt ens vi inom kyrkan, vilket inflytande församlingen ändå har och har haft på svensk frikyrklighet. Hatad och älskad har den ändå gått före, provocerat och brutit ny mark i många sammanhang. Liksom den så många gånger har totalt spårat ur.

Och nu läser jag att Robert Ekh, en av pastorerna som grundade församlingen, avgår, utgår, lämnar både församlingen och sin familj för att han hittat kärleken i en annan kvinna.

Det är en bomb. En otrolig nyhet.

Som grundare är Ekh en av de som hängt med längst, som betytt mest, efter Ulf Ekman. Precis som alla andra pastorer har han skrivit många böcker. Till exempel om äktenskap, familj och relationer. En bok som för övrigt knappast är särskilt nyanserad. Boken beskriver till exempel samhällets familjepolitik såhär: ”Under en lång följd av år har en medveten politisk agenda i jämlikhetens namn marginaliserat äktenskapet mellan man och kvinna och gjort det allt svårare för föräldrar att kunna ta hand om sina egna barn.”

Det som alltså varit Ekhs paradfrågor är nu det han själv faller på. Hans böcker har nu dragits tillbaka.

Givetvis är det här ytterst en tragedi för Roberts familj. Men lika mycket för församlingen Livets ord.

Jag kan inte tänka mig en mer förvirrad tid att vara medlem i nu.

Först inte bara avgår grundaren Ulf Ekman, utan byter fundamentalt trosinriktning och förkastar därmed hela den teologi kring vilken han byggt upp Livets ord. Han lämnar en skock får – ett samfund! – med orden om att han kommit till insikt att det ärligaste en kristen kan göra är att foga sig under Påven och den katolska läran. Jorden måste ha skälvt under medlemmarna på Livets ord. Men de gick vidare.

Sedan kom den ekonomiska smällen. Att ledningen, inklusive Ulf Ekman, får en livslång pension från Livets ord – även när de inte är verksamma. Ulf och hans fru Birgitta Ekman avstod sedan från pensionen. Sonen Jonathan, som är vd i Livets ord, tog ett års time out. Robert Ekh meddelade dock i december att han tänkte behålla pensionen, som innebar att han får full lön fram till 75 år och att det därefter trappas det ner. Medlemmarna fick hela tiden knapphändig information. Vad skulle de tro, tänka, göra?

Och så nu. Den pastor som gjort sig ett namn för att stå upp mot samhällets söndertrasande av kärnfamiljen lämnar nu sin familj för en flamma utomlands. En person han haft en relation till i flera år. I. Flera. År.

Först en teologisk smäll, sedan en ekonomisk smäll och nu detta.

Kan ens församlingen resa sig efter det här? Vill de?

Nuvarande huvudpastorn Joakim Lundqvist gör ett tappert arbete med att fokusera på att det handlar om just en enskild person, att alla är människor, alla gör snedsteg.

Men en församling som så tydligt byggt sitt budskap kring några enskilda personers helighet, ledarskap och budskap kommer få svårt att komma runt det svek som det här innebär.

Ett korthus faller. Och jag undrar så hur Ulf Ekman tänker. Om han såg det komma när han försvann. Om han någonstans ser ett ljus i händelserna, att fler kanske nu vågar ta steget över till katolska kyrkan. Om han ser det här som ett tecken på den orimliga idoldyrkan ett ledarskap i en fragmenterad kyrka skapar. Att enhet under påven är enda vägen.

Med allt det där sagt: att lämna Livets ord skulle för många vara som att vända ryggen till sin familj. Jag gissar ändå att man reser sig upp igen, men aldrig kommer kunna skaka av känslan av att man när som helst kan bli sviken av de man litar på mest.

Och egentligen är det nog en ganska sund insikt. Vi är ju bara människor.

Läs också:
Sofia Lilly Jönsson om ledarsveket

Mina tidigare texter om Livets ord

{ 25 kommentarer }

Idag meddelade Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att han avgår. Medan medier satt och liverapporterade från en stundande presskonferens gick Hägglund själv ut, innan konferensen börjat, och meddelade sin avgång – på Twitter.
Det är fullkomligt logiskt för den som både följt Twitter över tid och politikers användning av den. Carl Bildt i all ära, men det är @goranhagglund som verkligen stått ut när det gäller digital närvaro och att använda mediet för att bygga både förtroende och relation.

Här är fem anledningar till varför:

5) Han känner till den interna populärkulturen och vågar ta ut svängarna
Hur många hade vågat kommentera Reinfeldts satirkonto? Hur många hade kunnat göra det på ett så avslappnat sätt? Det krävs både att man investerar tid och förstår sin samtid för att göra det.

4) Han vågar bjuda på sin usla humor
När Magdalena Andersson talar om tomma lador relaterad pappaskämtaren Hägglund till andra saker. På en gång både kommenterar han vad han tycker om uttalandet och tar ned det till en nivå som gör det, tja, komiskt.

3) Han kan använda snackisar till sin fördel
När hela Twitter talar om ett feltryck i tidningen är Hägglund sällan sen att hoppa på. Och göra det hela till sin fördel.

2) Han vet hur man hanterar ett fan

(null)

1) Han vågar gå i dialog även med de som inte tycker som honom
Göran Hägglund svarar oftare än någon annan högt uppsatt politiker de som skriver till honom. Även de som framstår som… Ja, den här mannen.

(null)

Jag vet inte särskilt mycket om Göran Hägglunds politik och det avtryck han satt, men sättet han använt Twitter kommer länge fungera som skolboksexempel på hur partiledare borde använda Twitter.

Relaterat:
Twitters mest retweetade inlägg i Sverige
Sveriges mest populära Facebookstatusar

{ 3 kommentarer }

Framtiden och integriteten

av Emanuel Karlsten den januari 28, 2015

i Uncategorized

För drygt två år sedan fick jag en förfrågan från regeringskansliet om att bidra till en framtidsrapport om utmaningar för Sverige och samhället. Mitt område skulle handla om integritetens utmaningar. Den publicerades i början på 2013, mest som bok. Eftersom debatten blir fortsatt viktig och ny regering tillträtt publicerar jag nu mitt kapitel här. Min förhoppning är att det kan vara fortsatt viktigt för den som sitter i beslutsfattande position. 

framtidsutmaningar-600x864

För bara 15 år sedan satte min syster omsorgsfullt ett litet hänglås på sin dagbok för att skydda hennes anteckningar om skola och vardag. Idag poserar jämnåriga i publika youtubeklipp och bloggar och berättar obehindrat om sexuella preferenser. För 15 år sedan jublade vi när vi hittade en cd-skiva för 99 kronor. Idag skulle vi knappt ta emot en cd-skiva, ens om vi fick den gratis. För 15 år sedan var terrorister något som hoppade fram i turban och kidnappade soldater. Idag är de överallt, när som helst och skälet till att alla måste övervakas.

