Den fackliga organisationen lobbade i sluttimmarna för att Sverige skulle rösta ja till Artikel 13. Deras röst var tung – de representerar över 600 000 svenskar – och påverkade svenska politiker i slutspurten. Men förbundet hade inte stöd. Varken hos sina medlemmar, deras förbund eller den egna styrelsen. Nu backar Sveriges akademiska centralorganisation (Saco). – Förankringsrutinerna brast i det här fallet, det beklagar vi, säger Saco i ett uttalande.
Måndagen den 25 mars, klockan 19:19 publicerades utspelet på Twitter.
Viktigt omröstn. i @EP_Sverige imorgon om dir. om upphovsrätt, avgörande betydelse för kulturskapares rättighet. och möjligheter att få rimligt betalt för sin musik, text, bild eller film on-line. Tillsammans med @Akademikerna och @LOSverige uppmanar vi sv ledam. att rösta för. pic.twitter.com/Xj98rskwsG
Tillsammans med de två andra fackliga organisationerna representerar de därmed nästan samtliga fackförbund i Sverige, med ungefär 3,5 miljoner medlemmar. Att utspelet var gemensamt är inte konstigt. Organisationerna samverkar till exempel i EU, med gemensamt kontor, och har flera kulturskapare i organisationerna.
Utspelet var blytungt och betydande i slutspurten innan votering. Morgonen efter höll Socialdemokraterna en pressträff i EU-parlamentet. Där medgav flera ledamöter att just kulturarbetare och deras organisationers påtryckningar haft stor betydelse när flera av dem nu bytt hållning.
Samtidigt var flera medlemmar i facket upprörda över deras organisations utspel. Framför allt inom Saco. Några dagar tidigare hade ett av Sacos medlemsförbund, DIK – facket för kultur, reklam och kommunikation, gått ut och tagit offentlig ställning mot direktivet. Och när Sacos utspel blev känt var Sveriges ingenjörer, med cirka en fjärdedel av Sacos totala antal medlemmar, rasande.
I interna mejl, som denna sajt har tagit del av, skriver ordförande i Sveriges ingenjörer, Ulrika Lindstrand, att hanteringen är ”remarkabel”. Ingen från Saco har sökt stöd eller informerat sina medlemmar innan utspelet. Inte heller har Saco sökt stöd i sin styrelse. Det framkommer också att Sveriges ingenjörer krävt att Saco ska redovisa hur de kommit fram till beslutet och hur beslutsgången varit.
När Sveriges ingenjörer ombeds att formellt kommentera sin hållning väljer de att svara i en skriftlig kommentar: ”Nej, vi hade inte fått information om att Saco skulle gå ut och ta ställning i denna frågan/…/Sveriges Ingenjörer har själva inte utrett frågan och ställer oss därmed inte bakom det ställningstagande som Saco gjort. Med anledning av hanteringen har vår förbundsstyrelse haft diskussion med Saco om hur likande situationer ska undvikas i framtiden”.
Även DIK är kritiska. I en kommentar skriver de: ”/…/det upphovsdirektiv som nu ligger på bordet har allvarliga demokratiska problem och kommer att få betydande negativa konsekvenser både för enskilda individer – kulturskapare och andra – och för bibliotek, arkiv och museer. Det hade vi sagt till Saco också om de hade kontaktat oss i frågan. Men, så blev det inte den här gången och det har vi så klart en intern dialog med Saco om.”
Saco medger att det blev fel, men vill inte ställa upp på en intervju. I en kommentar skriver de:
”Saco har kommunicerat till våra medlemsförbund att de interna förankringsrutinerna brast i det här fallet. Det beklagar vi. Det som Saco har gått ut med är vårt eget ställningstagande. Bland våra 22 medlemsförbund råder det delade meningar kring direktivet, vilket vi som centralorganisation självklart respekterar.”
Men särskilt delade meningar är det inte ute i förbunden. En rundringning till förbundets samtliga förbund visar att de flesta inte visste om Saco ställningstagande, och inte heller vad de själva ska tycka. Av de svarande är det bara ett förbund, Sveriges skolledarföbund (7 000 medlemmar), som är positiva till Sacos hållning i frågan.
Saco vill inte kommentera vidare, utan hänvisar till att de inte tar sina ”interna processer” externt.
När jag har anklagat hela huset för stöld, rån, bedrägeri o mord över min laddare men jag hittar den i min väska för att jag tog den till skolan pic.twitter.com/ZJf2HCEbKM
Salafist är årets folkbildare. Högklackat är en del av patriarkatet. Slöja är frihet. Schamponering gör män kåta. En 16-årig flicka är årets kvinna. 30-åriga män är barn. Asylinvandring är en vinst. EU-censur är frihet. Liberaler stödjer socialism.
Är så heligt förbannad på politiker som i decennier krattat för att öka på utanförskap, radikalisering, utvecklandet av parallella samhällsstrukturer nu känner sig förnärmade av att polisen pekar ut dessa områden som utsatta. Ni borde istället skämmas för att ni bäddat för detta.
Det tog max 14 sekunder, sedan kom ett sms från sambon om att jag gott kunde stanna kvar i Dubai och leva mitt liv med gul klänning-tjejen. pic.twitter.com/4YRTZalcWI
Kungliga ingenjörsvetenskapsakademin, IVA, riktar tung kritik mot det Upphovsrättsdirektiv som röstades igenom av parlamentet. Men den kommer först efter att parlamentet har röstat.
Akademin är en av landets tyngsta i sitt område och världens äldsta ingenörsvetenskapsakademi. Nu menar ordförande, Staffan Truvé, att utspelet är ett sätt att påverka ledamöterna i EU-nämnden, inför riksdagens kuppartade försök att stoppa direktivet nästa vecka.
Staffan Truvé
IVAs tar framför allt sikte på att Sveriges mediegrundlagar innehåller ett förbud mot förhandscensur, som vanligtvis är så starkt att teleoperatörer i Sverige inte ens har rätt att läsa av deras kunders information.
”Det är anmärkningsvärt/…/att upphovsrättsdirektivet önskar förändra detta i grunden. Inte bara genom att införa förhandsfiltrering av innehåll, utan också genom att flytta ansvaret för filtreringen till den kommersiella marknaden/…/den lösning som föreslås riskerar att få allvarliga konsekvenser för öppenhet och yttrandefrihet.”, skriver IVA
Staffan Truvé säger att IVA varit engagerade i debatten även tidigare, fast under ytan. – Vi har bedrivit så kallad ”tyst diplomati” tidigare och pratat med departementet och enskilda ledamöter. Men att vi nu gjorde detta är väl dels för att allt inte är förlorat än och vi ville göra en tydlig markering. Dels för att bygga opinion inför nämnden och om och när direktivet går igenom förbereda politiker så att de förstår vad det handlar om.
Har ni haft någon diskussion tidigare om att göra ett publikt ställningstagande? – Nej, faktiskt inte. Vi trodde att det skulle vara mer effektivt att ta det separat, inte publikt. Det är alltid lätt att vara efterklok, kanske hade det hjälpt några att inte trycka på fel knapp, men det hade kanske ändå inte ändrat resultatet.
Hur länge har ni bedrivit det ni kallar ”tyst diplomati”? –Som alla andra kom vi igång för sent. I höstas, i september, blev vi nog som alla andra ganska överrumplade att den här processen gick så mycket snabbare än väntat.
I övriga Europa har det varit betydligt vanligare att akademiker samlats gjort gemensamma uttalanden mot direktivet. FN:s observatör för mänskliga rättigheter, inte minst. Såg ni det och var det något som gjorde att ni avvaktade med att ta en publik hållning? – Nja. Vi kanske trodde, som alla andra, att det var en process som somnat in, och sedan kände vi kanske också, och nu talar jag nog mer för mig personligen, att det nog fanns en majoritet emot det här [i parlamentet, reds anm]. – Men det blev en intressant lärdom.
Flera av Sveriges största fackliga organisationer tog offentligt ställning för direktivet innan omröstningen, med motiveringen att de vill stötta deras medlemmar som är beroende av upphovsrätten.
IVA skickade under fredagen ut sitt uttalande till samtliga ledamöter i EU-nämnden.
Fotnot: Även om ordförandeuppdraget i IVA är ett förtroendeuppdrag, och Staffan Truvé representerar en organisation av oberoende akademiker, ska det noteras att Truvé är delägare i Recorded future, ett bolag där Google är en av delägarna.
Just som allt tycktes vara klart med Upphovsrättsdirektivet, kommer en sista vändning. Svenska riksdagsledamöter planerar nu att göra ett försök att ändra Sveriges hållning i Ministerrådet – och tvinga Sverige att rösta nej. Men det är komplicerat…
För att Upphovsrättsdirektivet ska kunna antas måste det godkännas av EU:s två lagstiftande församlingar, parlamentet och Ministerrådet.
