Visst har jag berättat att jag bodde i Zambia ett år? Jag gjorde det precis efter lumpen och hela den resan är ett eget (nog så intressant) kapitel.
En av de jag träffade där var hursomhelst i Sverige i veckan. Han var delegat för Frälsningsarméns internationella World youth convention. Så jag var där. Frälsis Sverige, mitt gamla hemsamfund, stod som arrangörer.
Och även om man kan säga en del om den märkliga generalen som Frälsningsarmén nu har, om det sorglustiga i att engelsk sång- och musikkultur ångvältat över mycket av det säregna i de över hundra länder som den etablerats i, så var det storslaget att få uppleva och besöka.
Jag hann inte lyssna på särskilt mycket som sades, men däremot uppleva desto mer av kulturer från nästan 90 länder som var samlade. 1200 delegater, flera som aldrig hade flugit tidigare – några som fått paddla i dagar för att ta sig till flyget som tog dem hit – som var så levnadsglada, så fulla av energi.
Jag försökte mobilfota, men inget blev riktigt bra. Förutom i tunnelbanan hem. Där hela tåget intogs av galna frälsningssoldater. Som lika gärna kunnat varit djurgårdsfans, nyss hemkomna från en segermatch.
Galet:
Nu ska jag försöka fixa iordning prylar till min zambiske vän. Fantastiska twittermänniskor har ställt upp och donerat datorer och mobiltelefoner till honom och hans zambiska vänner. Nattens projekt: Låsa upp en gammal telialåst mobiltelefon så han kan ta med sig den hem. Vet du hur man gör? Twittra eller mejla snarast!