Skillnaden är internet. Och utmaningen är att vår uppfattning om internets påverkan på integriteten ser ut ungefär som här ovan. Det har funnits en bra värld, det finns nu en dålig värld. Det har funnits en ansvarig medborgare, det finns nu en medborgare som behöver räddas.

Aldrig i modern tid har något påverkat samhället och integriteten så djupt och snabbt som internet. Aldrig har makthavare känt sig så distanserade från dess utbredning. Aldrig har så mycket okunskap och fördomar fått härja fritt. Och aldrig har lagstiftning i ämnet krävt så mycket sansad och grundad kunskap.

Den tid vi är på väg in i är en av de viktigaste någonsin för internet. Inte för att det måste stiftas nya lagar, utan för att förstå när det inte krävs. Det är komplext, men så är också naturen hos en revolution som ännu inte nått sitt slut. Och viktigast: Revolutionen leds inte av rebeller, utan av medborgarens kollektiva nyfikenhet, önskan och driv efter att förnya, förenkla och förbättra.

Det är den insikten vi behöver ta med oss in i framtiden. Att nätutvecklingen sker på medborgarens villkor. Den sker på vildvuxen mark, där lagen och andra styrverktyg inte har samma effekt och folkets vilja och beteende faktiskt både kan och måste uttolkas.

För att förstå vad integriteten möter kan vi dela upp dess utmaningar i fyra spår. Det första spåret handlar om det progressiva näringslivet, kanske främst Facebook och Google, som via grupptryck lockar individer att byta integritet mot smarta tjänster. Det andra spåret handlar om det konservativa näringslivet som försöker skydda sin affärsmodell. Det tredje spåret handlar om IT-brottsligheten, som anses så stor att medborgarens integritet behöver stå åt sidan. Det fjärde spåret, till sist, handlar mest handlar om medborgaren själv och vår frivilliga exponering av integriteten.

Låt oss börja i rätt ände: med frågan om hur vårt förhållande till vår egen integritet förändrats över tid.

 

Vår frivilliga exponering av integriteten

Året var 1997 och jag hade surfat in på Aftonbladet.se:s chatt när Litenjordgubbe_13 loggade in. Hon hette så. Det var inget jag tänkte på eller ens fnissade åt. Det var vardag. Där satt vi och chattade med varandra i grupp, alla med konstiga namn. Kreativiteten var så låg att hela Sverige valde snarlika namn. Detta löstes snabbt genom att lägga till en siffra eller ett ”understreck” efter namnet. Som Litenjordgubbe_13. Mitt eget namn var ”seven__07”. Inte nog med att jag hade varit tvungen att lägga till siffran 07, jag tvingades också lägga till dubbla ”understreck”.

Skulle man lyckas med ett användarnamn utan siffra eller konstiga tecken krävdes sann kreativitet. En vän till mig, som var grisbonde från Lojsta, Gotland, försökte sig på sådan kreativitet och lyckades bli ensam med användarnamnet ”lojstagrisen”. För övrigt var han så nöjd med det användarnamnet att han har kvar det än i dag.

Där satt alltså en hel generation chattare med konstiga namn och hade ingen aning om vem den andra var. Vi satt på bibliotek eller – efter klockan 18 – hemma och chattade under absolut anonymitet.

Internet var nytt, spännande, men framförallt okänt. Insikten om att allt kunde spridas och framförallt nås av vem som helst var svindlande. Fraser om att ”ingenting kan försvinna från nätet” etsade sig fast och manade till försiktighet. Reportage om internets förträfflighet var i medier lika frekvent som om dess faror.

Svensken och internetmedborgaren såg helt enkelt till att skydda sin integritet bakom anonymitet. Jag och Litenjordgubbe_13 delade förvisso viss information med varandra, men aldrig efternamn. Allt eftersom kom det ändå fram att vi var jämnåriga, hade liknande intressen och bodde i samma län, men inte ens några år senare, när vi hamnade i samma gymnasieklass, visste vi om varandra. Först när vi blev vänner förstod vi att vi var personerna bakom de gamla nätidentiteterna.

Den där första, försiktiga känslan inför internet höll i sig länge. Få vågade stå för sina riktiga namn. Ingen ville hamna i en sökmotors register, ingen visste var det skulle ta vägen. Det öppnade också för människor att klä sig i nya identiteter. Det blev lättare att älska och spana, men också att hata och jaga.

När intresset för ungdomsforumet Lunarstorm exploderade i början på 2000-talet blev den absolut anonymiteten ett problem. Äldre män som ville ha sexkontakter utgav sig för att vara unga flickor, mobbing och förföljelse uppstod. Lunarstorm tvingade allt eftersom alla medlemmar att verifiera sig. De mestadels unga användarna fick leta fram sitt pass och verifiera sig med personnummer för att få tillträde till sajten. Det gjorde de gärna – då. Lunarstorm var tveklöst det hetaste stället svenska internet kunde erbjuda och ingen ville vara utanför.

Så där höll det på ett tag. Våra anonyma avatarer var den identitet vi tog med oss när vi skapade bloggar, hängde i diskussionsforum eller registrerade oss på kvällstidningssajter.

Sedan kom Facebook.

Inget har eller har haft en så dominerande ställning i sociala medier som Facebook. Det gäller inte bara i Sverige, utan i hela världen. 2012 finns bara sju länder i världen där Facebook inte är det största sociala mediet. Med sina knappa 1 miljard aktiva användare (inloggade minst en gång under senaste månaden) har teamet bakom Facebook förstått något andra sajter inte förstod: Livet på nätet är inte mindre verkligt än livet utanför.

Facebook skapade en koppling mellan våra nätpersona och våra analoga identiteter. En sajt där ”Litenjordgubbe_13” och ”lojstagrisen” förvandlades till Emelie Hoberg och Markus Ekvall. Namn, bild och identitet var centralt och Facebook började i det sammanhang där det incitamentet var som starkast att koppla ihop sig: skolan.

I Sverige hade flera kommunala skolor redan börjat experimentera med liknande forum. Programmet Firstclass användes i flera kommuner som ett intranät för elever, lärare och anställda att mejla och diskutera med verifierade identiteter i kontrollerad miljö.

