SJF:s styrelse tycker nätartikel ska ha straffavgift

av Emanuel Karlsten den april 13, 2011

i Medier och internet

I min lilla mediebubbla, som också är digital, pratar man ofta om att gå ur Journalistförbundet. Det släpar ofta efter, ger ett lite långsamt intryck. Som att det lever i – eller av – en annan värld. Trots det har jag nån slags kärleksband till det. Jag har varit i företag där det har varit tydligt för mig hur viktigt det är med solidaritet. Att kunna prata med enad röst mot en arbetsgivare. Jag har också varit med om hur andra blivit illa behandlade av sina arbetsgivare. Jag gillar tanken på att jag då betalar till en organisation som står upp för den som är ensam.

Det är därför jag är kvar. Det är därför jag, när det stormade för ett tag sedan, ändå letade efter halmstrån av hopp att hålla fast vid. Jag skapade facebookgruppen ”journalistbubblan” för att få ett forum för att diskutera ämnet. Det har varit konstruktivt, mer än jag kunnat ana. En skön plats att kunna titta in på då och då. Flera var fackligt aktiva där och det var en del diskussion om vad som kunde göras för att förnyas, få in nya tankar. Jag peppades att våga tro på förändring. När någon pratade om kongress och engagemanget var litet gav jag mig in i diskussioner. Hur gör man för att fler ska engagera sig för hur vårt fackförbund tacklar framtidsfrågor? Jag föreslog att ett mejlformulär borde upprättas för att korta sträckan för den som ville skicka in motioner. Det skapades och som konsekvens (eller i välvilja) rafsade jag hastigt ner en av de frågor jag tyckte var löjligast och närmast att betrakta som tryckfel: Att artiklar som OCKSÅ publiceras på webben ska tas bort efter sex månader, eller kosta extra.

Häromveckan kom vår facktidning Journalisten hem. Där var min motion lyft som exempel (se bild ovan).

Och i dag fick jag reda på att förbundets styrelse yttrat sig om motionen. Där skriver man:

Man menar alltså att det är rimligt att en artikel ska kosta mer på nätet eftersom läsaren kan välja att läsa artikeln mer än en gång. Mest anmärkningsvärt är dock att man ser sig själv ligga i framkant i frågan och hänvisar till Högsta domstolen kontroversiella beslut om tumnagelsbilder.

Vidare menar man att det borde vara underförstått hur skruvad och sjuk tanken är att något skulle vara tillgängligt för evigt.


Jag har så svårt att förstå det här. Uppenbarligen räknas varje läsning av en text på nätet som att en publicist gör ett val att återpublicera. Om någon hittar en artikel via google – då är det en återpublicering. Om någon hittar artikeln via tidningens arkiv – då är det en återpublicering. Därför ska den tas bort från dessa platser. Ska den finnas kvar är SJF:s rekommendation att det ska kosta 20 procent av det ursprungliga priset – per sexmånadersperiod. En tidning som köpt in en artikel för 1 000 kr och vill behålla den på nätet i 100 år ska alltså betala 40 000 kr. För att den eventuellt kan hittas av någon annan.

Det är denna inställning som Journalistförbundet styrelse kallar ”rimlig, modern och verklighetstillvänd” och därmed avslog min motion.

Nu bryr jag mig inte särskilt mycket om just den här motionen. Den var slarvigt skriven av mig och jag hade glömt den när Journalisten skrev om den och innan SJF lyfte den igen. Men svaret gör mig nedslagen.

Sedan när började journalister tycka att det är ett problem att en text ska kunna läsas av en större skara människor i framtiden?

Hur mycket jag än gillar den solidariska tanken vill jag inte vara en del av ett förbund som gång på gång söker sig till ett blindkonservativt hörn. Där världen går att jämföra med papperspubliceringar. Där upphovsrätt mår bäst av att inte förändras. Jag vägrar tro att det är så. Jag vägrar tro att det är vägen framåt. Och jag vägrar vara en del av ett sådant förbund.

Strax är det kongress. Jag inväntar diskussionen, rapportera därifrån. Som ett absolut sista halmstrå. Inte kring just den här frågan, men kring mitt eget deltagande i ett förbund som inte kommer framåt.

(och här är hela styrelsens yttrande)

  • http://twitter.com/farmorgun Gun Svensson

    Jag blir mållös.

  • http://twitter.com/arneby Gunnar L Årneby

    Uj, tänk om en artikel får finnas på Internet för evigt. Det vore ju förskräckligt. Eller kanske precis helt rätt?

    Notera även att SJF själva skriver att ‘förbundets uppgift i första hand är att tillvarata de enskilda medlemmarnas intresse’. Därmed har man i praktiken avsagt sig all relevans när det gäller formandet av morgondagens mediasamhälle. Parter som bara kan se till en sida bör aldrig tillåtas deltaga i något så viktigt som formulerandet av framtiden.

    Lösningen är dock enkel, gå ur förbundet och låt det kompostera sig i sin egen träck.

  • Ake Bendel

    Galet, kan inte journalisten som skrivit få en intäktsdelning av publisisten efter 6 månader? AB tar ca 1400kr för 1000 visningar om man kollar deras prislista för annonsering.

  • http://www.mortfiles.se Jimi Wikman

    Som strutsar med huvudet i sanden…tragiskt. :(

  • http://twitter.com/teaerneborg Therésia Erneborg

    Underbart! Senast häromdagen satt jag och bläddrade i ett säkert två år gammalt magasin hemma hos en kompis. Kändes sjukt mycket som återpublicering! Någon borde kontakta de grundlurade artikelförfattarna och tipsa dem om att kräva mer betalt. Jag kommer givetvis också genast att strimla alla sparade tidningar som är äldre än 6 månader.

