Du har hört om det. Kanske har någon pratat om ”döden för memes” eller ”internetfilter” och ”länkskatt”, kanske ”slutet på internet”. Men du har inte förstått eller orkat sätta dig in i det.
Såhär kommer den: Copyrightdirektivet för dummies! En slags grundkurs i vad som är en av de mest grundläggande förändringar som internet är på väg att genomgå.
Då är den här sidan för dig.
Vad är Copyrightdirektivet?
Vad är artikel 11, ”länklicens”?
Vad är 12b, förbud att filma sportevent?
Vad är artikel 13, ”internetfilter”?
Kommer memes att förbjudas?
Varför vill EU göra det här?
Varför har inte medier skrivit mer om det nu är så allvarligt?
När blir det lag i Sverige?
Vem är jag som skriver om det här?
Vad är copyrightdirektivet?
Ett initiativ från EU för att skydda de med upphovsrätt, till exempel musik- och videoskapare eller konstnärer. Tanken är god: Man ska inte få sprida upphovsrättsskyddade material hur som helst! Direktivet innehåller massa avdelningar och artiklar, men det är framför allt två artiklar som fått stor uppmärksamhet, artikel 11 och 13.
Ett ”direktiv” är vad som skapas innan det blir lagar i EU-länderna. Förslaget har tagits fram av EU-kommissionen (en slags tjänstemanna-regering inom EU utan egen beslutsrätt) och sedan tröskats i utskott innan en bearbetad version godkänts i EU-parlamentet (där de ledamöterna länderna röstar in i EU-valet sitter) och av Ministerrådet (där alla medlemsländer är representerade). Dessa två versioner ska bli en genom ”trilogsamtal”. När en version godkänts ska dessa slutligen röstas igenom i europaparlementet och ministerrådet innan det kan stiftas som lag i medlemsländerna.
Vad är artikel 11, länklicens?
Ett förslag som medier, framför allt i Tyskland (men även till exempel svenska Schibstedt) har lobbat hårt för. Det handlar om att sajter som Google news och Facebook utnyttjar medier, genom att de förhandsvisar bilder, ingresser och rubriker i länkar. Om du går in på Google news ser du till exempelvis vilka rubriker som är populära på svenska medier just nu och små bilder visar vad artiklarna handlar om. Detta tycker medier är att parasitera på journalistik och att, till exempel, Google ska betala för. Alltså: Vill Google citera rubriker eller visa snuttar från ingressen eller bilder måste de teckna en licens. Samma sak gäller i princip alla kommersiella sajter och forum som länkar på liknande sätt. I det senaste förslaget räcker det att bara ha med en url-länk, där rubriken citeras, för att det ska vara olagligt och krävas licens. Det är sajten (eller bloggen) som är ansvarig för brottet, inte användaren som publicerar.
Vad är problemet?
– Tydlighet försvinner. En förhandsvisning hjälper dig förstå vad du klickar på. Det försvinner hos de sajter som inte vill eller har råd att betala licensen.
– Alla sajter som vill länka – även bloggare (ideella aktörer undantagna) – behöver teckna licens.
– Fejkade sajter kan lättare dra trafik, eftersom tydligheten i vilken länk användare klickar på försvinner.
– Mindre nyhetssajter med liten direkttrafik kan få det tuffare. De förlitar sig på Google news-liknande sajter, där nyhetens värde går före hur stor sajten är.
– En inskränkning i citaträtten.
– Länktrafiken till medier minskar. En förstudie av testet har gjorts i Spanien och Tyskland, både med dåliga resultat.
Vad är vinsten?
– Den potentiella nya intäkten som det skulle kunna innebära för framförallt medier.
– Större kontroll för medier över hur saker sprids.
Vad är artikel 13, ”internetfilter”?
Ett sätt att komma till rätta med att upphovsrättskyddat material illegalt publiceras i sociala medier. I förslaget är sajtägaren ansvarig för vad användaren gör, vilket innebär att det är sajten som måste hitta ett sätt att, innan publicering, veta om det är illegalt eller inte. Lösningen är något som kommer att likna ett filter och som vid uppladdning kan scanna av och förstå om A) innehållet är upphovsrättskyddat, B) sajten har köpt en licens för innehållet. Är sajten osäker på innehållet eller inte har licens ska innehållet stoppas innan publicering. Det räcker med musik eller bild i bakgrunden på din video, eller att du har delat eller skärmdumpat något från internet för att stoppa det från publicering. Alla kommersiella sajter och tjänster som existerat i mer än tre år måste ha filtret. Det finns ett förslag på undantag för ”parodier”.
Vad är problemet?
– Yttrandefriheten. Hur ska ett filter (som måste fälla hellre än fria) hålla isär vad som är samhällskritik, parodi och satir från upphovsrättsbrott? Det räcker med en misstanke för att det kommer förhindras från att publiceras (annars väntar böter).
– Trubbigheten. Vad händer med upphovsrättshavare (som jag själv) som vill att mina texter sprids? Ett filter behöver förhindra om de är osäkra på om vidarespridning innebär upphovsrättsbrott.
– Dyrt. Hur ska små forum och sajter klara att bygga ett filter? Google betalade en halv miljard svenska kronor på att utveckla ”content ID” för Youtube – och då är det ändå bristfälligt mot det som nu behöver skapas.
– Flera tunga instanser, till exempel FN, har kraftigt motsatt sig förslaget.
– Men det värsta här är principen: Att ett brott ska stoppas – innan det hunnit bli ett brott. Och att bedömningen inte ligger hos myndigheter, utan hos det privata näringslivet.
Vad är vinsten?
– Upphovsrättshavare får äntligen betalt för allt det material som spridits på sociala medier.
– Sajtägare kan inte leva upphovsrättsbrott och låtsas blunda för problemet.
Vad är artikel 12b, förbud mot att filma sportevent?
Den som anordnar ett sportevent äger alla rättigheterna till det. Skrivelsen är så bred att den gäller alla typer av ”sportevent”, även knattefotboll. Det innebär att du inte äger bilderna du filmar på eller av plan, under eventet. Artikeln återfinns bara i EU-parlamentets version och smögs in precis innan parlamentets omröstning, trots att till och med politikern som ledde förslaget varken ville ha det eller visste att han röstade på det. Detta alternativ är också påväg att plockas bort, även om det inte är helt klart.
Vad är problemet?
– Det går inte längre att posta bilder från ett sportevent, ens om det handlar om dina barns riduppvisning.
Vad är vinsten
– Det blir lättare för upphovsrättshavare, som köpt dyra rättigheter till olika sportevent, att stoppa alla illegala uppladdningar.
Kommer memes förbjudas?
Det vet vi inte. Eftersom detta har varit en av de saker som det varit lättast för en allmänhet att relatera till, är det också vad som blivit hårdast kritiserat. Därför har det pratats om undantag för satir. Men hur långt det kommer gå, eller om det kommer vara möjligt, vet vi ännu inte. Åsikterna är splittrade här. I grunden gäller dock: Är en bild upphovsrättskyddad ska den inte publiceras utan att det finns en tecknad licens med den som tagit fotot/videon/texten. Det gör att det ser mörkt ut för memes.
Varför vill EU göra det här?
De företag och organisationer som företräder upphovsrättsliga intressen har stor ekonomisk och kulturell makt i Europa. De äger medier, film- och bokförlag och de ser sin bransch störas kraftigt av att internet är oreglerat. De utövar därför stort tryck på EU att hjälpa dem i en värld där några få nätjättar (Facebook, Google) fått inte bara makt, utan också väldigt mycket pengar. Det är ett logiskt resonemang och det är också anledningen till att Copyrightdirektivet – som i många avseenden är bra – skapades. Nätjättarna är dessutom usla på att betala skatt i Europa. Genom avancerade skatteupplägg skattar de bara en bråkdel mot vad andra europeiska bolag gör. Detta samtidigt som ”upphovsrättsindustrin” är särskilt viktig i Europa, genom den skatt de betalar. Det gör att många politiker lyssnar särskilt noga på upphovsrättsindustrin, och har utvecklat ett starkt agg gentemot amerikanska nätjättar.
Varför har inte medier skrivit om det nu är så allvarligt?
Först av allt: medier har skrivit om det. Och jag har skrivit om det i de medier jag har tillgång till. I Göteborgsposten 1 2 3 4 5 6, TV4 1 2 3, Breakit 1 2 3 4 5 6, men också genom deltagande i Aktuellt, Sveriges radio, med mera.
Men nästan alltid är det när beslut redan är taget, det bevakas inte inför beslut och inte alls i den omfattning som beslut av den här magnituden förtjänar. Det beror nog allra mest på att frågan är väldigt komplicerad. EU-frågor är nästan alltid det och ofta brukar ”konstiga” förslag försvinna under EU-processens gång, varför det är svårt att dra upp svarta rubriker direkt. Hela ärendet är svårt att rapportera om och kräver ganska stor kunskap, stark närvaro och kunskap om EU:s system. Framför allt är det svårt att sätta en rubrik på det – eftersom det alltid finns en instans kvar som förslaget ska tröskas igenom. Och till slut: Internetfrågor får nästan alltid väldigt lite uppmärksamhet, eftersom dess implikationer är svåra att förstå.
Vad säger allmänheten?
Mycket. Det har gjorts enorma namninsamlingar som protesterat mot förslaget, i december lämnades till exempel 4 miljoner namnunderskrifter över. Men det har också skickats mejl. Enorma mängder mejl. Så mycket att parlamentariker upplever sig utsatta för manipulation. Och eftersom många mejl är koordinerade via olika formulär och sajter, menar man att det är ”nätjättarna” som ligger bakom det. Uppfattningen är så utbredd hos både svenska och europeiska parlamentariker att man pratar med äckel om ”mejlen” och de så kallade ”medborgarna”. Det finns väldigt få som tror att det är autentisk oro, eller autentiska mejl. Detta har också gjort att nästan alla externa protester viftas undan som ”propaganda” styrda, påverkade eller finansierade av nätjättar som Google och Facebook.
Vad tycker Sverige om det här?
Sverige har två sätt att tycka till: Dels genom de ledamöter i Europaparlamentet vi valt genom val, dels genom vår regering som representeras i ministerrådet. I Europaparlamentet röstade alla svenska ledamöter mot förslaget – utom Feministiskt initiativ och Socialdemokraterna (såhär motiverar S det).
I ministerrådet har Sverige godkänt copyrightdirektivet som, i allt väsentligt, var mycket positiv till det ursprungliga förslaget. I ministerrådets förhandlingar har Sverige motsatt sig några förändringar som varit för skarpa och därmed stoppat förhandlingarna åtminstone en gång.
Vad händer nu – när blir det här verklighet?
Just nu sitter ministerrådet och parlamentet i avslutande förhandlingar, det som kallas triloger. Versionerna är väldigt lika och det är rimligt att ovanstående i allt väsentligt kommer att gå igenom. Fortfarande krävs ett sista beslut av EU-parlamentet och kritikerna hoppas att det beslutet ska skjutas upp till maj och därmed bli en valfråga i EU-valrörelsen.
När det väl passerar Europaparlamentet en sista gång är det upp till EU-länderna att göra direktivet till lokala lagar. Det är inte en snabb process – och kan se olika ut i olika EU-länder. Efter det kommer också flera mål drivas till domstol, och EU-domstolens första beslut blir prejudicerande.
Vem är jag som skriver om det här?
Jag som skriver är journalist som i Sverige försökt bevaka den här frågan både hemifrån och på plats i EU-parlamentet. Jag är ingen expert, men jag har pratat med experter, svenska parlamentsledamöter och regeringsföreträdare, liksom intervjuat mannen som föredragit hela förslaget i EU-parlamentet. Jag har inga egna intressen i frågan, men är mycket orolig över den låga bevakningen runt beslutet och har på grund av det blivit allt mer alarmistisk. Det hindrar inte att jag försöker balansera och framför allt behålla ett oberoende i frågan.
Har du fler frågor som inte besvarats? Skriv här, till kontakt@emanuelkarlsten.se eller i sociala medier så ska jag försöka förklara.