Facebook kom därför i rätt tid med rätt erbjudande. Vi kopplades snabbt ihop med klasskompisar, vänner och familj. Vi postade bilder och information om oss själva i allt högre takt. Den suspekta känslan med nätets communities och forum byttes snabbt mot relevans. Nyttan som bloggar och resedagböcker tidigare hade hintat om – att få inblick i varandras vardagliga liv – förstärktes genom Facebooks enkelhet. Vem som helst kunde vara igång på en minut och läsa vad vänner tyckte och postade. Vi kände oss trygga bakom de höga murar som Facebook reste kring vår identitet. Ingen kunde få insyn i vad vi delade med oss av om vi inte först godkänt dem som vänner.

Det var en trygghet som skulle hålla i sig länge. Och till sist ge oss en övertro på vilken kontroll vi hade över vår identitet.

I april 2009 gick Facebook om aftonbladet.se och blev Sveriges största sajt. Hälften av alla svenskar hade ett Facebook-konto 2011. Facebook fostrade oss i det fina i att stå för vår identitet och snart blev vi modiga nog att stå för den även utanför Facebooks murar. Det var inte längre obehagligt att synas på nätet. Vi började skämmas för ”litenjordgubbe”-namnen och se fördelarna med att stå för våra åsikter.

Den ironiska generationen togs över av den plumpa generationen som tillsammans med dokusåpornas intåg tyckte att det var töntigt att ironisera, skämta grovt och sedan ta tillbaka sitt skämt. Det var häftigare – och roligare – att säga eller göra något plumpt och sedan stå för det. En egocentrerad, självspäkande satir som likt narrar nyttjade integritet som metod för att få uppmärksamhet.

Vi fick bloggpersona som Blondinbella och Kissie. Paow och Dessie. Vanliga skolflickor som nådde hundratusentals läsare i veckan genom att blogga om det vi andra skulle hålla för privat. De la ut närgångna bilder, ljög om sig själva och andra för att provocera fram uppmärksamhet. De låtsades bli knivskurna, påstod att de gjorde diet på barnmat och redovisade jojobantning.

Var kommer det leda oss? Var tar det oss år 2020 eller 2030? En sak är klar: Vår nätidentitet kommer att spela en allt viktigare roll.

Det finns en återkommande debatt om att framtidens vuxna kommer betrakta sina digitala ungdomsår som ett varigt och aldrig läkande sår. Att deras ungdomssynder kommer att ligga öppet för allmän beskådan få googlande arbetsgivare att förfasas, lägga personens arbetsansökan åt sidan och premiera dem med ett rent Googleresultat.

Skulle vi hamna i ett sådant läge skulle det innebära att den som har växt upp i tuffa förhållanden har sämre förutsättningar att få en andra chans i livet. Eller att den som har en avvikande hobby, sexuell preferens eller grovt vardagligt språkbruk skulle ha svårare att kombinera det med en tjänst som kräver ett korrekt eller fläckfritt yttre. När allt blir sökbart blir det också svårare att dölja det som vi aldrig trodde skulle behöva blandas ihop med vår profession.

Pragmatikern skulle påstå att en sådan utveckling är bra och leder till att vi speglar mer sanna bilder av oss själva. Att de spår som lämnas från tonåren är bevis på karaktär, den livsresa som format dig. Det romantiserar en total transparens som bygger på att du, i alla skeden av ditt liv, behöver göra bra saker för att vara säker på att ditt framtida jag ska samtycka.

Realisten skulle invända och peka på de tillfällen våra bilder eller filmer tas ur kontext: Publiceras av någon annan, på en okontrollerad del av internet där den inte kan anmälas eller raderas. Redan i dag finns flera exempel på hur sajter upprättas för att smutskasta enskilda personer. Vad händer med en digital persona som presenteras med illvillig eller påhittad ”transparens”?

Det är lätt att bli dystopisk när man tänker på vilka problem en sådan framtid kan utveckla på bara ett decennium, men lika viktigt att se lösningarna.

Det vi historiskt sett av internet är att sökmotorer lärt sig att prioritera den senaste berättelsen om dig. Det är inte bilder från tio år sedan som tar sig till förstasidorna av en sökning på ditt namn, utan det du postade förra månaden. Fortsätter vi att dela lika mycket av våra liv på nätet kommer de sökmotorer som vill vara relevanta ständigt att omvärdera vad som är intressant vid en sökning.

Den tydligaste illustrationen av det är entreprenören Isabella ”Blondinbella” Löwengrip. Vem minns att hon en gång i tiden levde på bloggskandaler och festande? På kort tid lyckades hon tvätta både sin publika bild och nätresultat från digital provokationsdrottning till städad karriärist.

Kanske kommer till och med sökmotorerna eller andra tjänster ge oss verktyg för att bättre kontrollera vår identitet på nätet.

Samtidigt utgår dessa lösningar från att du är en person som är aktiv på nätet. Personer som aldrig lämnar spår på nätet utelämnas till vad andra publicerar. Så fort någon – vän eller ovän – publicerar något och knyter an till personens namn är det denna berättelse som blir gällande i sökresultatet. Lösningarna förutsätter också att den som vill söka fakta om dig nöjer sig med de första sidorna av sökresultatet. Vad händer om någon verkligen vill bedöma dig utifrån dina tidigare ungdomssynder? Om någon vill hitta det du försökt dölja?

Lösningen ligger gömd någonstans i balansen mellan transparens, utveckling och integritet.

Det enda vi kan veta är att om alla ställs inför samma integritetsproblem, kommer vi att byta inställning till vad som är genant. Om alla ”lik” flyttar från ”garderoben” till nätet kommer omgivningen bli förlåtande och normen ändras.

Debatten kommer att vara fortsatt viktig att föra, men massans möjlighet att med internets hjälp organisera sig mot orättvisa är stark. Vilket sannolikt gör integritetsproblemet till ett enkelt farthinder i jakten på att fortsätta utveckla våra nätidentiteter.

 

Det progressiva näringslivets utmaning av integriteten

Mitt i denna självsanering kring nätidentiteten finns ett generellt problem som handlar om hur vi uppfattar vår egen suveränitet på internet. Även om vi över 20 års tid har blivit bekväma med att betala med integritet för att tätare koppla samman livet på och utanför nätet har vi blivit överdrivet trygga i uppfattningen om att vi själva har kontrollen – att det är vi som beslutar över vad som händer med informationen vi delar. Det är därför det blir ett ramaskri varje gång Facebook ändrar i sekretess-inställningarna. I försök att fostra oss att mer öppet stå för vår identitet ändrar Facebook gång på gång standardinställningen för vilken information vi ska dela publikt.