  • http://twitter.com/juditburda Judit Burda

    Ditt resonemang kring att vara medlem eller inte är konstruktivt, fantastiskt, verkligen berömvärd. Att bara lämna, är och blir aldrig lösningen. Alla organisationer behöver ständig förnyelse, kritisk granskning och friskt blod. Därför anser jag att alla som du, borde ta mer plats, komma med i de beslutande kretsarna och inte ge upp. Då blir det aldrig någon förändring i rätt riktning. Motionshanteringen, den sk demokratin, haltar både inom politiska men också fackliga och intresseorganisationer. Har varit med i olika sammanhang där motioner upplevs som jobbiga., besvärliga ett nödvändigt ont och betraktas därefter. Man som styrelseledamot tar oftast inte den tid som behövs för att sätta sig in i frågor som tas upp i motioner. Man avfärdar många motioner synnerligen av ren okunskap. Mitt budskap till dig är: fortsätt kämpa, ge inte upp. Sådana som du behövs!

  • http://mjomark.com mjomark

    Säg till när du går ur förbundet, så gör jag samma sak. Det räcker nu.

  • Paul Frigyes

    Men erkänn, Emanuel, att den ALLRA skönaste känslan är när du säger dig vara på väg att gå ur förbundet nu, eller…om inte nu…så….omedelbart, fast inte riktigt än men nnn…nnnuuu, är jag på väg. Ska bara hämta jackan. Nu går jag! Närsomhelst, alltså…

    • http://skolsraset.aftonbladet.se Emanuel Karlsten

      Haha, ja visst är det svårt!

  • http://twitter.com/spitfiresblog Spitfire

    Varför gå ur? Ta över, de där pensionärerna som ”leder” nu måste gå till den eviga vilan.

  • http://twitter.com/MiaAnkarwall Mia Ankarwall

    ”Sedan när började journalister tycka att det är ett problem att en text ska kunna läsas av en större skara människor i framtiden?”

    Sedan en del av dem insåg att de inte har koll? Anar att de just vaknat ur sin slummer och inte riktigt kartlagt läget.

    Men ditt inlägg.. Hur tokigt det än är det du beskriver så tröstar det en aning att läsa om att man inte är ensam om att möta idioti, och jag tror det är många som lever mitt i krocken mellan digitala och (den inbillade) ickedigitala världen.

    Önskar ibland att det var möjligt att se den samlade bilden av hur motstånd och bakåtsträvande mot nätkommunikation/dialog/information ser ut.

  • http://twitter.com/davidhylander David Hylander

    För det första: SJF-styrelsen har varit rätt konsekventa i att visa upp en brist på klarsyn i frågor som rör upphovsrätt och internet över huvud taget. Det är ett problem. Det finns problem inom det här förbundet, som det finns inom hela fackföreningsrörelsen.

    Men det finns något bortskämt i att snacka om att gå ur en medlemsorganisation som gör oerhört mycket nytta på sätt som de flesta av oss tar för givet, bara för att man inte håller med den nuvarande styrelsen i sakfrågor som i ärlighetens namn är rätt små i sammanhanget (om än viktiga i stort).

    De här problemen kommer antagligen inte försvinna utan ett långdraget förändringsarbete, som mycket väl kan komma att kräva flera kongressperioder innan det ger resultat.

    Men om de som är klarsynta i frågan går ur istället för att arbeta interndemokratiskt för att förändra, kommer resultatet bara bli ett svagare förbund utan krafter som kan ta det in i framtiden.

    Och jag lovar: ett svagare fackförbund drabbar i längden alla journalister, även de som upplever att de inte har någon glädje av SJF, eller att SJF inte representerar deras åsikter.

  • Pingback: Veckan som gick – vecka 15 « Same Same But Different()

  • Pingback: Anmärkningsvärt 18 april 2011 — Being Micke Kazarnowicz()

  • Pingback: Veckan som gick – Vecka 18 « Same Same But Different()

  • Anonym

    Störtlöjligt. Journalistförbundets styrelse, om några, borde veta att nyhetsvärdet på en 6 månader gammal artikel oftast är ganska litet. Hur många annonser säljer en sådan artikel? Som upphovsman till en text är det ens skyldighet att kämpa för att texten ska vara tillgänglig när den inte lägre har ett kommersiellt värde. Bevara texterna! Och kasta ut bokbrännarna ur styrelsen!

  • Magnus H

    Som systemutvecklare på ett av Sveriges största mediehus vill jag gärna dela med mig hur (halvt) utomstående ser på detta:

    SJF anser i princip att journalisten ska ha betalt varenda gång deras artikel läses – eller åtminstone finns tillgänglig för läsning(!) – låt vara i steg om betalning var sjätte månad.

    Jag som byggt siten som artikeln ligger på, både inte jag också få en liten slant varje gång nån använder mitt verk? Jag är inte girig, vad sägs om ett halvt öre per sidvisning? Då kanske man kan tjäna sig en hacka på det här yrket också!

    Vad jag vill säga är att det finns ingen annan bransch än medie- och underhållningsbranschen som anser sig ha rätt att få betalt flera gånger för samma jobb. Skulle fler kräva samma sak skulle världsekonomin braka ihop på nolltid. Asfaltsläggaren ska ha en slant varje gång du går över gatan, rörläggaren ska ha en slant när du spolar vatten i kranen, osv osv.

    En journalist får betalt av sin arbetsgivare för att skriva en artikel. Därefter övergår ägande- och nyttjanderätten till arbetsgivaren. Betalt flera gånger för samma material är varken logiskt eller rimligt. Gillar du inte sitsen, sälj dig inte till arbetsgivaren. Basta.

  • Pingback: jardenberg kommenterar - 15 Apr, 2011 #jjk | Jardenberg Unedited()

Previous post:

Next post: