Att backa sig ur förändring innebär inte att man är i framtiden

Jag skriver i Dagens nyheter idag om att Taylor Swift helt dragit sig tillbaka från Spotify. I en slags protest. I ett slags PR-knep. I ett knep att både tjäna pengar och slå branschrekord. Vilket fungerade. Men det är knappast en väg framåt för branschen:

Det finns väldigt mycket mer att säga om det här.

Som det märkliga i att Taylor Swift väljer att markera mot just Spotify – en kanal som hon faktiskt fortfarande tjänar några miljoner i månaden på att ha sin musik.

För Samtidigt som hon drar tillbaka all sin musik från Spotify så får albumen ligga kvar gratis på Youtube. Och Pandora. Och Google music. Till exempel. Tjänster där hon tjänar marginellt jämfört med vad hon skulle gjort på Spotify.

Faktum är att Spotify drar in mer pengar till sina artister i Europa just nu än vad Itunes gör.

Därför är det märkligt när Swift menar att hon gör det för att hon tror det är rätt för musiken i framtiden.

Man kan inte backa sig ur förändring och tro att man plötsligt är i framtiden. Ang att Taylor Swift lämnar Spotify: http://t.co/ScSodqcBsD

— Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten) 8 november 2014

 Hursomhelst. Det finns mycket mothugg mot den här sortens texter. Som kommer allra mest från branschen. Jag vet verkligen inte allt om det här och jag förstår att många ser dystert på hela utvecklingen.

Men min krönika handlar om just det – att det kan vara viktigt att byta perspektiv här. Så låt oss nämna några sådana viktiga perspektivskiften här:

Betalt per stream. Tycker man att Spotify betalar för lite för en enskild spelad låt (idag ungefär mellan 4-6 öre per spelning) kan man jämföra det med radio. Jag gjorde det för flera år sedan, när debatten var som hetast. Den jämförelsen håller än, som princip.

Utbetalningarna är för små. Ja, det är sant. Förra året betalade Spotify ut en halv miljard dollar. Det är en piss i sjön i det stora hela. Samtidigt har Spotify, för varje år de växt, också dubblerat sina royalty-utbetalningar:

Låtskrivare tjänar dessutom mer på Spotify än Itunes i Europa just nu, som jag skrev här ovan. Och Pandora, Youtube och andra nätradiolösningar är inte i närheten av att betala vad Spotify gör. Borde Spotify betala ut mer? Ja. Men 70 pocent av vad de får in i dag går tillbaka till artisterna. Det är inte en dålig deal och handlar mer om nästa punkt:

Spotifys förlustaffär. Om nu Spotify är en sådan frälsning för branschen (81 procent av svenskarna streamar, det senaste året ökade försäljningen med 5 procent i Sverige) varför går Spotify (som själva tar 30 procent av alla intäkter) fortfarande back? TT gjorde nyligen ett omfattande reportage om detta och Spotify förklarar själva tydligt i artikeln: För att företag nu jobbar på en global marknad. Självklart kan Spotify nöja sig med den svenska marknaden. Men det vore inte bara kortsiktigt utan också dumt. Givet att man har hittat en god affärsmodell och äger en god produkt är det självklart beslut att skala upp internationellt. Det innebär också att det kostar. Men där det finns en affär finns det också investerare som är villiga att gå med förlust kortsiktigt, för att gå med vinst långsiktigt.
Så vad innebär det? Att Spotify som företag har innoverat och kastat ut en frälsarkrans till en bransch som höll på att kriminalisera hela internet genom lagar som Acta, Sopa och Ipred.  Frälsarkransen togs knappast emot med öppna armar, tvärtom kostade det på för Spotify och deras affärsmodell och flera av de största skivbolagen blev delägare med tuffa krav som följd. Men innovationen har visat sig fungera på lokala marknader, har vänt pirater till betalande användare. Vilket i sin tur har fått jättarna Google och Apple att vakna och försöka göra egna kopior.
Det kommande året och de kommande åren kommer det alltså avgöras om Spotifys försprång (tjänsten har funnits sedan 2006) räckte, eller om nätjättarnas enorma kapital kommer krossa (eller köpa upp) all konkurrens.

De små aktörerna förlorare. Det här är säkert sant för vissa. Spotify har olika avtal för olika skivbolag. Men det finns väldigt dålig, generell inblick i allt det här. Bono pratade om det här i veckan. ”“The real enemy is not between digital downloads or streaming. The real fight is between opacity and transparency”. Han menar att skivbolagens avtal med tjänster som Spotify är belagda med sekretess – till och med gentemot artister och låtskrivare. Vad de olika bolagen tjänar och får ut från Spotify vet vi inte. Och sannolikt vet vi det inte för att skivbolagen tar enorma summor i egen ficka. Varför? För att skivbolagen kan. För att de äger rättigheterna. För att de tidigare har varit skillnaden mellan framgång och flopp i en värld där skivbolagen ägt distributionsmonopol. När de nu förlorar den makten använder de alla metoder och medel de har för att hänga kvar vid sin position. Det är inte konstigt, men det gör hela saken något skev.
Taylor Swift beskrev själv i en debattartikel hur framgång idag beror på hur väl du hanterar din relation till fansen. Hur du skapar mervärde, överraskningar i dina digitala relationer för att öka din räckvidd och därmed din genomslagskraft. Swift förklarar själv att den artist som får skivkontrakt idag får det på grund av sin fanbase, inte tvärtom. Trots det går väldigt mycket pengar till skivbolagen.
Det här är en relation som ännu inte påverkats eller luckrats upp tillräckligt av internet, men som vi antagligen kommer se mer av. Artister som skapar sina egna bolag, äger mer av distributionen själv.
Vi har och kommer antagligen få se det ännu mer på lägre nivåer.
Jag skrev redan för några år sedan om Nomy, den svenske artisten som sa upp sig från sitt vanliga jobb, enbart för att leva på intäkterna från bla Spotify.  Det är ett perspektiv som inte får lika stor plats i debatten.
Uppdaterat: Läs också en indie-artists perspektiv på utbetalningarna

Allt är inte klart än, lösningarna inte färdiga. Men här finns i alla fall väldigt mycket mer hopp och tydliga lösningar än i andra branscher vars affärsmodeller upplösts av internet.