Samtidigt ska problemet inte överdrivas. Våra ramaskrin och Facebooks ofta återkommande ursäkter för sina övertramp i integritetsfrågor är symptom på ett sunt förhållande som över tid kommer att mogna. Kunden kan alltid rösta med fötterna när det gäller privata företag. Det kommer alltid att finnas en aktör som står vid sidan av och väntar på att ta över kundkretsen. Därmed uppstår en sund symbios: Företag tvingas vara lyhörda och den kollektiva användaren har, ytterst, makten i sin hand.

Trots det finns här flera problem som kommer att eskalera i framtiden. Dels det som vi har varit inne på tidigare; de individer som kommer i kläm. Det handlar om de enskilda personer vars identiteter kapas, som får sina namn uthängda, som blir ofrivilligt kända för något plumpt de gjort eller mobbas systematiskt. De flesta sociala medier försöker motverka det med anmälningsfunktioner, men de är ofta krångliga och det är svårt att göra sin röst hörd. För att komma fram till nätjättarna krävs dessutom ofta en ansenlig mängd klick på anmälningsknappar på Facebooksidor, Twitterkonton eller Googleformulär för att de ens ska reagera. Varje nätmedborgare har så klart ett medmänskligt ansvar att säga ifrån och gå i försvar när vi ser någon fara illa, men här finns också en tydlig roll för politiker. Det handlar inte minst om att understryka ansvaret för företagen. Vi kan inte låta enskilda företag ha sådan absolut kontroll över medborgares digitala identitet, utan att de också tar ett moraliskt ansvar. Det är farligt att lagstifta kring ett sådant ansvar – både nu och framåt – men desto viktigare för politiker att erbjuda långsiktiga relationer för att bättre förstå och bättre vara till hjälp.

För om tio år kommer vår nätidentitet vara långt mer exponerad än idag, möjligtvis till och med stå i skarp kontrast till den person vi är utanför nätet. Det är på nätet vi kommer utföra majoriteten av vår shopping och vår kommunikation. Därför måste vi se till att ge näringsliv och medborgare användbara verktyg för att möta framtiden.

När Lunarstorm för tio år sedan insåg att de hade problem med att dåtidens anonyma nätanvändare kränktes tvingade de sina användare att identifiera sig med personnummer. 2020 kommer det knappast att räcka.

Kanske behöver vi skapa ett verktyg för medborgare att kunna identifiera sig. När allt fler vill och vågar stå för sin identitet behöver vi nya sätt att göra det. I Sverige har vi experimenterat med e-legitimation. Ett närmast unikt bökigt sätt att identifiera sig på nätet med hjälp av en fil och ett program som ligger på datorn. I till exempel Estland har man tagit det ett steg längre. Där är alla ID-kort försedda med en digital nyckel som gör att medborgaren kan identifiera sig digitalt – i både privat och offentlig sektor. Det kan exempelvis handla om när du använder nätbanken eller när du digitalröstar i valet. Allt sker i trygga steg, med internationell standard och enskilda lösenord. Och blir potentiellt väldigt tryggt. Om man bygger ett system som bygger på att information bara kan låsas upp, tillgängliggöras, om både stat och medborgare godkänner det, blir övrig information skyddad – för alla. Och näringslivet skulle kunna bygga applikationer som söker mot en identitetsdatabas där reglementen och medborgarens godkännande avgör vilken typ av tillgång näringslivet får och kan därmed direkt fastställa en identitet och lösa konflikter.

Låter det som en framtid som ligger långt bort? Estland började prata om det 1997. 2002 trycktes de första digitala ID-korten och idag har i stort sett hela befolkningen på 1,3 miljoner försetts med digitala ID-kort, inklusive egna mejladresser. Genom att, precis som Estland gjort, använda en internationell standard skulle en sådan utveckling underlätta för både stat, näringsliv och medborgare att skapa förutsättningar för ett nätliv där användarna har större kontroll – och därmed bestämmanderätt – över sina identiteter.

 

Det progressiva och konservativa näringslivets konflikt – och hur det hotar integriteten

Genom åren har vi sett deras konflikt upprepade gånger: konflikten mellan det konservativa och det progressiva näringslivet. Kanske var det tydligast runt millennieskiftet med fildelartjänsten Napster. Sean Parker, senare storägare i både Spotify och Facebook, skapade tjänsten Napster som gjorde det enkelt för hela världen att dela med sig av upphovsrättsskyddad media: ljud, film och spel. Det dröjde inte länge för film- och musikindustrin att engagera sina jurister och stänga ner tjänsten. Några år senare kom fildelarsajten The Pirate bay och blev snabbt världens största fildelarsajt. Trots fällningar hela vägen upp till högsta domstolen finns sajten och fildelandet fortfarande kvar.

Problemet har drabbat musik- och filmindustrin hårt. Knappast för att kunderna inte vill ha deras produkter. Inte heller nödvändigtvis för att de inte vill betala, utan för att det är både enklare att konsumera och distribuera media via illegala metoder.

Ingenting av det här kan tyckas ha med integritet att göra. Men det är här det konservativa näringslivet gör entré.

Film- och musikindustrin upplevde att de blev snuvade på pengar. Folk såg och lyssnade på deras produkter men betalade inte för det. Ett lagbrott. En intensiv jakt på en lösning inleddes, men istället för att möta de nya konsumtionsbeteendena valde film- och musikindustrin att slå vakt om de modeller som fanns och som fokuserade på fysiska produkter som cd- eller dvd-skivor. Det konservativa näringslivet vände sig därför till lagstiftarna, visade på hur lagar kränktes och krävde hjälp med stöd av kalkyler som pekade på miljardförluster.

Flera lagar stiftades för att stärka jakten på fildelning av upphovsrättsskyddade verk. Den mest kända i Sverige baseras på EU-direktivet Intellectual property rights enforcement directive och kallas IPRED-lagen. Lagen ger upphovsrättsägare i näringslivet rätt att kränka integriteten hos den som gjort sig misstänkt till ett brott. Genom ett informationsföreläggande kan de med lagstöd och via domstol kräva att en internetleverantör lämnar ut information om identiteten på en misstänkt fildelare.

