SJF:s styrelse tycker nätartikel ska ha straffavgift

av Emanuel Karlsten den april 13, 2011

i Medier och internet

I min lilla mediebubbla, som också är digital, pratar man ofta om att gå ur Journalistförbundet. Det släpar ofta efter, ger ett lite långsamt intryck. Som att det lever i – eller av – en annan värld. Trots det har jag nån slags kärleksband till det. Jag har varit i företag där det har varit tydligt för mig hur viktigt det är med solidaritet. Att kunna prata med enad röst mot en arbetsgivare. Jag har också varit med om hur andra blivit illa behandlade av sina arbetsgivare. Jag gillar tanken på att jag då betalar till en organisation som står upp för den som är ensam.

Det är därför jag är kvar. Det är därför jag, när det stormade för ett tag sedan, ändå letade efter halmstrån av hopp att hålla fast vid. Jag skapade facebookgruppen ”journalistbubblan” för att få ett forum för att diskutera ämnet. Det har varit konstruktivt, mer än jag kunnat ana. En skön plats att kunna titta in på då och då. Flera var fackligt aktiva där och det var en del diskussion om vad som kunde göras för att förnyas, få in nya tankar. Jag peppades att våga tro på förändring. När någon pratade om kongress och engagemanget var litet gav jag mig in i diskussioner. Hur gör man för att fler ska engagera sig för hur vårt fackförbund tacklar framtidsfrågor? Jag föreslog att ett mejlformulär borde upprättas för att korta sträckan för den som ville skicka in motioner. Det skapades och som konsekvens (eller i välvilja) rafsade jag hastigt ner en av de frågor jag tyckte var löjligast och närmast att betrakta som tryckfel: Att artiklar som OCKSÅ publiceras på webben ska tas bort efter sex månader, eller kosta extra.

Häromveckan kom vår facktidning Journalisten hem. Där var min motion lyft som exempel (se bild ovan).

Och i dag fick jag reda på att förbundets styrelse yttrat sig om motionen. Där skriver man:

Man menar alltså att det är rimligt att en artikel ska kosta mer på nätet eftersom läsaren kan välja att läsa artikeln mer än en gång. Mest anmärkningsvärt är dock att man ser sig själv ligga i framkant i frågan och hänvisar till Högsta domstolen kontroversiella beslut om tumnagelsbilder.

Vidare menar man att det borde vara underförstått hur skruvad och sjuk tanken är att något skulle vara tillgängligt för evigt.


Jag har så svårt att förstå det här. Uppenbarligen räknas varje läsning av en text på nätet som att en publicist gör ett val att återpublicera. Om någon hittar en artikel via google – då är det en återpublicering. Om någon hittar artikeln via tidningens arkiv – då är det en återpublicering. Därför ska den tas bort från dessa platser. Ska den finnas kvar är SJF:s rekommendation att det ska kosta 20 procent av det ursprungliga priset – per sexmånadersperiod. En tidning som köpt in en artikel för 1 000 kr och vill behålla den på nätet i 100 år ska alltså betala 40 000 kr. För att den eventuellt kan hittas av någon annan.

Det är denna inställning som Journalistförbundet styrelse kallar ”rimlig, modern och verklighetstillvänd” och därmed avslog min motion.

Nu bryr jag mig inte särskilt mycket om just den här motionen. Den var slarvigt skriven av mig och jag hade glömt den när Journalisten skrev om den och innan SJF lyfte den igen. Men svaret gör mig nedslagen.

Sedan när började journalister tycka att det är ett problem att en text ska kunna läsas av en större skara människor i framtiden?

Hur mycket jag än gillar den solidariska tanken vill jag inte vara en del av ett förbund som gång på gång söker sig till ett blindkonservativt hörn. Där världen går att jämföra med papperspubliceringar. Där upphovsrätt mår bäst av att inte förändras. Jag vägrar tro att det är så. Jag vägrar tro att det är vägen framåt. Och jag vägrar vara en del av ett sådant förbund.

Strax är det kongress. Jag inväntar diskussionen, rapportera därifrån. Som ett absolut sista halmstrå. Inte kring just den här frågan, men kring mitt eget deltagande i ett förbund som inte kommer framåt.

(och här är hela styrelsens yttrande)

Previous post:

Next post: