Min hornhinna är spetsad

Jag gick över Västerbron i fredags. Det blåste kraftigt. Två dagar senare satt jag på S:t Eriks ögonsjukhus. Ögonläkaren sa, helt kallt: ”Du har en metallflisa i ögat.”

Det låter betydligt värre än vad det är. Det känns ungefär som att ha fått nåt skit i ögat, ni vet sådant som man blinkar ut lite lätt. Och det trodde jag att jag kunde göra. Jag köpte ögonskölj, salva och allt möjligt för att hjälpa stenen ut. Lät det vara, sov på saken och hoppades att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Det sved och tårades.

Så när jag väl tagit mig till ögonläkare, vårdköat i fyra timmar och fått reda på att jag har en metallflisa i ögat var det inte helt förvånande. Även om det lät makabert. ”Den har trängt in en liten flisa i hornhinnan, men det är ingen fara. Det är rätt vanligt. Vi fixar det på ett kick.”

En halvminut senare kommer läkaren tillbaka med ett knivliknande stålsak. ”Den här tar vi bort främmande föremål med.”

Och så fick jag bedövningsdroppar, pressa min haka och huvud mot en maskinliknande sak och ”titta stort” medan läkaren skrapade på min hornhinna för att få bort metallflisan.

”Sådär, då ska vi bara ta bort rosten också”. Så hämtar han ett nytt instrument, borstar(?) bort rosten och sen är det klart.

Exakt så fritt från dram upplevdes det. Först när jag kommer hem, bedövningen släppte och jag står i badrummet och skriker inser jag att det kan bli lite tuffare.

Sedan i måndags är jag tillbaka på jobbet. Om man skruvar ner datorskärmens ljus på det allra svagaste går det bra att jobba. Men det blir jobbigt när någon kommer och vill snacka, eller fråga något. Det är något med ögonförflyttningen, kanske att pupillen vidgas och minskar, som gör att det börjar tåras och skriker åt hela huvudet att ”titta bort!!”.

Ögat påverkar mer än man förstår. Som djupseendet. Jag stöter i saker och halvsnubblar på trottoarkanten. Ögonen är oskiljaktiga tvillingar. När ena ögat vill stängas, vill andra det också. Det innebär till exempel att jag kan sova helt oresonligt mycket. Jämt. Ögat blir grusigt och hjärnan – antar jag – är inställd på att det betyder att jag är trött. Och så sover jag.

Det är fascinerande. Jag antar att jag lär mig något på det här.

Men nu vill jag mest kunna titta ok med båda ögonen. Ett dygn kvar för att läka, har läkaren sagt. Jag litar på det.