För drygt två år sedan fick jag en förfrågan från regeringskansliet om att bidra till en framtidsrapport om utmaningar för Sverige och samhället. Mitt område skulle handla om integritetens utmaningar. Den publicerades i början på 2013, mest som bok. Eftersom debatten blir fortsatt viktig och ny regering tillträtt publicerar jag nu mitt kapitel här. Min förhoppning är att det kan vara fortsatt viktigt för den som sitter i beslutsfattande position.
För bara 15 år sedan satte min syster omsorgsfullt ett litet hänglås på sin dagbok för att skydda hennes anteckningar om skola och vardag. Idag poserar jämnåriga i publika youtubeklipp och bloggar och berättar obehindrat om sexuella preferenser. För 15 år sedan jublade vi när vi hittade en cd-skiva för 99 kronor. Idag skulle vi knappt ta emot en cd-skiva, ens om vi fick den gratis. För 15 år sedan var terrorister något som hoppade fram i turban och kidnappade soldater. Idag är de överallt, när som helst och skälet till att alla måste övervakas.
Skillnaden är internet. Och utmaningen är att vår uppfattning om internets påverkan på integriteten ser ut ungefär som här ovan. Det har funnits en bra värld, det finns nu en dålig värld. Det har funnits en ansvarig medborgare, det finns nu en medborgare som behöver räddas.
Aldrig i modern tid har något påverkat samhället och integriteten så djupt och snabbt som internet. Aldrig har makthavare känt sig så distanserade från dess utbredning. Aldrig har så mycket okunskap och fördomar fått härja fritt. Och aldrig har lagstiftning i ämnet krävt så mycket sansad och grundad kunskap.
Den tid vi är på väg in i är en av de viktigaste någonsin för internet. Inte för att det måste stiftas nya lagar, utan för att förstå när det inte krävs. Det är komplext, men så är också naturen hos en revolution som ännu inte nått sitt slut. Och viktigast: Revolutionen leds inte av rebeller, utan av medborgarens kollektiva nyfikenhet, önskan och driv efter att förnya, förenkla och förbättra.
Det är den insikten vi behöver ta med oss in i framtiden. Att nätutvecklingen sker på medborgarens villkor. Den sker på vildvuxen mark, där lagen och andra styrverktyg inte har samma effekt och folkets vilja och beteende faktiskt både kan och måste uttolkas.
För att förstå vad integriteten möter kan vi dela upp dess utmaningar i fyra spår. Det första spåret handlar om det progressiva näringslivet, kanske främst Facebook och Google, som via grupptryck lockar individer att byta integritet mot smarta tjänster. Det andra spåret handlar om det konservativa näringslivet som försöker skydda sin affärsmodell. Det tredje spåret handlar om IT-brottsligheten, som anses så stor att medborgarens integritet behöver stå åt sidan. Det fjärde spåret, till sist, handlar mest handlar om medborgaren själv och vår frivilliga exponering av integriteten.
Låt oss börja i rätt ände: med frågan om hur vårt förhållande till vår egen integritet förändrats över tid.
Vår frivilliga exponering av integriteten
Året var 1997 och jag hade surfat in på Aftonbladet.se:s chatt när Litenjordgubbe_13 loggade in. Hon hette så. Det var inget jag tänkte på eller ens fnissade åt. Det var vardag. Där satt vi och chattade med varandra i grupp, alla med konstiga namn. Kreativiteten var så låg att hela Sverige valde snarlika namn. Detta löstes snabbt genom att lägga till en siffra eller ett ”understreck” efter namnet. Som Litenjordgubbe_13. Mitt eget namn var ”seven__07”. Inte nog med att jag hade varit tvungen att lägga till siffran 07, jag tvingades också lägga till dubbla ”understreck”.
Skulle man lyckas med ett användarnamn utan siffra eller konstiga tecken krävdes sann kreativitet. En vän till mig, som var grisbonde från Lojsta, Gotland, försökte sig på sådan kreativitet och lyckades bli ensam med användarnamnet ”lojstagrisen”. För övrigt var han så nöjd med det användarnamnet att han har kvar det än i dag.
Där satt alltså en hel generation chattare med konstiga namn och hade ingen aning om vem den andra var. Vi satt på bibliotek eller – efter klockan 18 – hemma och chattade under absolut anonymitet.