Det ena skedde i tisdags förra veckan, när EU-parlamentet röstade igenom direktivet, med artikel 13. Det andra skedde strax innan parlamentets röstning, men bara på ambassadörsnivå, i ”de ständiga representanternas kommitté”, Coreper.
Fortfarande måste beslutet alltså tas på formell ministernivå.
Det är här de svenska ledamöterna nu ser en lucka – och sin chans. Bland svenska partier är det bara Socialdemokraterna som är för Upphovsrättsdirektivet (även om också Sverigedemokraterna ”råkade” rösta fel, senast). Övriga har varit och röstat emot, även i EU-parlamentet.
Trots det har Sveriges S-ledda regering godkänt direktivet på ministernivå, även om de först var kritiska och försökte stoppa det. Ansvarigt utskott för frågan, Näringsutskottet, har tidigare framfört kritik mot att regeringen inte inhämtat tillräckligt med stöd hos riksdagen för det. Regeringens har då svarat att ingen tidigare visat intresse och hänvisat till dokument där regeringen getts ett stort och fritt mandat i frågan.
– Det stämmer till viss del, men eftersom regeringen har ett informationsövertag är det svårt för oss att kalla till en överläggning om vi inte ser att regeringen tänker byta åsikt, säger Arman Teimouri (L), ledamot i näringsutskottet, efter regeringens svar.
Men den sista instansen innan Sverige formellt kan godkänna direktivet är alltså EU-nämnden. En av riksdagens tyngsta organ med 17 ledamöter, där regeringen måste inhämta godkännande inför avgörande omröstningar.
EU-nämndens handlingsutrymme är begränsat, men de sammanträder med regeringen varje fredag. Dagen innan mötet får ledamöter en lista över vilka frågor som är ”A-punkter”, det vill säga sådana frågor som kommer att klubbas igenom utan diskussion på EU:s nästa ministerråd. När en fråga dyker upp som A-punkt, har ledamöterna en chans.
Om fem ledamöter i nämnden kräver det, måste ordföranden kalla ansvarig minister till nämnden för överläggning.
Flera ledamöter har aviserat att detta är deras plan. Nämndens vice ordförande, Tomas Tobé (M) har sagt det, och även Annika Qarlsson (C).
– När frågan kommer upp till EU-nämnden kommer jag att begära överläggning och att justitieminister Morgan Johansson (S) kommer till nämnden. Vi kommer att rösta nej och hoppas att vi får en majoritet för det i EU-nämnden så att Sveriges ståndpunkt blir ett nej, säger Annika Qarlsson.
Skulle partierna rösta enligt sin tidigare hållning, skulle det bli enkelt att samla en fällande majoritet i EU-nämnden.
Preliminärt kommer Ministerrådet ta upp frågan som A-punkt under sammanträdet den 15 april. Det innebär att EU-nämnden kan ta upp det tidigast på torsdag nästa vecka. Och att frågan avgörs på fredag, nästa vecka. Bara tre dagar innan mötet.
Men. Och det är ett viktigt men.
Inte ens om Sverige byter hållning i Ministerrådet, räcker det för att stoppa direktivet. Däremot: Om Sverige byter sida, finns chans att fler gör det.
Upphovsrättsdirektivet gick igenom och det var också den nyhet som dominerade på topplistorna på Twitter.
10)
Artikel 11 ”länkskatten” och 13 ”uppladdningsfilter” gick igenom med 5 röster! Nu kommer många skälla och skylla på EU. MEN det är svenska Sossarnas fel! Om tre av de svenska sossarna röstat Nej istället för Ja hade vi vunnit! Hur man röstar spelar roll. Glöm inte det den 26 maj!
Nu har man hittat könsskillnader på barns hjärnor redan på fosterstadiet.
Observera att nuvarande dogm inom skola, akademi, politik osv bygger på idén att alla skillnader i utfall mellan könen enbart är resultatet av social påverkan.https://t.co/KB6ghFvheJ
Saker Socialdemokraterna röstar JA till: – Internetcensur
Saker Socialdemokraterna röstar NEJ till: – Strängare terrorlagar – Hårdare straff för våldtäktsmän – Totalförbud för barnäktenskap – Särskild lagstiftning mot hedersbrott – Erkännande av IS folkmord på yazidier
Saker Socialdemokraterna röstar JA till: – Internetcensur
Saker Socialdemokraterna röstar NEJ till: – Strängare terrorlagar – Hårdare straff för våldtäktsmän – Totalförbud för barnäktenskap – Särskild lagstiftning mot hedersbrott – Erkännande av IS folkmord på yazidier
Marita Ulvskog (S) och Jytte Guteland (S) kommer rösta för artikel 11 och 13. Läs artikeln, de ska bestämma internets framtid men ingen aning om vad de sysslar med.
Detta är motsvarigheten till att låta analfabeter bestämma skolans läroplan. https://t.co/3k6rJ25WAF
Nu står det klart att @socialdemokrat bär skulden för inskränkningarna i det fria internet. Deras röster var avgörande för att artikel 11 och 13 i upphovsrättsdirektivet inte fick bli föremål för votering. Direktivet är en besvikelse för oss som vuxit upp med ett fritt internet.
Kvinnorna på bilden är misstänkta för två grova stölder mot äldre i centrala Malmö den 18 mars – dela inlägget för nu ska de åka fast! Inom loppet på en timme lyckas de stjäla två äldre kvinnors bankkort, komma över deras koder och tömma deras konton på 40 000 kr. pic.twitter.com/YehP4n83wz
Klart är att ingenting kommer att rivas upp, trots att ett helt nytt parlament snart väljs in. Det brukar sägas att det tar lika lång tid att riva upp ett direktiv, som att skapa det. Och det har tagit många år att nå dit vi är nu. Kritiker hoppas fortfarande på halmstrån. Som att EU-domstolen ska underkänna direktivet. Att ministerrådet, när de träffas om några veckor för att formellt godkänna beslutet, kommer att ha ändrat sig. Det är orealistiskt.
Vi kan därför konstatera att upphovsrättsorganisationerna nådde en stor seger och var också de som lyckades bäst i sitt lobbyarbete. De lyckades etablera ett narrativ om att de som kritiserade direktivet antingen var förledda av skräckpropaganda eller var Googles marionetter. Men allra mest: Att det här var en fråga om att vara för eller emot kulturskapare.
Den senare frågan blev helt avgörande.
Bland de svenska socialdemokraterna var denna punkt vad som fick flera att vackla. Tydligast uttryckte sig Aleksander Gabelic (s), som framstod skärrad över de påtryckningar han upplevt från lobbyister av upphovsrätt. Visst, han hade fått tusentals mejl från medborgare, men trycket från kulturskapare, de nattliga samtalen om att han höll på att förstöra för dem, skärrade honom. Gabelic var helt övertygad om att FN:s observatör för yttrandefrihet hade rätt, att direktivet var en alldeles för stor inskränkning i yttrandefriheten, men tryckte gjorde att han ändå övervägde att rösta blankt – han var rädd för hur kulturskapare skulle tolka och spinna det. Gång på gång under vårt möte underströk han det, att direktivet inte handlade om att vara för eller emot kulturskapare.
Oron är begriplig, för den berättelsen blev dominerande.
Under de sista dagarna trappades lobbyarbetet upp i Strasbourg. Halva Strasbourg var inför sessionen klädd i gula ”Yes2copyrigh”-banderoller. Nästan varje taxibil i staden var strajpad med gula vepor och på dagen för votering hängde specialgjorda tidningar på varje ledamots dörr med uppmaningen att rösta ”rätt” – för kulturskaparnas skull.
Det var en otroligt offensiv, mer välfinansierad och koordinerad än någon gräsrotsrörelse eller ”nej”-sida varit.
Om kritiker ska trösta sig med något är det att direktivet ändå har förbättrats under tidens gång. Det har gjorts en rad kompromisser och ändringar på grund av det enorma tryck från miljoner medborgare runtom i Europa – även om de flesta kritiker inte tyckte att kompromisserna var tillräckliga.
Men det är det ingen idé att fortsätta älta det. Mer intressant är att fokusera på vad som händer nu.
Dels påbörjas nu två år av implementering i medlemsländerna, när direktivet ska bli nationella lagar. Det innebär alltså att det kan bli olika versioner i alla länder.
Dels fortsätter det jag skrev om i höstas: EU-kommissionens förslag att använda filter-idén även till andra brott. Som terrorpropaganda.
Just nu förbereds förslaget i utskotten i EU och sannolikt kommer det efter sommaren vara klart för beslut i parlamentet. I grunden handlar det om att nätjättarna ska göras ansvariga för att se till att terrorpropaganda tas bort omedelbart. Det låter väl bra? Ja, men fundera på hur det skulle bli i praktiken. För hur definieras terrorpropaganda? Var går gränsen? Nelson Mandela ansågs vara terrorist i Sydafrika – hur ska EU hitta en gemensam, godtagbar definition? Och hur ska nätjättar som Facebook och Google begripa avvägningen? Än en gång finns en stark tilltro till tekniken – en teknik som inte existerar.
Förslaget understryker också en av de allvarligaste bieffekterna med det nu antagna upphovsrättsdirektivet. Idén var att ta makt från nätjättar genom att tvinga dem dela med sig av pengar eller stoppa spridningen av upphovsrättsskyddad innehåll. Men genom att tvinga dem att göra automatiska bedömningar om lagbrott, krönte vi dem också till samhällets polis, åklagare och domstol.
Om vi återgår till den lokala implementeringen av upphovsrättsdirektivet. I Sverige kommer det i praktiken innebära flera förändringar. Jag har gått igenom de utförligt i min text om Artikel 13, men för att sammanfatta:
Alla sajter kommer inte att behöva nätfilter. I Artikel 2 görs en definition av vilka det drabbar: ”tjänster som har som huvudsyfte eller ett av sina huvudsyften att lagra och ge allmänheten tillgång till en stor mängd upphovsrättsskyddade verk eller andra skyddade alster som laddats upp av dess användare, som leverantören ordnar och marknadsför i vinstsyfte.”
Det är en medvetet vag definition där alla sociala medier skulle kunna ingå, men idén är att kunna undanta typ forum, för att istället fokusera på aktörer som Youtube och Facebook.
I skäl 66 talas det om proportionalitet för ett nätfilter. Att när man avgör hur bra någon klarat att stoppa brott, ska det beaktas hur stor sajten är, vilken ”bästa praxis i branschen” är (Googles igenkänningsfunktion content ID, som kostade 100 miljoner dollar att bygga), hur ”ändamålsenligt” åtgärderna varit, hur dyrt det blir för tjänsterna att utveckla. Formuleringarna är medvetet vaga och kommer säkerligen utnyttjas av sajterna för att testa direktivets gränser. Men eftersom definitionerna beskrivs i skälen – inte i artikeln – kommer dessa förmildringar inte ha samma tunga betydelse i domstol.
I grunden är idén att direktivet ska tvinga nätjättar till förhandlingsbordet där upphovsrättshavare ska kunna använda direktivet som hot: ”Förhandlar ni inte, måste ni hålla borta ALLT. Börjar ni betala, kan vi se genom fingrarna på en del andra saker!”
Det kan därför antas att upphovsrättsorganisationerna kommer nöja sig med att fälla högvilt, och inte jaga mindre sajter. Men. Direktivet och artiklarna är samtidigt tydliga med avgränsningar och skulle lätt kunna användas även mot mindre sajter, om så önskas.
Det ska inte bli massövervakning. I både artikel 17.8 och skäl 66 står att varken artikeln eller direktivet ska ”leda till att medlemsstaterna föreskriver en allmän övervakningsskyldighet”. I praktiken måste givetvis en sajt övervaka, eller filtrera, om material ska stoppas. Formuleringen är en slags friskrivning och kompromiss: Nu har EU åtminstone gjort klart att övervakning inte är syftet med direktivet.
Vi får en ny ”domstol”. Ytterligare en intressant skrivning i skäl 70 och 79, men delvis också artikel 21, är upprättandet av en opartisk instans för ”tvistlösning” som inte ska belasta vanliga myndigheter.
”Medlemsstaterna bör också säkerställa att användarna har tillgång till prövningsförfaranden för tvistlösning utom domstol.”(70)
Hit ska alla kunna vända sig ifall man tycker att en sajt har tagit bort för mycket, eller gjort fel. Men också om du vill hävda din upphovsrätt, att din bild inte ska spridas på nätet. Men den ska också säkerställa att satir och kritik inte filtreras.
Hur detta ska gå till kommer bli olika i andra länder, och mycket intressant att följa.
De har nu två år på sig (men det kommer säkert dra längre ut på tiden).
Klart är att vi inte sett det sista av det här. Svenska riksdagsledamöter har redan lämnat in interpellationer till regeringen, för att kräva svar. Och i EU-valet kommer det säkert användas som ett slagträ. Debatten om hur direktivet ska införas kommer säkert bli en följetong, liksom EU:s försök att försöka reglera internet och använda nätjättarna för att komma åt fler brott.
Just den balansgången kommer att bli mycket svår. Och skapa en framtid som därför kan kännas lite obehaglig.
För min del är reportageresan om EU och ”ödesröstningen om internet” över. Jag kommer att fortsätta att rapportera om frågorna i andra former och andra plattformar, men detta blir det sista jag skriver på uppdrag av de läsare som finansierade reportageresan genom Kickstarter.
Tusen tack för att ni har varit med och läst, kommenterat och gjort rapporteringen till vad den blev. Den har citerats och kopierats runtom i Europa och Sverige – och förhoppningsvis gjort några smartare eller åtminstone mer insatta i vad som hände i Europarlamentet den här veckan.
Tack.
Foto: Herman Caroan. CC-BY
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Det var inte bara tre svenska ledamöter som tryckte på fel knapp i den avgörande omröstningen. I protokoll som nu offentliggörs är det totalt 13 ledamöter som anmält att de röstat fel. Hade bara tre av dem tryckt som de ville – hade direktivet kunnat se helt annorlunda ut. Så vad hände?
Igår berättade vi om hur två Sverigedemokrater som varit emot hela upphovsrättsdirektivet, råkade trycka på fel knapp – och rösta ja till direktivet. Direktivet röstades kunde då passera vidare utan ändringar, med fem rösters marginal. Rösterna går inte att ändra i efterhand, men det går det att föra till protokollet om man menade att rösta något annat. Listan har nu offentliggjorts – och där framgår att ytterligare 13 ledamöter i parlamentet menade att rösta annorlunda.
Det som det handlar om var alltså möjligheten att ändra i direktivet – och rösta bort till exempel artikel 13 och 11. Den möjligheten förlorades, eftersom följande tryckte på fel knapp:
10 ledamöter menade att rösta ja till att ändra direktivet (men röstade nej/avstod): Peter Lundgren, Sverigedemokraterna, SE Kristina Winberg, Sverigedemokraterna, SE Gerolf Annemans, Flemish Interest Party, BE Johannes Cornelis van Baalen, People’s Party for Freedom & Democracy, NL Dita Charanzová, non-affiliated/ANO 2011, CZ Martina Dlabajová, non-affiliated/ANO 2011, CZ Antanas Guoga, Liberal Movement, LT Eva Joly, Europe Ecology — The Greens, FR Jo Leinen, Social Democratic Party, DE Michèle Rivasi, Europe Ecology — The Greens, FR
2 ledamöter menade att rösta nej till att ändra direktivet (men röstade ja): Marek Plura, Civic Platform, PL Marita Ulvskog, Socialdemokraterna, SE
1 ledamot menade att avstå (men röstade nej till att ändra direktivet): Daniel Buda, National Liberal Party, RO
Utöver att här finns ovanligt många svenskar (3) är ett av namnen något som fler känner igen, Antanas Guoga. Guoga kommer från Litauen och är kanske mest känd under namnet ”Tony G”, en internationellt erkänd pokerspelare.
Hade alla dessa tryckt på rätt knapp hade alltså den slutgiltiga omröstningen blivit 319 för – 314 mot. Och parlamentet hade kunnat rösta in ändringar i direktivet, som att stryka artikel 11 och 13. Istället förlorade samma sida – med fem rösters marginal. På grund av 13 personers feltryck.
Hur kunde det hända? Flera ledamöter menar att det rådde förvirring. Även under själva röstningen var det tydligt för den som följde röstningen på plats. Men inför den avgörande röstningen om ändringsförslagen stannade ordförande till och med upp och försäkrade sig om att allt var i sin ordning, innan han fortsatte.
Men allt var i sin ordning. Det var några ledamöter som bara inte hade gjort sin läxa.
Det ska tydliggöras att det händer ganska ofta att ledamöter råkar trycka fel. När tidningen Dagens arena granskade de svenska ledamöterna 2016 låg Anna Maria Corazza Bildt (M) i topp med 49 felröstningar, följt av Soraya Post (FI) med 24 felröster.
– Knapparna sitter väldigt nära varandra, sa Soraya Post då, till ETC.
Såhär ser knapparna ut i parlamentet:
Det som snarare är problemet är att hålla koll i den röstlista man har med sig. Röstlistan är en slags guide över vilken ordning man ska trycka på dessa knappar. Ledamöterna röstar många gånger under en dag och har heltidsanställda assistenter – både enskilt och i partigruppen – som hjälper till att ta fram dessa.
Samtliga ledamöter fick inför gårdagen en röstlista inför omröstningen, en ”indicative voting list”. Där fanns hela röstningsförfarandet med. En rad ändringsförslag var framtagna, bland annat att stryka artikel 13 – det visste samtliga ledamöter. Samtliga ledamöter visste också att ett yrkande om att rösta på dessa förslag ska, enligt arbetsordningen, ske muntligt. Det står därför inte som en egen punkt i röstlistan. Alla tjänstemän är medvetna om det och alla grupper ska ha förberett sina ledamöter på det. Det är alltså inget ”kaos” eller udda ingrepp.
I röstningen under tisdagen uppmärksammade alltså ordföranden att något inte hade stod rätt till i salen och stannade upp en stund innan röstningen avslutades. Trots det röstade 13 personer fel.
Det är ovanligt många, åtminstone jämfört med hur många som anmält att de röstat fel under övriga voteringar under dagen. Men igen: Inget i arbetsordningen som var ovanligt.
– Om man missade på grund av ”ordningen ändrades” betyder det mest att man inte har läst på arbetsordningen och förstått att det inte gick att rösta på ändringsförslagen utan att först godkänna den röstningen, förklarar en av ledamöternas assistenter.
Hade dessa personer läst på, gjort sin läxa och varit särskilt noga med sin knapptryckning – hade resultatet kunnat se helt annorlunda ut.
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Rättelse: I en tidigare version gjordes en felaktig uträkning av det ”egentliga” slutresultatet av rösterna, det är nu korrigerat. Feluträkningen berodde på ett antagande att alla som röstat ”nej”, också röstat ja. Så var inte fallet, några hade av misstag tryckt på mittenknappen ”avstå”.
För ett halvår sedan intervjuade jag den föredragande ledamoten för upphovsrättsdirektivet, Axel Voss. Direktivet hade precis passerat parlamentet och var på väg till trilogförhandlingar och Voss var segerrusig. Jag frågade om direktivet, hur det kommer sig att de röstade igenom ett förbud mot att filma på sportevent? Det som senare kom att bli artikel 12a i direktivet. Voss viftade undan det, att det var ett misstag. Det var först efter att jag berättade för honom att han röstat på det, att det var med i direktivet, som förvirringen tilltog.
– Det fanns med idag? Var det också med idag?
Voss visste inte vad han röstat på. Jag bandade intervjun, och den spreds av flera stora medier runtom i Europa. I förhandlingarna ströks sedan artikel 12b, men det gav en fingervisning om hur lite ledamöterna visste om direktivet de röstade på. Inte ens den ledande föredragande ledamoten visste.
När vi nu ses tror jag inte Voss minns vårt möte. Jag har fel. Han är på sin vakt, låter sig inte smickras av mina försök att få honom att kommentera att journalister applåderade honom när han gjorde entré under presskonferensen. Istället är han noga med att tona ned den dystopiska bild som spritts runt om i Europa mot förslaget. Han förklarar sin oro, trots att jag inte ställt några frågor om någons oro.
När jag ber Voss ge exempel på hur det skulle gå till när någon vill publicera ett meme eller bedriva kritik på ett upphovsrättsskyddat verk meddelar hans assistent att min tid är slut. Jag ser det inte, så hon går till min kameraman och trycker ned kameran. Fortsätter att hålla handen på kameran så att den riktas ned mot Voss ben, medan Voss försöker förklara hur satir kommer att skyddas från ett filter.
Det är en märklig situation. Först efter min fråga är slut ser jag henne. Då släpper hon kameran. Jag fortsätter ställa en fråga till. Sedan avbryts vi.
Men även om intervjun blir konstig (och bilden blir på Voss ben och skor en bra stund) understryks något viktigt:
Att ha teoretiska undantag för satir, memes och kritik är en sak. Vi behöver också svar på hur det ska fungera i praktiken. Det räcker att försöka ge ett praktiskt exempel på hur det ska gå till när medborgare vill bedriva kritik mot en tevesändning eller göra satir på en upphovsrättskyddad bild. En sådan uppladdning kommer inte att publiceras, utan blockeras. Först efteråt kommer den att bli tillgänglig – om användaren överklagar.
Det finns ingen tidsfrist för hur lång tid det ska ta för överprövning Facebook behöver bara blockera, i direktivet finns ingenting om hur lång tid det ska ta för dem att se till att de verk som är satir återpubliceras.
Det är en märklig ordning, för medborgare som ska skyddas från censur och yttradenfrihetsbegränsningar.
Se Voss svar på frågorna i klippet här (och se också hans skor och byxor, när assitenten trycker ner vår kamera)
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Direktivet har antagits med bred marginal. Men i frågan om man skulle tillåta att rösta om ändringsförslag, var det bara med fem rösters marginal som det beslutades att röstas ned. Hade det godtagits fanns en chans att kunna stryka de kontroversiella artiklarna 13 och 11.
När nu listan över hur svenska ledamöter röstat, visar det sig att det handlade om åtminstone två, kanske tre, feltryckningar.
Dels röstade Ulvskog för att rösta om ändringsförslagen, trots att hon igår gick ut och ville anta direktivet som helhet. Socialdemokraterna har inte återkommit med en kommentar, men det framstår som en feltryckning.
Mest överraskande är att Sverigedemokraternas Peter Lundgren och Kristina Winberg röstade mot röstningen om ändringsförslag.
Feministernas Soraya Post var sjuk och Moderaternas Anna Maria Corazza Bildt valde att moderera en panel i Luxemburg istället för att rösta i parlamentet (hon har inte velat återkomma med en kommentar).
Därmed var det fyra svenska ledamöter som röstade mot ändringsförslaget.
Hade SD:s Lundgren och Wingren med Socialdemokraternas Ludvigsson och Guteland röstat för att tillåta röstning om ändringsförslag, hade artikel 13 och 11 kunnat strykas.
Uppdaterat: SD kommenterar nu händelsen. ”Idag gjorde vi tre knapptryckningar om Copyrightdirektivet. En missade vi på och tryckte fel. Det var omröstningen om i vilken ordning vi skulle rösta. Om den hade gått igenom hade vi fått rösta om att ta bort artikel 13 vilket vi ville. Röstningen borde ha slutat 314-315.”
SD meddelar nu att de kommer att föra till protokollet att de ämnade rösta annorlunda. Det ändrar dock inte själva rösten i frågan. Vad som är tryckt, är tryckt.
Därmed skilde alltså bara en röst, från att rösta om att få besluta om att stryka artikel 13 och 11 från direktivet. En feltryckning mindre – och hela resultatet i Europa hade kunnat se annorlunda ut.
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Föredragande Axel Voss tar emot applåder efter votering. Foto: Herman Caroan, ccby
Upphovsrättsdirektivet antogs – med artikel 13 och 11 oförändrat. Det blev en snabb omröstning. Och med fem rösters marginal förkastades förslaget om att införa förändringar i avtalet.
Därifrån blev det odramatiskt. Hela direktivet antogs med bred marginal, 348 för, 274 mot, och efteråt utbröt applåder i plenum.
Applåder i plenum. Hela upphovsrättsdirektivet är antaget. Det blev aldrig ens en röstning om några förslag – med fem rösters marginal. pic.twitter.com/YupuJpOsPS
Det innebär att medlemsländerna från och med nu får två år på sig att införa direktivet som lag. Det innebär också att upphovsrättshavare får en chans att förhandla med nätjättar – som i sin tur måste filtrera alla användares innehåll och stoppa alla upphovsrättsbrott.
Att direktivet skulle antas, var väntat. Den verkliga brännpunkten var om artikel 13 och 11 skulle röstas bort. Men det fick plenum aldrig chans till. Med fem rösters marginal valde de 751 ledamöterna bort möjligheten att rösta om ändringsförslag.
Hur ledamöterna röstade är ännu inte redovisat. Tidigare har vi berättat att de svenska Socialdemokraterna är splittrade och att flera röstar för. De socialdemokratiska ledamöterna är de enda svenska ledamöterna som på förhand berättat att de ska rösta för direktivet – alla andra har sagt att de röstat nej.
Om tre svenska ledamöter hade röstat ja, hade det alltså räckt att de bytt sida, för att ändringsförslagen om artikel 11 och 13 hade fått en chans att röstas igenom.
Artikel 11 ”länkskatten” och 13 ”uppladdningsfilter” gick igenom med 5 röster! Nu kommer många skälla och skylla på EU. MEN det är svenska Sossarnas fel! Om tre av de svenska sossarna röstat Nej istället för Ja hade vi vunnit! Hur man röstar spelar roll. Glöm inte det den 26 maj!
Copyright igenomröstat. Ändringsförslagen tillåts inte att röstas om med några få röster. Troligtvis avgjorde svenska socialdemokraterna det hela (beroende på hur de röstade).
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Programledare, fristående journalist och rådgivare. Föreläser, utbildar, modererar och skriver om saker som är digitala och sociala.
kontakt@emanuelkarlsten.se
0702772030