Syftet för lagstiftare, samhälle och det konservativa näringslivet är så klart att få fler att följa lagen. Utmaningen för lagstiftaren finns i att avgöra om krafterna som utmanar näringslivet är av ond eller progressiv karaktär, och om förändringen i konsumtionen innebär död för upphovsmän eller bara ett omkast i hur de får intäkter.

Utvärderingen är ständigt pågående och utmaningen svår. För att avgöra vilken väg som är rätt väg för framtiden behöver vi än en gång lära av historien.

I samband med att IPRED-lagen trädde i kraft i april 2009 gjorde Lund University Internet Institute två enkätundersökningar med tusen 15-25-åringar om deras inställning till fildelning. Innan lagen trädde i kraft fildelade 77,6 procent upphovsrättsskyddat material och 31,6 procent gjorde det oftare än en gång i veckan. Fem månader efter att lagen trätt i kraft hade siffran sjunkit till 61,1 procent och 18,9 procent för de som fildelade mer flitigt.

När de knappt tre år senare gjorde enkätundersökningen igen visade det sig att fildelningen inte minskat. Tvärtom var de som fildelade sällan nu 61,4 procent och de som fildelade mer än en gång i veckan 20,4 procent.

Även om det ska tydliggöras att IPRED under denna period, i väntan på ett besked från EU-domstolen, aldrig hann tillämpas är det tydligt att lagen inte fick mer än en inledningsvis avskräckande effekt.

Detta understryks ännu mer av den normundersökning som gjordes i samband med enkäten. I den tydliggörs att få i fildelarnas omgivning uppfattar att fildelning av upphovsskyddat material är fel. Vare sig fildelarnas vänner, deras lärare eller familjer uppfattar det som något brottsligt. Denna uppfattning är dessutom lika framträdande i undersökningen som utfördes efter som före det att IPRED-lagen trätt i kraft.

Det berör något allvarligt. Sverige kan stifta lagar som kontrollerar medborgarens handlingar, men överensstämmer de inte med samhällets norm riskerar det urholka lagens betydelse och därmed också den generella respekten för lag, ordning och rättsväsende. Detta poängteras också av forskarna bakom studien:

Givet avståndet mellan upphovsrättslagar och sociala normer finns det sannolikt negativa och oövervägda konsekvenser för tillämpningsstrategierna. Rättslig tillämpning av upphovsrättslagar som inte stämmer överens med sociala normer riskerar att fungera som stimulans för motåtgärder. Givet den tekniska utvecklingen för uppkopplad kommunikation i nätverk kan dessa motåtgärder innebära en ökad spridning av tekniker som anonymiserar onlineanvändaren. Detta innebär att den rättsliga tillämpningen av upphovsrätt inte bara riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet i allmänhet, men också underlättar diffusionen av teknisk kunskap vilket kommer att undergräva rättsväsendet i allmänhet när det kommer till datorrelaterade brott.

Forskarna menar vidare att lagstiftare flera gånger framgångsrikt gått före normbildning i samhället. Sådana exempel är barnaga eller homosexuellas rättigheter. En sådan opinionsförändring har dock inte kunnat skapas i Sverige när det gäller fildelningen, men än värre: näringslivet har själv visat tendenser på att fildelning mer handlar om en konsumtionsförändring än att sänka en industri.

För samtidigt som allt fler lagar etablerats och ACTA, SOPA och andra direktiv försökts smitas in i EU har företag som Pandora och Spotify blivit allt mer framgångsrika. Det handlar om privata företag som dragit nytta av medborgarens nya konsumtionsmönster och anpassat sig till dem. Ett exempel är Pandora, som skapar godtycklig radio och lär sig min musiksmak för att spela den musik jag gillar bäst. Ett annat exempel är Spotify, som via streaming tillgängliggör hela världens musik i din mobiltelefon. Genom dessa företag har inkomsterna för musikkonsumtionen på kort tid ökat kraftigt. Artister kan leva uteslutande på de nya tjänsterna och användandet av streaming ökar samtidigt som det olagliga fildelandet av musik går ner.

Det har inte varit fel att lagstifta för att skydda upphovsrättsmakare, men lagar som premierar en falang som motverkar ett nytt konsumtionsbeteende behöver betraktas och bedömas utifrån att vi står mitt i en pågående revolution. Som just har fötts, som just börjar formas och som just är på väg att resa sig på egna ben och mogna.

Det kanske kommer innebära att några företag nästan dör för att kunna blomstra igen. Det kommer att finnas fler mäktiga industrier vars affärsmodeller kommer att erodera, och som kommer vilja påverka och skapa lagar som skyddar just deras sätt att bedriva affärer.

Som politiker och beslutsfattare måste det första och största målet vara medborgarna. Det handlar om att vara lyhörd för deras förtroende, deras röster och för vilka riktningar dessa tar. För varje gång vi stiftar lagar som gör det möjligt för näringsliv att kränka integriteten slår vi fast att utveckling är av ondo och att staten vet bättre.

Den stora utmaningen för framtiden är att se till att så liten del av samhället som möjligt varken vill eller gör brott på nätet. Att förstå att vad samhället ser som brott i dag kanske är något annat imorgon. Risken med att skapa integritetskränkande lagar är att vi skapar ett rättssamhälle som börjar bygga strukturer och övervakning som till sist leder till att medborgaren kan uteslutas från nätet.

Det är inte lätt att veta vad som är rätt, men desto viktigare att inte låta sig förföras av traditionsstarka lobbygrupper. Likväl är det förståeligt att man låter det passera, inte minst när man upplever att det digitala problemet är mycket större problem på ett helt annat håll.

 

Hotet om terror värre än intrånget i vår integritet

Makt har generellt två ursprung: Den som är given av folket och den som är stulen genom kontroll och övervakning. I vår representativa demokrati har några få personer makt att fatta beslut åt oss andra: Att veta bättre, läsa in sig mer och upprätthålla ordning.

Att upprätthålla ordning görs enklast genom kontroll. När ett bångstyrigt internet har tagit allt större plats skapar det oro hos den som vill kontrollera. Hur sprids information och vem talar med vem?

På många sätt är internet ett tveeggat svärd. Det förenklar för medborgarna att kommunicera och få kontakt med varandra. Samtidigt innebär det en enorm möjlighet för överheten att övervaka och kartlägga sina medborgare, som om att vi alla var försedda med ett headset som spelade in och lagrade allt vi sa.

Det är när den möjligheten finns som vår demokrati sätts på prov. För vems skull finns den till? För att några få ska upprätthålla makt och kontroll, eller för att medborgaren ska vara fri?

Det kan tyckas vara en retorisk fråga, men människans frihet förutsätter så klart att någon måste bevaka och skydda den från brott. Det är därför vi har polismyndigheter och rättsväsende. Det är därför myndigheter avgör om brottsmisstankar mot enskilda medborgare är så starka att de kräver en kränkning av deras integritet. Polis sitter dagligen i bilar och spanar på medborgare som antas göra brott: Avlyssnar telefoner eller går igenom beslagtagna datorer.

Men vilket brott är så stort att det rättfärdigar att alla medborgare ska övervakas jämt? Svaret på den frågan tycks vara terror. Det har i alla fall varit bakgrunden en av huvudorsakerna till att lagar om övervakning stiftats och att allt fler myndigheter får tillgång till att spana i datatrafik. Att spana i datatrafik innebär möjligheten att avläsa det mesta vi gör på nätet: Mejl, digitala telefonsamtal, chattar, informationsinhämtning. Via lagstiftning har myndigheter i Sverige rätt att via en avancerad algoritm plocka ut det som kan vara ett hot mot rikets säkerhet. Via andra lagar tvingas svenska internetleverantörer spara alla spår av vad deras kunder gör på internet i minst sex månader, så att IT-relaterade brott kan avvärjas.

Bakom lagarna finns samma mekanismer som för det konservativa näringslivet: Viljan att försvara gamla sätt att ha kontroll. Och varje gång lagar upprättas möter den samma organiska motstånd: Ett progressivt samhälle som trippar runt lagarna genom teknisk utveckling.

Internetleverantörer i Sverige har ryckt på axlarna och anonymiserat sina kunder så att all sparad data blir meningslös för staten. Medierna har reagerat och börjat undervisa medborgaren i hur de skyddar sig från övervakning, bland annat genom att berätta om hur man kan kryptera data eller att surfa med ”tunnlar” som anonymiserar nätaktiviteten och desarmerar lagen. Den som vill göra brott i skydd av anonymitet har fått en knuff. Pedofiler, som av rädsla och okunskap tidigare kanske undvikit att söka barnporr, har nu fått en snabbundervisning i hur man undviker lagens armar och kanske mod att börja söka.

Än en gång får vi lära av historien för att dra slutsatser om vad det innebär för framtiden:

  • Det var med hjälp av övervakningslagar tidningen News international systematiskt kunde hacka kändisars telefoner i Storbritannien. Tidningen mutade helt enkelt de poliser som hade verktyg och makt att utföra sökningen.

• Det var genom datalagringsdirektiv som tyska företagsjätten Deutsche Telekom kunde leta efter vilka personer som läckt nyheter om företaget till pressen. Lagen hade ju tvingat telekomföretaget att spara sina kunders data och gjort det enkelt för dem att göra sökningarna i smyg.

• Det var via insamlad data som Polens säkerhetstjänster olagligt försökte avslöja journalisters källor. När all data fanns till hands, vad skulle hindra dem?

Ovanstående exempel är sammanställda av organisationen European digital rights in Europé. Många fler finns att tillgå.

Vad händer då med en framtid där vi försöker skapa allt mer övervakning och där allt som samlas på hög kan missbrukas? Det gäller givetvis för all information som lagras av staten eller andra aktörer, som sträcker sig från sjukjournaler till konsumtionsmönster hos ICA. Men det är en sak med den information om oss själva som vi frivilligt ger bort: Den har redan ett starkt skydd och skulle i känsliga fall till och med kunna krypteras så att den måste ha två parters godkännande för att öppnas. Men de fall där staten samlar information, bilder, videos om oss på hög? Det innebär både gigantiska integritetsproblem och risker.

Det här så klart dels ett nutidsproblem, men ännu mer ett framtidsproblem. Det är besluten och attityden vi har till nuet som kommer avgöra var vi kommer att hamna om tio år.

Varje gång vi försöker skapa övervakning för att hindra brottslingar från att kommunicera med varandra skapar vi också verktyg som hämmar demokrati och goda krafter att organisera sig mot överheten. För vad händer med dem som saknar teknisk kompetens att anonymisera sin kommunikation? Vad händer med de som, i rädsla för just överheten, anonymt vill tipsa medierna om en myndighets snedtramp? Vad händer med de som vill ventilera känsliga problem och tankar med sin präst, psykolog eller advokat?

Rädslan att deras konversation är övervakad, att de själva kommer att bli offer, är betydligt värre för ett samhälle än den rädsla terrorister skapar. Och ytterst: När vi dödar den fria kommunikationen går vi terrorns ärenden.

 

Sammanfattning: Framtida utmaningar

Kanske landar hela frågan om framtida utmaningar för integriteten om vilken syn vi har på demokrati och samhällsutveckling. Det finns ingen period i vår moderna historia där samhällsutvecklingen har gått så snabbt som kring millennieskiftet. Vi närmast slentriananvänder ordet revolution för att beskriva periodens utveckling, men om vi på riktigt menar det innebär det att en stor del av samhället fötts på nytt och nu långsamt trevar efter sin identitet.

Kanske är detta den viktigaste tanken att bära med oss när vi försöker fatta beslut om samtiden och framtiden. Att se lika förlåtande på samhället som vi gör med barn. Barn som först nyfiket kryper fram genom livet. Barn som sedan själva behöver känna sig fram, bränna sig på spisplattor för att förstå varför fara innebär fara. Barn som får sminka sig och sätta på sig utmanande kläder lite för tidigt för att upptäcka att bekräftelse genom uppmärksamhet varken är varaktig eller konstruktivt.

Lika viktigt är det för staten att se sin uppgift som den hos en förälder. Liksom en förälder inte får tjuvlyssna eller övervaka sitt barn för att minska felsteg, får staten inte frestas till absolut kontroll. Liksom en förälder inte får kräva att barn följer exakt samma normer som tidigare generationer måste även staten ha överseende med avvikande utveckling. Liksom en förälder är lyhörd, respekterar och stöttar ett barns kanske märkliga beslut, behöver staten sätta medborgarens vilja, behov och utveckling före näringslivets.

Om vi utgår från att en mönsteruppfostran bygger på både kärlek och kunskap kan även det översättas till staten. Att skapa samhällen som inkluderar och utbildar genom att förklara faror och visar på lagens relevans, och som stöttar och lyssnar på de som misslyckas för att bättre kunna hjälpa dem.

Det långsiktiga uppdraget för stat och samhälle är att både utbilda och samtala med medborgaren om utvecklingen och sätta den i perspektiv för generationer som inte förstår. Det handlar också om att föra resonemang med det progressiva näringslivet för att förstå vad som driver det och helst para ihop dem med det konservativa näringslivet.

