Hur ska vi hantera våra känslor för Birro?

av Emanuel Karlsten den oktober 3, 2011

i Medier och internet

Marcus_Birro Wikipedia CC-BY

Marcus Birro Wikipedia CC-BY

Marcus Birro fascinerar mig som få andra offentliga personer gör.
Han lyckas få sin omvärld att hela tiden förhålla sig till honom. Tvinga oss att tycka något. Tvinga oss att befästa en känsla vid honom.

I dag började han dagen med att tillkännage att han kandiderar som partiledare till Kristdemokraterna. Ett fullkomligt häpnadsväckande beslut. Samma person som nyligen skaffat lägenhet i Stockholm för att leda Kvällsöppet – ett samhällsgranskande program – gick till en partipolitisk organisation och bad om att få kandidera som nationell ledare.

Plötsligt ramlar poletten ner hos Birro. Han drar tillbaka kandidaturen. Men tv4 har tröttnat och ger honom sparken från programledarjobbet.

Kvar står Sverige med en av årets mest tragikomiska historier och en förarglig Birro med byxorna hängandes vid anklarna.

Men också ett Twitter och Facebook som famlar efter uttryck och insikt. Kan det verkligen finnas en person i Sveriges absolut högsta offentlighet som tänkt så lite, som agerat så impulsivt? Varför? För publicitets skull? För att han fick ett infall framför tv:n en söndag?

Vi jagar ord att klä dumheten i. Greppar till slut i det som är närmast – skrattet. Kan man göra annat? Ett skratt för att ursäkta det man tolkar som dumhet.
Det är satir som skriver sig själv. Det finns inget att addera, inget att skruva.
Någon försöker hitta lösningar i Birros person. Twittrar att ”det enda på jorden som syns från månen är Birros självbild”, medan de flesta bara upprepar händelseförloppet för sig själv.

Någon påpekar stämningen. Att vi, om det varit skolgård, skulle klassat det som mobbing. Ytterligare någon förklarar att det handlar om en offentlig person och att det argumentet därmed avskrivs.

Samtidigt kan Birro samla näring till krönikor för veckor framåt. Om hur naivitet föraktas. Att misstag är paria. Att feltänk inte får plats i den mediekultur som prisar passivitet, skepsis och distans.

Jag älskar att vi behöver förhålla oss till Birro, men är osäker på om mitt eget förhållande till honom gör att jag ser honom som en byfåne. Eller om det är ett problem, för mig eller för Birro.

På mellanstadiet gick jag i en klass som betedde sig vidrigt. Den fann gemenskap i att reta och vara elaka med andra som inte gick i vår klass. Lärare, andra elever. Vi hittade saker hos andra som vi i vår bubbla till verklighet tyckte var rimliga att håna. Personerna ”betedde” sig – menade vi – på ett sätt som inte var värt att acceptera, inte värt att respektera.
Min skolklass hade knappt nått tonåren, men samma känsla som fanns då infinner sig i dag.
Vi tycker att vi har rätt att dumförklara, skratta och peka finger för att Birro står med byxorna nere och visar snoppen, utan att han fattar att det är konstigt.

Mitt största problem är att jag inte vet om min reaktion borde vara att skratta, eller viska några goda råd till nästa gång. Hur behandlar man någon som hela tiden söker sig till offentligheten, för att älskas, hatas eller beröra. En poet, en estradör, en narcissist som längtar efter att vi ska förhålla oss till honom.

Kanske är ändå liknelsen med byfånen den som passar bäst. Inte för att Birro nödvändigtvis är en fåne, utan för att han berör oss på samma sätt.
Ibland får han oss att rannsaka våra egna känslor och beteenden, ibland skratta och ibland generat hjälpa till att dra upp byxorna som hamnat vid anklarna igen.

Den här gången? Då vill jag mest bara ge Birro en kram.

  • Det var ju inte bara en övernattningslägenhet som var skaffad i Stockholm. Hela familjen har flyttat med och sonen håller på att skolas in på förskolan. Det gör att jag har svårt för det här ”komedidrevet” som gått på Twitter i dag.

    • Emanuel Karlsten

      Sant. Sökte ett ord på att det inte var permanent lägenhet. Rättar!

  • Josefine Linden

    Men alltså, om man skaffar bostad baserat på endast ett nyvunnet jobb (han behåller fotbollsjobben) och inte har råd att bo kvar? Eller menar ni att TV4 äger lägenheten? Har lite svårt att se en enskild arbetsgivares ansvar i en anställds privatekonomiska beslut annars?

  • Det hör ju också till hur han själv beter sig. Helt utan självinsikt.

    Till exempel svaret till TV4, att de ”idioterna” givit honom sparken. Om han uttrycker sig så, så väcker det löje. Att han är så ömhudad när han får kritik och samtidigt en så hård kritiker – det väcker löje.

  • Klockrent!

  • Pingback: Marcus Birro och hans hybris | Kultur och Kritik()

  • Pingback: Jag gillar Marcus Birro – men… - Olater()

  • Håller med. Denna gränslösa naivitet gör att jag inte kan göra annat än tycka synd om Birro i det här läget.

  • Bra inlägg, tackar för det!

  • Jakob

    Emanuel: Första gången på din blogg. Va bra du skriver! Det här skolgårdsbeteendet är inte ok. Många pratar idag om vikten av att våga misslyckas, samtidigt hugger vi som hajjar så fort någon gör något utan att säkra bakåt. JAKOB

    • Emanuel Karlsten

      Tack! Och välkommen!

  • Pingback: Noterat 2011-10-04 | delta gamma()

  • Pingback: Noterat 2011-11-04 | delta gamma()

  • Pingback: Noterat 2011-10-04 | delta gamma()

  • Varje kultur av rang har en slags buttersmurf, tror jag. En figur som ställer sig vid sidan om och pekar in åt mitten. Undrar om det inte är just det som Birro gör. Har funderat på liknande som du skriver här. Btw.. snyggt formulerat. Bra inlägg… 

Previous post:

Next post: