Min hornhinna är spetsad

av Emanuel Karlsten den augusti 3, 2010

i Personligt

Jag gick över Västerbron i fredags. Det blåste kraftigt. Två dagar senare satt jag på S:t Eriks ögonsjukhus. Ögonläkaren sa, helt kallt: ”Du har en metallflisa i ögat.”

Det låter betydligt värre än vad det är. Det känns ungefär som att ha fått nåt skit i ögat, ni vet sådant som man blinkar ut lite lätt. Och det trodde jag att jag kunde göra. Jag köpte ögonskölj, salva och allt möjligt för att hjälpa stenen ut. Lät det vara, sov på saken och hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Det sved och tårades.

Så när jag väl tagit mig till ögonläkare, vårdköat i fyra timmar och fått reda på att jag har en metallflisa i ögat var det inte helt förvånande. Även om det lät makabert. ”Den har trängt in en liten flisa i hornhinnan, men det är ingen fara. Det är rätt vanligt. Vi fixar det på ett kick.”

En halvminut senare kommer läkaren tillbaka med ett knivliknande stålsak. ”Den här tar vi bort främmande föremål med.”

Och så fick jag bedövningsdroppar, pressa min haka och huvud mot en maskinliknande sak och ”titta stort” medan läkaren skrapade på min hornhinna för att få bort metallflisan.

”Sådär, då ska vi bara ta bort rosten också”. Så hämtar han ett nytt instrument, borstar(?) bort rosten och sen är det klart.

Exakt så fritt från dram upplevdes det. Först när jag kommer hem, bedövningen släppte och jag står i badrummet och skriker inser jag att det kan bli lite tuffare.

Sedan i måndags är jag tillbaka på jobbet. Om man skruvar ner datorskärmens ljus på det allra svagaste går det bra att jobba. Men det blir jobbigt när någon kommer och vill snacka, eller fråga något. Det är något med ögonförflyttningen, kanske att pupillen vidgas och minskar, som gör att det börjar tåras och skriker åt hela huvudet att ”titta bort!!”.

Ögat påverkar mer än man förstår. Som djupseendet. Jag stöter i saker och halvsnubblar på trottoarkanten. Ögonen är oskiljaktiga tvillingar. När ena ögat vill stängas, vill andra det också. Det innebär till exempel att jag kan sova helt oresonligt mycket. Jämt. Ögat blir grusigt och hjärnan – antar jag – är inställd på att det betyder att jag är trött. Och så sover jag.

Det är fascinerande. Jag antar att jag lär mig något på det här.

Men nu vill jag mest kunna titta ok med båda ögonen. Ett dygn kvar för att läka, har läkaren sagt. Jag litar på det.

  • Krya på dig! Jag brukar få allt möjligt skit i ögonen. En gång fick jag en rikoschett av en diablo-kula, kunde inte se på en dag eller något och sen gick det över.

  • Krya på dig! Jag brukar få allt möjligt skit i ögonen. En gång fick jag en rikoschett av en diablo-kula, kunde inte se på en dag eller något och sen gick det över.

  • Tydligen är ögat det ställe på kroppen som läker allra snabbast, tycker jag är lite coolt.

  • Tydligen är ögat det ställe på kroppen som läker allra snabbast, tycker jag är lite coolt.

  • Jag skavde bort en del av honhinnan en gång. Slet bort den när jag försökte ta ut en lins efter att ha somnat med dem i ögonen. Det var helt rubbat. Blev så överkänslig för ljus att jag fick gå omkring med solisar på mig inomhus. Kände mig som värsta rockstaren. ;-)

    /Klaus

  • Uffe

    Jag har skrapat bort hornhinnan helt tre gånger för att ett lite sår inte ville läka. Gjorde sjukt ont eftersom det var helt omöjligt att kombinera minimala ögonrörelser och småbarn.

    Första gången påpekade jag allvarligt för ögonläkaren att jag jobbar som art director och är i stort behov av synen. Duh… Han skrattade högt åt mig och sa att jag nog inte ville åka taxi hem med en blind taxichaufför eller få värktabletterna utskrivna av en blind apotekare. Jag ego?!? Jajamensan…

  • Jag skavde bort en del av honhinnan en gång. Slet bort den när jag försökte ta ut en lins efter att ha somnat med dem i ögonen. Det var helt rubbat. Blev så överkänslig för ljus att jag fick gå omkring med solisar på mig inomhus. Kände mig som värsta rockstaren. ;-)

    /Klaus

  • Uffe

    Jag har skrapat bort hornhinnan helt tre gånger för att ett lite sår inte ville läka. Gjorde sjukt ont eftersom det var helt omöjligt att kombinera minimala ögonrörelser och småbarn.

    Första gången påpekade jag allvarligt för ögonläkaren att jag jobbar som art director och är i stort behov av synen. Duh… Han skrattade högt åt mig och sa att jag nog inte ville åka taxi hem med en blind taxichaufför eller få värktabletterna utskrivna av en blind apotekare. Jag ego?!? Jajamensan…

  • Pingback: Hittat, länkat och kommenterat – August 5, 2010 | Emanuels randanmärkningar()

Previous post:

Next post: