Över 100 000 tog sig ut på gatorna i Tyskland igår. Bara i München var det runt 50 000 och i Berlin beräknades det varit 30 000. De gav sig ut på gatorna som ett svar mot att parlamentariker i EU återkommande kallat kritiker för ”botar”, att de egentligen inte existerade utan att de var ett resultat av nätjättarnas försök att manipulera EU.
När de under gårdagen syntes på gatorna fanns nya förklaringar. Det tyska storpartiet CDU:s gruppledare i EU, Daniel Caspary, gick i tidningen Bild ut och menade att demonstranter var köpta – för 450 euro.
”Nu försöker de såklart att förhindra antagandet av upphovsrättsdirektivet även med köpta demonstranter. Upp till 450 euro erbjuds av en så kallad NGO för demonstrationen. Pengarna verkar komma, åtminstone delvis, från stora amerikanska Internetföretag. När amerikanska företag med massiv användning av desinformation och köpta demonstranter försöker förhindra lagar är vår demokrati hotad. ”
Uttalandet källhänvisas inte och några vidare frågor ställs inte, men CDU lyfter det på Twitter för att understryka det man upplever som ett djupt problem.
„Wenn amerikanische Konzerne mit massivem Einsatz von Desinformationen und gekauften Demonstranten versuchen, Gesetze zu verhindern, ist unsere Demokratie bedroht.“ @caspary in der @BILD#Yes2Copyrighthttps://t.co/SmSxXDO6FR
CDU har under lördagen och söndagsmorgonen inte återkommit med en kommentar, men av allt att döma syftar Caspary på den ideella organisationen EDRI som delat ut kostnadsersättning om totalt 450 euro till medborgare som vill resa till Strasbourg och ”träffa parlamentsledamöter och be dem rösta emot ett uppladdningsfilter”.
Det är alltså ett högst uppenbart försök från EDRI att lobba och påverka. Men det är 1) inte för att demonstrera och 2) kostnadsersättning till parlamentet, inte någon av demonstrationsstäderna och, viktigast, 3) det handlar om ett tiotal personer som fått ersättning.
Det är inte bekräftat att det är exakt det här CDU och Caspary syftar på och ingen på Casparys kontor svarar på telefon, sms eller epost. Mattias Bjärnemalm, Svenska piratpartiets kandidat till EU, pekade ut kopplingen till Edri. ”De flesta felaktigheter bygger på någon form av verklig händelse som förvrängts”, säger han.
Klart är att Edri knappast är någon rik förening, med tung finansiering från amerikanska nätjättar. I alla fall inte för att täcka ersättning till 100 000 demonstranter. Det faller på sin egen rimlighet att ens 1 procent av dem skulle vara finansierade, det skulle i så fall innebära att nätjättarna betalade ut 5 miljoner kronor, bara för att fylla ut en minimal del av protesterna.
Flera av organisationerna bakom demonstrationen har också kämpat för att få in pengar för att finansiera de utgifter som demonstrationerna inneburit. Den samlande organisationen Save your internet har till exempel bara fått in drygt hälften av de 50 000 euro de begärt. Även under lördagens demonstration i Berlin var det uppenbart att budgeten till både scen och ljudanläggning var kraftigt begränsad. Från denna scen hölls anföranden som skulle nå 100 000 personer. Det blev en föreställning för de tusen som var närmast.
Artikeln uppdateras.
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Vi har precis kommit hem från en intensiv dag bland demonstrerande tyskar. En helt otrolig mängd folk, det uppges vara över 30 000 i Berlin, men ändå inte störst. I München var det enligt officiella siffror uppåt 50 000 som tagit sig ut på gatorna!
Det här är ju inte en nyhet i sig, i alla fall inte för oss i Sverige, så vi har valt en annan vinkel på dagen. Fotograf Herman Caroan sammanställer bilder och videor och så återkommer vi med en djupare rapport. Imorgon väntar resa till Strasbourg, där den sista voteringen hålls på tisdag.
obligatorisk fältbyline? Foto: Herman Caroan, ccby
I debatten om Upphovsrättsdirektivet har en återkommande kritik varit att de som är kritiska inte finns. Det har till och med en vanlig uppfattning bland svenska ledamöter. När jag träffade till exempel Jasenko Selimovic (L) var han helt övertygad om att han var utsatt för manipulation av Facebook och Google, på grund av den stora andel mejl som nått honom från ”medborgare”. Jytte Guteland (S) berättade om liknande teorier, men var mer försiktig.
När direktivet röstades igenom av parlamentet till trilog berättade Voss under presskonferensen efteråt att de vann trots manipulation från Facebook och Google. Idén är att Facebook och Google med ledning och teknik stöttat de olika medborgarinitiativ som gjorts, till exempel via Save your internet. Och att de som skrivit till parlamenteriker egentligen inte finns. Även självaste EU-kommissionen har varit inne på liknande spår, när de publicerade en bloggpost som menade att kritiker var en ”mobb” och köpt av nätjättar.
I den svenska debatten har detta uttryckts av företrädare av upphovsrättsorganisationer. Tydligast har Alfons Karabuda, ordförande i SKAP och ledamot i STIM. Vi har sökt honom i flera veckor, men Karabuda har inte hittat någon lucka för att låta sig intervjuas, ens på telefon. Men i en debattartikel i SVT opinion skrev han följande:
”De flesta kritikerna finns inte ens på riktigt: när EU-parlamentets ledamöter fick femton tusen mail om detta precis innan parlamentets första omröstning blev många oroliga. Så vi försökte tillsammans svara några – men det var som att skicka mail till ett svart hål, helt tyst.
Detta märktes också när man försökte få ihop kritiker till ett ”stort” fysiskt möte i Berlin – åttio dök upp.”
Av detta skäl är jag idag i Berlin. För inte bara här, utan i hela Europa, samlas idag människor som är kritiska till direktivet.
På lördag samlas vi för att demonstrera! I Sverige så händer det kl 12 i Stockholm och Göteborg, men det finns åtskilliga platser över hela Europa som demonstrationer kommer att hållas under dagen! – Vi är många, vi syns och vi hörs! #SaveYourInternetpic.twitter.com/zSXahn2DnN
— #SaveYourInternet Sverige (@SYI_Sweden) March 21, 2019
Så finns dessa personer på riktigt? I Berlin påstås den största manifestationen vara. Med start från Potsdamer platz, mot Brandenburger torg, ska de vandra. Jag och fotograf Herman Caroan följer med.
Om inte annat för att få en chans att se hur botar och zombies ser ut i verkligheten.
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Alla svenska ledamöter har sagt att de kommer att rösta mot artikel 13 – utom Socialdemokraterna. Trots upprepade försök att få en kommentar, har partiets ledamöter i EU vägrat svara på hur de kommer att rösta.
Men i torsdags släpptes ändringsförslagen inför voteringen på tisdag och där fanns en överraskning. Ett svenskt socialdemokratiskt namn, Anna Hedh, hade skrivit under ändringsförslaget. Och förslaget förordar att stryka hela det kontroversiella artikel 13,” internetfilter”, i upphovsrättsdirektivet.
Anna Hedh har varit ledamot sedan 2004, men meddelade i december att hon kommer att lämna sin plats och inte ställa upp för omval 2019. Det kan vara en anledning till att hon, som ensam svensk S-ledamot, skrivit på ändringsförslaget. Eftersom hon inte ska gå till omval, kan hon gå mer efter egen övertygelse, än partiets eventuella linje. Det kan också vara ett sätt för henne att sätta press på de övriga ledamöterna.
Men mer om de bakomliggande orsakerna vet vi inte. Vi har sökt Anna Hedh via alla kanaler, men hon vill inte kommentera ytterligare. Socialdemokraternas pressekreterare meddelar återigen att ingen ledamot uttalar sig innan omröstningen, men bekräftar att Hedh har skrivit under ändringsförslaget.
Beskedet är avgörande, eftersom det bland svenska ledamöter nu är minst två som har ändrat sig. Och det bland de 751 ledamöter som röstade om direktivet senast det var i parlamentet, bara skiljde drygt 30 röster.
Samtidigt är det ovanligt att parlamentet röstar ned ett direktiv i sista röstningen, det har bara hänt några få gånger tidigare, men hände till exempel med ACTA-avtalet2012.
Uppdaterat: Artikel 13 har i det senaste utkastet av direktivet fått namnet artikel 17. Men ledamöterna ser också de gamla artikelnumren, och i ovansteånde fall handlar det alltså om den ”gamla” artikel 13, ”internetfilter”, som Hedh motsatt sig.
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Vad är artikel 13, det som kallats ett internetfilter? Som en del av min rapportering inför EU:s avslutande omröstning om Upphovsrättsdirektivet går jag igenom de två mest kontroversiella delarna, artikel 11 (läs här) och 13.
Artikel 13 handlar i korthet om att den som äger en bild, text eller video ska få betalt när den sprids. Publiceras verket utan ägarens tillåtelse är det ett brott – och nu ska sajtägaren hållas ansvarig för det.
Problemen är uppenbara: Hur ska en sajt, med miljarder användare som Facebook, eller med mindre resurser, kunna skapa en funktion som håller isär tillåtet från otillåtet innehåll? Det behövs någon typ av filter.
Det här är redan idag ett problem, eftersom det är svårt att skapa smarta filter. Youtube har ett på plats , ”Content ID”, som har kostat ungefär en halv miljard kronor att utveckla. Trots det fungerar det idag såhär:
ok seriously??
YouTube just flagged my stream video because a song was playing in a coffee shop I was walking by
Redan idag räcker det alltså att ett upphovsrättskyddat verk skymtar för att det ska räknas som ett intrång för Youtubes filter, men skulle det också vara ett juridiskt intrång är det du som användare som är skyldig. Med artikel 13 blir även sajten skyldig – och då måste sajten vara säker på att aldrig begå brott. Men hur ska ett filter kunna hålla isär vad som är kritik eller parodi av ett upphovsrättsskyddat verk?
Under de avslutande förhandlingarna har det försökts göra bättre versioner av upphovsrättsdirektivet. Sajter är nu fria från ansvar för användares brott mot upphovsrätten, ifall de:
1) Försökt att få licens till upphovsrättskyddat material 2) Gjort ”best effort” för att försäkra sig att om upphovsrättskyddat material inte publiceras 3) Har ett anmälningssystem och när något är anmält som upphovsrättsskyddat kommer det inte upp igen.
Missas någon punkt är sajten ansvarig för uppladdningen. Det skulle alltså räcka att en sajt beslutade att de vill vara en sajt för upphovsrättsskyddat material och därmed inte ens försöka få någon licens, för att ha en skyldighet att inget brott begås på deras sajt, det vill säga skaffa ett filter. Samma sak gäller punkt 3: Ska en sajt se till att ett anmält verk inte publiceras igen måste man ha ett filter som känner igen just detta verk.
Fler saker som behöver beaktas:
Upphovsrättshavaren måste själv ha hävdat sin upphovsrätt.
Nästan allt vi publicerar på nätet kan falla under upphovsrätt. Alla statusar, bilder och filmer vi själva producerat är så klart våra egna, men i användarvillkoren hos till exempel Facebook ger vi dem rätten att visa det vi själva producerar och publicerar. Det Artikel 13 gör är att hindra andra från att publicera dina verk i sociala medier – om du vill. Har ingen hävdat upphovsrätt för verket, kan sajten publicera det fritt. Har däremot någon hävdat upphovsrätt måste Facebook antingen 1) inhämta godkännande och betala licens eller 2) se till att verket aldrig publiceras igen. Svårigheten är uppenbar: Hur ska Facebook veta att personen som hävdar upphovsrätt verkligen äger verket? Föreställ följande scenario: Din kompis tar en bild du inte gillar. I teorin skulle det räcka att du hävdar att du fotat bilden, för att sajten skulle tvingas filtrera bort den (eller betala). Eftersom det är brottsligt av Facebook att publicera upphovsrättsskyddade verk är det viktigare att snabbt ta bort, än att ifrågasätta upphovsmannen.
Sajter ska ha gjort ”best effort” mot upphovsrättsbrott
I punkt 4(b) i artikel 13 står det alltså att sajten ska ha gjort ”best efforts” ”in accordance with high industry standards of professional diligence” för att se till att upphovsrättskyddat material inte olovligen tillgängliggörs. I skäl 38b tydliggörs också att ett sajter inte får stoppa annat lagligt material från att synas och användas. Hur det ska gå till i praktiken framgår inte, idag finns inget filter som är så avancerat att det inte skulle råka stoppa även lagligt material. I praktiken kan artikel 13 alltså fungera såhär:Upphovsrättsorganisationer kommer att tillhandahålla en lista på alla texter, bilder, ljud och filmer som är upphovsrättsskyddade. Sajter behöver då skapa en tjänst som kan korsköra denna lista mot allt användare laddar upp – för att registrera hur det använts och ta bort otillåten publicering.
Daniel Westman.
Det här låter omöjligt dyrt för små och mindre sajter. Men det skulle kunna gå att utläsa ytterligare undantag:
Dels förklaras det i artikel 2:5 att om sajten är ideell (som Wikipedia), en köp och sälj-sajt (som Blocket), eller en molntjänst för internt bruk (som Dropbox), så undantas man från direktivet.
I skäl 37a försöker direktivet också klargöra att inte alla små tjänster behöver drabbas av direktivet, utan endast ”uppkopplade tjänster som spelar en viktig roll på den digitala innehållsmarknaden, genom att det tävlar med andra uppkopplade tjänster, som ljud- eller videostreamade tjänster, för samma målgrupp” (min översättning). Det direktivet försöker säga är att artikel 13 främst ska sikta in sig på stora sajter som Google och Facebook. Det vill säga de som hotar Spotify, HBO eller andra tjänster som tydligt genererar pengar till upphovsrättshavare. Men den här skrivningen (37a) står inte i artiklarna, utan i skälen.
Daniel Westman är jurist och nätforskare. Han menar att var denna formulering står är viktigt när domstol senare kommer att avgöra hur direktivet ska tolkas. – Det en domstol är bunden av är det som står i artikeln, det som sägs i skälen är tolkningshjälpmedel. Om det skulle vara juridiskt korrekt borde man gått tillbaka och formulerat om det även i artikeln, säger Westman. Formuleringen kan vara ett resultat av hårda förhandlingar, där skrivningen fördes in för att blidka kritiska röster, tror Westman. Ett sätt att skjuta upp den exakta tolkningen till en domstol längre fram. – Man kan se det (skälen, reds anm) som ett juridiskt kompromissverktyg, när man har olika uppfattning kan man lägga in saker i de här skälen och det blir inte bindande lagtext, säger Westman.
Klart är att sajter tvingas till förhandlingsbordet med upphovsrättshavare på grund av direktivet. Vilket så klart är syftet, men det innebär inte per automatik att allt innehåll kommer vara kvar på sajterna. Precis som det redan fungerar på Youtube idag så kommer några upphovsrättshavare inte vilja att deras bilder, video eller musik hörs på Facebook. Och då försvinner det.
Privata företag som polis, åklagare och domare?
Det mest kontroversiella med direktivet är just straff- och skadeståndsansvar. Att staten genom straff vill tvinga företag att agera poliser – och radera innehåll innan det har publicerats. Idén att privata företag kan ha ansvar gällande medborgares gärningar är förvisso inte helt ny. Till exempel kan banker ha visst ansvar för att stoppa kunder att begå brott innan de begås, eller en hyresvärd ha ansvar för brott som koppleri, ifall det pågår i hyreshuset. Men skillnaden nu är att intrången denna gång görs i en central mänsklig rättighet: Yttrandefriheten. För när sajter får straffansvar av staten, signalerar den att det krävs särskild försiktighet och att det är viktigare att ta bort för mycket än för lite.
Juristen och nätforskaren Daniel Westman menar att här går skiljelinjen i debatten: Mellan de som ser artikel 13 som en yttrandefrihetsfråga och de som ser det som en ren marknadsfråga. De senare har inga problem med att marknaden äntligen får hjälp att överleva.
– Ser man internet bara som en arena som har att göra med en marknad och distribution av någons skyddade verk, då är detta ganska oproblematiskt. Men ser man att det träffar bredare än så, då är det problematiskt.
Daniel Westman menar också att det är viktigt att fundera över nästa konsekvens. Om vi öppnar dörren för att hindra upphovsrättsintrång innan publicering, vad kommer efter det? EU-kommissionen har redan pratat om att förhindra terrorpropaganda på samma sätt, men man kan lika gärna föreställa sig andra brott, som att publicera personuppgifter. Ska privata företag vara ansvariga för den gränsdragningen och är det värt att riskera blockera vår kommunikation för att stävja dessa brott?
– En del kanske tycker det skulle vara bra, men det skulle bli en väldigt stor begränsning i yttrandefriheten. Det är därför många ser allvarligt på det, men det kan framstå subtilt för den enskilda användaren, säger Daniel Westman
Kommer memes försvinna?
En av de vanligaste ingångarna i artikel 13 har handlat om memes, en internetkultur där man ofta använder upphovsrättskyddade verk för att skoja med eller kommentera samtiden. Kommer det att förbjudas? Kommer gifar som den här inte längre kunna postas?
Nja, memes kommer inte att förbjudas helt, men memes som den här ovan ägs av Disney och därför kommer den att fastna i filter och innebära att Disney får avgöra om de vill ha kompensation eller om klippet ska blockeras. Men: I den senaste versionen av artikel 13 har förhandlarna försökt runda det i punkt 5. Där står det att följande innehåll ska undantas i direktivet: ”a) Citering, kritik, granskning b) Karikatyr, parodi eller pastisch”.
Det finns alltså inget uttryckligt undantag för memes, eftersom memes inte alltid är en karikatyr, parodi eller pastisch. I gif-bilden ovan används bara en Disney-scen för att göra en rolig jämförelse med dagens politik. Eller skulle det kunna vara en pastisch? Allt detta kommer en domstol behöva ta beslut om. En domstol som alltså ska avgöra vad hela Europa ska anse vara parodins och pastischens gränser. Det blir en uppenbar svårighet för sajterna. – Det svåra är att göra den bedömningen på förhand. Vad är bara ett enkelt snyltande på någon annans verk och vad är någonting som verkligen är skyddat som satir och parodi. Det är jättesvåra bedömningar, säger Daniel Westman. – Gränsen är svår för juridiska experter och domare, men det är ännu svårare för de ungdomar som vill klippa ihop ett meme, säger Daniel Westman.
Allt det här behöver ledamöterna i parlamentet nu sätta sig in i och överväga. Ser de det som en unik möjlighet att tvinga nätjättar till förhandlingsbordet med en krisande upphovsrättsbransch? Eller ser man det som ett allt för stort ingrepp i yttrandefriheten.
– Ska man vara helt ärlig så är det ingen som vet exakt hur Youtube eller Facebook kommer att agera om man får en sådan här bestämmelse. Kommer man att ta ut svängarna och ta lite risker, för att behålla den här friheten. Eller kommer de att vara försiktiga för att inte exponera sig för några stämningar, säger Daniel Westman.
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Hej @miljopartiet. Jag undrar hur ni ställer er till er riksdagsledamot Leila Almis rasistiska uttalande om att kartlägga människor efter ras och religion? Jag vill helst slippa behöva göra en tidsresa tillbaka till… ja, Tyskland under 30-40 talet.#svpol
Just nu sitter en kvinnomisshandlare och glänser i Sveriges Radio. Han är inte dömd för den misshandel han säger sig ha begått, han bara… tjänar pengar och gör karriär på att berätta om den. Låt. Det. Sjunka. In. pic.twitter.com/yQf0m1zOct
Det har inte funnits järnvägsförbindelse med Piteå på 50 år. Gå ut i verkligheten och lär känna Sverige lite innan nästa utspel. pic.twitter.com/BNQPHjjFhR
KOMMENTAR. Av de två kontroversiella artiklarna i Upphovsrättsdirektivet är artikel 11 den mest obegripliga. I sin slutgiltiga form är den så urvattnad att det inte ens går att begripa vem som vill ha den.
I flera veckor har jag försökt läsa in mig, intervjua och prata med parter om den nya, slutgiltiga versionen av artikel 11, “länkskatten”. Resultatet läser du här:
Artikel 11 i sin senaste form är annorlunda och en produkt av åtskilliga kompromisser. Det var till exempel denna artikel Sveriges regering ursprungligen hade störst problem med, men inte brydde sig så mycket om, eftersom den i sin dåvarande version tillät medlemsländerna att själva välja om de ville implementera den. Nu går den inte att välja bort längre, men Sveriges regering röstade ändå för, kanske för att den nu istället är full av kompromisser – som kan tolkas lite som man vill.
I direktivet är det nu tillåtet att använda “enstaka ord” och “väldigt korta utdrag” av rubriker och ingresser i samband med länkning. Det finns också med en formulering i direktivet som uttryckligen förklarar att “syftet med hyperlänkar får inte undergrävas”. För artikel 11 handlar inte om att döda länkar, utan att försöka tvinga framförallt Google till förhandlingsbordet med en krisande mediebransch. En bransch vars omsättning minskar för varje dag och där nykomlingarna i kvarteret får bära ansvaret: Google och Facebook. Resonemanget är att om dessa nu är så framgångsrika, kan de inte då dela med sig av intäkterna?
Den logiken är lika svår att förstå som om papperstidningar på 80-talet skulle krävas på pengar av läsare som intervjuades eller skriver insändare.
Det är väldigt svårt att se att länklicensen skulle fungera. Den har inte gjort det i Tyskland eller Spanien, där versioner av artikel 11 redan testats. Istället stängde Google bara ner sina tjänster, eller plockade bort medierna som krävde pengar för länkar. Ville tidningarna inte ha all trafik var det deras problem, inte Googles. Givetvis kom alla tidningar snabbt krypande tillbaka. Ingen vill vara utan den enorma trafik Google ger.
Därför är det märkligt att se hur svenska branschorganisationer så hårt propagerar för en länklicens. Samma organisationer har medlemmar som lägger enormt mycket tid på att serva Facebook och Google, hjälpa dem indexera så mycket av deras material som möjligt. Visa dem var rätt ingress, bild och rubrik finns så att det ska bli tydligare och enklare att förhandsvisa deras artiklar. Det har varit en enkel ekvation, eftersom det har gett mer trafik. Varje dörr nätjättarna öppnat har medierna förtjust hoppat in i – för att de ser att det ökar deras relevans (och därmed affär).
Men nu helt plötsligt svänger man? Kräver att Google inte bara ska hjälpa med trafik, de ska också betala för det?
Det är ett så bakvänt och konstigt argument att det är svårt att ens bli upprörd. Det enda det kommer leda till är att att nyhetsmedier blir mer marginaliserade. De behöver Google och Facebook mer än tvärtom.
Om direktivet går igenom och artikel 11 blir lag är mitt stalltips:
Google och Facebook kommer inte att öppna plånboken för länklicenser. Medier som kräver ersättning kommer få halva länkrubriker, i enlighet med vad lagtexten tillåter. De som drabbas värst är vi konsumenter, som kommer begripa mindre av vilka länkar vi klickar på. Och givetvis medierna själva.
Det är därför den här kommande lagen är så obegriplig.
Vad är egentligen artikel 11, det som kallas ”länkskatt”, eller mer korrekt länklicens? Som en del av min rapportering inför EU:s avslutande omröstning om Upphovsrättsdirektivet går jag igenom de två mest kontroversiella delarna, artikel 11 och 13.
Snabbversion: Artikel 11 ger möjlighet för medier att få betalt av alla kommersiella sajter som vill länka med ”rubrik och utdrag ur ingress”. Men sajter kan komma runt det på olika sätt och frågan är om svenska medier ens vill ha det?
Det har varit många turer, många kompromisser, men när vi nu står på tröskeln till att direktivet blir svensk lag, kan artikel 11 förklaras med att kommersiella internetsidor behöver teckna en licens om de vill göra “rika länkar” till nyhetsartiklar. ”Rika länkar” är mer än en klickbar länk, den har rubrik och ett utdrag av ingress. Ungefär som det här:
Länken här ovan skapas automatiskt när jag klistrar in en länk, men själva syftet med artikel 11 är mest att komma åt Google och deras tjänster, där det i sökresultatet ser ut såhär:
Tidningsutgivarna har tillsammans med flera svenska mediehus lobbat hårt för den här delen av direktivet. De menar att det är rimligt att Facebook och Google delar med sig, eftersom deras framgångsrika tjänster tar 90 procent av alla nya annonspengar i Sverige. Krisen för mediehus är stor – och från EU:s perspektiv handlar det om en bransch som – till skillnad från Facebook och Google – betalar skatt i länderna de verkar. Artikel 11 kan därför tolkas som ett sätt för EU att beskatta en bransch, för att finansiera en annan. Därav ordet ”länkskatt”.
– Det är för att komma åt det oschyssta utnyttjandet, förklarar Jan Fager, jurist på Tidningsutgivarna, den organisation som företräder de flesta av Sveriges tidningar. Fager menar att tidningar riskerar förlora intäkter eftersom det finns en möjlighet att läsaren inte klickar sig vidare vilket innebär förlorade inkomster – samtidigt som Google tjänar pengar. – Så man utnyttjar ju någon annans verk, säger Jan Fager.
Under de senaste veckorna har Tidningsutgivarna publicerat flera debattartiklar där de spelar ner konsekvenserna för enskilda användare. I en debattartikel skriver de att ”så kallade snippets eller puffar är helt undantaget” i direktivet. Men det är fel. I skäl 34a tar direktivet avstamp från dagens situation och gör tydligt att det enda som kommer vara tillåtet är att länka med ”enskilda ord” och ”väldigt korta utdrag” från artikeln. Exakt vad ”enstaka ord” är, eller gränserna för ”väldigt kort” blir, behöver avgöras i domstol, men klart är att det inte kommer att bli som idag. Det medger även Tidningsutgivarna nu.
-Ja, och det är en fråga som vi inte kan svara på idag, vad ”väldigt kort” är. Men att det är mindre än vad som är i Google news är idag, det kan vi säga. Men ifrån början i direktivet var det betydligt strängare, då fick man inte ha någon del av rubriken och det var bara hyperlänken kvar, så där har det skett ett kompromissande, säger Jan Fager.
I liknande mål tidigare har domstolar i Tyskland slagit fast att det handlar om 7 ord. Färre än denna texts rubrik.
Tidningsutgivarna har också velat framhäva att privatpersoner skulle vara undantagna från förändringen – även när de postar länkar till nyhetsmedier på till exempel sociala medier.
-Ja, det är min tolkning. Begränsningen som man har via utgivarrätten, den gäller inte enskilda.
Men även det är svårt att hitta stöd för i direktivet. Forskaren och nätjuridiska experten Daniel Westman menar att det förvisso är sant att artikel 11 inte ska drabba enskilda personer, utan plattformarna, men att direktivet som helhet förklarar att det är plattformar som är ansvariga för vad användarna lägger upp.
– Som jag förstår det skulle till exempel Facebook därmed kunna vara skyldiga att sluta avtal med publicister eller anstränga sig för att få bort innehållet, säger Daniel Westman.
Tidigare försök att införa länklicenser
Det är inte första gången en idé som artikel 11 testas i Europa. I både Tyskland och Spanien har det gjorts försök med länklicenser på nationell nivå – utan framgång. I Spanien stiftades 2014 en lag som tvingade Google att betala ifall de ville fortsätta göra ”rika länkar” till tidningar. Resultatet blev att tjänsten Google news stängde ner i Spanien. I efterhand släpptes analyser där som berättade att de stora sajternas trafik minskade med 6 procent, men ännu värre för de mindre sajterna: trafiken föll med 14 procent. Totalt minskade produktionsöverskottet med 10 miljoner euro per år, rapporterade den spanska mediebranschen och värst blev det för de mindre tidningar och tidskrifter som förlitade sig på Google för att kunna tävla om publiken på samma villkor som de stora mediehusen. 2015 gick 900 spanska tidskrifter och 150 lokaltidningar ut och vädjade till EU att vara försiktig vid liknande lagstiftning.
I Tyskland gjordes ett försök med en lag ett år tidigare, 2013. Det är mer likt artikel 11, då den inte kräver att Google ska betala länkar – tidningar får själv välja om de vill utnyttja rätten. Men även här blev det tydligt hur svårt det är. Google valde att ta bort alla tidningar som ville ha pengar för länkar, men släppte in dem så snart de undanbad sig ersättning. De största medierna gav sig snabbast, efter att det visade sig att 40 procent av deras google-trafik försvunnit.
Alla är medvetna om misslyckandet i Tyskland och Spanien, så även Tidningsutgivarnas Jan Fager. Men han resonerar som sina kollegor på branschorganisationerna i Europa: Det här kommer att fungera, om vi är fler bakom kraven.
– Lösningen är i form av EU, det är betydligt svårare att lösa det här nationellt, säger Jan Fager.
Han ser inte heller några problem eller risker i att det skulle innebära några spridningsproblem för de minsta aktörerna, så som det varit i Tyskland och Spanien, även om han inte kan utveckla varför.
– Jag tror bara inte det.
Andra, utanför branschorganisationerna, är inte lika hoppfulla. 169 akademiker över hela Europa har gått ihop och uttryckt skepsis, men framförallt oro över att det är de små publicisterna som kommer skadas mest. Oron stöds av bland annat av flera från Europas ledande forskningscenter,Innovative media publishers och andra forskare som gått ihop till upprop. Men det är också viktigt att betona att i princip samtliga branschorganisationer ställer sig bakom artikel 11 (och att flera av de länkade uppropen skrivits innan de senaste kompromisserna offentliggjorts).
Vill svenska tidningar vill ha artikel 11?
Så frågan är: Vill svenska medier det här? En rundringning hos de största svenska mediehusen ger inget entydigt svar, men SVT, Expressen och SR är alla överens om att de inte kommer kräva någon licens av mindre svenska kommersiella aktörer. Schibsted vill inte ta ställning alls än, men Expressens Thomas Mattsson säger att de har ”en öppen hållning till att låta andra aktörer sprida vårt innehåll”. Det är en hållning som man kan anta att fler medier delar. För lobbande från svenska branschorganisationer kommer samtidigt som i princip alla svenska mediehus jobbar intensivt med att hjälpa Google och Facebook hitta och ”ta” deras innehåll. Genom små kodtaggar indikerar mediehusen hur Facebook ska hitta rätt bild, rubrik och ingress att kopiera från mediernas sajter. Det hyrs in dyra konsulter som ska hjälpa tidningar att hamna högt upp i Googles sökresultat och ingen använder sig av den tekniska möjlighet som finns redan idag att exkludera sig från till exempel Google (genom en funktion i något som kallas robots.txt). Nätjättarnas trafik är helt enkelt för viktig för medier. Det är inte ovanligt att en enskild tidning får en tredjedel av sin trafik från Google och Facebook.
Även branschorganisationerna själva vet så klart allt detta. De har till och med själva tillhandahållit utbildningar för medier om hur de ska använda sig av plattformarna. De senaste årens trender har också inneburit att allt fler uppmuntras lägga inte bara ingresser och rubriker utan hela artiklar direkt hos Google (genom AMP) och Facebook (genom Instant articles), för att öka relevans, synlighet och trafik.
Hur ska man förstå att Tidningsutgivarna å ena stunden lär ut hur man placerar taggar för att Facebook ska hämta rubriker och ingresser rätt, och sedan några år senare säger ”Google ska betala”?
-Jag…tycker inte att jag behöver, eller kan svara på om det skett någon förändring, men utgångspunkten är att vi stöder utgivarrätten, men hur man använder utgivarrätten det får framtiden utvisa och det är respektive mediehus som måste fatta de besluten, säger Jan Fager från Tidningsutgivarna.
4 alternativa konsekvenser om artikel 11 blir verklighet
1) Länkar blir kortare Sajter som Google bestämmer sig för att hålla sig inom lagens tillåtna gräns och publicerar endast rika länkar med ”enskilda ord” eller ”väldigt korta utdrag”. I Tyskland slog domstol fast att en liknande definition innebar 7 ord. En sådan begränsning skulle göra att inte ens denna texts rubrik hade funnits med.
2) Länkar till nyhetssajter som kräver pengar upphör De kommersiella sajterna, till exempel Google och Facebook, slutar länka eller inkludera nyhetssajter på deras sajter. Det skulle innebära en stor förlust både för de som söker och för sajterna – som förlorar trafik.
3) Alla sajter börjar betala Google, Facebook och alla mindre kommersiella sajter som krävs på licens kommer att öppna plånboken och internet kommer se ut och fungera precis som idag.
4) Nyhetssajter ger kostnadsfria licenser Medier kräver inte ekonomisk kompensation för att visa rubriker eller utdrag från ingresser i samband med länk. Internet kommer se ut och fungera precis som idag.
Fan dags att någon sätter ner foten mot alla trötta tomtar som vill kväva svensk läktarkultur. Stämningen vi har i Allsvenskan är anledningen varför spelare vill vända hem.
Paow är tillbaka i Paradise hotel – och tillbaka i debattens hetluft.
Småstäderna Göteborg och Uppsala.. Sveriges andra samt fjärde största. Nej ditt förakt mot småstäder gör dig inte till rasist Paulina, däremot rätt korkad. pic.twitter.com/pXfA0qOqqO
Jan Guillou är en av de främsta som har relativiserat islamistisk extremism de senaste 20 åren. Falskt har han hävdat att @SAPOsverige för en häxjakt mot muslimer som kollektiv. Har bidragit till försening av effektiv terrorlagstiftning. https://t.co/n2xI6lUrcf
Hej, män. Om ni promenerade i ett reservat där 98 av 100 lejon var helt harmlösa men två av dessa 100 skulle slita er i stycken om ni kom nära dem, hur skulle då er generella hållning mot lejon vara?
BOOM! Expressen djupdyker i Uppsalafrågan och bekräftar EBT:s påståenden med vittnen, namngiven polis osv. Visar vikten av seriös journalistik, när nu @svtnyheter har annat för sig.
Som denna sida tidigare rapporterat har gruppledaren i EPP försökt tidigarelägga den avslutande voteringen. Det har lett till stora protester, inte minst i Berlin där tusentals samlade för att protestera mot beslutet och skandera ”vi är inte botar”.
Idag meddelar Julia Reda (PP) som också var den som avslöjade försöket, att hon under ett informellt möte fått reda på att det inte kommer att tidigareläggas.
Can confirm now that the final vote on #copyright won’t be moved ahead to next week. In case you’re wondering about a missing tweet, I was asked not to disclose details of the informal meeting held today. ¯_(ツ)_/¯ #SaveYourInternet#Article13
Både Reda och andra ledamöter har skriftliga rapporter på att EPP försökte tidigarelägga omröstningen. Läs mer
I ett tidigare utkast, som nu är raderat, påstod Julia Reda att EPP hade motionerat för att tidigarelägga, men drog tillbaka det när det inte fanns stöd.
Programledare, fristående journalist och rådgivare. Föreläser, utbildar, modererar och skriver om saker som är digitala och sociala.
kontakt@emanuelkarlsten.se
0702772030