Internet var nytt, spännande, men framförallt okänt. Insikten om att allt kunde spridas och framförallt nås av vem som helst var svindlande. Fraser om att ”ingenting kan försvinna från nätet” etsade sig fast och manade till försiktighet. Reportage om internets förträfflighet var i medier lika frekvent som om dess faror.
Svensken och internetmedborgaren såg helt enkelt till att skydda sin integritet bakom anonymitet. Jag och Litenjordgubbe_13 delade förvisso viss information med varandra, men aldrig efternamn. Allt eftersom kom det ändå fram att vi var jämnåriga, hade liknande intressen och bodde i samma län, men inte ens några år senare, när vi hamnade i samma gymnasieklass, visste vi om varandra. Först när vi blev vänner förstod vi att vi var personerna bakom de gamla nätidentiteterna.
Den där första, försiktiga känslan inför internet höll i sig länge. Få vågade stå för sina riktiga namn. Ingen ville hamna i en sökmotors register, ingen visste var det skulle ta vägen. Det öppnade också för människor att klä sig i nya identiteter. Det blev lättare att älska och spana, men också att hata och jaga.
När intresset för ungdomsforumet Lunarstorm exploderade i början på 2000-talet blev den absolut anonymiteten ett problem. Äldre män som ville ha sexkontakter utgav sig för att vara unga flickor, mobbing och förföljelse uppstod. Lunarstorm tvingade allt eftersom alla medlemmar att verifiera sig. De mestadels unga användarna fick leta fram sitt pass och verifiera sig med personnummer för att få tillträde till sajten. Det gjorde de gärna – då. Lunarstorm var tveklöst det hetaste stället svenska internet kunde erbjuda och ingen ville vara utanför.
Så där höll det på ett tag. Våra anonyma avatarer var den identitet vi tog med oss när vi skapade bloggar, hängde i diskussionsforum eller registrerade oss på kvällstidningssajter.
Sedan kom Facebook.
Inget har eller har haft en så dominerande ställning i sociala medier som Facebook. Det gäller inte bara i Sverige, utan i hela världen. 2012 finns bara sju länder i världen där Facebook inte är det största sociala mediet. Med sina knappa 1 miljard aktiva användare (inloggade minst en gång under senaste månaden) har teamet bakom Facebook förstått något andra sajter inte förstod: Livet på nätet är inte mindre verkligt än livet utanför.
Facebook skapade en koppling mellan våra nätpersona och våra analoga identiteter. En sajt där ”Litenjordgubbe_13” och ”lojstagrisen” förvandlades till Emelie Hoberg och Markus Ekvall. Namn, bild och identitet var centralt och Facebook började i det sammanhang där det incitamentet var som starkast att koppla ihop sig: skolan.
I Sverige hade flera kommunala skolor redan börjat experimentera med liknande forum. Programmet Firstclass användes i flera kommuner som ett intranät för elever, lärare och anställda att mejla och diskutera med verifierade identiteter i kontrollerad miljö.
Facebook kom därför i rätt tid med rätt erbjudande. Vi kopplades snabbt ihop med klasskompisar, vänner och familj. Vi postade bilder och information om oss själva i allt högre takt. Den suspekta känslan med nätets communities och forum byttes snabbt mot relevans. Nyttan som bloggar och resedagböcker tidigare hade hintat om – att få inblick i varandras vardagliga liv – förstärktes genom Facebooks enkelhet. Vem som helst kunde vara igång på en minut och läsa vad vänner tyckte och postade. Vi kände oss trygga bakom de höga murar som Facebook reste kring vår identitet. Ingen kunde få insyn i vad vi delade med oss av om vi inte först godkänt dem som vänner.
Det var en trygghet som skulle hålla i sig länge. Och till sist ge oss en övertro på vilken kontroll vi hade över vår identitet.
I april 2009 gick Facebook om aftonbladet.se och blev Sveriges största sajt. Hälften av alla svenskar hade ett Facebook-konto 2011. Facebook fostrade oss i det fina i att stå för vår identitet och snart blev vi modiga nog att stå för den även utanför Facebooks murar. Det var inte längre obehagligt att synas på nätet. Vi började skämmas för ”litenjordgubbe”-namnen och se fördelarna med att stå för våra åsikter.
Den ironiska generationen togs över av den plumpa generationen som tillsammans med dokusåpornas intåg tyckte att det var töntigt att ironisera, skämta grovt och sedan ta tillbaka sitt skämt. Det var häftigare – och roligare – att säga eller göra något plumpt och sedan stå för det. En egocentrerad, självspäkande satir som likt narrar nyttjade integritet som metod för att få uppmärksamhet.
Vi fick bloggpersona som Blondinbella och Kissie. Paow och Dessie. Vanliga skolflickor som nådde hundratusentals läsare i veckan genom att blogga om det vi andra skulle hålla för privat. De la ut närgångna bilder, ljög om sig själva och andra för att provocera fram uppmärksamhet. De låtsades bli knivskurna, påstod att de gjorde diet på barnmat och redovisade jojobantning.
Var kommer det leda oss? Var tar det oss år 2020 eller 2030? En sak är klar: Vår nätidentitet kommer att spela en allt viktigare roll.
Det finns en återkommande debatt om att framtidens vuxna kommer betrakta sina digitala ungdomsår som ett varigt och aldrig läkande sår. Att deras ungdomssynder kommer att ligga öppet för allmän beskådan få googlande arbetsgivare att förfasas, lägga personens arbetsansökan åt sidan och premiera dem med ett rent Googleresultat.
Skulle vi hamna i ett sådant läge skulle det innebära att den som har växt upp i tuffa förhållanden har sämre förutsättningar att få en andra chans i livet. Eller att den som har en avvikande hobby, sexuell preferens eller grovt vardagligt språkbruk skulle ha svårare att kombinera det med en tjänst som kräver ett korrekt eller fläckfritt yttre. När allt blir sökbart blir det också svårare att dölja det som vi aldrig trodde skulle behöva blandas ihop med vår profession.
Pragmatikern skulle påstå att en sådan utveckling är bra och leder till att vi speglar mer sanna bilder av oss själva. Att de spår som lämnas från tonåren är bevis på karaktär, den livsresa som format dig. Det romantiserar en total transparens som bygger på att du, i alla skeden av ditt liv, behöver göra bra saker för att vara säker på att ditt framtida jag ska samtycka.
Realisten skulle invända och peka på de tillfällen våra bilder eller filmer tas ur kontext: Publiceras av någon annan, på en okontrollerad del av internet där den inte kan anmälas eller raderas. Redan i dag finns flera exempel på hur sajter upprättas för att smutskasta enskilda personer. Vad händer med en digital persona som presenteras med illvillig eller påhittad ”transparens”?
Det är lätt att bli dystopisk när man tänker på vilka problem en sådan framtid kan utveckla på bara ett decennium, men lika viktigt att se lösningarna.
Det vi historiskt sett av internet är att sökmotorer lärt sig att prioritera den senaste berättelsen om dig. Det är inte bilder från tio år sedan som tar sig till förstasidorna av en sökning på ditt namn, utan det du postade förra månaden. Fortsätter vi att dela lika mycket av våra liv på nätet kommer de sökmotorer som vill vara relevanta ständigt att omvärdera vad som är intressant vid en sökning.
Den tydligaste illustrationen av det är entreprenören Isabella ”Blondinbella” Löwengrip. Vem minns att hon en gång i tiden levde på bloggskandaler och festande? På kort tid lyckades hon tvätta både sin publika bild och nätresultat från digital provokationsdrottning till städad karriärist.
Kanske kommer till och med sökmotorerna eller andra tjänster ge oss verktyg för att bättre kontrollera vår identitet på nätet.
Samtidigt utgår dessa lösningar från att du är en person som är aktiv på nätet. Personer som aldrig lämnar spår på nätet utelämnas till vad andra publicerar. Så fort någon – vän eller ovän – publicerar något och knyter an till personens namn är det denna berättelse som blir gällande i sökresultatet. Lösningarna förutsätter också att den som vill söka fakta om dig nöjer sig med de första sidorna av sökresultatet. Vad händer om någon verkligen vill bedöma dig utifrån dina tidigare ungdomssynder? Om någon vill hitta det du försökt dölja?
Lösningen ligger gömd någonstans i balansen mellan transparens, utveckling och integritet.
Det enda vi kan veta är att om alla ställs inför samma integritetsproblem, kommer vi att byta inställning till vad som är genant. Om alla ”lik” flyttar från ”garderoben” till nätet kommer omgivningen bli förlåtande och normen ändras.
Debatten kommer att vara fortsatt viktig att föra, men massans möjlighet att med internets hjälp organisera sig mot orättvisa är stark. Vilket sannolikt gör integritetsproblemet till ett enkelt farthinder i jakten på att fortsätta utveckla våra nätidentiteter.
Det progressiva näringslivets utmaning av integriteten
Mitt i denna självsanering kring nätidentiteten finns ett generellt problem som handlar om hur vi uppfattar vår egen suveränitet på internet. Även om vi över 20 års tid har blivit bekväma med att betala med integritet för att tätare koppla samman livet på och utanför nätet har vi blivit överdrivet trygga i uppfattningen om att vi själva har kontrollen – att det är vi som beslutar över vad som händer med informationen vi delar. Det är därför det blir ett ramaskri varje gång Facebook ändrar i sekretess-inställningarna. I försök att fostra oss att mer öppet stå för vår identitet ändrar Facebook gång på gång standardinställningen för vilken information vi ska dela publikt.
Samtidigt ska problemet inte överdrivas. Våra ramaskrin och Facebooks ofta återkommande ursäkter för sina övertramp i integritetsfrågor är symptom på ett sunt förhållande som över tid kommer att mogna. Kunden kan alltid rösta med fötterna när det gäller privata företag. Det kommer alltid att finnas en aktör som står vid sidan av och väntar på att ta över kundkretsen. Därmed uppstår en sund symbios: Företag tvingas vara lyhörda och den kollektiva användaren har, ytterst, makten i sin hand.
Trots det finns här flera problem som kommer att eskalera i framtiden. Dels det som vi har varit inne på tidigare; de individer som kommer i kläm. Det handlar om de enskilda personer vars identiteter kapas, som får sina namn uthängda, som blir ofrivilligt kända för något plumpt de gjort eller mobbas systematiskt. De flesta sociala medier försöker motverka det med anmälningsfunktioner, men de är ofta krångliga och det är svårt att göra sin röst hörd. För att komma fram till nätjättarna krävs dessutom ofta en ansenlig mängd klick på anmälningsknappar på Facebooksidor, Twitterkonton eller Googleformulär för att de ens ska reagera. Varje nätmedborgare har så klart ett medmänskligt ansvar att säga ifrån och gå i försvar när vi ser någon fara illa, men här finns också en tydlig roll för politiker. Det handlar inte minst om att understryka ansvaret för företagen. Vi kan inte låta enskilda företag ha sådan absolut kontroll över medborgares digitala identitet, utan att de också tar ett moraliskt ansvar. Det är farligt att lagstifta kring ett sådant ansvar – både nu och framåt – men desto viktigare för politiker att erbjuda långsiktiga relationer för att bättre förstå och bättre vara till hjälp.
För om tio år kommer vår nätidentitet vara långt mer exponerad än idag, möjligtvis till och med stå i skarp kontrast till den person vi är utanför nätet. Det är på nätet vi kommer utföra majoriteten av vår shopping och vår kommunikation. Därför måste vi se till att ge näringsliv och medborgare användbara verktyg för att möta framtiden.
När Lunarstorm för tio år sedan insåg att de hade problem med att dåtidens anonyma nätanvändare kränktes tvingade de sina användare att identifiera sig med personnummer. 2020 kommer det knappast att räcka.
Kanske behöver vi skapa ett verktyg för medborgare att kunna identifiera sig. När allt fler vill och vågar stå för sin identitet behöver vi nya sätt att göra det. I Sverige har vi experimenterat med e-legitimation. Ett närmast unikt bökigt sätt att identifiera sig på nätet med hjälp av en fil och ett program som ligger på datorn. I till exempel Estland har man tagit det ett steg längre. Där är alla ID-kort försedda med en digital nyckel som gör att medborgaren kan identifiera sig digitalt – i både privat och offentlig sektor. Det kan exempelvis handla om när du använder nätbanken eller när du digitalröstar i valet. Allt sker i trygga steg, med internationell standard och enskilda lösenord. Och blir potentiellt väldigt tryggt. Om man bygger ett system som bygger på att information bara kan låsas upp, tillgängliggöras, om både stat och medborgare godkänner det, blir övrig information skyddad – för alla. Och näringslivet skulle kunna bygga applikationer som söker mot en identitetsdatabas där reglementen och medborgarens godkännande avgör vilken typ av tillgång näringslivet får och kan därmed direkt fastställa en identitet och lösa konflikter.
Låter det som en framtid som ligger långt bort? Estland började prata om det 1997. 2002 trycktes de första digitala ID-korten och idag har i stort sett hela befolkningen på 1,3 miljoner försetts med digitala ID-kort, inklusive egna mejladresser. Genom att, precis som Estland gjort, använda en internationell standard skulle en sådan utveckling underlätta för både stat, näringsliv och medborgare att skapa förutsättningar för ett nätliv där användarna har större kontroll – och därmed bestämmanderätt – över sina identiteter.
Det progressiva och konservativa näringslivets konflikt – och hur det hotar integriteten
Genom åren har vi sett deras konflikt upprepade gånger: konflikten mellan det konservativa och det progressiva näringslivet. Kanske var det tydligast runt millennieskiftet med fildelartjänsten Napster. Sean Parker, senare storägare i både Spotify och Facebook, skapade tjänsten Napster som gjorde det enkelt för hela världen att dela med sig av upphovsrättsskyddad media: ljud, film och spel. Det dröjde inte länge för film- och musikindustrin att engagera sina jurister och stänga ner tjänsten. Några år senare kom fildelarsajten The Pirate bay och blev snabbt världens största fildelarsajt. Trots fällningar hela vägen upp till högsta domstolen finns sajten och fildelandet fortfarande kvar.
Problemet har drabbat musik- och filmindustrin hårt. Knappast för att kunderna inte vill ha deras produkter. Inte heller nödvändigtvis för att de inte vill betala, utan för att det är både enklare att konsumera och distribuera media via illegala metoder.
Ingenting av det här kan tyckas ha med integritet att göra. Men det är här det konservativa näringslivet gör entré.
Film- och musikindustrin upplevde att de blev snuvade på pengar. Folk såg och lyssnade på deras produkter men betalade inte för det. Ett lagbrott. En intensiv jakt på en lösning inleddes, men istället för att möta de nya konsumtionsbeteendena valde film- och musikindustrin att slå vakt om de modeller som fanns och som fokuserade på fysiska produkter som cd- eller dvd-skivor. Det konservativa näringslivet vände sig därför till lagstiftarna, visade på hur lagar kränktes och krävde hjälp med stöd av kalkyler som pekade på miljardförluster.
Flera lagar stiftades för att stärka jakten på fildelning av upphovsrättsskyddade verk. Den mest kända i Sverige baseras på EU-direktivet Intellectual property rights enforcement directive och kallas IPRED-lagen. Lagen ger upphovsrättsägare i näringslivet rätt att kränka integriteten hos den som gjort sig misstänkt till ett brott. Genom ett informationsföreläggande kan de med lagstöd och via domstol kräva att en internetleverantör lämnar ut information om identiteten på en misstänkt fildelare.
Syftet för lagstiftare, samhälle och det konservativa näringslivet är så klart att få fler att följa lagen. Utmaningen för lagstiftaren finns i att avgöra om krafterna som utmanar näringslivet är av ond eller progressiv karaktär, och om förändringen i konsumtionen innebär död för upphovsmän eller bara ett omkast i hur de får intäkter.
Utvärderingen är ständigt pågående och utmaningen svår. För att avgöra vilken väg som är rätt väg för framtiden behöver vi än en gång lära av historien.
I samband med att IPRED-lagen trädde i kraft i april 2009 gjorde Lund University Internet Institute två enkätundersökningar med tusen 15-25-åringar om deras inställning till fildelning. Innan lagen trädde i kraft fildelade 77,6 procent upphovsrättsskyddat material och 31,6 procent gjorde det oftare än en gång i veckan. Fem månader efter att lagen trätt i kraft hade siffran sjunkit till 61,1 procent och 18,9 procent för de som fildelade mer flitigt.
När de knappt tre år senare gjorde enkätundersökningen igen visade det sig att fildelningen inte minskat. Tvärtom var de som fildelade sällan nu 61,4 procent och de som fildelade mer än en gång i veckan 20,4 procent.
Även om det ska tydliggöras att IPRED under denna period, i väntan på ett besked från EU-domstolen, aldrig hann tillämpas är det tydligt att lagen inte fick mer än en inledningsvis avskräckande effekt.
Detta understryks ännu mer av den normundersökning som gjordes i samband med enkäten. I den tydliggörs att få i fildelarnas omgivning uppfattar att fildelning av upphovsskyddat material är fel. Vare sig fildelarnas vänner, deras lärare eller familjer uppfattar det som något brottsligt. Denna uppfattning är dessutom lika framträdande i undersökningen som utfördes efter som före det att IPRED-lagen trätt i kraft.
Det berör något allvarligt. Sverige kan stifta lagar som kontrollerar medborgarens handlingar, men överensstämmer de inte med samhällets norm riskerar det urholka lagens betydelse och därmed också den generella respekten för lag, ordning och rättsväsende. Detta poängteras också av forskarna bakom studien:
Givet avståndet mellan upphovsrättslagar och sociala normer finns det sannolikt negativa och oövervägda konsekvenser för tillämpningsstrategierna. Rättslig tillämpning av upphovsrättslagar som inte stämmer överens med sociala normer riskerar att fungera som stimulans för motåtgärder. Givet den tekniska utvecklingen för uppkopplad kommunikation i nätverk kan dessa motåtgärder innebära en ökad spridning av tekniker som anonymiserar onlineanvändaren. Detta innebär att den rättsliga tillämpningen av upphovsrätt inte bara riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet i allmänhet, men också underlättar diffusionen av teknisk kunskap vilket kommer att undergräva rättsväsendet i allmänhet när det kommer till datorrelaterade brott.
Forskarna menar vidare att lagstiftare flera gånger framgångsrikt gått före normbildning i samhället. Sådana exempel är barnaga eller homosexuellas rättigheter. En sådan opinionsförändring har dock inte kunnat skapas i Sverige när det gäller fildelningen, men än värre: näringslivet har själv visat tendenser på att fildelning mer handlar om en konsumtionsförändring än att sänka en industri.
För samtidigt som allt fler lagar etablerats och ACTA, SOPA och andra direktiv försökts smitas in i EU har företag som Pandora och Spotify blivit allt mer framgångsrika. Det handlar om privata företag som dragit nytta av medborgarens nya konsumtionsmönster och anpassat sig till dem. Ett exempel är Pandora, som skapar godtycklig radio och lär sig min musiksmak för att spela den musik jag gillar bäst. Ett annat exempel är Spotify, som via streaming tillgängliggör hela världens musik i din mobiltelefon. Genom dessa företag har inkomsterna för musikkonsumtionen på kort tid ökat kraftigt. Artister kan leva uteslutande på de nya tjänsterna och användandet av streaming ökar samtidigt som det olagliga fildelandet av musik går ner.
Det har inte varit fel att lagstifta för att skydda upphovsrättsmakare, men lagar som premierar en falang som motverkar ett nytt konsumtionsbeteende behöver betraktas och bedömas utifrån att vi står mitt i en pågående revolution. Som just har fötts, som just börjar formas och som just är på väg att resa sig på egna ben och mogna.
Det kanske kommer innebära att några företag nästan dör för att kunna blomstra igen. Det kommer att finnas fler mäktiga industrier vars affärsmodeller kommer att erodera, och som kommer vilja påverka och skapa lagar som skyddar just deras sätt att bedriva affärer.
Som politiker och beslutsfattare måste det första och största målet vara medborgarna. Det handlar om att vara lyhörd för deras förtroende, deras röster och för vilka riktningar dessa tar. För varje gång vi stiftar lagar som gör det möjligt för näringsliv att kränka integriteten slår vi fast att utveckling är av ondo och att staten vet bättre.
Den stora utmaningen för framtiden är att se till att så liten del av samhället som möjligt varken vill eller gör brott på nätet. Att förstå att vad samhället ser som brott i dag kanske är något annat imorgon. Risken med att skapa integritetskränkande lagar är att vi skapar ett rättssamhälle som börjar bygga strukturer och övervakning som till sist leder till att medborgaren kan uteslutas från nätet.
Det är inte lätt att veta vad som är rätt, men desto viktigare att inte låta sig förföras av traditionsstarka lobbygrupper. Likväl är det förståeligt att man låter det passera, inte minst när man upplever att det digitala problemet är mycket större problem på ett helt annat håll.
Hotet om terror värre än intrånget i vår integritet
Makt har generellt två ursprung: Den som är given av folket och den som är stulen genom kontroll och övervakning. I vår representativa demokrati har några få personer makt att fatta beslut åt oss andra: Att veta bättre, läsa in sig mer och upprätthålla ordning.
Att upprätthålla ordning görs enklast genom kontroll. När ett bångstyrigt internet har tagit allt större plats skapar det oro hos den som vill kontrollera. Hur sprids information och vem talar med vem?
På många sätt är internet ett tveeggat svärd. Det förenklar för medborgarna att kommunicera och få kontakt med varandra. Samtidigt innebär det en enorm möjlighet för överheten att övervaka och kartlägga sina medborgare, som om att vi alla var försedda med ett headset som spelade in och lagrade allt vi sa.
Det är när den möjligheten finns som vår demokrati sätts på prov. För vems skull finns den till? För att några få ska upprätthålla makt och kontroll, eller för att medborgaren ska vara fri?
Det kan tyckas vara en retorisk fråga, men människans frihet förutsätter så klart att någon måste bevaka och skydda den från brott. Det är därför vi har polismyndigheter och rättsväsende. Det är därför myndigheter avgör om brottsmisstankar mot enskilda medborgare är så starka att de kräver en kränkning av deras integritet. Polis sitter dagligen i bilar och spanar på medborgare som antas göra brott: Avlyssnar telefoner eller går igenom beslagtagna datorer.
Men vilket brott är så stort att det rättfärdigar att alla medborgare ska övervakas jämt? Svaret på den frågan tycks vara terror. Det har i alla fall varit bakgrunden en av huvudorsakerna till att lagar om övervakning stiftats och att allt fler myndigheter får tillgång till att spana i datatrafik. Att spana i datatrafik innebär möjligheten att avläsa det mesta vi gör på nätet: Mejl, digitala telefonsamtal, chattar, informationsinhämtning. Via lagstiftning har myndigheter i Sverige rätt att via en avancerad algoritm plocka ut det som kan vara ett hot mot rikets säkerhet. Via andra lagar tvingas svenska internetleverantörer spara alla spår av vad deras kunder gör på internet i minst sex månader, så att IT-relaterade brott kan avvärjas.
Bakom lagarna finns samma mekanismer som för det konservativa näringslivet: Viljan att försvara gamla sätt att ha kontroll. Och varje gång lagar upprättas möter den samma organiska motstånd: Ett progressivt samhälle som trippar runt lagarna genom teknisk utveckling.
Internetleverantörer i Sverige har ryckt på axlarna och anonymiserat sina kunder så att all sparad data blir meningslös för staten. Medierna har reagerat och börjat undervisa medborgaren i hur de skyddar sig från övervakning, bland annat genom att berätta om hur man kan kryptera data eller att surfa med ”tunnlar” som anonymiserar nätaktiviteten och desarmerar lagen. Den som vill göra brott i skydd av anonymitet har fått en knuff. Pedofiler, som av rädsla och okunskap tidigare kanske undvikit att söka barnporr, har nu fått en snabbundervisning i hur man undviker lagens armar och kanske mod att börja söka.
Än en gång får vi lära av historien för att dra slutsatser om vad det innebär för framtiden:
• Det var med hjälp av övervakningslagar tidningen News international systematiskt kunde hacka kändisars telefoner i Storbritannien. Tidningen mutade helt enkelt de poliser som hade verktyg och makt att utföra sökningen.
• Det var genom datalagringsdirektiv som tyska företagsjätten Deutsche Telekom kunde leta efter vilka personer som läckt nyheter om företaget till pressen. Lagen hade ju tvingat telekomföretaget att spara sina kunders data och gjort det enkelt för dem att göra sökningarna i smyg.
• Det var via insamlad data som Polens säkerhetstjänster olagligt försökte avslöja journalisters källor. När all data fanns till hands, vad skulle hindra dem?
Ovanstående exempel är sammanställda av organisationen European digital rights in Europé. Många fler finns att tillgå.
Vad händer då med en framtid där vi försöker skapa allt mer övervakning och där allt som samlas på hög kan missbrukas? Det gäller givetvis för all information som lagras av staten eller andra aktörer, som sträcker sig från sjukjournaler till konsumtionsmönster hos ICA. Men det är en sak med den information om oss själva som vi frivilligt ger bort: Den har redan ett starkt skydd och skulle i känsliga fall till och med kunna krypteras så att den måste ha två parters godkännande för att öppnas. Men de fall där staten samlar information, bilder, videos om oss på hög? Det innebär både gigantiska integritetsproblem och risker.
Det här så klart dels ett nutidsproblem, men ännu mer ett framtidsproblem. Det är besluten och attityden vi har till nuet som kommer avgöra var vi kommer att hamna om tio år.
Varje gång vi försöker skapa övervakning för att hindra brottslingar från att kommunicera med varandra skapar vi också verktyg som hämmar demokrati och goda krafter att organisera sig mot överheten. För vad händer med dem som saknar teknisk kompetens att anonymisera sin kommunikation? Vad händer med de som, i rädsla för just överheten, anonymt vill tipsa medierna om en myndighets snedtramp? Vad händer med de som vill ventilera känsliga problem och tankar med sin präst, psykolog eller advokat?
Rädslan att deras konversation är övervakad, att de själva kommer att bli offer, är betydligt värre för ett samhälle än den rädsla terrorister skapar. Och ytterst: När vi dödar den fria kommunikationen går vi terrorns ärenden.
Sammanfattning: Framtida utmaningar
Kanske landar hela frågan om framtida utmaningar för integriteten om vilken syn vi har på demokrati och samhällsutveckling. Det finns ingen period i vår moderna historia där samhällsutvecklingen har gått så snabbt som kring millennieskiftet. Vi närmast slentriananvänder ordet revolution för att beskriva periodens utveckling, men om vi på riktigt menar det innebär det att en stor del av samhället fötts på nytt och nu långsamt trevar efter sin identitet.
Kanske är detta den viktigaste tanken att bära med oss när vi försöker fatta beslut om samtiden och framtiden. Att se lika förlåtande på samhället som vi gör med barn. Barn som först nyfiket kryper fram genom livet. Barn som sedan själva behöver känna sig fram, bränna sig på spisplattor för att förstå varför fara innebär fara. Barn som får sminka sig och sätta på sig utmanande kläder lite för tidigt för att upptäcka att bekräftelse genom uppmärksamhet varken är varaktig eller konstruktivt.
Lika viktigt är det för staten att se sin uppgift som den hos en förälder. Liksom en förälder inte får tjuvlyssna eller övervaka sitt barn för att minska felsteg, får staten inte frestas till absolut kontroll. Liksom en förälder inte får kräva att barn följer exakt samma normer som tidigare generationer måste även staten ha överseende med avvikande utveckling. Liksom en förälder är lyhörd, respekterar och stöttar ett barns kanske märkliga beslut, behöver staten sätta medborgarens vilja, behov och utveckling före näringslivets.
Om vi utgår från att en mönsteruppfostran bygger på både kärlek och kunskap kan även det översättas till staten. Att skapa samhällen som inkluderar och utbildar genom att förklara faror och visar på lagens relevans, och som stöttar och lyssnar på de som misslyckas för att bättre kunna hjälpa dem.
Det långsiktiga uppdraget för stat och samhälle är att både utbilda och samtala med medborgaren om utvecklingen och sätta den i perspektiv för generationer som inte förstår. Det handlar också om att föra resonemang med det progressiva näringslivet för att förstå vad som driver det och helst para ihop dem med det konservativa näringslivet.
Vi behöver skapa rutiner för att skydda dem som kommer i kläm när mobbing, utfrysning eller uthängning uppstår. Vi behöver inse att mobiltelefoner har gjort att skolgården sträcker till sig längre än en asfalterad plätt och att arbetsplatser inte bara består av byggnader. Vi behöver utbilda i nätansvar för vuxna, lärare och arbetsgivare.
Det är så klart omöjligt att förutspå framtidens alla hot mot integriteten. Det enda vi vet är att vi inte vet tillräckligt för att avgöra det nu. Det är just därför vi måste vara så försiktiga när vi upprättar lagar eller kommer med pekpinnar kring den, och det är just därför vi måste vida ramar för samhället att hitta sin identitet i en ny, modern, internet-era.
Det handlar inte om att skapa ett nallebjörnssamhälle där alla går ansvarsfria, utan om att söka lösningar där den representativa demokratin förblir representativ för allmänheten.
Att aldrig låta staten bli ett hot mot dem vars uppgift det är att skydda.
