Jag har skrivit omfattande och mycket om det som kallas ”Internetfilter”, ”länklicens”, Artikel 13 och 11 i EU:s stora copyrightreform.
Nu är det nära sitt slut – och det ser mycket mörkt ut. Och jag ska ärligt säga att jag är så trött på det, på ämnet och mig själv i den här frågan. Sedan i juni har jag, nästan ensam, försökt lyfta den här frågan i svensk debatt. För det är en så otroligt, ofattbart dramatisk förändring för Europas medborgare. Jag ska verkligen erkänna att jag inte är någon expert, men när ingen annan har lyft har jag känt något slags ansvar att slå på alla trummor jag har.
Jag skrev i Göteborgsposten om ”En av vår generations största politiska ödesfrågor”, en artikel som fick stor spridning.
”Vad sägs om ett filter på internet som läser av vad du laddar upp, skriver och publicerar – och direkt tar bort om det är olagligt? Dystopiskt? Knappast, för Sverige har redan godkänt det. Och i mitten av juni kommer EU:s politiker hålla en avgörande omröstning i frågan.”
Svenska EU-korrar hörde av sig, var irriterade på att jag drog stora växlar, inte förstod att så där mycket kan man inte dra på det. Jag vidhöll att mitt ansvar och skyldighet som krönikör var att, vid behov, skriva med stora bokstäver. Och att jag inte alls kände samma tillförsikt. Jag fortsatte lyfta frågan i mitt återkommande uppdrag i Nyhetsmorgon och på sociala medier. Medier skrev inte.
Det gick sedan igenom utskottet och jag skrev oroligt. Fortfarande var korrar lugna, det skulle stoppas av parlamentet. Det gjorde det inte.
I september var jag på plats i Strasbourg, pratade med svenska och europeiska ledamöter, satte mig in i frågan som ingen annan verkade tycka vara viktig eller hade tid för. Och den 12 juni röstade Europaparlamentet igenom frågan till trilogförhandlingar – till stående ovationer. Internet kommer inte bli sig likt, skrev jag.
Nu helt plötsligt skrev alla medier. Nu helt plötsligt förstod alla.
Att det här skulle förändra allt. Korrar ursäktade sig, men helt plötsligt rycktes också jag in som reporter av redaktioner och kanaler. I vissa fall som expert, i andra fall – som i SVT:s Aktuellt – blev jag helt plötsligt en slags part i målet. Så lite förstods om frågan, att rapportering om något hemskt omvandlades till en personlig åsikt, snarare än en djup, genomgripande samhällsförändring. Det var dystert. Ingen tycktes vilja sätta sig in i frågan. Knappt ens parlamentsledamöterna själva.
Att vara i Strasbourg var surrealistiskt. Jag har skrivit om hur så många ledamöter uppriktigt trodde sig vara utsatta av en konspiration från Facebook och Google, att det inte fanns några individer som tyckte det här var ett problem. Det var fullkomligt bisarrt, verklighetsfrånvänt!
Botten nåddes när jag i Strasbourg intervjuade den ledamot som föredrog hela förslaget från parlamentets håll. Han visste inte ens vad han röstat igenom. Jag spelade in samtalet, som blev en nyhet över hela Europa. Det var ofattbart.
I grunden – och helt kort – är dessa tre saker det värsta med copyrightdirektivet:
Artikel 13, också kallat internetfilter, gör plattformar skyldiga till alla upphovsrätts-överträdelser som medlemmar gör. I korthet innebär det att alla som har ett forum eller bygger ett socialt medie måste bygga någon tjänst som scannar igenom allt det du och jag laddar upp för att vara säkra på att de har licenser för allt innehåll. Det kan handla om bilder eller musik som hörs i bakgrunden på videon du laddar upp, eller att du saknar upphovsrätt till den skärmdump du tagit och vill dela i sociala medier. Men det kan också handla om ditt eget videoklipp – plattformen måste vara säker på att de har licens för att visa upphovsrättskyddad text, video och bild – oavsett om det är din eller någon annans. Det här innebär att de kommer tvingas ta det säkra före det osäkra – och att du som användare är skyldig tills motsatsen bevisas.
Artikel 11 handlar om länklicens. Att Länka är tillåtet – så länge det i länken inte finns upphovsrättskyddat material. Om det i URL:en finns en rubrik, är det upphovsrättskyddat. Kommer det med en bild eller ingress, är den upphovsrättskyddad – och plattformen skyldig att betala, eller bara ta bort.
Artikel 12a. Det fånigaste, helt obegripliga, och som smögs in i sista stund, så att parlamentet inte ens visste att de röstat igenom den. På riktigt! Det handlar om att den som arrangerar ett sportevent (så allmänt formuleras det) äger alla rättigheter för eventet. Skulle du alltså vilja filma din son som spelar fotboll, får du alltså inte publicera det på sociala medier – du äger inte rättigheterna. Och Facebook skulle vara tvungen att ta det säkra för det osäkra och ta bort det.
Den här sista är den sjukaste delen. Och innan jul rapporterade mina källor att den också var på väg bort.
För sedan i september pågår Trilogförhandlingar, mellan ministerrådet (där Sverige är representerat och där Sverige röstade för direktivet), kommissionen och parlamentet. När alla dessa har kompromissat klart om detaljer (i grunden är de överens), kan ett slutgiltigt direktiv antas i parlamentet.
I de här samtalen så skulle filmförbudet på sportevent försvinna. Jag skrev om det i Breakit. EU-kommissionen lovade att plocka ur det mot att de i en skrivelse skulle lova att utreda det längre fram. Men inget hände.
Idag rapporterade jag därför om denna uppdatering:
Och vi nu går in i den absoluta slutfasen:
Och ärligt talat orkar jag knappt ens kämpa in i det sista? Om det finns ett sånt här utbrett ointresse? Det är ett sådant lågvattenmärke för svenska medier och medier i allmänhet.
Men Julia Redas bloggpost här ovan är viktig läsning om man vill ha insyn i vad som händer nu mot slutet.
Jag kan inte nog understryka det: Internet som vi känner det verkar vara på väg bort.
Uppdaterat: i en ganska sensationell vändning stoppade bland annat Sverige måndagens trilog.