Vi behöver skapa rutiner för att skydda dem som kommer i kläm när mobbing, utfrysning eller uthängning uppstår. Vi behöver inse att mobiltelefoner har gjort att skolgården sträcker till sig längre än en asfalterad plätt och att arbetsplatser inte bara består av byggnader. Vi behöver utbilda i nätansvar för vuxna, lärare och arbetsgivare.

Det är så klart omöjligt att förutspå framtidens alla hot mot integriteten. Det enda vi vet är att vi inte vet tillräckligt för att avgöra det nu. Det är just därför vi måste vara så försiktiga när vi upprättar lagar eller kommer med pekpinnar kring den, och det är just därför vi måste vida ramar för samhället att hitta sin identitet i en ny, modern, internet-era.

Det handlar inte om att skapa ett nallebjörnssamhälle där alla går ansvarsfria, utan om att söka lösningar där den representativa demokratin förblir representativ för allmänheten.

Att aldrig låta staten bli ett hot mot dem vars uppgift det är att skydda.

{ 0 kommentarer }

2010 jobbade jag på Expressen och hade en idé att sammanfatta året som gått i den digitala världen. Genom att göra topplistor skulle man kunna förklara och överskådligt visa vilket enormt inflytande den digitala världen har på oss och på samhällsdebatten. Vi publicerade tre listor då och sedan dess har jag gjort de där listorna varje år.

De två senaste åren i Dagens nyheter.

Så också i år.

I mellandagarna publicerade DN listorna, en om dagen, men eftersom jag var borta och gärna samlar listorna på ett ställe länkar jag de här.

Som vanligt var det väldigt, väldigt svårt och också nervöst att missa något stort, att inte ha fångat upp de allra största. Men med tanke på reaktionerna verkar det ändå ha gått detta år också.

Här är fyra listor som sammanfattar det digitala året 2014:

Årets bloggpost 2014

För mig blev det till sist Genusfotografen. Inte helt lätt val, men sammantaget är det svårt att bortse från hans genomslag för sitt bloggande reportage om American Apparel

Årets Tweet 2014 1-10

Även om det inte är det mest retweetade någonsin, är det ändå näst mest och sätter fingret på hela den valkarusell Twitter drabbats av under året. Och då pratar jag inte bara om de politiska valen. Nummer ett på listan blev därför en tweet från @fridadiana. Att hon dessutom bara har 250 följare ringar in det vackra med Twitter.

Årets youtubeklipp 2014

Nej, det kan inte bli Zlatan. Och ja, det är märkligt att det inte pratats mer om Kung Fury. Men ettan är ändå ytterst välförtjänt: @sthlmpanda

Årets Facebookstatus 2014

I alla år har jag aktat mig för det här. Facebookstatusars genomslag är extremt svåra att mäta. Men i år försökte jag ha en tidig strategi att fånga in dem efterhand och mäta dem med flera olika verktyg. Och till sist vågade jag lägga till en lista om årets största Facebookstatusar. Svårt. Även om ettan ändå var ganska självklar, inte minst med tanke på dess genomslag över tid.

Saknar du något på listan? Eller har en idé om hur man nästa år till exempel skulle kunna mäta och lägga till Instagram på listan? Hör gärna av dig!

{ 0 kommentarer }

Podden Serial lämnar tveksam eftersmak

av Emanuel Karlsten den januari 13, 2015

i Uncategorized

Under julen hann jag lyssna klart på podden Serial. Den amerikanska podden om ett mord för 15 år sedan har skapat stor uppmärksamhet i västvärlden.

Jag var helt fängslad från start. Hänförd till och med. Tvingade min omgivning att också lyssna och alla fastnade.

Det fanns här ett radioberättande som kändes helt nytt. Avklätt från den ibland kletiga ljudkuliss-kosmetikan i P3 dokumentär, men närmare och personligare i sitt tilltal än någon annan P1 dokumentär.

Det finns så mycket att lära här för den som vill.

När allt färre journalister gör mer, blir avstånden till produkten större. Det skapar ett oengagemang som märks hos läsaren.
Att göra framgångsrik journalistik – oavsett medie – handlar inte längre om att göra allt, utan att göra några saker bra (och sedan länka till de nyheter andra gör bättre). Ett framgångsrikt mediehus behöver därför skapa strukturer och organisationer där journalister ges utrymme att utveckla en relation till vad de skriver om. Det gör att journalisten håller i längre, lyssnar bättre på läsarreaktioner, gör en trovärdigare journalistik och bygger en långsiktig läsarrelation.

Allt det här är podden Serial ett stilexempel på.
Programledaren, grävaren och journalisten Sarah Koenigs tilltal redan i första avsnittet är helt unikt. Här finns en självklarhet i hur hon tar plats hos lyssnaren. Ett självförtroende byggt genom en lång tidigare relation till sina lyssnare genom andra poddar (som jag inte har lyssnat på, men det spelar ingen roll, hon talar till mig på samma sätt – med samma ton! – som om jag gjort det).
Det finns ett ”jag” och en naken öppenhet här som direkt skapar ett djupt förtroende.
Koenig förklarar tidigt att hela podden handlar om hur hon snubblat över ett rättsfall som verkar mystiskt. Där anledningen till att hon väljer det inte handlar om någon urvalsprocess eller redaktör som lagt det i hennes knä, utan att hon personligen fick ett tips och bara råkade bli besatt. Fullkomligt besatt. I ett år försökte hon ta reda på allt om fallet. Tolv avsnitt senare förstår man att hon med det verkligen menar – allt. Det är ett otroligt stycke välresearchad, imponerande journalistik som presenteras. Som hela tiden utgår från Koenig själv.

Det opretentiösa, självsäkra men avslappnade tilltalet är det som gör att jag fängslas. Känslan av att någon tar en i handen och leder med på en svindlande resa längs en väg i rättsfall så krokigt att varje krön känns hisnande. Hela tiden med en saklig, lite skeptisk, men alltid djupt engagerad Koenig som måste få reda på vad som hänt.

Det är verkligen små detaljer, små nyanser som skiljer Serial från en vanlig dokumentärserie. Men tillsammans skapar de hela skillnaden. Den sparsmakade musiken och perfekta – inte för putsade! – redigeringen. Dispositionen av berättandet, hur det så smart portioneras ut och griper tag nästan hela vägen fram.

Nästan.

För det är mot slutet så mycket avgörs och så mycket fallerar.

