Jag tycker den här diskussionen blev intressant. SvD:s ledarskribent Per Gudmundson är provocerande – det är hans uppgift. Men när redaktioner tidigare haft ganska stor distans till sina läsare och deras tyckande, kryper det idag allt närmare. Inte bara genom mejl, utan kanske främst genom olika sociala medier där nya makthavares skapas och deras åsikter vinner legitimitet och oanad räckvidd genom followers och vänner.
Här får plötsligt ett skämt ny betydelse. Ord blir som pistolskott, oavsett om de är meningen att träffa målet eller ladan åt motsatt håll.
När @dodsmaskinen twittrar – på skämt – att det är rimligt att Gudmundson ska skjutas spelar det ingen roll hur tydlig han är om sitt skämt. Ett ord är ett ord. Och när det sägs officiellt och i den kontexten blir det allvarligt. För Per Gudmundson och hans chefer. Det måste man både respektera och förstå.
Om man sedan, som SvD, ska göra en artikel av det, koppla på att @dodsmaskinen har varit på riksdagslistan osv, är jag ganska tveksam till. Men generellt sätt är det en viktig princip som vi behöver förhålla oss till:
Även om Twitter är ett stort vardagsrum är det inte hemma. Allt sägs i en mikrofon som kan nå hela världen.
Det innebär inte att vi inte ska skämta eller inte kunna ta ett skämt, men förståelse för hur det kan landa hos den det handlar om.
Hmm… Jag skrev ett (något förvirrat) inlägg som kommentar på det här, men hajar inte hur det funkar med pingbacks, obviously. :)