Den globala och akuta kris som pandemin utgjort är över. Det har WHO slagit fast och därför blir detta mitt sista ”coronaveckan som gått”.
”Nyhetsflödet är intensivt, men hur många orkar hänga med?” Så började jag en text på den här sidan för ganska exakt tre år sedan, den 19 april 2020. Jag hade då under en knapp månads tid börjat bevaka och skriva om pandemin. Inte för att jag kunde, utan för att jag inte hade något annat att göra. Mina jobb hade försvunnit, kalendern rensats och jag hade tömt och gjort förlust på bankens mest defensiva fonder. För jag trodde det skulle vara min livlina, ifall världens banker nu skulle kollapsa. Nyhetssajter slog trafikrekord, sociala medier-användningen slog all time high och floden av ny information var så stark att ingen orkade hänga med.
Och då kanske jag kunde tillföra något?
Sedan dess har jag varje vecka skrivit en kort, veckolig sammanfattning om ”det viktigaste och mest omtalade som hänt kring coronapandemin ur ett svenskt perspektiv”. Jag fortsatte, även efter att Sverige slopade alla restriktioner i april 2022, även om jag då övergick till att skriva var fjärde vecka. För det kändes till slut som att jag skapade ett tidsdokument som var unikt. Och därför behövde fortsätta tills det var över.
Nu är det över. Den som kan besluta det är WHO. Den 4 maj träffades organisationens kriskommitté för femtonde gången sedan pandemins start. Deras rekommendation blev: Förklara den globala hälsokrisen som slut. Dagen efter, den 5 maj, gjordes just detta.
Själva pandemin, som definieras av att en epidemi korsar flera länders gränser med bred påverkan, existerar fortfarande. Viruset är inte utrotat och även i Sverige fortsätter det att skörda offer (var tredje minut, meddelade WHO). Det finns fog att tro att den kommer att fortsätta göra det under lång tid – kanske tills nästa pandemi kommer – men pandemin är inte längre en akut global hälsokris. De flesta länder har återgått till det normala och fokus är nu på till att förebygga. Till exempel genom vaccinationsprogram.
Hur många dog på grund av covid-19 i Sverige? Folkhälsomyndigheten har haft ett sätt att räkna: Andel som dött med ett positivt covidtest, taget inom 30 dagar från sin död. Enligt detta sätt att räkna har ungefär 24 000 dött. Socialstyrelsen har också fört statistik, men har istället använt dödsorsaksintyg för att fastställa avlidna. Den 8 maj rapporterade de att antalet avlidna uppgått till 19 187.
Socialstyrelsen för också statistik över hur många patienter som lagts in på sjukhus sedan pandemins start. Det är kanske den statistik som bäst tydliggör pandemins olika vågor. I den syns den första vågen i april 2020. Den andra vågen tätt följt av den tredje vågen, vinter och vår 2021. Sedan den fjärde vågen vintern 2022 och till slut den mindre omtalade femte vågen vintern 2023, som skördade förhållandevis många liv.
Hur klarade Sverige pandemin? Det finns inget enkelt svar på det. Bra? Kanske. Men vad vet vi egentligen. Vi vet nästan ingenting om vilka åtgärder som hjälpt. Under pandemins första år rapporterade jag om Folkhälsomyndighetens interna mejl och gjorde intervjuer som visade att vår statsepidemiolog var osäker på om några åtgärder alls hjälpte.
Vi vet att Sverige inte hamnade i botten jämfört med andra länder gällande dödlighet. Vi vet också att Sverige slapp drakoniska restriktioner och utifrån det kanske man i alla fall rent objektivt kan säga att vi klarade det ”bra”. Men vi vet inte varför vi gjorde det. Om något så tydliggjorde pandemin enorma brister i Sveriges samhällssystem. Det är uppenbart att landet saknar en fungerande krisledning. Vårt system med autonoma regioner – som äger alla resurser för sjukvården – har inte kunnat styras effektivt i kris. Regeringen har inte ens ett bra, formellt sätt att kommunicera ut till regionerna i kris. Och när bred testning skulle införas i början av pandemin ville ingen ta ansvar. Samordningsproblemen och de svaga beslutsgångarna blev också tydliga när vi inte lyckades skrapa ihop tillräckligt med materiel till sjukvården (och de privata initiativen stoppades av myndigheter).
Men framför allt misslyckades Sverige att skydda de svaga och sköraste. Frågan är om vi blivit bättre nu? Larmen om hur svårt Sverige har att skydda våra äldre från smitta ljöd långt innan pandemin, har jag tidigare skrivit. Ingen brydde sig då. Bryr vi oss nu? Klart är i alla fall att vi inte verkar bry oss särskilt mycket om den sjukvård som vi spenderade pandemins första två år med att applådera.
Visst har det hänt saker. Testningens effektivitet ska utredas, pandemiberedskapen uppdateras och regionerna har börjat fylla lager med skyddsutrustning för nästa pandemi. För en sådan kommer, verkar alla vara säkra på. Förr eller senare. Men om det tar lång tid – hur uppdaterade är då lagren? Rutinerna?
Tre år har gått sedan det här pandemiveckobrevet startade. Ett journalistpris, ett hederspris, massor av nyheter och löpsedlar har denna blogg skapat. Framför allt har den finansierats av en trogen skara supportrar. Jag är väldigt tacksam för det.
Men det är också konstigt hur snabbt man glömmer. Hur snabbt man vill glömma? Det som varit vår generations största samhällstrauma börjar falla ur minnet när vi ser fram emot sommarens aktiviteter. När vi planerar vårt första hela år utan en enda pandemirestriktion. Jag är likadan. Jag vill inte skriva en enda rad till om pandemin, vaccin eller virus.
För nu har coronaveckan gått. Det blev tre års dokumentation. Låt oss hoppas att vi aldrig behöver dokumentera något liknande i Sverige igen.
***
Vill du följa med i nästa steg av journalistiken på denna sajt? Min Patreon utforskar nu andra områden, läs mer här.