Jag vet inte hur medveten Koenig är om det, men genom att göra podden som en journalistisk produkt skriver hon ett kontrakt med lyssnaren. Att hon har grävt där stått, men hittat något där andra gått bet.

Podden handlar om ett 15 år gammalt fall, där domen har fallit och den dömda sedan länge sitter i fängelse och givetvis hävdar sin oskuld. Där advokater jobbar på en resning i vad alla verkar tycka är ett ganska snårigt och svårbedömt fall.

När Sarah Koenig då väljer att trassla ut det genom extremt noggrann journalistik och sedan paketerar det i tolv avsnitt skapar det en förväntan av att det finns något nytt att berätta, något som kastar om allt.
Kanske tänkte Koenig att hon skulle få lösningen, bara hon började sända. Bara tusentals fler blev lika besatta som hon. Bara världen fick reda på vilket bisarrt fall det här var.
Kanske skulle det skapa ett slut. Kanske hade hon inget val efter att ha lagt alldeles för mycket tid och arbetskraft på fallet. Något måste det bli för att hon ska kunna motivera det både för sig själv och sin plånbok.
Efter nio avsnitt börjar det sina i podden. Det finns inte mycket mer innehåll att berätta och det finns ännu ingen lösning. Koenig har förvisso kunnat visa på brister i förundersökningen och hittat nya bevis, men inget som i sak klargör något i skuldfrågan.
I några avsnitt börjar hon i vad man i engelskan skulle kalla för ”reaching”. Det börjar kännas desperat.
Hon har fått mängder med lyssnarrespons och därmed massor av konspirationer eller lösa trådar att följa. Ingen leder någonstans, men hon presenterar dem ändå. Som för att visa för oss som lyssnar att hon i alla fall gjort något, även om det inte lett någonstans.
Avsnitten styr över allt mer på karaktärsbeskrivningar, även om Koenig försöker brasklappa så mycket hon kan om att sådant egentligen inte säger någonting alls om skuldfrågan.

Den tidigare så nyktra journalistiska hållningen börjar svaja över i rykten och desperata väjningar. Kanske för att visa hur mycket de verkligen försöker.

Och där slutar det. I att det inte finns något slut. I att det grundläggande är lika förvirrat som i början och att det till slut grundar sig i vad du som lyssnare tror. Eventuellt borde också domstolen friat enligt principen om att det inte var ställt bortom rimligt tvivel att den åtalade var skyldig.

Jag älskade poddens anslag, tilltal och ton, men kanske var dess brist att de inte hade råd att lägga ner när de väl kommit fram till att de inte hade något case?
Eller så är det en ny genre i ett nytt journalistiks landskap? Där man följer med journalistikens utveckling kring en fråga i realtid i förhoppning om att nå ett slut, ett resultat?
Sådana satsningar har vi ju sett allt oftare, öppna granskningar kring olika ämnen till exempel.

Skillnaden här är kanske att det handlade om ett så avgränsat case, 15 år tillbaka. Som plockades upp, researchades och publicerades för att journalist blev besatt av det. Att göra det är att göra sig ansvarig för berättelsen, personerna i den och relationen mot läsaren. Att knyta det där kontraktet om att det görs för att vi har något nytt att berätta. En krok.
Att vi är en bok med någon form av slut.

Serial är redan en framgång på många sätt och det planeras redan uppföljning. Vi har sett början på ett nytt berättande som redan satt starka avtryck. Säkert har de själva lärt sig massa saker till nästa gång.
Som att välja ett fall där man faktiskt kan tillföra något.
Eller bara göra en podd med ett slut.

{ 3 kommentarer }

Vem har pressat myndigheten PTS att ändra sig?

av Emanuel Karlsten den december 19, 2014

i Medier och internet

Jag hinner inte skriva mycket, men ni måste läsa det här.

Myndigheten Post och telestyrelsen har idag tvingats offentliggöra sin egen utredning om Datalagringen.

Jag har skrivit om Datalagringsdirektivet, i till exempel DN:

För i veckan ogiltigförklarade Europadomstolen EU:s datalagringsdirektiv. Det direktiv riksdagen antog 2012 och som inneburit att all data om vilka svenskar har varit i kontakt med över telefon, sms och mejl sparas och kan kontrolleras. Svenska politiker tycker lagen varit ”bra” och Säpo har gillat den så mycket att de försökt pressa operatörer att ge dem direkttillgång till all data.

Europadomstolens beslut är en slakt av datalagringsdirektivet. I domslutet skriver man att den gör grova överträdelser av medborgarens rätt till privatliv. Ogiltigförklarandet är så grundläggande att Post- och telestyrelsen säger att de inte längre kan tillämpa lagen, att svensk lagstiftning måste göras om. Operatörerna har redan börjat radera den kunddata de sparat.

Hur kunde Sverige överhuvudtaget rösta igenom en sådan lag? Hur kunde det inte vara större protester från våra beslutsfattare? Är kunskapen
så låg? Har vi blivit EU:s knähundar?

Nu framkommer det alltså att PTS gjort en utredning av den svenska anpassningen och kommit fram till att vår version av Datalagringen är lika vidrig som den EU-domstolen rivit upp.

Men trots detta har PTS offentligt drivit linjen att bötfälla de internetoperatörer som vägrar datalagra.

Något har alltså hänt mellan PTS egna utredning och beslutet att bötfälla de operatörer som vägrade datalagra.

Frågan är därför: Vem är det som fått eller tvingat PTS att ändra sig?

Det här är en fråga som måste upp på bordet nu.

Läs mer hos IDG.

{ 1 kommentar }

Jag blir programledare i P4 Extra

av Emanuel Karlsten den december 16, 2014

i Medier och internet

Igår skrev jag att jag slutar på DN. I dag skriver DN att jag börjar på P4 Extra. Jag antar att det därmed är en cirkel som sluts.

screenshot 2014-12-16 kl. 15.24.14
Detta blir alltså ett av mina nya uppdrag till våren, men det handlar bara om var tredje helg. Jag är fortfarande pappaledig fram till mars, men när frågan kom och det bara gällde helger fungerade det ändå – då kan Julia vara hemma.

Och precis som jag säger i pressmeddelandet, som citeras av TT, så är jag väldigt stolt och tycker att uppdraget är stort! P4 Extra är ändå ett av Sveriges radios allra största program med miljonpublik. Och det känns roligt också att testa det jag redan gjort på P3 i ett nytt format med äldre målgrupp.

Det blir grymt!

{ 1 kommentar }